Vad vill egentligen Ségo och Sarko?

Vad de två franska presidentkandidaterna Ségolène Royal och Nicholas Sarkozy tycker i frågor som ekonomi, EU, arbetsmarknad, invandring och miljö finns pedagogiskt sammanfattat här av danska TV 2:s Europakorrespondent Svenning Dalgaard.
Kom igen, så svårt är det inte att läsa danska!

Briljant analys om Bildt

Få gör sådana analyser som Göran Rosenberg. Så här skriver han om Carl Bildt i DN idag:

"I något skede i sitt efterpolitiska liv valde Carl Bildt, såvitt jag förstår mycket medvetet, att inte längre föröka sitt politiska kapital utan att förstöra det, det vill säga att till så hög kurs som möjligt växla in det i en mera materiell och lätträknad valuta, det vill säga reda pengar.

Högsta kursen på politiskt kapital erbjuds av dem som är i störst behov av det, i första hand företag med politiskt belastade verksamheter eller med verksamheter där politisk prestige och politiska kontakter kan ge avgörande konkurrensfördelar."

Det kunde knappt ha sagts bättre.

Smart grafik säger mer

I somras skrev jag en artikel på Sydsvenskans ledarsida om nätverkande politiker utifrån en studie av Anders Sandberg på Eudoxa som presenterades på SvD Brännpunkt. Grafiken var ett smart sätt att visualisera riksdagsmännens samarbete runt motioner.
Den som tog sig tid att sätta sig in i grafiken fick intressanta inblickar i det dolda beslutsfattandet i riksdagen. Studien bevisade svart på vitt det jag sett i praktiken, att de politiker som hojtar högst och syns mest i media oftast inte är desamma som har mest makt över de politiska besluten.
Ofta är de inflytelserika politikerna så kallade "brobyggare", som inte syns särskilt mycket utåt.

Grafiken var uppenbarligen så nydanande att den nu fått silver för bästa tidningsformgivning av Society for Newspaper Design.
Kul!

Anders Mildner skriver mer om grafiken och artikeln.

Andra bloggar om: media, grafik, politik, Svenska Dagbladet, Eudoxa, nätverk

Om Ansvarskommitténs mörka kostymer

Ansvarskommitténs slutliga förslag var både efterlängtat och fruktat. Det mesta som kommit ut av kommitténs arbete har varit klokt. Och många kloka - och mindre kloka - saker har redan sagts om Ansvarskommittén.

Hittills har jag dock inte hört eller läst någon kommentar om kommitténs sammansättning, om de personer som under fyra års tid haft i uppdrag att utreda Sveriges samhällsorganisation - ett gigantiskt uppdrag med stora möjligheter att påverka hur den politiska makten ska fördelas i Sverige.
Av de tretton ledamöterna är bara tre kvinnor. Av de tongivande ledamöterna - de som hörts och synts i media - är samtliga män.
Vita män i övre medelåldern, närmare bestämt. Inte helt oväntat, kanske, när så mycket makt och så stora politiska intressen är inblandade.

Millimeterrättvisa är inget eftersträvansvärt. Kunskap och erfarenhet ska vara avgörande i första hand, även om mångfald brukar öka den samlade förståelsen och därför leda till bättre beslut. Och kunskap och erfarenhet besitter Ansvarskommitténs ledamöter otvivelaktigt.

Men jag kan inte låta bli att jämföra med hur diskussionen i Sverige gick när EU:s framtidskonvent sammanträdde. Uppdraget påminde en del om Ansvarskommitténs - att ge förslag till EU:s framtida organisation och ansvarsfördelning.
Även där var de vita medelålders männen överrepresenterade. Och i den svenska debatten försattes inga tillfällen att tala om hur detta bevisade att det minsann var riktigt illa ställt med demokratin på den europeiska nivån.

Varför är det alltid mycket viktigare att kritisera EU för eventuella demokratiska brister än att uppmärksamma när samma problem finns i svensk politik?
Varför denna dubbla standard?

Läs mer i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan. Samt Mats Svegfors på DN Debatt.

Andra bloggar om: Ansvarskommittén, demokrati, politik, EU, män, kvinnor, framtidskonventet, makt

ESS större än Lund

Signerat, Sydsvenskan 27 februari 2007.

LUND.
Antagligen jublades det inte bara i Lund på söndagskvällen. När Rapport avslöjade att regeringen nu arbetar för att få forskningsanläggningen ESS till Lund muttrades det nog en del också.

Förhoppningarna på neutronkanonen European Spallation Source, som kanske är decenniets största europeiska forskningssatsning, är stora. Med all rätt.
Och det är bra att regeringen bestämt sig. Annars hade den största konkurrenten spanska Bilbao fått än mer försteg framför Sverige.

Men ESS har varit, och är fortfarande, kontroversiellt. De ursprungliga planerna innebar att tiotals ton av den giftiga tungmetallen kvicksilver – ett ämne som kräver slutförvaring och på sikt skall förbjudas – skulle behöva användas. Till det kommer strålning och radioaktivt avfall, vilket också kan läcka.

Inte ens den säkraste teknik kan förutsäga den mänskliga faktorn.
Inte konstigt att miljörörelsen stått enad mot forskarvärlden.
Just kvicksilvret fick den tidigare miljöministern Lena Sommestad att stoppa projektet. Men sedan alternativa ämnen utretts har nu miljödepartementet gett klartecken.
När forskningsminister Lars Leijonborg (fp) igår kom till Lund ville han tona ner riskerna för att giftiga ämnen läcker ut. Det slutna kärlet ”är att jämföra med ett slutförvar”, menade han.
Frågan är om det kommer att övertyga miljövännerna.
Nu väntar miljöprövning. Regeringen har visat Europa att Sverige vill ha ESS-anläggningen. Den viljan måste även räcka till att hitta konstruktiva miljölösningar.
Men kan forskarsamhället uppfinna något så avancerat som denna ”atomröntgen”, borde det kunna hitta miljömässigt acceptabla lösningar.

Även om så sker är det inte självklart att säga ja och amen till ESS. Får Sverige verkligen valuta för de tre miljarder kronor vi ställer upp med?
Det finns inga hundraprocentiga garantier. Men forskarvärldens entusiasm och andra europeiska länders beredskap att bidra ger signaler om vilken nytta de tror att de kommer att ha av ESS. Eftersom forskningsinriktade branscher som läkemedel, energi och bilindustri kan dra fördel av ESS kan man också hoppas på investeringar från näringslivet.
I det långa loppet kommer Sverige sannolikt att vinna mer på att stå värd för ESS än på att finansiera samma projekt i ett annat land. Institutet för tillväxtpolitiska studier har dragit slutsatsen att BNP kommer att öka med fyra miljarder per år.

Frågetecknen är många. Och svaren långtifrån självklara. Men det positiva väger tyngre än det negativa. Många forskningsområden kan få nytta av neutronkanonens möjligheter att göra mer noggranna materialanalyser än vad som är fallet idag.

Visst är det ett prestigeprojekt. Men ett prestigeprojekt som kan bära rikligt med frukt – i form av fler toppforskare till Lund, en mer dynamisk forskningsmiljö och stora vinster för näringslivet.

Till skillnad från mycket av den svenska utbildnings- och forskningspolitiken har ESS-frågan inte blandats samman med regionalpolitik.
Lund har meriterat sig på egen hand. Övriga nordiska länder har stött att ESS förläggs till Lund, liksom det svenska forskarsamhället.
Naturligtvis finns det ett stort regionalt intresse. På gårdagens presskonferens i Stockholm möttes Leijonborg av ett fåtal journalister. I Biskopshuset i Lund var det fullsatt: idel mörka kostymer.
Om ESS kan bidra till ett uppsving för regionen är det bara att tacka och ta emot.

Men i grund och botten är ESS ingen Lundafråga. Det är inte ens en svensk fråga. Det är en europeisk angelägenhet.
Just därför är det så roligt att Lund visat framfötterna.

Marianne Ekdahl


Se även vad Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, eller rättare sagt TT skriver, men Sydsvenskans egen rapportering är mycket bättre.
(Jag undrar när våra två Stockholmsdrakar ska få upp ögonen för vad ESS egentligen innebär, och ägna projektet mer uppmärksamhet än en TT-artikel som inte ens trycks i samtliga editioner.
Antagligen är medvetenheten hos politikerna också måttlig. Det är utmärkt att Lars Leijonborg arbetat så intensivt med frågan, men han hade inte hört talas om ESS innan han blev forskningsmiinister.)

Andra bloggar om: ESS, Lund, Lars Leijonborg, forskning, miljö, näringsliv

Svenska dagis modellen för Tyskland

Huvudledare, Sydsvenskan 26 februari 2007.

En fräsch vind drar fram genom Tyskland.
Den kristdemokratiska familjeministern Ursula von der Leyen vill bygga ut förskolorna. Dagens 250000 förskoleplatser skall bli 750000 år 2013. Inte särskilt många, det heller, men trenden är intressant. Och inte nog med det: von der Leyen har med stöd av förbundskansler Angela Merkel redan infört en förlängd föräldraförsäkring med obligatoriska pappamånader.

I ett land där Kinder, Küche, Kirche – barnen, köket, kyrkan – ses som kvinnornas uppgift i livet är detta ”chockerande modernt”, med Die Zeits ord.
Inom det egna partiet, CDU, och kyrkliga kretsar dundras det att förslagen är ”socialistiska” och skadliga för barnen. Men hos väljarna är förslagen populära.
Inspirationen kommer naturligtvis från Sverige.
Och von der Leyens kritiker påminner inte så lite om kritikerna av den moderna svenska familjepolitiken. Gnället från den svenska högerkanten om att familjepolitiken är ”socialistisk” eller att den ”splittrar familjer” har knappast tystnat.
Men när till och med CDU ser en förebild i svensk familjepolitik är det uppenbart att denna knappast är socialistisk. Snarare realistisk.

Resultaten av några decenniers modern familjepolitik talar sitt tydliga språk:
Bra offentlig barnomsorg och utbyggd föräldraförsäkring har underlättat för både kvinnor och män att kombinera familj och yrkesarbete. Det har gynnat den ekonomiska tillväxten och barnafödandet.
Den familjepolitik som har stöd av majoriteten av riksdagspartierna handlar inte om att sätta jämställdheten framför valfriheten, som dess kritiker hävdar.
Den är en vettig politik som svarar mot moderna människors krav på att få ihop ”livspusslet”, och mot de ekonomiska realiteter som säger att vi både behöver arbeta mer och föda fler barn för att kunna trygga den framtida välfärden.

Det vore önskvärt att alliansregeringen kunde erkänna det helt och fullt. Istället har den presenterat en familjepolitik med vissa konservativa drag, där å ena sidan kd:s vårdnadsbidrag och å andra sidan jämställdhetsbonus avspeglar klyftan – värdekonservatism mot socialliberalism.
CDU, ett av den europeiska konservatismens starkaste fästen, inser att dagens samhälle ställer nya krav på familjepolitiken. Det är ett tydligt tecken på vilken politik som borde ha framtiden för sig.
Kanske finns det hopp om moderaterna. Partiets nya vurm för arbetsrätten och kollektivavtalen motiveras ju med att den modellen tjänat Sverige väl. På samma sätt borde m erkänna att Sverige tjänats väl av den moderna familjepolitiken.
Men kristdemokraterna har en del att lära av sina tyska partikamrater.

Andra bloggar om: förskola, dagis, Tyskland, Angela Merkel, kristdemokraterna, CDU, konservatism, den svenska modellen, kärnfamilj, familjepolitik, regeringen
Svenska Dagbladet

Landskrona vet bäst

Ledare i Sydsvenskan, 24 februari 2007.

Från Stockholm och Göteborg till Landskrona. Tidskriften Gringo, vars chefredaktör Zanyar Adami 2005 fick Stora Journalistpriset som Årets förnyare, skall öppna en lokalredaktion.
Gringo har blivit känd för att skriva om ”Blattesverige” med humor, stolthet, nytänkande och en dos machismo. Och på en förortssvenska som fått kulturetablissemanget att gå i taket. Men bakom etableringen i Landskrona finns en mer seriös antirasistisk ambition.
Det borde väl vara en välkommen motkraft i Sverigedemokratland?
Och bidra till att uppfylla kommunalrådet Torkild Strandbergs (fp) önskan om att få ”in människor med ordnade förhållanden, som betalar skatt”?
Nej, ”vi behöver inte fler politiskt korrekta floskler från Stockholm”, tyckte kommunalpolitikern Marko Huttunen (m) i P1-morgon igår.
I Landskrona vet de tydligen bäst själva.
Men varför ser där då ut som det gör, med ungdomskriminalitet, våld, arbetslöshet och bidragsberoende? Varför röstade var fjärde landskronit på Sd?
Jamen, Gringo skulle bara ”spä på det missnöje som finns här i Landskrona”, tyckte Huttunen.
Vems missnöje? Sd-väljarnas? Eller invandrarnas?
Det största ansvaret för att lösa Landskronas problem och skapa ett tryggt och tolerant samhälle ligger hos politikerna. Men alla goda krafter borde välkomnas med öppna armar.
Landskronas problem med främlingsfientlighet och våld har rötter i utanförskap och segregation. Samma utanförskap speglas i samhällsdebatten om just integration, som framför allt förs av den vita, etablerade medelklassen.
Även Gringo är en del av den etablerade tyckareliten. Och visst är Landskronaredaktionen ett smart drag. Bra PR.
Men tidskriften har vänt upp och ner på den gängse mediebilden av miljonförorterna. Gjort objekt till subjekt. Förmedlat stolthet som få andra.
I Sverigedemokratland borde det vara guld värt.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Landskrona, Sverigedemokraterna, Gringo, Zanyar Adami, moderaterna, invandring, integration, kriminalitet

Krisernas Italien - där utrikespolitiken kan fälla en regering

Ledare i Sydsvenskan, 23 februari 2007.

Den italienska regeringen har fällts, så på sätt och vis har ordningen återställs i italiensk politik.
I Italien blir regeringar sällan långlivade. Silvio Berlusconis regeringsinnehav mellan 2001 och 2006 var ett undantag, som krävde mer politiskt trixande än europeiska stater klarar av för att förtjäna att kallas fullfjädrade demokratier.

Romano Prodis mitten-vänster-regering, som besegrade Berlusconi i parlamentsvalet i april 2006, var den sextionde sedan 1946. När den avgick i onsdags kväll blev de ständiga regeringskriserna återigen Italiens politiska tumregel numero uno. Det finns farhågor att Italien nu återvänder till ett tillstånd av politisk handlingsförlamning.
Ironiskt nog hänger regeringens fall samman med arvet efter Berlusconi. Prodis beslut att hålla kvar de italienska trupperna i Afghanistan och att tillåta utbyggnaden av en amerikansk militärbas i Italien, båda följder av Berlusconis USA-vänliga utrikespolitik, röstades ner av två kommunistiska senatorer från Prodis egen Olivträdsallians.
President Giorgio Napolitano kommer sannolikt att be Prodi att utse en ny regering. Nyval ses i dagsläget som en drastisk lösning, och en opolitisk övergångsregering kan vara ett alternativ.

Risken att Berlusconi återtar regeringsmakten är begränsad, eftersom hans allianspartier numera hyser kyliga känslor gentemot sin forne premiärminister.
Från Sveriges horisont är det mest intressanta dock vad som slutligen fällde regeringen: utrikespolitiken.
I Sverige fäller utrikespolitiken inte några regeringar. Men den avgör heller inga riksdagsval. Utrikesminister Carl Bildts internationella engagemang har blivit ett problem för regeringen, men hans utrikespolitiska linje orsakar knappast någon het debatt.
De svala känslorna hänger kanske samman med den samsyn som råder kring utrikespolitiken, både i riksdagen och i den allmänna opinionen. Den främsta skiljelinjen går mellan vänsterpartiet och resten av partierna, framför allt vad gäller inställningen till EU, USA och samarbetet med Nato.

Stora delar av den utrikespolitiska deklaration som Bildt nyligen presenterade kunde lika gärna ha uttalats av en socialdemokrat.
Samsynen är naturligtvis rationell, och i grunden bra. Rikets säkerhet kräver nationell enighet.
Men i resten av Europa kan utrikespolitik vara en fråga som engagerar hjärtan och hjärnor. På blodigt allvar.
Därför kommer Romano Prodi inte att få en lättare sits om han återigen blir regeringschef.
Prodi har tinat upp relationerna med övriga EU-länder, delvis förbättrat Italiens ekonomi, och han har putsat upp landets skamfilade rykte som demokrati. För Italiens skulle vore det bra om han kunde fortsätta på den inslagna vägen.
Men när nästa regeringskris inträffar är väl bara en tidsfråga.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Italien, Romano Prodi, Silvio Berlusconi, EU, italiensk politik

Såsom i moderaterna, så ock i socialdemokraterna

Artikel i Liberal Debatt.


Först Fredrik Reinfeldt, sedan Mona Sahlin. Partiernas rörelse mot politikens mittfåra fortsätter i båda blocken. Och allt fler politiker lägger örat mot marken för att lyssna på medborgarna. Följden kan bli en otydligare politik, brist på ledarskap, och större politikerförakt.

Striden om mittenväljarna blir allt hårdare. Ytterkantsväljarna kan tas för givna, medan konkurrensen om mittenväljarna är hård. Statsvetare brukar hävda att de politiska partierna länge rört sig allt mer mot politikens mittfåra pågått länge, vilket kommer att göra partierna allt mer lika varandra.
Moderaterna har lånat politik och retorik från socialdemokraterna. Ord som tidigare präglade partiets retorik, som frihet och individ, har skuffats undan till garderobens bakersta vrå, och ersatts med välfärds- och arbetsrättskramande. Sveriges ”nya arbetarparti” har övergett kraven på stora och ideologiskt motiverade skattesänkningar för en i det närmaste s-märkt skattepolitik. Den största skillnaden mot den förra regeringen är inte innehållet i den ekonomiska politiken, utan att den motiveras med nationalekonomiska teorier, inte med strävan efter resursfördelning.

Såsom i moderaterna, så ock i socialdemokraterna. Utnämningen av Sahlin kan ses som socialdemokraternas motdrag visavi moderaternas gir mot mitten.
Men Sveriges största parti har länge rört sig mot den politiska mittfåran. Inte bara av väljarstrategiska skäl – i regeringsställning har det varit nödvändigt att anpassa politiken efter en förändrad omvärld.
Valnederlaget har dock underblåst det interna missnöje som funnits med högervridningen. Enligt en undersökning som SVT:s Aktuellt presenterade nyligen är antalet socialdemokrater som vill att partiet går till vänster tio gånger fler än de som vill se en högersväng.
Därför har det har muttrats och mullrats en hel del om Mona Sahlins högerkantringar i frågor som hushållsnära tjänster, stöd för småföretag och tjänstesektorn, arbetsrätt, och gamla försyndelser som strejkförbud, framför allt från fackligt håll.

Det hänger samman med att den interna retoriken inte följt med när den förda politiken utvecklats. Ett talande exempel är den stora debatten ”Vad vill socialdemokraterna?” som hölls på ABF i Stockholm i början av december i syfte att måla upp partiets ideologiska framtidsval, och där Mona Sahlin var en av huvudtalarna.
Hade debatten varit en båt hade vänsterkantringen fått den att kapsejsa på nolltid. Moderatorn Carl Tham satte tonen genom frågan ”Hur kan vi angripa kapitalismen?” Resten av debatten kan mycket kort sammanfattas som att marknadsekonomin är ond. Punkt slut.
Det var svårt att tro att debattörerna tillhörde samma parti som bidragit till att avreglera el-, flyg-, post- och kreditmarknaderna, införa budgettak och strama upp budgetprocessen, prioritera inflationsbekämpningen, reformera pensionssystemet och göra Sverige till medlem i EU. Snarare hade jag gissat att de var vänsterpartister.
Ingen av de två närvarande före detta finansministrarna – Pär Nuder och Bosse Ringholm – opponerade sig mot verklighetsbeskrivningen. Inte heller förre statsministern Ingvar Carlsson.
Den enda som vågade vara motvalls käring och till viss del försvara marknadslösningar, EU och globaliseringen, var Mona Sahlin.
Det var kanske inte särskilt populärt just där och då. Men det säger en del om Sahlin.
Än mer säger det om socialdemokraternas interna liv och leverne. Den socialistiska retoriken är i högsta grad levande, men tillåts sällan synas utåt.
Men socialdemokraterna vet att en dragning mot mitten krävs för att partiet ska kunna ta tillbaka regeringsmakten från de nya mjukismoderaterna. Därför sluter man nu upp kring Sahlin. Rättning i leden.

Rörelsen mot mitten gäller inte bara de två stora partierna. Alla partier har förändrat sin politik för att anpassa sig till den allmänna opinionen. Opinionsundersökningar och fokusgrupper används för att kartlägga väljarnas åsikter och lägga grunden för anpassningen av politiken.

Men man får inte övertolka strävan mot mitten som att partierna snart tycker nästan likadant. I den vardagliga retoriken, i mötena med väljarna, låter de förbluffande lika. Moderaternas och socialdemokraternas grundläggande ideologier är så olika att partierna kommer fortsätta att vara ärkefiender. Inför väljarna drar politiken mot mitten, men inför partimedlemmarna betonas de ideologiska rötterna, vilket skapar interna spänningar.
Utnämningen av Sahlin har särskilt tydligt visat hur det knakar i fogarna inom socialdemokraterna. Inom moderaterna klagas det ibland att partiet försöker vara mer socialdemokrater än socialdemokraterna själva.

En annan stor politisk trend, som delvis överlappar med rörelsen mot den politiska mitten, tycks vara lyssnande och flexibilitet. I Sverige är Fredrik Reinfeldt det klockrena exemplet. Den prövande, lyssnande hållning som han står för och som innebär att förslag som lagts fram även kan dras tillbaka, kan tolkas som ödmjukhet och välbehövlig pragmatism, men även som ett uttryck för ett strategiskt finger i luften, kanske ren opportunism.
Även socialdemokraterna har efterfrågat en ny ledare med en mer lyhörd och lyssnande stil – till skillnad från den avgående partiledaren som pekat med hela handen och tystat idédebatten. Mer dialog och mindre megafon. Under sin Sverigeturné är det just lyssna som Mona Sahlin ska göra. I skrivande stund har hon lyckats charma det mest hårdnackade anti-Sahlin-fästet här i Skåne.
Även i andra länder ligger en lyssnande hållning i tiden. Den franska presidentkandidaten Ségolène Royal har med sin interaktiva webbplats startat ett politiskt mode, och i USA har Hillary Clinton följt efter.

Det finns naturligtvis risker med utvecklingen. När ideologin får allt mindre plats, och ett till opportunism gränsande strategiskt tänkande tar allt mer plats, riskerar politikerföraktet att växa och det blir mer otydligt för väljarna vem de egentligen röstar på.
Brist på ledarskap är en annan risk. Politiker kan inte bara spegla opinionen, de måste också våga leda den när det behövs. Per definition måste en ledare visa vägen, inte bara följa efter.
Samtidigt måste lyhördhet och pragmatisk anpassning av politiken till den allmänna opinionen innebära att folkviljan får större genomslag i den förda politiken.

Sahlin och Reinfeldt bidrar båda till trängseln i mitten. Men de är också varandras motpoler:
Sahlin har visat att hon kan stå upp för sina åsikter när opinionsvindarna blåser, men hon anklagas ofta för att prata mer än hon uträttar.
Reinfeldt har å andra sidan visat att han levererar precis den politik han gick till val på, men tycks tänka betydligt mer på politisk strategi än på att driva en politisk linje.
De kommer att komplettera varandra väl. Och kan kanske lära ett och annat av varandra.


MARIANNE EKDAHL är frilansskribent och statsvetare.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, partier, ideologi, demokrati, socialdemokraterna, moderaterna

Lära för livet

Ledare i Sydsvenskan, 22 februari 2007.

För ganska många år sedan hade en pojke svårt att klara av språkundervisningen i skolan. Grammatik var en särskilt obegriplig mardröm.
Däremot var han en hejare på matematik. Så småningom fick han en lärare som uppmuntrade honom att förkovra sig på egen hand och ta sig an allt svårare uppgifter. Han doktorerade vid en ålder då många av dagens högskolestudenter tar examen.

Men det var länge sedan. I socialdemokraternas Skolsverige har det varit självklart att stödja svaga elever, men inte lika självklart att uppmuntra duktiga. I jämlikhetens namn blir då alla lika bra, eller dåliga.
Kvantitet har varit viktigare än kvalitet. Högskolans kraftiga utbyggnad anses ofta ha lett till en urholkning av kvaliteten i utbildningen. Taktikval av lättviktiga kurser har blivit ett problem på gymnasiet.

Därför är de förslag på nya tillträdesregler för högskolan som utbildningsminister Lars Leijonborg igår presenterade på DN Debatt vettiga. Den gymnasieelev som inte blir godkänd i engelska, svenska och matematik – kan läsa, skriva och räkna – har sämre förutsättningar att klara av högskolestudier. Och skall därför inte tas in.
Vidare skall det ge meritpoäng att studera språk i sex år, liksom att läsa fler språk och svårare kurser i engelska och matematik.
Detta borde vara självklart. Det måste löna sig att vilja lära sig mer, men inte att göra taktikval av lättsmälta kurser.
Inte oväntat har förslagen fått både ris och ros. Högskoleverket ger förslagen beröm. Men socialdemokraterna varnar för en elitskola, och Sveriges förenade studentkårer menar att akademikerbarn kommer att gynnas.

De har en poäng. Den sociala snedrekryteringen är en verklighet i högskolan.
Men det finns ingen motsättning mellan att hjälpa de svaga eleverna och att uppmuntra de duktiga. Både och ligger snarast i hela samhällets intresse.
Kunskapssamhället är en omhuldad vision. Men om det skall bli mer än ett vackert ord är det helt grundläggande att kunskapsinhämtande uppmuntras, inte förfuskas genom möjlighet till taktikval.
Leijonborgs förslag – tillsammans med skolminister Jan Björklunds reformer av gymnasieskolan – ger hopp om ett systemskifte i skolan. För Sveriges skull får vi hoppas att det blir så.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: skola, skolpolitik, Lars Leijonborg, högskola, kunskapssamhället, inträdeskrav

Museerna förlorar sin nya, breda publik

Sydsvenskans webb, 22 februari 2007.

Sedan entréavgiften på de statliga museerna återinfördes vid årsskiftet har antalet besökare minskat med drygt en tredjedel.

Värst drabbade är Arkitekturmuseet och Östasiatiska museet, enligt en undersökning som Dagens Nyheter presenterade på torsdagen.
Tanken bakom de fria entréerna var framför allt att nå en ny och bredare publik. Museernas egna undersökningar visade att så också skedde, och att andelen besökare med låg utbildningsbakgrund ökade. År 2005 ökade publiktillströmningen med 159 procent.
Oavsett antalet besökare kostar verksamheten ungefär lika mycket. Återinförda entréavgifter sparar pengar, men förlusterna för medborgarna och kulturklimatet är stora. Det finns också en risk att museerna nu prioriterar säkra utställningskort och därför blir tråkigare.
Här går man miste om en ny och bredare publik, och en bra chans att vitalisera den statliga museiverksamheten.

Andra bloggar om: museeavgifter, museer, kulturpolitik

Bara Berlusconi blev långlivad

Jag har träffat intelligenta italienare som inte begriper italiensk politik. Inte ens de partiaktiva förstår alltid hur politiken fungerar. Och de som verkligen begriper, de säger ingenting, eftersom de är så djupt insyltade med makten.

En gång organiserade jag en konferens där italienska politiker från ett antal mittenpartier skulle bjudas in. Exakt vem som skulle bjudas var en mardröm att reda ut. Politiker byter partier, går samman i allianser, sitter på flera stolar. Och jag kunde ju inte trampa någon på tårna genom att bjuda in fel personer.

En sak står är däremot glasklart. Italienska regeringar blir sällan långlivade. Alldeles nyss avgick den regering som letts av förre ordföranden i EU-kommissionen Romano Prodi. Nio månader gammal blev hans regering, vilket är ganska normalt för italienska regeringar.

Enda undantaget är Silvio Berlusconis senaste regering. Regeringsinnehavet mellan 2001 och 2006 var ett svårslaget rekord i italiensk politik.

Just Berlusconi, vars styre knappt kunde anses vara förenligt med europeiska demokratiska principer. Vilken ironi. jag undrar om det säger mest om Berlusconi eller mest om italiensk politik.

Andra bloggar om: Berlusconi, Prodi, Italien

Miljö och industri hör ihop

Signerad ledare, Sydsvenskan 20 februari 2007

Många miljövänner anade det värsta när Stavros Dimas 2004 tog över som EU:s miljökommissionär efter Margot Wallström. En konservativ före detta industriminister och Wall Street-jurist. Och grekiska politiker utmärker sig sällan för sitt miljöengagemang.

Lägg till det en höger-mitten-dominerad, näringslivsvänlig ny kommission med ekonomiska reformer, konkurrenskraft och mindre byråkrati på agendan, något som ofta betyder att miljöhänsynen får stryka på foten.
Industrins företrädare vädrade däremot morgonluft, och har på det hela taget varit nöjda med kommissionens mer återhållsamma förslag.
Men Dimas visade sig vara ett får i ulvkläder. Det visar inte minst den senaste tidens ambitiösa förslag att minska unionens koldioxidutsläpp med 20 procent till år 2020, att arbeta för en 30-procentig minskning globalt, att öka andelen förnyelsebar energi till 20 procent, att minska utsläppen från bilar med 19 procent.

Idag diskuterar miljöministrarna i EU förslaget att inkludera flyget i den internationella handeln med utsläppsrätter – nödvändigt för att minska flygets stora utsläpp, men knappast populärt inom flygindustrin.
Inte underligt att industrilobbyn har börjat knorra igen. Med eldunderstöd från industrikommissionär Günther Verheugen och hans partikollega, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, lyckades framför allt den tyska bilindustrin vattna ur förslaget om minskade utsläpp från bilar.
Att Dimas och Verheugen till slut enades om detta och andra miljöinitiativ innebär naturligtvis inte att konflikten mellan miljökramare och industri är över. EU:s miljöministrar, som idag även diskuterar klimatpolitiken och bilarnas utsläpp, har sannolikt inte samma inställning som näringslivsministrarna som möttes igår.

Hur bördan skall fördelas – mellan stora svenska och tyska bilar och småbilar från Italien och Frankrike – blir en än hårdare nöt att knäcka.
Den svenska regeringen kommer att tvingas balansera mellan klimatmål och industriella intressen hos bensintörstens Volvo och Saab.
Mycket, mycket kohandlande och lobbying återstår – i Bryssel såväl som i Stockholm.
Men miljöhänsyn och näringslivsintressen behöver inte vara ett motsatspar. De får inte vara det. Europa behöver både ambitiös miljöpolitik och en konkurrenskraftig industri. Miljölagstiftning är en del av lösningen, ny teknik är en annan.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, miljöpolitik, miljö, klimat, Angela Merkel, EU-kommissionen, lobbying, bilavgaser, Volvo, Saab

Tystnaden om EU:s polissamarbete

Journalisten Annika Ström Melin, som vanligt klok och begriplig, slår ett slag för en seriös offentlig debatt om EU:s framväxande polissamarbete. Det gör hon rätt i.

Prümfördraget är ännu ett av dessa tvådelade EU-relaterade ord som ingen begriper - Köpenhamnskriterierna, Luxemburgprocessen, Schengensamarbetet, Lamfalussyprocessen. Men som Ström Melin skriver är det "ett ytterst långtgående förslag som handlar om de suveräna staternas innersta kärna".

Just nu håller EU på att utvidga samarbetet inom Prümfördraget till alla medlemsländer. Idag omfattar det bara ett fåtal stater, medan andra anmält intresse att delta. Samarbetet omfattar utbyte av DNA, fingeravtryck och tillgång till nationella fordonsregister.

Rimligtvis borde polissamarbetet bli föremål för en principiell debatt, inte bara korta nyhetsinslag som det här, eller ännu värre, total tystnad.
Personligen tyckte jag det var tråkigt att EU:s justitieministrar inte kunde enas kring ett beslut att polis ska kunna ingripa i ett annat medlemsland. Men jag har svårt att tänka mig att alla delar den upppfattningen.

EU:s polissamarbete är känsligt. Polisen har det så kallade våldsmonopolet, och tillhör kärnan i varje lands makt- och myndighetsutövning.

Därför är det underligt att Prümfördraget inte fått mer uppmärksamhet. I Sverige brukar annars all form av överförande av makt till EU - och det brukar sällan vara lika grundläggande statliga verksamheter som polisen - leda mer till upprörda känslor än till saklig debatt om hur gränsöverskridande problem kan lösas.

Dessutom har det under lång tid förts en upphetsad debatt om hur åtgärder mot terrorism och organiserad brottslighet mer och mer inkräktar på den personliga integriteten. Åtminstone om åtgärderna initierats av George W Bush, Thomas Bodström eller Beatrice Ask. "Bodströmsahället" har blivit ett närmast etablerat begrepp. Hur EU arbetar mot terrorism och brottslighet har på något vis aldrig blivit en stor fråga i Sverige, även om det i grunden handlar om samma problem och principer.

Den organiserade brottligheten är ett stort problem, och de kriminella är oftast steget före polisen och rättsväsendet. Internationellt samarbete är nödvändigt, och antagligen också att en del av vår personliga integritet måste offras.

Men den totala tystnaden kring polissamarbetet är svår att förstå. Tycker verkligen ingen att det här är kontroversiellt?

Andra bloggar om: EU, polis, polissamarbete, rättsväsende, media, politik

Mycket luft i EU:s löften om nya energimål

Det som kan tyckas vara en petitess, kan ibland vara helt avgörande.
EU:s energiministrar antog igår den nya europeiska energiplanen, men är oense om de nya, ambitiösa målen för förnybara bränslen. Ministrarna enades om målet att 20 procent av energikonsumtionen till 2020 ska bestå av förnyelsebar energi, men nobbade EU-kommissionens och ordförandelandet Tysklands krav att målet ska vara bindande.

Mål som mål, kan man tycka. Men det går inte att jämföra bindande mål med icke-bindande målsättningar. De cirka 15 medlemsländer som inte ville binda sig vid löftet visar att de inte tror att de kan, eller vill, uppfylla det.

Ministrarna fattade dock ett bindande beslut: 2020 ska 10 procent av bilbränslet vara biobränsle. Men om målet verkligen ska anses vara bindande beror på "om biobränslen kommer att bli kommersiellt tillgängliga". Det finns alltså ganska mycket luft i gårdagens löften.

Radions Ekot lade mindre vikt vid det, och vinklade istället nyheten på att "EU enades om nya energimål", och att statssekreterare Ola Alterå är fascinerad över EU:s nya historiska miljöengagemang. (En liten brasklapp till föregående inlägg, alltså: kvantitet och kvalitet är två olika saker, i journalistiken liksom allt annat.)

Gårdagens beslut är ett stort steg mot en gemensam energipolitik, och målsättningarna är mer än lovvärda. Visst vore det lysande, verkligen fantastiskt, om EU lyckas i sina ambitioner att bli världsbäst på miljö- och klimatpolitik och dessutom driva fram en 30-procentig minskning av de globala koldioxidutsläppen under de närmaste 13 åren.

Men den som har gott minne kommer säkert ihåg Lissabonagendan. Även där skulle EU bli världsbäst, då i konkurrenskraft och sysselsättning. Varje år i mars sattes nya ambitiösa mål, om allt från dagisplatser till energiliberalisering. Men det gick ju sisådär, och halvvägs till målåret 2010 insåg man att EU med största sannolikhet inte skulle nå målen. Och det vore ju svårt att erkänna.

Så Lissabonagendan gjordes helt om, alla målsättningar togs bort och ersattes med vackra, men till ganska litet förpliktigande, ord, så att inget land skulle behöva står där vid skampålen när vi når 2010.

Det är antagligen ganska förutsägbart att en ledarskribent är kritisk eller pessimistisk. Men risken finns att de nya energimålen går samma öde till mötes - liksom koldioxidmålen.

Skillnaden mot Lissabonagendan är naturligtvis att den fortfarande är relativt okänd för alla utom de mest initierade. I klimatfrågan finns ett stort folkligt, gränsöverskridande engagemang, och mediebevakningen är intensiv, just nu i alla fall. Vi får hoppas att det sätter press på Europas ledare att uppfylla sina löften.

Andra bloggar om: EU, energi, biobränsle, förnyelsebar energi, miljö, klimat