EU:s helrenovering tog sju år

Krönika, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 6 juli 2007:

Det tog sju år. Men i midsommarhelgen kunde till slut EU:s ledare enas om unionens nya fördrag.
Redan i december 2000, när det nu gällande Nice-fördraget tog form, insåg man att det behövdes ett helt nytt regelverk. Sedan dess har man snickrat och slipat på reformerna, men nu tycks bygget – till slut – stå fast förankrat.
Men vad betyder uppgörelsen? Och vad händer nu?

* Det blev inget konstitutionellt fördrag, utan en rad tillägg till de nuvarande fördragen.
Inget nybygge, men en helrenovering. Och allt som påminner om en konstitution har nogsamt skrubbats bort.

* Men det viktigaste är att de reformer som ska göra EU mer effektivt och möjliggöra att fler länder kan bli medlemmar nu kan bli verklighet:
En permanent ordförande för EU-toppmötena ska bidra till kontinuiteten. En ”utrikesminister” ska göra det lättare för EU att tala med en röst i världen.
Majoritetsbeslut införs på fler områden. Beslutsfattandet blir enklare och mer effektivt. Men som en rejäl eftergift till Polen träder modellen inte i kraft fullt ut förrän 2017.

* Lika viktiga är att EU blir mer medborgarvänligt och demokratiskt:
Ministerrådets möten ska bli mer öppna. De medborgerliga rättigheter som redan är praxis blir nu juridiskt bindande.
De nationella parlamenten kan säga stopp om EU överträder sina befogenheter. Med en miljon underskrifter kan en fråga föras upp på dagordningen.
Men tyvärr har mycket av det nytänkande som skulle göra EU:s regelverk mer begripligt skrotats. Bland annat skulle man röja upp i snårskogen av direktiv och förordningar och ersätta dem med vanliga lagar och ramlagar.
Av det blir nu inget. Överskådligheten försvinner, och reglerna blir än mer svårläsliga. Belgiens utrikesminister Karel de Gucht myntade snabbt det talande uttrycket ”fotnotsfördraget”.

* Den lättnad som EU-ledarna upplevde efter toppmötets uppgörelse kan fungera som smörjmedel framöver. Nu finns det hopp om att EU kan koncentrera sig på det viktiga.
Men det kan också bli sura miner. Uppgörelsen har kostat.
Frågan är om det någonsin har varit lika svårt att enas om ett nytt fördrag. Många är upprörda över att Polen, Storbritannien och Nederländerna lät snäva nationella intressen gå före det gemensamma bästa. Över Polens, i mångas ögon smaklösa, krav på att få behålla orimligt mycket makt i ministerrådet som betalning för landets offer under andra världskriget. Över Nicolas Sarkozys överraskande attack på EU:s konkurrenspolitik, som kan få större konsekvenser än många anar.
Det kan göra samarbetsklimatet lite tuffare framöver. Det är inte säkert att den regeringskonferens som med start den 23 juli ska bena ut teknikaliteterna blir lika oproblematisk som förväntat, inte minst om Polen igen vill riva upp delar av överenskommelsen, som man nyligen hotade med.

* Och hur var det egentligen med kritiken mot att förhandlingarna var slutna och ”odemokratiska”?
Den var ganska förutsägbar, skulle jag vilja påstå.
Statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte nyligen det som borde vara självklart: Ingen kräver att regeringens budgetförhandlingar ska vara offentliga. Eller komplicerade internationella förhandlingar. Bara förhandlingar inom EU.
Kritiken mot processen sade mer om kritikerna än om EU.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, EU-fördraget, konstitutionen, EU-toppmöte, demokrati, effektivitet, reformer, reformfördraget