Kompromissernas union

Signerad ledare, Sydsvenskan 10 mars 2007

Kompromisser och förhandlingar är EU:s signum. Dess livsluft.

Under det toppmöte som avslutades igår kunde man till slut enas om en historiskt ambitiös energi- och klimatpolitik. Men bara med hjälp av en kompromiss där olika länder skall bidra till målen att använda 20 procent förnyelsebar energi baserat på hur långt de redan nått och på vilka energislag de redan använder.
Toppmötet har på många sätt varit typiskt.
Som vanligt dominerade de stora länderna. Ordförandelandet Tyskland kunde agera kraftfullt bland annat med stöd av förtroliga bilaterala kontakter. EU-kommissionen hade genom sin sakkunskap stort inflytande på besluten. En sakfrågeallians – i det här fallet av kärnkraftsvänliga länder – kunde påverka genom att samarbeta.

Exakt hur förhandlingarna går till är svårt att veta. EU-toppmöten är slutna tillställningar.
Men statsvetaren Jonas Tallberg har genom att intervjua sittande och tidigare stats- och regeringschefer gjort en grundlig analys. Slutsatserna i Makt och inflytande i Europeiska Rådet (Sieps) är egentligen inte nya, men studien väcker ändå intressanta tankar om demokrati på den europeiska nivån.

När P1:s Studio Ett i veckan diskuterade rapporten fokuserade man på att toppmötena ändrat karaktär efter utvidgningen. Vanligtvis har det mesta av slutsatserna redan formulerats före toppmötena. Mycket av förhandlingarna har flyttat ut i korridorerna eller till ordförandeskapets kontor.
Som så ofta i den svenska EU-rapporteringen finns underförstått föreställningen om EU:s demokratiska brister:
Formella överläggningar har ersatts av informella kontakter mellan ett fåtal länder. Stormakterna är vinnare. Toppmötena har mer fått karaktären av ceremoni.
Är det här då ett demokratiskt problem?
Nja, egentligen inte. Det är inte meningen att stats- och regeringscheferna skall fatta särskilt många beslut. De skall dra upp riktlinjer, inte ägna sig åt detaljer.

Och det är knappast någon nyhet att de stora länderna har mer makt än de små. Det bör de ha.
Hur mycket inflytande små länder som Sverige har beror mycket på hur aktiva och förberedda de är, hur mycket kunskap de skaffat sig, och hur de söker allianser med likasinnade. Och framför allt på vilken erfarenhet och vilka kontakter varje regeringschef har. Därvidlag har Fredrik Reinfeldt ännu en nackdel.
Nils Lundgren, Junilistans EU-skeptiske Europaparlamentariker, har ventilerat sin kritik: ”När de tjugosju smörjer kråset i kväll, fortsätter de att underminera de europeiska folkens förtroende för EU-projektet”, skrev han nyligen på sin blogg. Det är antagligen representativt för den syn många EU-skeptiska svenskar har.

Men varken svenska regeringssammanträden eller internationella multilaterala förhandlingar är offentliga.
Slutenheten i sig är inte utmärkande för EU.
Visst har EU ett demokratiskt underskott. Men lika viktigt är att EU bidrar till att lösa många av de problem som staterna inte klarar av att hantera på egen hand.
Demokrati handlar inte bara om hur de politiska besluten fattas, utan även om att besluten skall kunna utföras.
En demokrati utan effektivitet är inget att eftersträva.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, EU-toppmöte, demokrati, miljö, demokratiskt underskott, Jonas Tallberg, Sieps