Tysk uppförsbacke

Sydsvenskans ledarsida 4 januari.


Frågan är vilken börda som väger tyngst på förbundskansler Angela Merkels axlar – de svåra frågor som EU behöver lösa under vårens tyska ordförandeskap eller de enorma förväntningar som finns på att det tyska lokomotivet skall lotsa unionen mot en ljusare framtid.

EU:s ”att-göra-lista” är diger. Energipolitiken behöver få kött på benen, relationerna med Ryssland och Turkiet förbättras och det rättsliga samarbetet stärkas. Och unionen firar 50 år under dess kanske djupaste politiska kris.
Förbundskanslern har klokt nog gjort klart att förväntningarna bör tonas ner. För det första är förhandlingsutrymmet litet innan Frankrike valt ny president i maj och Storbritanniens Tony Blair fått en efterträdare strax därefter. För det andra behöver inte stora ordförandeländer vara mer effektiva än små. Ofta har små länder lättare att lägga prestigen och särintressena åt sidan för det gemensamma bästa.
För det tredje har inte alla potentiella kriser bragts i öppen dager än. Om en vecka lägger EU-kommissionen ett omfattande förslag till ”strategisk energiöversyn”, som bakom det torra namnet rymmer politiskt sprängstoff. Både kraven på fortsatt liberalisering och inställningen till kärnkraft, där det ryktas att kommissionen kommer att inta en positiv attityd, är djupt kontroversiella, inte minst i Tyskland.

Den som spår i turkisk kaffesump ser antagligen att det under det ganska Turkietkritiska Tysklands ledning kommer att gå relativt trögt att ge förhandlingarna med Turkiet en omstart.
Däremot kan relationerna med USA förbättras. Merkel vill skapa en gemensam transatlantisk investeringsmarknad, och som integrationsvän inser hon att ekonomiskt utbyte ofta leder till närmare politiskt samarbete. Om hon kan bidra till mindre kyliga politiska relationer över Atlanten vore mycket vunnet.
Tysklands viktigaste uppgift är dock att skissa fram alternativ för EU:s reformarbete, eftersom författningsfördraget sannolikt inte kan antas i sin nuvarande form.

Trots ledarskiftena i Frankrike och Storbritannien måste något hända i framtidsdiskussionen till i slutet av mars. Då skall EU:s stats- och regeringschefer på unionens 50-årskalas gemensamt och under högtidliga former uttala sig om vägen framåt, det vill säga enas kring just de konstitutionella frågor som man utan framgång försökt lösa de senaste åren.
Trots att författningsfördraget i Merkel har en stark försvarare, och EU i Tyskland alltid haft en stark pådrivare av integrationsprocessen, kommer dagens oenighet inte hux flux att förvandlas till total samsyn på tre månader. Men om framtidsdiskussionen inte går framåt alls riskerar EU:s stora högtid att utmynna i platt fall.
Det antika dramat hade sin deus ex machina, sin gudomliga ingripare. Men Angela Merkel är ingen sådan.
Nyckeln för att lösa den konstitutionella krisen har EU:s 27 medlemsländer – tillsammans.

Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material.

Andra bloggar om: EU, Tyskland, ordförandeskap, Angela Merkel, författningen, konstitutionen, energi, USA, Ryssland, Turkiet