Lära för livet

Ledare i Sydsvenskan, 22 februari 2007.

För ganska många år sedan hade en pojke svårt att klara av språkundervisningen i skolan. Grammatik var en särskilt obegriplig mardröm.
Däremot var han en hejare på matematik. Så småningom fick han en lärare som uppmuntrade honom att förkovra sig på egen hand och ta sig an allt svårare uppgifter. Han doktorerade vid en ålder då många av dagens högskolestudenter tar examen.

Men det var länge sedan. I socialdemokraternas Skolsverige har det varit självklart att stödja svaga elever, men inte lika självklart att uppmuntra duktiga. I jämlikhetens namn blir då alla lika bra, eller dåliga.
Kvantitet har varit viktigare än kvalitet. Högskolans kraftiga utbyggnad anses ofta ha lett till en urholkning av kvaliteten i utbildningen. Taktikval av lättviktiga kurser har blivit ett problem på gymnasiet.

Därför är de förslag på nya tillträdesregler för högskolan som utbildningsminister Lars Leijonborg igår presenterade på DN Debatt vettiga. Den gymnasieelev som inte blir godkänd i engelska, svenska och matematik – kan läsa, skriva och räkna – har sämre förutsättningar att klara av högskolestudier. Och skall därför inte tas in.
Vidare skall det ge meritpoäng att studera språk i sex år, liksom att läsa fler språk och svårare kurser i engelska och matematik.
Detta borde vara självklart. Det måste löna sig att vilja lära sig mer, men inte att göra taktikval av lättsmälta kurser.
Inte oväntat har förslagen fått både ris och ros. Högskoleverket ger förslagen beröm. Men socialdemokraterna varnar för en elitskola, och Sveriges förenade studentkårer menar att akademikerbarn kommer att gynnas.

De har en poäng. Den sociala snedrekryteringen är en verklighet i högskolan.
Men det finns ingen motsättning mellan att hjälpa de svaga eleverna och att uppmuntra de duktiga. Både och ligger snarast i hela samhällets intresse.
Kunskapssamhället är en omhuldad vision. Men om det skall bli mer än ett vackert ord är det helt grundläggande att kunskapsinhämtande uppmuntras, inte förfuskas genom möjlighet till taktikval.
Leijonborgs förslag – tillsammans med skolminister Jan Björklunds reformer av gymnasieskolan – ger hopp om ett systemskifte i skolan. För Sveriges skull får vi hoppas att det blir så.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: skola, skolpolitik, Lars Leijonborg, högskola, kunskapssamhället, inträdeskrav