Varför Kosovofrågan är så svår att lösa

Det är oftast ett nöje att läsa Svenska Dagbladets kolumnister. Idag har Richard Swartz en intressant kolumn om Kosovoproblematiken. Härom veckan föreslog ju den förre finske presidenten Martti Ahtisaari att Kosovo får "övervakad självständighet", vilket fler än serberna visat sig tveksamma till.
Anledningen till varför Kosovofrågan är en sådan svårlöslig långbänk handlar inte bara om Serbiens motstånd och om att Ryssland, som alltid står på sina slaviska serbiska vänners sida, kan lägga sitt veto i FN:s säkerhetsråd, menar Swartz:
"Allt sedan andra världskrigets slut råder samförstånd om att våra europeiska statsgränser är oantastliga (...) Detta samförstånd fixerades genom avtal i helsingfors 1975 (...)
I fallet Kosovo har man dock de facto övergivit denna politiska linje. Kosovo ska skiljas från Serbien mot Belgrads uttryckliga vilja. (,,,)
...för första gången sedan krigsslutet förlorar en suverän europeisk stat en betydande del av sitt territorium."

Alltid roligt när någon väljer att se en fråga ur ett större perspektiv, inte bara i nyhetsjournalistikens korta perspektiv.
Swartz antyder också varför flera EU-länder – Grekland, Slovakien, Rumänien och sannolikt också Italien och Spanien – tvekar inför EU:s och USA:s linje som innebär ett stöd för Ahtisaaris förslag om övervakad självständighet.
Ett självständigt Kosovo kan ge separatisiska grupper och nationalistiska rörelser på olika håll i Europa rejält med luft under vingarna. Inte minst brukar Spanien ständigt vara på vakt mot allt som kan ge legitimitet åt den katalanska och baskiska separatismen.
Eftersom Slovakien och Italien sitter i FN:s säkerhetsråd är det av mer än teoretiskt intresse hur de ser på Kosovos framtid.