”Allt kan inte omförhandlas”

EU-minister Cecilia Malmström om den nya EU-konstitutionen.

Artikel för Tidningen Nu 12 april 2007

”Det här är EU:s djupaste kris hittills”, sade EU:s grand old man, förre kommissionsordföranden Jacques Delors, efter att Frankrike och Nederländerna röstat nej till det konstitutionella fördraget sommaren 2005.
Men nu börjar förhandlingarna röra på sig. Många länder driver på för att fördraget ska bli verklighet, medan några sätter sig på tvären.
Den svenska regeringen förbereder sig för tuffa förhandlingar, och ett nytt riksdagsutskott har precis formerat sig.
Men hur vill den svenska regeringen agera? Vilken roll spelar riksdagen? Och vad tycker liberaler i andra länder?
NU har träffat EU-minister Cecilia Malmström och två liberala Europaparlamentariker.


EU:s framtidskonvent innebar ett stort steg i demokratisk riktning för unionens sätt att reformera sina grundläggande fördrag. Där hölls för första gången fördragsförhandlingar öppet, och deltagarna var valda för att representera nationella parlament, civilsamhället, Europaparlamentet och EU-kommissionen.
Det konstitutionella fördrag som konventet föreslog var ett försök att förenkla, effektivisera och demokratisera det europeiska samarbetet, men hade också tagits fram under historiskt öppna och demokratiska former.

När två av EU:s grundarländer sade non och nee till fördraget försattes unionen därför i något som av många beskrevs som ett chocktillstånd.
De flesta medlemsstater sätter nu sitt hopp till förbundskansler Angela Merkel. Under våren ska hon leda förhandlingar om fördragets framtid, och vid toppmötet i juni hoppas hon kunna presentera en detaljerad tidtabell för hur det ska återupplivas. Målet är att en ny text ska kunna träda i kraft före Europaparlamentsvalet 2009.
För den svenska regeringen är fördraget en prioriterad fråga:
- Det skulle göra EU mer begripligt och effektivt. Dessutom sätter förslaget medborgaren i centrum, underströk EU-minister Cecilia Malmström under den nyligen avslutade Europaforum i Hässleholm, där hon var huvudtalare.

Regeringens prioritet i förhandlingarna är först och främst att fördraget ratificeras, därnäst att så litet som möjligt i fördraget förändras. Den linjen delar en stor majoritet av EU-länderna:
- Arton länder har ju ratificerat fördraget, och flera av de som ännu inte gjort det stödjer också förslaget som det är idag.
Den institutionella delen (se faktaruta) av fördraget får inte röras:
- Om man öppnar den delen, då faller allt, förklarar Cecilia. Då skulle det ta många år att finna en ny kompromiss.

Men tiden är knapp. Frankrike och Storbritannien tillhör de länder där många vill se större förändringar av fördraget. Av de franska presidentkandidaterna vill Ségolène Royal ha en politiskt styrd europeisk centralbank och mer överstatlig social- och sysselsättningspolitik, vilket är svårsmält för många andra medlemsländer, och Nicolas Sarkozy har, i likhet med Storbritannien, sagt sig vilja ha ett hårdbantat ”minifördrag”. Därför kommer förhandlingarna inte att komma igång på allvar innan det franska presidentvalet den 6 maj
Den holländska regeringen var länge mycket kritisk till fördraget men kommer sannolikt att nöja sig med att ordet ”konstitution” byts ut mot ordet ”fördrag”, samt att kriterierna för den vidare utvidgningen blir tydligare, vilket i praktiken skulle innebära högre krav på Turkiet.

Det finns även andra stridsäpplen som också bidrog till att den Berlindeklaration som signerades under unionens 50-årsfirande den 25 mars inte gav den knuff åt förhandlingarna som många hade hoppats.
Den tjeckiska EU-skeptiska regeringen och den polska konservativ-populistiska regeringen är de två länder som är mest kritiska till fördraget. Att Tjeckien kommer att leda EU under våren 2009 kommer knappast att underlätta processen.
Samma dag som Cecilia talade i Hässleholm föreslog Polen ett nytt röstsystem som skulle ge Polen mer makt, och hotade också med veto. Men Cecilia verkar inte överdrivet orolig över det:
- Allt ligger inte på bordet för omförhandling. Polen får inse var majoriteten finns.
Däremot tror Cecilia knappast att fördraget ska kunna antas i sin helhet. Det mesta talar för att texten kommer att förändras, att vissa delar tas bort och andra läggs till, kanske något om miljö- och klimatpolitik. Namnet kommer sannolikt att bytas ut:
- Det slutar nog med att det blir ett nytt ”fördrag”, döpt efter staden där det signerats, tror Cecilia.

För den svenska regeringen är dock innehållet det viktiga, inte namnet. Men sannolikt kommer regeringen att föreslå att delar av fördraget lyfts ut, berättar hon. Istället vill man prioritera den hårda kärnan i fördraget och det som betyder mest för EU-samarbetet:
- Vi vill inte omförhandla de institutionella frågorna och utbyggnaden av besluten med kvalificerad majoritet inom utrikespolitiken och det rättsliga samarbetet, menar Cecilia.

I ett läge där förhandlingarna inte startat på allvar och det inte ens finns en tidtabell är inte den svenska linjen helt utarbetad ännu, och det finns naturligtvis gränser för hur mycket EU-ministern kan avslöja. Men när det finns mer att berätta kommer hon att förankra den svenska linjen i riksdagen, understryker hon.
Inför varje ministerrådsmöte med allmänna rådet, vanligtvis en gång i månaden, informerar Cecilia EU-nämnden om dagordningen och den svenska förhandlingspositionen. Efter att fördragsförhandlingarna börjar komma igång efter påsk kommer hon att förankra den svenska linjen genom samråd med det nya sammansatta riksdagsutskottet KUU (konstitutions- och utrikesutskotten). KUU konstituerades den 27 mars och har upprättats just för att följa hur fördragsförhandlingarna utvecklas.
Inför toppmötena är det dock statsminister Fredrik Reinfeldt som håller samråd med EU-nämnden.

Regeringens förhandlare Nicola Clase är en av 27 företrädare, ”sherpas”, för medlemsländernas regeringar, som förhandlar med Tyskland bakom lyckta dörrar. Det tyska ordförandeskapet har utformat förhandlingsstrategin, men den är kontroversiell, eftersom insynen i princip är obefintlig.
- Det är hemligt i överkant, menar Cecilia.
Men hon understryker också att de nuvarande förhandlingarna bara handlar om små förändringar – till skillnad från överläggningarna inom framtidskonventet, som utarbetade hela konstitutionen från grunden.

Den liberale ALDE-gruppledaren i Europaparlamentet, Graham Watson, var mycket kritisk till förhandlingsprocessen när jag mötte honom i Strasbourg:
- Processen är ett skämt, menade han. Tyskland riskerar inte att något kommer ut. Men till slut kommer människor att känna sig lurade.

Hans brittiske partikollega, parlamentarikern Andrew Duff, håller inte med:
- Om förhandlingarna ska vara effektiva måste de ske på ett diskret sätt, argumenterar han. Det är bara så vi kan nå en överenskommelse på juni-toppmötet.
Till skillnad från Sveriges EU-minister tror Duff inte på att ta bort vissa delar av fördraget. Hans förslag ”Constitution Plus” innebär just vad namnet antyder: fördraget utökas dels med förslag som ökar överstatligheten, som starkare samordning av ekonomi, arbetsmarknads- och skattepolitik, dels ”medborgarvänliga” skrivningar om miljö- och klimatpolitik. Duff inser att en sådan text som skulle ge EU betydligt mer makt inte skulle gillas av Europas EU-skeptiker, men ser den inte som orealistisk:
- Mitt förslag är bättre än det mini-fördrag som Tony Blair och Nicolas Sarkozy vill ha, eftersom det tar sig an de utmaningar som de flesta av oss möter.

Oavsett fördragets exakta utformning tycker ALDE-gruppen att det är viktigt att det ratificeras, inte bara för att det skulle öka unionens förmåga att agera inom utrikespolitiken och det rättsliga samarbetet:
- Det utvecklar också idén om den parlamentariska demokratin på EU-nivå, förklarar Graham Watson.
Det är en utveckling som borde kunna kallas liberal.

Marianne Ekdahl


FAKTARUTA
DET KONSTITUTIONELLA FÖRDRAGET

Det nya fördraget syftar till att:

- Göra EU:s regelverk mer begripligt och lättöverskådligt genom att samla det i en text.
- Göra beslutsfattandet mer effektivt genom fler majoritetsbeslut.
- Göra det möjligt för EU att ta in fler medlemsländer.
- Göra unionen mer demokratisk (se nedan).

De viktigaste institutionella reformerna:

- Rådets komplicerade röstfördelning ersätts med dubbel majoritet: 55 % av medlemsstaterna och 65 % av befolkningarna måste stå bakom besluten.
- Vetorätten avskaffas inom t ex polissamarbetet, asyl och migration, det straffrättsliga samarbetet, socialförsäkringssamarbetet, folkhälsa (tobak och alkohol).
- En ”utrikesminister” inrättas.
- En rådsordförande väljs för två och ett halvt år istället för dagens roterande halvårsvisa ordförandeskap. Kallas ibland ”EU-president”.
- Färre kommissionärer: efter 2014 ska antalet motsvara två tredjedelar av antalet länder. Medlemskapet ska rotera.

Flera reformer gör EU mer demokratiskt:

- Det folkvalda Europaparlamentet får mer medbeslutanderätt, bl a i jordbrukspolitiken och polissamarbetet.
- Ministerrådets möten ska vara offentliga.
- Det blir tydligt inom vilka områden EU respektive medlemsländerna får bestämma.
- Medborgarnas grundläggande rättigheter slås fast i en stadga.
- De nationella parlamenten stärks, bl a genom att de kan tvinga kommissionen att ompröva lagförslag.
- En miljon medborgare kan kräva att kommissionen lägger ett förslag.
- Principen att beslut ska tas på lägsta möjliga nivå (subsidiaritetsprincipen) stärks.


Andra viktiga reformer:

- Utrikespolitiken stärks.
- Ömsesidiga försvarsgarantier – men Sveriges alliansfrihet respekteras.
- Ett gemensamt försvar, om alla länder kan godkänna det.


Tidtabell:

Förslaget undertecknades av samtliga medlemsstater i oktober 2004 i Rom, och har hittills ratificerats av 18 medlemsstater.
Vid toppmötet i juni 2007 ska en tidtabell för förhandlingarna antas.
Målet är att en ny text ska kunna träda i kraft före Europaparlamentsvalet 2009.


Andra bloggar om: konstitutionen, EU, fördraget, EU-fördraget, Cecilia Malmström, Angela Merkel, folkpartiet, regeringen, riksdagen, konstitutionsutskottet, utrikesutskottet, ALDE

Se även vad DN skriver om det konstitutionella fördraget här, här och här
och här om regeringens hållning i frågan.
Här skriver SvD utmärkt om unionens utrikespolitik, här om socialdemokraternas inställning, och här om vad Berlintoppmötet kom överens om.