Har feminismen gjort sig själv irrelevant?

Några ord av Kristina Axén Olin biter sig fast: ”Vi har en väldigt traditionell arbetsfördelning hemma.”
Stockholms finansborgarråd har varit nära att gå in i väggen, har hon berättat för DN. Moderns död, en intensiv valrörelse, och efter maktskiftet större ansvar och accelererande krav. Lägg till det ansvaret för hem och familj.
Förändring krävdes. Nu unnar sig huvudstadens mäktigaste kvinna att lämna in makens skjortor på tvätt och strykning, och ”måste lära sin familj att ta större ansvar med gymnastikpåsar och matsäckar”.
Hur människor, kända eller okända, väljer hur de vill leva sina liv är deras ensak. Men mer ofta än sällan leder tjuvkikande in i andra människors privatliv till förvånande insikter om hur det är ställt i jämställdhetens förlovade land. Kan någon föreställa sig Carl Cederschiöld, Göran Johansson, Ilmar Reepalu eller andra manliga toppolitiker vara nära utbrändhet för att de ensamma har ansvar för att mangla lakan och packa gympapåsar?
Men för kvinnliga politiker är kärnfamilj, tre barn, vårdat utseende och ett hjärta väl rotat i hemmet är ett måste.
Kvinnliga politiker behöver fortfarande anspela på det traditionellt kvinnliga för att komma någonstans. Det amerikanska representanthusets nya talman Nancy Pelosi menade att ”det kanske krävs en kvinna för att städa huset”. Filippa Reinfeldt bakade som bekant mandelmusslor i Aftonbladet. Det mjuka, kvinnliga är nödvändigt för att avdramatisera de hårda nypor som alla politiker behöver använda ibland, men som är kontroversiella i kvinnors händer.
Så som i resten av världen, så ock i Sverige.
Trots Alva Myrdal, särbeskattning, velourpappor, rödstrumpor, pappamånader, och trots att Sveriges största parti för första gången är på väg att få en kvinnlig partiledare.
Mycket har gått åt rätt håll. Kvinnor kan välja samma yrken som män och göra karriär på (nästan) samma villkor. De behöver inte längre välja mellan familj och karriär. Kvinnornas intåg i politiken har förändrat den politiska dagordningen. Men arbetsfördelningen i hemmet förändras bara långsamt, långsamt.
I världens mest jämställda land borde feminismen ha en diger dagordning.
Men vad gör dagens svenska feminister?
Tja, inte ens jag som vågar kalla mig feminist och någotsånär kan förklara skillnaden mellan en radikalfeminist, en likhetsfeminist och en särartsfeminist känner någon större entusiasm inför den feministiska diskussion som förs bland kulturdebattörer, i den akademiska sfären och olika tidskrifter. Den konkreta feminismen som var baserad i en social verklighet har ersatts av akademisk, intellektuell analys som är oförståelig för de flesta.
Feminismen har blivit en övning i navelskåderi och intern ryggdunkning. Den teoretiska analysen av kropp och sexualitet står i fokus, sällan den verkliga diskriminering eller ojämställdhet som kan upplevas av vanliga småbarnsmammor, kassörskor eller 55-plussiga kvinnor.
Som Jan Guillou hävdar i senaste numret av feministtidskriften Bang finns det ”en legion av akademiska feminister som åstadkommer intet i verkligheten men dominerar all skriven text”.
Tyvärr. För feminismen behövs. Men den feminism som marginaliserar sig själv blir irrelevant och förlorar förmågan att påverka verkligheten. Den sätter käppar i hjulet både för sig själv och för kvinnor i allmänhet.
Om feminismen skulle vända sig mer utåt och bli mindre akademisk, skulle den inte bara kunna intressera fler kvinnor, utan även fler män, vilket är en förutsättning för att samhället ska bli mer jämställt. Den klyfta som finns mellan dagens feminism och allmänheten bidrar snarare till att upprätthålla traditionella könsroller än att bryta ner dem.
I väntan på att feminismen ska bli mindre verklighetsfrånvänd och männen mer engagerade i jämställdhetsdebatten, finns det bara en utväg: välj man med omsorg.

Andra bloggar om: feminism, jämställdhet, Axén Olin, hushållsarbete, män, kvinnor, Bang