Osäkert om det satsas på kvinnors löner

Artikel i tidningen NU, nr 10, 2007

Kvinnolönerna ser ut att bli en het fråga i den största avtalsrörelsen på länge.
Hur ser parterna på lönegapet? Vilket är egentligen det bästa sättet att göra lönerna mer jämställda?
NU har träffat folkpartiets representanter i Sveriges största arbetsgivare, Sveriges Kommuner och Landsting, och avtalssekreteraren för Kommunal, Sveriges största fackförbund, där 80 % av medlemmarna är kvinnor.

På vissa områden går jämställdheten knappt framåt i snigelfart. Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män. Enligt Jämo har de osakliga löneskillnaderna knappast minskat sedan 1980-talet.
Därför är årets avtalsrörelse, där mer än tre miljoner löntagare ska få nya löner, särskilt intressant. Men rörelsen förväntas bli stormig, och frågan om kvinnolönerna kommer inte att göra det lättare att sluta avtal.
Den så kallade jämställdhetspotten på drygt två hundralappar har redan vållat rabalder inom LO. Om kvinnor ska få högre löner jämfört med män, måste ju män hålla igen på sina lönekrav. Eller?
Håkan Pettersson, avtalssekreterare och andre vice ordförande på Kommunalarbetarförbundet, där en majoritet av medlemmarna är kvinnor med relativt låga löner, tror inte det. De mansdominerade facken ska inte behöva bli lidande.
Men han hade gärna sett större påslag till de kvinnodominerade facken:
– Jämställdhetspotten på 205 kronor är bara ett avstamp. Den utvecklingen måste fortsätta.

På arbetsgivarsidan finns dock viss tveksamhet till konstruktionen.
Den folkpartist som har bredast överblick över arbetsgivarens perspektiv är kanske Lennart Gabrielsson, ordförande i fp:s kommunalpolitiska råd, kommunalråd i Sollentuna och tredje vice ordförande i Svenska Kommunförbundet. Han tror inte att jämställdhetspotten löser problemet.
Håkan Lindh har däremot inte tagit ställning än. Förutom att vara oppositionsråd i Skellefteå, är han ledamot i SKL:s förhandlingsdelegation, och har därför stort inflytande över avtalen i den kommunala sektorn.
Hur ska då de osakliga löneskillnaderna minskas?
Kommunal vill ha kraftigt höjda lägstalöner, och gör analysen att landets ekonomi klarar av det.
Håkan Lindh menar att vissa kvinnoyrkens låga löneläge inte får permanentas, men att Kommunals krav är fel väg:
¬– Tröskeln in på arbetsmarknaden måste vara låg. Dessutom skapar alltför höga ingångslöner ett tryck uppåt, som gör att det sammanlagda löneläget blir för högt, och då tvingas vi spara in på vården och omsorgen.
Lennart Gabrielsson vill också nyansera diskussionen. SKL är Sveriges största arbetsgivare, och att majoriteten av de anställda är kvinnor gör problemet ännu svårare:
– Generella lönesatsningar leder bara till en allmän kostnadsökning, menar han. Vi kan inte driva upp räntorna och inflationen – det är en samhällsekonomisk realitet.

Den goda ekonomin i kommuner och landsting och den starka börsutvecklingen har facken använt som argument för rejäla lönelyft. Men utvecklingen gäller inte i alla kommuner. Dessutom kommer den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning att ge kommunerna stora utmaningar på längre sikt:
– Om kostnadsmassan stiger kraftigt finns risken att ekonomin blir sämre framöver, understryker Gabrielsson.

Det viktigaste för folkpartiet är istället att utbildning och fortbildning ska synas i lönekuvertet. Utbildning behövs också för att möta de nya krav som uppkommer i välfärdssamhället. Att utvecklas i jobbet ska gynna både kvinnor och män.
Men i det långa loppet krävs en del nytänkande. Mycket av löneskillnaderna är i grund och botten en fråga om värderingar. Båda parter är eniga om att kvinnodominerade jobb värderas för lågt:
– Medellönen inom Kommunal är 86 % av en utbildad industriarbetares, påpekar Håkan Pettersson. Det är ett stort strukturellt problem. Det måste till attitydförändringar.
– På sikt måste man uppvärdera det jobb som utförs av kvinnor, menar Lennart Gabrielsson. Idag är arbete med människor, som ofta utförs av kvinnor, lägre värderat är det mansdominerade ”maskinarbetet”.
Båda folkpartisterna inser att lönerna hänger samman med hur attraktiva kommunerna är som attraktiva som arbetsgivare.
– Men pengar är inte allena saliggörande, menar Gabrielsson. En bra arbetsmiljö och ett bra chefskap är också viktigt.

I de centrala förhandlingarna prioriterar SKL den lokala lönebildningen. Därför vill man ha låga lägsta löneökningsnivåer i de centrala avtalen, eller inga löneökningsnivåer alls.
Det är något Kommunal är kritiskt till, eftersom löneökningarna för kommunalanställda kvinnor då kan bli mycket låga i vissa kommuner.
Gabrielsson erkänner att så kan bli fallet, men även det motsatta: en chans till högre löneökningar.
– Erfarenheten säger dessutom att lokal lönebildning inte leder till sämre utveckling för kvinnor, understryker Håkan Lindh. Vid de senaste avtalen har kvinnodominerade yrkesgrupper fått mer. Det har varit en medveten prioritering.
Han betonar också vikten av en rimlig lönespridning, och varnar för riskerna med en sammanpressad lönestruktur. Det måste finnas utrymme för lokala och riktade lönehöjningar till vissa yrkesgrupper, och för att motivera utveckling krävs ekonomiska incitament.

Som folkpartist är Håkan Lindh nöjd med SKL:s övergripande förhandlingsstrategi. Internt försöker han få genomslag för särskilda fp-prioriteringar – men det är naturligtvis inget som kan ventileras offentligt, särskilt inte i inledningen av förhandlingarna. Det är viktigare att betona enigheten.

I årets avtalsrörelse är pressen på högre kvinnolöner större än på länge. Hur långt viljan räcker – och hur förenlig den är med de ekonomiska realiteterna – återstår att se.