En svensk tiger

Tigerkaka är inte bara gott. Det kan vara riktigt nyttigt.
Nyttigt i bemärkelsen att den kan hjälpa oss att förstå hur politikerna döljer en viktig pusselbit i svensk politik.
Som bekant råder valrörelse. Och som bekant är Sverige medlem i EU. Bekant för de flesta politiker är också att Bryssel i många frågor är ett viktigare beslutsforum än Helgeandsholmen.
Men av valrörelsen att döma är detta helt oviktigt.
Socialdemokraternas valmanifest och moderaternas Vaxholmsbrev har ett par till intet förpliktigande fraser om EU. Men i debatten är det tyst. Valtal, utspel och partiledardebatter är nästan kliniskt befriade från den europeiska dimensionen.
Orsaken är enkel. På visioner om hur partierna vill använda EU-samarbetet vinner man inga röster.
De enda som vågar lyfta EU-frågorna i debatten är enstaka Europaparlamentariker. I fredagens Svenska Dagbladet anklagade Anders Wijkman (kd) partierna – främst vänstern, som är djupt splittrad i EU-frågorna – för att mörka vilka ambitioner de har inom EU-samarbetet. Jan Andersson (s) påpekade samma sak på Sydsvenskans Aktuella frågor för en tid sedan.
Det här är att lura väljarna.
För det är här tigerkakan kommer in.
Statsvetare brukar ibland hävda att europeisk och svensk politik – men även lokal och regional politik – är sammanvävda på samma sätt som choklad- och sockerkakssmeten. EU gör att det blir allt svårare att skilja utrikes- från inrikespolitiken.
Få politiska beslut i Sverige saknar en europeisk dimension. Förutom EU-lagstiftningen sker också en mindre uppenbar ömsesidig påverkan av idéer och dagordning genom de ständiga mötena och förhandlingarna. Fler och fler lokala och regionala organ samarbetar direkt med motsvarande organ utomlands eller driver själva sin sak i Bryssel, utan att tvingas ta omvägen via Stockholm.
Att döma av Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och de andra partiledarna är svensk politik mer som en sockerkaka: svenskt gyllengul och utan inblandning av främmande element. EU tycks vara så långt borta att ingen behöver bry sig.
Politikerna må ha sina randiga skäl.
Varför skall de tala, när en svensk tiger?

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, augusti 2006

En mansfråga

I valrörelsens hetta intensifieras jakten på röster. Efter förra årets Roks-debatt och kontroverserna kring Feministiskt initiativ har få velat skaka liv i jämställdhetsfrågan, än mindre feminismen. Men nu tycks en del politiker återigen inse att hälften av väljarna är kvinnor.
När den borgerliga alliansen presenterade sitt manifest förra veckan höll centerledaren Maud Olofsson jämställdhetsflaggan högt och gav en känga åt regeringen för att kvinnor har blivit ”fattigare, sjukare och mer slagna” under dess tolvåriga maktinnehav.
Strax kontrade partisekreterare Marita Ulvskog (s), LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin och tre tunga kvinnliga s-märkta ministrar med att utmana alliansen på ”femkamp i kvinnofrågor”. Smart, med tanke på att s-manifestet kritiserats för ett bristande jämställdhetsperspektiv.
Men oavsett hög- eller lågkonjunktur för jämställdhetsfrågorna råder status quo på ett område: frånvaron av engagerade manliga politiker. De få – beundransvärda – undantag som finns bekräftar regeln.
Jämställdhetspolitik behandlas i princip som en kvinnofråga. Och kvinnor ses fortfarande ofta som ett särintresse, till skillnad från män. Naturligtvis handlar det om makt och normer.
Samma mönster syns bland de professionella debattörerna. De senaste årens debatt om hur ansvaret för barn och hem skall delas har framför allt förts av kvinnor – trots att män både bor och är föräldrar i exakt lika stor utsträckning som kvinnor.
Men långsamt, långsamt håller detta på att förändras.
Kanske tyder framgången för bloggen Hemliga pappan, skriven av Sydsvenskans Andreas Ekström, på att det finns ett sug efter män som vågar sig in i denna kvinnliga sfär, och efter motbilder till ”i princip-mannen”, som i princip är för jämställdhet, men ”tyvärr inte har möjlighet att ta ut någon föräldraledighet”.
Det är bra. För om samhället skall bli mer jämställt krävs att fler män drar sitt strå till stacken. Många gör redan det. Och de flesta män i Sverige är ganska medvetna om sakernas tillstånd.
Kvinnor kan, brukar det ju heta. Men män kan också – något de borde bevisa oftare.
Män kan, till exempel: göra hälften av det obetalda hushållsarbetet. Ta ut hälften av föräldraledigheten. Dela ansvaret att ta hand om gamla föräldrar. Ge kvinnliga anställda högre lön. Leta utanför det manliga nätverket när styrelseposter skall tillsättas. Bidra till en mindre könssegregerad arbetsmarknad genom att våga söka sig utanför traditionella mansarbetsplatser. Visa hur illa de tycker om kvinnomisshandel. Vara medvetna om hur kvinnors arbete ibland undervärderas och mäns arbete övervärderas.
Män missgynnas ju inte av mer jämställdhet.
Lika väl som hemmafrurollen är en kvinnofälla, är en traditionell mansroll en mansfälla.
När den pappa som prioriterar karriären framför föräldraskapet ¬– ”pappa har inte tid att leka, pappa läser tidningen”– hamnar på ålderdomshemmet undrar han kanske varför ingen hälsar på. Inte underligt. Redan innan dess har kanske frun tröttnat på att bära matkassar och stuckit.
Eftersom jämställdhet gör att kvinnor mår bättre, borde det också leda till att människor i deras omgivning, bland annat män, får ett bättre liv.
Så kom igen, grabbar!

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, 28 augusti 2006

Moderata popstjärnan ny trend?

Kort & Gott, Sydsvenskans ledarsida augusti 2006


Svenska artister och andra kulturarbetare tar då och då ställning för något politiskt parti.
Moderaterna stödjs av musikern Wille Crafoord. Fyra konstnärer med viss kultstämpel har skapat vykort för Feministiskt intiativ.
I USA och andra länder är fenomenet vanligare.
Den Bush-kritiske Bruce Springsteen har stött både Al Gore och John Kerry. Britney Spears har tuggummituggande deklarerat att hon minsann litar på presidenten.
Som alla internationella trender kommer säkert fenomenet att bli starkare i Sverige så småningom.
I en tid när ungdomars intresse för politik minskar, kan vakna partier ha nytta av att associeras med populära artister.
Statsministrar som leker mysfarbror och dansar med kossor kan förvisso appellera till unga – men bara de på dagis.

Andra bloggar om: musik, politik, partier, USA, partier

Bättre - men inte bra, Ringholm

Stolt men inte nöjd.
Statsminister Göran Persson har gjort formuleringen till sin. Samma ord var också underrubriken på rapporten Tolvåringen, som vice statsminister Bosse Ringholm presenterade igår för att med konkreta siffror visa vad som blivit bättre sedan 1994, då socialdemokraterna återtog makten från den borgerliga regeringen.
Och mycket siffror blir det. Delvis belyser exemplen att statistik kan bevisa vad som helst. Men många påståenden finns det fog för.
Arbetslösheten sjunker. Hushållens ekonomiska standard ökar. Internationellt räknas Sverige – och övriga Norden – bland världens mest konkurrenskraftiga länder.
Jovisst går det bra för Sverige. Ekonomin går för högvarv. Trots god tillväxt är inflationen måttlig, vilket ger stigande realinkomster. De offentliga finanserna är goda och handelsbalansen positiv.
Mycket har faktiskt blivit bättre i Sverige de senaste tolv åren. Och inte bara här, utan i hela världen. Den globala ekonomiska tillväxten har varit enorm och ökat den genomsnittliga levnadsstandarden: UNDP:s Human Development Reports är nyttig läsning för alla dem som påstår att globaliseringen ökat eländet i världen.
Poängen med politik överhuvudtaget är ju att människor skall få det bättre – även om det finns delvis olika definitioner på vad ”bättre” innebär.
Om svenskarna istället hade fått det sämre, och inte hade fått del av den internationella tillväxten och välståndsökningen – då hade det funnits anledning att höja på ögonbrynen.
Men under ett valår, vad är naturligare än att socialdemokraterna tar åt sig äran?
Till viss del har de ju rätt i det. En ansvarsfull ekonomisk politik har varit en viktig ingrediens i receptet.
Men att använda 1994 som måttstock för en jämförelse är inte helt hederligt. För tolv år sedan var många länder – inte minst Sverige – på väg ur en av de djupaste ekonomiska nedgångarna sedan depressionen. År 2006 utgör kanske toppen av en högkonjunktur som varat flera år.
Lika naturligt är det att socialdemokraterna i sin argumentation utelämnar de bitar i samhällspusslet som ser mindre ljusa ut:
* Att den verkliga arbetslösheten är mycket högre än den öppna.
* Att andelen i arbetsmarknadspolitiska program ökar.
* Att sjukvårdens problem med vårdköer, stress och låga löner inte är lösta och att personalen har små möjligheter att välja andra arbetsgivare.
* Att de otaliga larmrapporterna om den svenska skolan ger en djupt oroande bild av den institution som skall forma morgondagens vuxna.
* Att högskolans expansion – kunskapssamhället i all ära – både har drabbat kvaliteten i utbildningen och fått till följd att fler och fler akademiker är arbetslösa, medan de lediga jobben nu finns inom t ex vård och omsorg, verkstad, transport och bygg.
Med mera.
Till sist en fundering som kan tyckas revolutionär i en valrörelse där alla partier strävar mot mitten:
Är det inte dags att någon ifrågasätter tanken att ju större omfördelning av ekonomiska resurser, desto bättre blir samhället?
Inget etablerat parti vill skrota den generella välfärden, och det finns det ingen anledning att göra.
Men mer offentlig försörjning är inte per definition bättre.
Att alla får behålla lite mer av sin inkomst efter skatt kan vara ganska bra det också.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida augusti 2006

Ahmed Yusuf - medborgare utan rätt

Efter fem år med reseförbud, arbetsförbud och spärrade bankkonton blev svenske Ahmed Yusuf igår avförd från USA:s sanktionslista över misstänkta terrorister.
Efter terrordåden den 11 september 2001 upprättade FN:s sanktionskommitté på USA:s förslag, hastigt och utan tydliga kriterier en lista på misstänkta terrorister. Listan fick omedelbar verkan även i EU. Misstänkta på listan kunde få sina tillgångar frysta
Ahmed Yusuf kopplades till al-Barakaat, en somalisk bankrörelse som misstänktes för samröre med al-Qaida.
Ärendet präglas av total rättslöshet. Yusuf har aldrig åtalats. USA har aldrig presenterat några anklagelser eller bevis. Yusuf har inte haft någon möjlighet att få fallet prövat i domstol.
USA:s beslut att avföra Yusuf från terrorlistan åtföljdes inte av någon motivering.
Kampen mot terrorismen får inte leda till att de mänskliga rättigheterna kränks. Ett grundläggande krav måste vara att en anklagad får veta anklagelsepunkterna och har en chans att försvara sig i domstol.
I mars föreslog regeringens utredare en särskild lag för att Sverige fullt ut skall kunna genomföra FN:s säkerhetsråds resolutioner om frysning av tillgångar för misstänkta terrorister.
Innan riksdagen kan ta ställning till lagen bör regeringen kräva garantier, framför allt av USA, för rättssäkerhet i framtida fall.
I annat fall bör riksdagen säga nej.
Sverige har inte rätt att bryta mot FN:s resolutioner men statsmakterna måste också skydda sina medborgare från övergrepp.

Publicerad i Sydsvenskan augusti 2006

Bra politiker syns inte

Förutbestämda uppfattningar om politik finns det gott om. Andra perspektiv ger Anders Sandberg från tankesmedjan Eudoxa, som gjort en analys av omröstningarna i riksdagen. Slutsatserna i Den svenska politikens geometri är kanske inte nya, men ändå intressanta.
Taktiska överväganden styr, inte ideologiska ståndpunkter, menar Sandberg. Mer än 90 procent av omröstningarna följer skiljelinjerna mellan regering och opposition. Den vinande partipiskan gör i hög grad politiken endimensionell. Och ganska förutsägbar.
Ett intressant blockpolitiskt mönster framträder också. Moderaterna röstar annorlunda än kollegerna i de tre övriga allianspartierna. Miljöpartiet och vänsterpartiet röstar oftast likadant, medan socialdemokraterna står ensamma. I praktiken fyra block istället för två, alltså.
Analysen visar också på det dolda beslutsfattandet i riksdagen och den belyser ett faktum som sannolikt varit relevant så länge det funnits politik: att ”mycket snack och litet verkstad” är något helt annat än verklig politisk makt.
Sverige är fullt av politiker som är skickliga på att göra strategiska utspel, hitta ”rätt” budskap, få in en fot i media, röstmaximera.
Men förhoppningsvis drivs de flesta politiker mer av ideologi. Den som tror på någonting vill påverka verkligheten. Få inflytande, helt enkelt.
Att synas mycket är inte fel – genom att hamra ut ett budskap kan man sätta en politisk dagordning. Viktigast är dock de beslut som faktiskt fattas. För den som vill påverka spelar därför effektivitet större roll än synlighet.
I riksdagen är stöd från andra partier nödvändigt, naturligtvis. Sandberg kallar ledamöter från olika partier som lägger gemensamma motioner för ”brobyggare”. Oftast är de inflytelserika aktörer, även om de inte alltid syns särskilt mycket utåt.
Två av socialdemokraternas få viktiga brobyggare, Monica Green och Agneta Lundberg, tillhör knappast de mest namnkunniga av ledamöterna. Tasso Stafilidis (v) är en av dem som samarbetar mest och med alla partier, men som även syns i media.
Oppositionspartierna samarbetar framför allt med varandra och ibland med de två stödpartierna. Gränsöverskridande teman som hbt-frågor kan bidra till att ge ledamöter som Martin Andréasson (fp) en brobyggarroll.
Socialdemokrater lägger minst antal motioner tillsammans med företrädare för andra partier. Det långa regeringsinnehavet gör det kanske överflödigt. Men om de skulle hamna i opposition kan ovanan att bygga nätverk bli en svaghet.
Slutsatsen är tänkvärd. Det är inte nödvändigtvis de politiker som skriker högst och gör flest utspel som i verkligheten är bäst på att driva igenom den politik de gått till val på.
Det kan vara värt att minnas inför valet.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, augusti 2006

Osynliga strukturer

Diskriminering är ett stort problem i Sverige, men frågor om integration och diskriminering kommer inte fram i valrörelsen, hävdade Mkyabela Sabuni från Centrum mot rasism i P1 Morgon häromdagen.
Det har han rätt i. Politikernas intresse är på fryspunkten.
Men Sabunis slutsats, att förslagen i Masoud Kamalis kontroversiella utredning om integration och etnisk diskriminering måste bli verklighet är uppåt väggarna.
Kamalis analys och förslag har sågats av många tidigare, inte minst av integrationsminister Jens Orback.
Olyckligt är att både Kamali och hans tidigare uppdragsgivare, förra integrationsministern Mona Sahlin, gjort frågan om anti-diskriminering och integration en otjänst. Inte tu tal om att de ville väl, men alla kontroverser har gett begreppet ”strukturell diskriminering” en dålig klang.
Även om Kamalis resonemang ofta är rent halsbrytande - visst finns det strukturell diskriminering.
Fråga de invandrare som får nobben i bostadskön och i diskotekskön, eller aldrig får komma på anställningsintervju. Fråga alla högutbildade taxichaufförer. Fråga hur det är att mötas av generaliseringar och misstänksamhet.
Bakom Kamalis grundhypotes, indelningen i ”vi” och ”dem”, finns det en social och psykologisk verklighet. Människor känner samhörighet med sådana som liknar dem själva, och det kan påverka attityderna till andra. Resultatet kan bli direkt eller indirekt diskriminering.
I de bedömningar av personer som ständigt görs – i skolan, i högskolan, på arbetsplatsen, i familjen, på krogen – finns det utrymme för fördomar att sticka fram sina trynen.
Det gäller inte bara fördomar mot personer med annan etnisk tillhörighet.
Fråga HBT-personer som möts av religiös intolerans eller av fördomar på arbetsplatsen och vårdcentralen.
Fråga funktionshindrade om svårigheter att få jobb, om klappar på huvudet, missriktad välvilja och kränkande kommentarer.
Fråga kvinnor som är trötta på att ständigt förväntas vara trevliga, behagliga, snygga och lagom smarta. Fråga om härskartekniker och osynliggörande.
Men vad kan politikerna göra?
Alla bör ha samma möjligheter – det kan alla skriva under på.
Men de flesta av Kamalis förslag är omöjliga, inte bara för att Orback desavouerat utredningen.
Att diskriminering finns är knappast detsamma som att rasism, sexism och homofobi präglar allt och alla i samhället. Sverige är ett relativt öppet och tolerant samhälle.
All diskriminering går inte att lagstifta bort. Dels för att en stor del av diskrimineringen är indirekt och svår att bevisa, dels för att det skulle leda till social ingenjörskonst in absurdum. En politik som skall minska diskrimineringen kan inte fortsätta att bygga murar mellan ”vi” och ”dem”.
Men Integrationsutredningens haveri får inte leda till att politikerna slutar att engagera sig i frågan. Om integrationen skall bli bättre och diskrimineringen mindre krävs medvetenhet om hur fördomar och undermedveten sortering av människor skall motverkas.
Politikerna måste fortsätta att bilda opinion, uppmuntra, vara föredömen.
Framför allt får de inte hålla tyst.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 23 augusti 2006

Sd ulvar i fårakläder

Ett politiskt parti kan byta kostym, men den ideologiska kärnan rubbas inte så lätt.
Sverigedemokraterna försöker sedan en tid framstå som ett rumsrent, ickerasistiskt parti. Den flammande röda facklan som partisymbol har bytts mot en snäll, svensk blåsippa. I partiprogrammet har tydligt rasistiska formuleringar bytts mot nationalkonservatism och folkhemstankar, en kombination som kan antas locka äldre socialdemokratiska väljare.
Men trots kameleonttricket är den högerauktoritära grundsynen orubbad. SD:s människosyn uppvisar klara likheter med nazismens rasistiska retorik, skriver idéhistorikern Ulla Ekström von Essen och doktoranden Rasmus Fleischer i en studie som igår presenterades i samarbete med Integrationsverket. Partiets nationalchauvinism och kulturmystik har alltid slagit följe med rasteorierna, menar forskarna.
Det är väl känt att SD har sitt främsta fäste i Skåne – och främst i västra Skåne. Enligt studien är SD i Skåne mer islamofobiska och tydligare med att ställa grupper som invandrare mot pensionärer.
SD har tagit stort intryck av Dansk folkepartis framgångar. DF har lyckats sätta dagordningen för flykting- och invandringspolitiken i Danmark. De fremmede har blivit en av de centrala frågorna i dansk politik.
Att SD värvar röster i Skåne har flera förklaringar. Det historiska arvet spelar en roll. Under 1930- och 40-talen märktes den geografiska och kulturella närheten till Tyskland i den politiska debatten. SD har också kunnat rida på en populistisk tradition där bl a Sjöbopartiet och Skånepartiet fått väljarröster.
I städer som Malmö och Landskrona har industrinedläggningar och socioekonomisk förändring skapat ett slags social revanschism. Parallellt med att många invandrare bosatt sig i Malmö och Skåne skapas här en grogrund för populism och främlingsfientlighet.
Resten av Sverige är inte vaccinerat mot högerextremism. Men Skånes närhet till kontinenten innebär att internationella tendenser – även negativa sådana – ofta når hit först.
Danmark är bara ett exempel. I Belgien är den ”renhållningsspärr” som de etablerade partierna kommit överens om, le cordon sanitaire, inte särdeles effektiv gentemot Vlaams Blok. I det franska presidentvalet år 2000 slog Nationella Frontens Jean-Marie Le Pen ut socialistkandidaten Lionel Jospin i första valomgången.
En sådan internationell utblick ger oss också ett annat perspektiv på Sverige. De extrema politiska krafterna hålls här i stor utsträckning ute från den etablerade politiska scenen.
Så måste det förbli.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida

Vad Somalia inte behöver

Från det krigsdrabbade Somalia kommer oroväckande signaler. Och en liten strimma hopp.
En islamisk milis har förvånansvärt snabbt tagit kontroll över södra Somalia och huvudstaden Mogadishu. Eftersom även Etiopien, Eritrea och USA har intressen i landet finns en oro för att en ännu större konflikt skall blossa upp.
Femton års inbördeskrig har trasat sönder Somalia. Kaos råder, ekonomin är i ruiner. Skolor och sjukhus fungerar sällan. På Mogadishus gator styr vapnen.
Krigsherrarna och klanledarna kunde 2004 enas om en president, Abdullahi Yusuf, och en interimsregering, men dessa är relativt tandlösa.
Idag kontrolleras Mogadishu av De islamiska domstolarnas råd och dess ordförande schejk Hassan Dahir Aweys. Under 90-talet anklagades Aweys för kopplingar till al-Qaida. De senaste årens terrordåd i östra Afrika har sannolikt haft kopplingar till Somalia.
Flera framtida scenarier är tänkbara.
Chanserna till fred är paradoxalt nog större än tidigare. Somalierna är trötta på krigsherrarna. Domstolarnas kontroll har minskat kriminaliteten något, och de har därför ett visst folkligt stöd. Domstolarna och regeringen har nyligen beslutat att föra en dialog, men domstolarna vägrar släppa in utländska fredsbevarande trupper i landet.
Men läget i regionen är mycket instabilt, vilket gör en större konflikt lika sannolikt.
Det starkt islamistkritiska Etiopien tros stödja regeringen militärt, medan ärkefienden Eritrea och Saudiarabien antas beväpna milisen. Misstankarna om al-Qaida-kopplingar gör det hela än mer komplext. Krigsherrarna tros ha fått stöd av USA, eftersom de bekämpat islamistmilisen.
Domstolarna har börjat tillämpa islamisk sharialagstiftning i Mogadishu. Schejk Aweys vill bara stödja en regering grundad på islamisk lag.
Definitionen av sharia varierar, liksom utbredningen och tillämpningen. I Nordafrika och Mellanöstern är religiösa domstolar som dömer om äktenskap och arv vanliga. Iran och Saudiarabien styrs helt av islamisk lag.
Stående inslag är religiös styrning av både privat och offentlig sfär, kvinnors underlägsna rättsliga ställning och brutala straff. Amputation för stöld. Piskning för ”hor”. Dödsstraff för homosexualitet. Stening för äktenskapsbrott: nigerianska Amina Lawal räddades av den internationella opinionen, men hon är en kvinna av många.
Sharia står i skarp motsättning till demokratiska principer som mänskliga rättigheter, politisk pluralism och ickediskriminering.
Ett land som Somalia – där kvinnoförtrycket redan är stort, där det saknas demokratiska traditioner, där ekonomin är praktiskt taget obefintlig, där det saknas skolor – behöver fred, demokrati, och stöd från omvärlden.
Inte religiös fundamentalism.

Publicerad på Syydsvenskans ledarsida juli 2006

Politik är också att våga

Signerat på Sydsvenskans ledarsida 3 augusti 2006 om hur den feministiska debatten har marginaliserat in sitt i ett akademiskt hörn.

Mothugg

Statsministern är en skicklig retoriker. Självförtroendet lyser.
Mothugg är nyttigt.
Kristoffer Linds nya skrift Tänkt och sagt av Göran Persson (Känguru förlag) är uppfriskande uppkäftig.
Självmotsägelser.
Opportunism.
Besked som inte är det.
Nedlåtenhet.
Självberöm.
Och strunt i kvadrat.
En seriös bok? Nja. Men ibland talande.

Marianne Ekdahl

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida juli 2005

Nej tack till vårdnadsbidrag, Hägglund

Huvudledare i Sydsvenskan 30 juli 2006

Familjepolitiken är den borgerliga alliansens akilleshäl. En efter en har frågor där de fyra partierna är oeniga betats av – senast genom utspelet om fastighetsskatten under politikerveckan i Visby. Men när det gäller synen på familjen sticker kristdemokraterna fortsatt ut.
Ytterligare en påminnelse om att det trots allt är fyra olika partier som går till val kom igår när kd:s partiledare Göran Hägglund presenterade partiets valmanifest i Halmstad. Föga oväntat valde han att åter lyfta fram förslaget om ett statligt vårdnadsbidrag.
Det är svårt att föreställa sig att detta vårdnadsbidrag – i praktiken statligt subventionerade hemmafruar – skulle gå att förena med jämställdhet.
Att en mamma tar ut föräldraledighet ses som självklart. Fortfarande är det inte lika klart att pappa stannar hemma. Sedan föräldraförsäkringen infördes 1974 har männens andel av föräldradagarna ökat från mindre än 1 procent till omkring 17 procent, enligt Statistiska centralbyrån.
Framsteg – jovisst. Men det går för långsamt.
Många familjer menar att de inte har ”råd” med längre pappaledighet. Någon som tror att de skulle ha råd att ha pappa hemma med vårdnadsbidrag? Knappast. Oavsett hur mycket kd talar om ”valfrihet” så är detta en kvinnofälla.
Lyckligtvis talar inte mycket för att kd kunde driva igenom denna fråga efter ett regeringsskifte.
Dagens industri skrev igår om det regeringspussel som alliansen lägger i all tysthet. Sedan folkpartiledaren Lars Lejonborg förra veckan uppgav att han betraktar Fredrik Reinfeldt (m) som självskriven statsminister vid en borgerlig valseger – ”med de opinionssiffror som är nu, och de besked som har givits” – så har bilden klarnat. Också finansdepartementet och utrikesdepartementet anses enligt Di vara vikta för m.
Centern vill uppenbarligen se Maud Olofsson som näringsminister och Eskil Erlandsson ligger väl till inom försvarspolitiken. Att folkpartiet traktar efter skol- och utbildningsfrågor är ingen hemlighet, lika litet som att Johan Pehrson fikar efter posten som justitieminister.
Men vem skall få ansvaret för socialpolitiken? Kd betonade åter igår att partiet vill vara de äldres parti. Och varför inte. Men familjepolitiken hamnar förhoppningsvis hos fp eller c.
Det är symptomatiskt att Hägglund i sitt tal igår inte uttalade ordet jämställdhet. Däremot betonade han starkt ordet självständighet.
Med vårdnadsbidrag som främsta vallöfte framstår det tydligt vem kristdemokraterna vill ge mer självständighet.
Inte är det Sveriges kvinnor.

Upphovsrättsskyddat material

Andra bloggar om: kristdemokraterna, vårdnadsbidrag, regeringen

Fina flickor och dåliga

Blondiner och muskelknuttar som tävlar om vem som är mest uppumpad och vem som kan ligga med flest medtävlande.
Det är intressant att så många svenskar fascineras av dokusåpaträsket.
Dokusåporna är bara en liten bäck i en aldrig sinande flod av kändisskvaller, utseendefixering och sexchocker som invaderar vår vardag.
Människors intresse för nakna och halvnakna blondiner tycks vara outtömligt. På omslagen till kvällstidningarnas fredagsbilagor alternerar utviksbimbon Victoria Silvstedt med hotellarvtagerskan Paris Hilton som gjort sig känd genom en hemmagjord sexvideo. Kändisarna och såpaskådisarna blir förebilder inom mode och livsstil ¬– för 20-åringar liksom för 11-åringar.
Den gemensamma nämnaren är sexualiseringen. Och offentliggörandet av det som tidigare ansågs som privat.
Utvecklingen har trots allt sina goda sidor.
För inte så länge sedan var flickor antingen ”fina” eller ”dåliga”. Idag räcker unga kvinnors självförtroende oftast för att säga både ja och nej. Fortfarande har män mer frihet än kvinnor, men sexualiteten har blivit mer jämställd. Folkhälsoinstitutets rapport i maj om tonåringars relativt fria syn på sex var talande.
Samhällsutvecklingen gör att tabun försvinner och det blir lättare att tala om de problem som finns.
Till exempel ökar anmälningarna av sexualbrott. Brottsförebyggande rådet konstaterar att anmälningsstatistiken från 1960-talet följt svängningarna i samhällsdebatten.
Hagamannens rättegång har gett diskussionen om våldtäkter förnyad aktualitet. Alla offer vågar inte anmäla. Känslor av skuld och skam spelar stor roll.
Men i takt med att samtalstonen i den offentliga debatten blir mer öppen blir offrens känslor av skuld mindre. Skulden är ju förövarens.
Hur våra tankar går är en sak. Men även rättssystemet kan vara otydligt i skuldfrågan. Journalisten Katarina Wennstam är en av dem som granskat en rad uppmärksammade våldtäktsfall och hur fördomar spelat in. Offrets beteende, tillstånd och klädsel har ofta inverkat på domen:
Hur var hon klädd? Följde hon med honom hem? Vad hade hon druckit? Vad hade hon för rykte? På så sätt får offret ta på sig en del av skulden.
Rättsväsendet får på inga villkor betrakta en kvinnas klädsel eller uppträdande som förmildrande omständighet.
Men på berusade män med tvivelaktig kvinnosyn omgiven av tjejer som försöker likna veckans hottaste dokusåpabrud biter kanske inte sådana argument.
Om det avklädda modet som krupit ned i åldrarna och tillgången på porr via internet spelar in går kanske inte att avgöra. Vi kan bara gissa.
Tankar har luftats om att lagstifta mot sexualiseringen i samhället. Det är fel väg att gå. Tryck- och yttrandefriheten väger tungt.
Däremot måste vi vara medvetna om hur sexualiseringen påverkar människor.
Att överskrida gränser kan vara bra ibland. Men långtifrån alltid.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, juli 2006.

Det nya tyska undret

Visst, Italien vann fotbolls-VM.
Men den verkliga vinnaren är Tyskland.
Organisationen klaffade med tysk effektivitet. Huliganerna fick knappast en chans. Prostitutionslavinen uteblev. Vädret skapade Medelhavsstämning.
Och som Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer konstaterade i fredags i Dagens Nyheter har även tyskarna förvandlats till Medelhavsbor: ”i hela landet, gammal som ung, visar ett coolt och avslappnat Tyskland upp sig ¬– kosmopolitiskt, vänligt och godmodigt”.
Tyskarna har viftat med den svartrödgula flaggan utan dåligt samvete. Och utan att andra länder höjt på ögonbrynen.
Skulden efter andra världskriget och Förintelsen har legat tungt på Tysklands axlar i sextio år. Men tyskarna har använt dessa sextio år till att förhållandevis väl bearbeta traumat.
Många tyskar tycker att det räcker nu. Gerhard Schröder var den första förbundskansler som var född efter kriget. Med honom kom en generation politiker som var trötta på Tysklands ständiga undergivenhet.
Patriotism är ofta snäv, dum och etnocentrisk. Men fotboll är internationell, både på planen och utanför. Och i glädjen och förbrödringen på tyska gator och torg har det återigen blivit accepterat att vara stolt över att vara tysk.
Kanske hänger den nya tyska stoltheten samman med den politiska och ekonomiska förnyelsen.
Efter Berlinmurens fall 1989 och återföreningen 1990 steg ett nytt Tyskland fram. Men optimismen byttes snart i pessimism. Att integrera öst med väst blev svårare än man trott.
Efterkrigstidens tyska ekonomiska under var historia. Europas ekonomiska lokomotiv blev EMU:s sorgebarn. Hög arbetslöshet, oflexibel arbetsmarknad, låg efterfrågan, närapå stagnerad tillväxt, ökande offentliga utgifter. Tysklands höga budgetunderskott har prövat tålamodet hos eurozonens finansministrar fyra år i rad.
Idag är det ekonomiska uppsvinget på väg att bli ett faktum. Även om regeringskoalitionen strider inbördes och reformerna delvis låter vänta på sig har den populära förbundskanslern Angela Merkel injicerat ny kraft i politiken.
Flaggviftandet kan också tyda på ett mer enat land. Taggtråden som före 1989 skiljde öst och väst ersattes med ett socialt och ekonomiskt gap. Ossis och wessis var laddade ord för att beskriva medborgarna i ett tudelat land.
Men tiden läker sår. Nya generationer glömmer gamla motsättningar. Merkels ursprung i östra Tyskland har haft ett stort symbolvärde. Under VM syntes knappt de DDR-flaggor som annars varit vanliga i det stundtals kommunistnostalgiska öst.
Nästa fotbolls-VM äger rum i Sydafrika 2010. Sydafrikas trauma är ett annat än Tysklands. Apartheid är ännu färskt i minnet.
Men om denna lek med en svartvit boll – som för många, många är blodigt allvar –¬ kan göra samma sak för Sydafrika som det gjort för Tyskland är det bara att applådera. Och vifta med regnbågsnationens vackra flagga i blått, rött, grönt, gult – och svart och vitt.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, juli 2006

Öppna dörrar i EU

Idag klockan 13.00 kan finansminister Pär Nuder beskådas när han http://beta.blogger.com/img/gl.link.gifdiskuterar EU:s budget i .
Inte underhållande, kanske. Men betydelsefullt.
Rådet har hittills lagstiftat inför stängda dörrar. Hemlighetsmakeriet är delvis förståeligt: ingen minister vill skylta med eftergifter till andra länder.
Men detta har varit en uppenbar demokratisk brist. Lagstiftande beslut bör vara offentliga. Väljarna har rätt att veta vad deras politiker säger i väljarnas namn.
Europaparlamentarikern Cecilia Malmström (fp) har länge krävt öppna dörrar i rådet. Nu har parlamentets krav gett resultat: sedan toppmötet i juni skall ministerrådsmötena i princip vara offentliga. Från och med den här veckan sänds rådsmötena på Internet, på www.consilium.eu.int.
Tyvärr är undantagen så många att öppenheten riskerar att urholkas.
Kontroversiella frågor som polis- och asylsamarbete, terrorbekämpning och utrikespolitik undantas. Dessutom betyder i princip just i princip. Rutan kan bli svart under känsliga diskussioner.
Suck.
Omfattningen av den svenska offentlighetsprincipen är unik i världen. Det tar tid att öppna upp tidigare slutna institutioner.
Rådet är på rätt väg. Det är värt att fira. Med att titta på Pär Nuder.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, juli 2006