Ledarstriden döljer ideologiska debatten

Krönika i Ystads Allehanda

Kremlologi är den politiska folksporten för dagen. Och då handlar det inte om Ryssland, utan om socialdemokraternas partiledarval.
Att Margot Wallström sagt nej till att kandidera tolkas av de flesta som definitivt. Carin Jämtin har gjort det samma, men det tros inte vara ristat i sten. Ingen av de övriga kandidaterna vågar öppet säger ja, men de interna maktstriderna intensifieras. Därför tolkas och gissas det nu vilt.
Att hela Sverige engagerar i partiledarvalet sig beror naturligtvis på socialdemokraternas unika maktposition. Men borde inte diskussionen om partiets framtida politiska vägval vara viktigare?
Många har sett Perssons valstrategi som direkt bidragande orsak till valförlusten. Arbetarpartiet hade blivit ett bidragsparti. Visionerna var som bortblåsta.
Men den ideologiska debatten tycks nu ha skjutits åt sidan till förmån för partiledarstriden. Tydligast syns detta i media, som nu, liksom så ofta, fokuserar helt på personfrågorna.
Ett utmärkt exempel var debatten ”Vad vill socialdemokraterna?” som hölls på ABF i Stockholm i början av december. Huvudtalare var de två kandidater som nu utkristalliserar sig som huvudkandidater: Mona Sahlin och Pär Nuder. Men få journalister tog chansen att höra hur dessa potentiella partiledare vill utveckla partiet.
Det var synd.
Hade debatten varit en båt hade vänsterkantringen fått den att kapsejsa på nolltid. Moderatorn Carl Tham satte tonen genom frågan ”Hur kan vi angripa kapitalismen?” Resten av debatten följde huvudsakligen i samma spår: marknadsekonomin är ond.
Det var svårt att tro att detta var samma parti som bidragit till att modernisera Sveriges ekonomi genom att avreglera bland andra el-, flyg- och kreditmarknaderna, införa budgettak och strama upp budgetprocessen, låta inflationsbekämpningen bli överordnad andra ekonomisk-politiska mål, reformera pensionssystemet och göra Sverige till medlem i EU.
Ingen av de två närvarande före detta finansministrar – Nuder och Bosse Ringholm – opponerade sig mot verklighetsbeskrivningen. Den enda som försvarade marknadskrafterna som ett bra sätt att få fram nya varor och tjänster var Mona Sahlin. Det ska hon ha all heder av.
Sannolikt finns här förklaringen till att socialdemokraterna – utåt sett – är mer intresserade av partiledarstriden än av den ideologiska framtidsdebatt som trots allt pågår.
Internt har partiets retorik behållit sin socialistiska touch. Utåt har klasskampsretoriken skrotats sedan länge.
Så länge socialdemokraterna behållit regeringsmakten har detta accepterats internt. Men efter valnederlaget har splittringen mellan höger och vänster i partiet blivit djupare. Det missnöje som funnits med det som ofta setts som en högervridning har nu underblåsts. Enligt en undersökning som SVT:s Aktuellt presenterade nyligen vill mer än hälften av landets socialdemokratiska föreningar se en vänstersväng.
De flesta ledande socialdemokrater undviker nu de svåra frågorna genom att neka att partiet behöver göra några drastiska politiska förändringar.
Men det är en kortsiktig strategi. Problem löses aldrig genom att sticka huvudet i sanden.

Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material

Andra bloggar om: socialdemokraterna, partiledare, Margot Wallström, Carin Jämtin, ideologi
Pär Nuder, Mona Sahlin, Göran Persson