Feminismen gör kvinnor en björntjänst

Krönika i Nerikes Allehanda, 5 mars 2007

Är det någon jag inte litar på som feminist så är det Jan Guillou. Inte bara för att jag har svårt för socialistiska machomän.
Eftersom många som i likhet med Guillou kritiserar radikalfeminismen sällan yppar ett ord om att jämställdhet faktiskt är ganska bra, misstänker jag att de egentligen är ute efter att misskreditera all form av feminism.
Oftast har den misstanken fog för sig.
Men hör och häpna: i senaste numret av Sveriges främsta feministtidskrift Bang står Jan Guillou för den mest relevanta artikeln. Han kritiserar dagens feminism för att bestå av ”en legion av akademiska feminister som åstadkommer intet i verkligheten men dominerar all skriven text”. Den är teoretisk, introvert, och påminner mest om ”skolastiken på medeltiden”, fortsätter han.
Ord och inga visor. Men ack så sant. Resten av tidskriften är en perfekt illustration till Guillous argument.
Mycket av dagens feminism, särskilt den som existerar utanför partipolitiken, till exempel på tidningarnas kultursidor, har blivit en övning i navelskåderi och intern ryggdunkning. Den teoretiska analysen av kropp och sexualitet står i fokus, sällan den verkliga diskriminering eller ojämställdhet som kan upplevas av vardagens alla småbarnsmammor, sjuksköterskor och 55-plussare.
Jamen, invänder vän av ordning, det finns ju massor av kulturknuttar som Medelsvensson inte begriper ett dyft av. Jo, och det är inget fel i det.
Men feminismen är ju i grunden en politisk rörelse som vill förändra samhället. Men om ”klyftan mellan ’feminismen’ och allmänheten” växer, för att citera Guillou igen, blir feminismen en angelägenhet för några få, inte för det stora flertalet.
Det är naturligtvis ett problem. Om en rörelse som vill förändra verkligheten är dålig på att relatera till den verkligheten, hur ska den då kunna förändra något?
På liknande sätt är det med den feministiska debatten inom den etablerade partipolitiken. Efter ROKS-debatten för något år sedan och kontroverserna kring Feministiskt initiativ har feminismen nästan blivit liktydigt med radikalfeminismen: ROKS’ manshat och Fi:s förslag om månggifte, flickors rätt att heta Lasse och andra stolligheter.
Det har underminerat legitimiteten hos feminism i allmänhet.
För många svenskar har ”f-ordet” blivit ett fult ord. Idag är få politiker intresserade av jämställdhetsfrågan, och ännu färre vill förknippas med feminism.
Den utvecklingen är verkligen tråkig. För några år sedan stod jämställdheten högt på den politiska agendan och samtliga partiledare kom ut som feminister. Den feministiska debatten hade en dagordning som var relevant även för småbarnsmammorna, sjuksköterskorna och 55-plussarna.
Men den feminism som hade sina rötter i en konkret, social verklighet har till stor del ersatts av akademisk, intellektuell analys som är oförståelig för de flesta. Eller av en extremfeminism som provocerar mer än den väcker sympati.
En stor del av dagens feminism befinner sig på en glidande skala mellan det teoretiska och det marginella, och förlorar därför en del av sin förmåga att påverka människor.
Tyvärr. För feminismen behövs fortfarande, trots att samhället blivit allt mer jämställt.
Kvinnor har fortfarande lägre löner än män. Arbetsfördelningen i hemmen förändras ganska långsamt. Det är självklart att kvinnor är föräldralediga, men inte att män är det. Kvinnor är mer sjukskrivna än män. Och så kvinnomisshandeln, självklart.
I många andra länder blir ”kvinnofrågorna” förlöjligade eller helt sonika sopade under mattan av det politiska etablissemanget.
Men i Sverige, världens kanske mest jämställda land, gör feminismen sig själv, och svenska kvinnor, en björntjänst.