Ensidig EU-debattt

EU-krönika i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 31 juli 2007:

För många skåningar är en ovanligt regnig semester slut.
Men i Bryssel har kontoren precis börjat tömmas på folk inför semestermånaden augusti. Regeringskonferensen startade den 23 juli och finslipar nu, lite i skymundan, på teknikaliteterna kring det nya reformfördraget. Men i övrigt råder Europapolitisk stiltje.
Därför är augusti en utmärkt tid att fundera över Sveriges förhållande till resten av Europa. Sverige är ju något av en skeptisk europé, heter det ofta.
Men det intressanta är att kritiken mot EU – som ibland är motiverad, och ibland inte – oftast gäller hela unionen som sådan, hela systemet.
Hur ofta hör man inte svepande formuleringar som ”EU är byråkratiskt, korrupt och odemokratiskt” eller ”EU slukar alltför mycket pengar”? Sällan tycks det finnas utrymme för att nyansera kritiken. Ingen säger ”den där kommissionär Vladimir Spidla gör ju ingenting”, ”det bådar illa för miljöpolitiken att miljökommissionären är en före detta industriminister och Wall Street-jurist”, eller ”EU:s regionalpolitik behöver verkligen reformeras”.
Jämför med hur vi debatterar inrikespolitiken! Där säger vi till exempel: ”kulturministern tycks inte ha en egen agenda”, ”en kristdemokrat som socialminister är som att sätta bocken till trädgårdsmästare” eller ”regionalpolitiken har misslyckats”. Ingen skulle komma på tanken att komma med så svepande kritik mot hela det politiska systemet som ”Sverige är korrupt och odemokratiskt” eller ”Sverige slukar för mycket pengar” och förvänta sig att bli tagen på allvar.
Men EU kan kritikerna helt skåpa ut, med hull och hår. Och bli tagna på allvar – av en del, i alla fall.
När jag för en tid sedan träffade svenska Europaparlamentariker i Strasbourg rådde stor enighet om debattens ensidighet:
– Vi debatterar alltid systemfrågorna – ja eller nej till EU – aldrig sakfrågorna, menade Jan Andersson (s).
Det ligger mycket i det.

Men det går åt rätt håll. Enligt den senaste SOM-undersökningen har vi aldrig varit så positiva till EU som nu. Och i de politiska partierna har det rört på sig på vänsterkanten, där det största EU-motståndet finns:
På s-kongressen i våras uppmanade Mona Sahlin sitt parti att ”lämna debatten om ja eller nej till EU”. Förhoppningsvis kan hon hjälpa partiet att lämna sin "ängsliga" inställning till unionen, som Margot Wallström kallade det. Under våren har Sahlin också öppnat för en s-v-mp-allians, under förutsättning att de två småpartierna släpper sitt EU-motstånd, som Sahlin kallat för ”plakatpolitik”.
Även på andra håll lever insikten att EU-motståndet är föråldrat. I maj menade Gudrun Schyman (fi) att parollen ”Ut ur EU” är ”ointelligent”, och att vi istället ”får se till att ha ett så bra samarbete som möjligt”.
Europaparlamentarikern Eva-Britt Svensson (v) är inne på samma linje, trots att vänsterpartiet vill att fler EU-frågor ska beslutas i medlemsstaterna:
- Sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet har vi en ny beslutsarena, och då måste besluten inom EU bli så bra som möjligt.
Det borde vara en vettig inställning, och mer konstruktiv än fruktlös plakatpolitik.
Det handlar inte om att säga ja och amen till allt som planeras i Bryssel. EU-politiken ska debatteras och kritiseras, precis som all annan politik.
Men om vi ibland kunde bortse från den ständiga indelningen i EU-vänner och EU-kritiker, och istället börja diskutera de konkreta sakfrågor där beslut fattas varje dag vore mycket vunnet.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, byråkrati, demokrati, debatt, EU-debatt, EU-vänner, EU-kritiker, plakatpolitik, EU-motstånd, konstruktiv kritik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna