Ett välkommet bakslag för Sarkozy

Signerat, Sydsvenskan 12 juli 2007:
Hyperpresidenten Nicolas Sarkozy lämnar få oberörda. Hans bubblande energi och okuvliga vilja fortsätter att förbluffa, charma och irritera.
Omdömena varierar. Den tidigare inrikesministerns hårda tag och jämförelser av förortsbor med ”slödder” har legat honom till last både i och utanför Frankrike.

Men hans vilja att reformera fransk ekonomi – med en i franskt perspektiv sällsynt liberal agenda – har gjort honom mer populär runtom i Europa. Liksom hans konstruktiva insatser för att nå en överenskommelse om EU:s nya reformfördrag, i linje med utfästelserna om en mer aktiv Europapolitik.
Det gav honom en rejäl dos goodwill hos övriga EU-ledare. Det vill han nu utnyttja för att få stöd för två i högsta grad kontroversiella åsikter.
Den ena gäller Turkiet, som Sarkozy inte vill släppa in i unionen. Men den striden har ännu inte börjat på allvar.
Den andra gäller EU:s ekonomiska politik. Där har den första striden nu utkämpats.
Och den fick Sarkozy, som väl var, finna sig i att förlora.
Tidigare i veckan våldgästade presidenten EU:s finansministermöte för att få stöd för en expansiv finanspolitik och för att skjuta upp Frankrikes löfte att komma till rätta med sitt budgetunderskott.
Likaså vill han mjuka upp valutaunionens regler. Stabilitetspakten skall följas ”pragmatiskt och intelligent” – kodord för att göra lite som man vill. Tillväxten och sysselsättningen är viktigare, resonerar han.

Men risken med att stimulera ekonomin är att inflationen kan ta fart, köpkraften urholkas och effekterna på sysselsättningen bli små.
Frankrikes budgetunderskott och finanspolitik påverkar dessutom övriga länder i valutaunionen. Och den franska ekonomin är en ständig huvudvärk. Inte underligt att finansministrarna såg rött.
Lika kontroversiell var Sarkozys kritik mot Europeiska centralbanken, ECB. Euron borde vara billigare, menade han, och finansministrarna borde ta mer kontroll över ECB.
Men bankens frihet från politisk styrning är grundläggande för inflationsbekämpningen, och även här fick presidenten backa.
Man kunde önska att finansministrarna varit lika tuffa när de stora EU-länderna tidigare, gång på gång, brutit mot stabilitetspakten.
Frankrikes nye president är fascinerande i sitt sätt att förespråka en unik mix av protektionism och marknadsliberalism. För inrikes bruk förordar han skattesänkningar och avskaffande av den kritiserade 35-timmarsveckan – en utmärkt liberal medicin för Frankrike och ett brott mot mycket av den tidigare ekonomiska politiken. Men hans prioriteringar för Europa kunde inte vara mindre liberala.

I sin iver att överbeskydda ekonomin är Sarkozy lika typiskt fransk som sina företrädare.
Den medicinen vägrar de flesta medlemsländer lyckligtvis att svälja.
Sarkozy har redan lyckats undergräva EU:s konkurrenspolitik. Det var en tydlig signal om Sarkozys viljestyrka. Och han har gjort klart att han tänker fortsätta på den vägen.
Liksom företrädaren Jacques Chirac tycks Sarkozy anse att Frankrikes intressen är hela Europas intressen. Han har stärkt motsättningarna mellan marknadsekonomiskt sinnade länder och protektionistiska. Den ideologiska kampen kommer säkerligen inte att mildras så länge Sarkozy styr Frankrike.
Sarkozy tycks vara en enmansshow med evighetsbatteri:
Hyperaktiv, oförutsägbar, motsägelsefull, manipulativ.
Veckans överraskning var att presidenten helt enkelt drog tillbaka sina krav.
Vi får se vad de nya löftena är värda.
EU:s finansministrar får nog se upp även i fortsättningen.

Andra bloggar om: Nicolas Sarkozy, Frankrike, EU, finansministrar, ministerrådet, stabilitetspakten, ECB, globalisering, penningpolitik, konkurrenspolitik, marknadsekonomi, protektionism