Krisernas Italien - där utrikespolitiken kan fälla en regering

Ledare i Sydsvenskan, 23 februari 2007.

Den italienska regeringen har fällts, så på sätt och vis har ordningen återställs i italiensk politik.
I Italien blir regeringar sällan långlivade. Silvio Berlusconis regeringsinnehav mellan 2001 och 2006 var ett undantag, som krävde mer politiskt trixande än europeiska stater klarar av för att förtjäna att kallas fullfjädrade demokratier.

Romano Prodis mitten-vänster-regering, som besegrade Berlusconi i parlamentsvalet i april 2006, var den sextionde sedan 1946. När den avgick i onsdags kväll blev de ständiga regeringskriserna återigen Italiens politiska tumregel numero uno. Det finns farhågor att Italien nu återvänder till ett tillstånd av politisk handlingsförlamning.
Ironiskt nog hänger regeringens fall samman med arvet efter Berlusconi. Prodis beslut att hålla kvar de italienska trupperna i Afghanistan och att tillåta utbyggnaden av en amerikansk militärbas i Italien, båda följder av Berlusconis USA-vänliga utrikespolitik, röstades ner av två kommunistiska senatorer från Prodis egen Olivträdsallians.
President Giorgio Napolitano kommer sannolikt att be Prodi att utse en ny regering. Nyval ses i dagsläget som en drastisk lösning, och en opolitisk övergångsregering kan vara ett alternativ.

Risken att Berlusconi återtar regeringsmakten är begränsad, eftersom hans allianspartier numera hyser kyliga känslor gentemot sin forne premiärminister.
Från Sveriges horisont är det mest intressanta dock vad som slutligen fällde regeringen: utrikespolitiken.
I Sverige fäller utrikespolitiken inte några regeringar. Men den avgör heller inga riksdagsval. Utrikesminister Carl Bildts internationella engagemang har blivit ett problem för regeringen, men hans utrikespolitiska linje orsakar knappast någon het debatt.
De svala känslorna hänger kanske samman med den samsyn som råder kring utrikespolitiken, både i riksdagen och i den allmänna opinionen. Den främsta skiljelinjen går mellan vänsterpartiet och resten av partierna, framför allt vad gäller inställningen till EU, USA och samarbetet med Nato.

Stora delar av den utrikespolitiska deklaration som Bildt nyligen presenterade kunde lika gärna ha uttalats av en socialdemokrat.
Samsynen är naturligtvis rationell, och i grunden bra. Rikets säkerhet kräver nationell enighet.
Men i resten av Europa kan utrikespolitik vara en fråga som engagerar hjärtan och hjärnor. På blodigt allvar.
Därför kommer Romano Prodi inte att få en lättare sits om han återigen blir regeringschef.
Prodi har tinat upp relationerna med övriga EU-länder, delvis förbättrat Italiens ekonomi, och han har putsat upp landets skamfilade rykte som demokrati. För Italiens skulle vore det bra om han kunde fortsätta på den inslagna vägen.
Men när nästa regeringskris inträffar är väl bara en tidsfråga.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Italien, Romano Prodi, Silvio Berlusconi, EU, italiensk politik