Tankepausen över - dags att besluta om författningen

Europaparlamentet är inte längre någon papperstiger. De senaste åren har parlamentet både fått och tagit sig mer makt. Det visade parlamentarikerna inte minst när de 2004 för första gången stoppade utnämningen av en kommissionär, Silvio Berlusconis kontroversielle kandidat Rocco Buttiglione.

Nu är en del parlamentsledamöter irriterade på Angela Merkel för att hon vill lösa den kniviga frågan vad som ska hända med författningsfördraget genom hemliga överläggningar med EU:s regeringar. I parlamentet idag sade hon nej till olika önskemål - till att fortsätta uppmuntra en bred och öppen debatt, till ett helt nytt konvent, och till nya folkomröstningar i samtliga EU-länder.
Merkel anser att tankepausen är slut, och att författningen nu är en fråga för regeringarna. I klartext innebär det att parlamentarikerna utestängs från den fortsatta beslutsprocessen. Självklart blir vissa parlamentariker sura över det.

Som EU:s enda direkt folkvalda organ bör Europaparlamentet ha så mycket inflytande som möjligt. Parlamentets delegater i det konvent som tog fram författningen gjorde genom sina kunskaper, erfarenheter och stora kontaktnät en bra insats, vilket ytterligare har ökat parlamentets trovärdighet som mogen beslutsfattare. Och det finns många kloka hjärnor i parlamentet, t ex brittiske liberalen Andrew Duff, Richard Corbett från Labour och CDU:aren Elmar Brok.

Men antagligen är Merkel på rätt spår. Varje fördragsändring, som författningsfrågan i grund och botten är, ska avgöras av medlemsländernas regeringar, inte av Europaparlamentet. Fördragsfrågan är tillräckligt svår för 27 regeringar att hantera utan att blanda in 783 parlamentsledamöter.
Visst hade den offentliga debatten i de flesta medlemsländer kunnat vara både livligare och mer inriktad på vad fördraget verkligen innebär än på till exempel missnöje med utvidgningen eller globaliseringen, som i Frankrike och Nederländerna. Men tankepausen har varat i ett och ett halvt år, och den kan inte förlängas hur länge som helst.
Visst hade temperaturen i diskussionen om unionens framtid behövt öka. Men medlemsländernas regeringar kan inte skjuta på de svåra besluten hur länge som helst i väntan på nya utvecklingar i den allmänna opinionen.

Demokrati handlar inte bara om att låta alla komma till tals i öppen debatt. Det handlar också om effektivitet: politiker måste vara kapabla att fatta de beslut som behövs för att uppfylla de krav medborgarna ställer på en modern demokrati.
Demokrati utan handlingskraft är lika odemokratiskt som handlingskraft utan demokrati.


Till sist kan jag inte låta bli att lufta lite irritation över delar av medias EU-bevakning. Varför vinklar Ekot sitt nyhetsinslag på att parlamentet är starkt kritiskt till Merkels strategi och att "flera ledamöter krävde en gemensam folkomröstning i alla medlemsländer", vilket exemplifierades med Nigel Farage från UK Independence Party, en helt marginell figur i parlamentet. Visst ska journalistik skildra det oväntade, men att ta enstaka marginella åsikter som intäkt för att dra generella slutsatser är fel.

Att mörkblå brittiska EU-kritiker, gröne Daniel Cohn-Bendit som alltid söker uppmärksamhet och Andreas Mölzer som har så extremistiska åsikter att han sparkats ut från Jörg Haiders parti, är kritiska till Merkels strategi är inget att förvånas över. Eller dra generella slutsatser av.

Andra skriver intressant och bloggar om: EU, Europaparlamentet, Angela Merkel, Tyskland, konstitutionen, författningen, journalistik, media