EU sätts på prov

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 3 januari.

I Sofia och Bukarest grasserar EU-febern och de blå flaggorna med tolv stjärnor vajar i vinden. Äntligen har Bulgarien och Rumänien kommit in i den europeiska värmen. Förhoppningarna är stora.

Från Bryssel är pressen stor att båda länderna skall fortsätta sina reformer. Vägen mot EU har varit krokig, och alla medlemskapskrav har inte uppfyllts än. Inom flera områden behövs fortsatta ansträngningar. Kraven på de nya länderna är höga.
Men åtagandena måste vara ömsesidiga. EU måste till fullo ställa upp för sina nya medlemsländer. Hur unionen agerar i fallet med de fem bulgariska sjuksköterskor och den palestinske läkare som i december dömdes till döden för att ha smittat mer än 400 barn med hiv på ett sjukhus i Libyen kommer att visa om de nyaste EU-länderna behandlas som fullvärdiga medlemmar i klubben. Redan efter utvidgningen 2004 talades det om första och andra klassens länder.
Utrikeskommissionär Benita Ferrero-Waldner har försökt blidka Libyen med 2,5 miljoner euro för hivvård. Men Bulgarien kräver inte bara morötter, utan även piska i form av hot om sanktioner.

Libyen vill ha 10 miljoner euro för varje infekterat barn, underförstått för att dödsstraffen skall upphävas. Den utpressningen går sannolikt inte hem.
Men Libyen torde ha ett eget intresse av att benåda de dömda. Landet har de senaste åren ansträngt sig för att bli mer rumsrent, och det har gett resultat. FN:s sanktioner avskaffades 2003 och USA:s handelsembargo har upphört. Om dödsstraffen verkställs riskerar landet på nytt isolering.
Även EU har intresse av samarbete, vilket komplicerar det diplomatiska spelet. Om EU tar i med hårdhandskarna gentemot Libyen skulle det gå stick i stäv med en av unionens främsta prioriteringar, att hantera den stora mängden så kallade illegala immigranter från Nordafrika. EU är i färd med att bygga ut sitt samarbete i regionen för att stoppa immigranterna redan i ursprungsländerna.

Libyen har där en nyckelroll, och eftersom landet har mindre finansiellt och politiskt stöd från EU än flera av sina grannländer, är EU beroende av Libyens goda vilja.
EU:s insatser måste ses i ljuset av immigrationsfrågorna. Det är talande att när EU år 2004 lyfte sitt vapenembargo och beslutade om stöd till Libyens hivvård startade samtidigt undersökningar om hur libyska immigranter kunde stoppas.
Man kan hoppas att EU:s förpliktelser gentemot Bulgarien inte väger alltför lätt i jämförelse med unionens önskan om att stoppa flyktingströmmen. I så måtto är ärendet ett test på EU:s politiska vilja och utrikespolitiska förmåga.
I EU bör alla medlemsländer åka i samma kupé. Första klass, inte andra eller tredje.

Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: EU, utvidgningen, Libyen, aids, dödsstraff, invandring, Bulgarien