Bättre - men inte bra, Ringholm

Stolt men inte nöjd.
Statsminister Göran Persson har gjort formuleringen till sin. Samma ord var också underrubriken på rapporten Tolvåringen, som vice statsminister Bosse Ringholm presenterade igår för att med konkreta siffror visa vad som blivit bättre sedan 1994, då socialdemokraterna återtog makten från den borgerliga regeringen.
Och mycket siffror blir det. Delvis belyser exemplen att statistik kan bevisa vad som helst. Men många påståenden finns det fog för.
Arbetslösheten sjunker. Hushållens ekonomiska standard ökar. Internationellt räknas Sverige – och övriga Norden – bland världens mest konkurrenskraftiga länder.
Jovisst går det bra för Sverige. Ekonomin går för högvarv. Trots god tillväxt är inflationen måttlig, vilket ger stigande realinkomster. De offentliga finanserna är goda och handelsbalansen positiv.
Mycket har faktiskt blivit bättre i Sverige de senaste tolv åren. Och inte bara här, utan i hela världen. Den globala ekonomiska tillväxten har varit enorm och ökat den genomsnittliga levnadsstandarden: UNDP:s Human Development Reports är nyttig läsning för alla dem som påstår att globaliseringen ökat eländet i världen.
Poängen med politik överhuvudtaget är ju att människor skall få det bättre – även om det finns delvis olika definitioner på vad ”bättre” innebär.
Om svenskarna istället hade fått det sämre, och inte hade fått del av den internationella tillväxten och välståndsökningen – då hade det funnits anledning att höja på ögonbrynen.
Men under ett valår, vad är naturligare än att socialdemokraterna tar åt sig äran?
Till viss del har de ju rätt i det. En ansvarsfull ekonomisk politik har varit en viktig ingrediens i receptet.
Men att använda 1994 som måttstock för en jämförelse är inte helt hederligt. För tolv år sedan var många länder – inte minst Sverige – på väg ur en av de djupaste ekonomiska nedgångarna sedan depressionen. År 2006 utgör kanske toppen av en högkonjunktur som varat flera år.
Lika naturligt är det att socialdemokraterna i sin argumentation utelämnar de bitar i samhällspusslet som ser mindre ljusa ut:
* Att den verkliga arbetslösheten är mycket högre än den öppna.
* Att andelen i arbetsmarknadspolitiska program ökar.
* Att sjukvårdens problem med vårdköer, stress och låga löner inte är lösta och att personalen har små möjligheter att välja andra arbetsgivare.
* Att de otaliga larmrapporterna om den svenska skolan ger en djupt oroande bild av den institution som skall forma morgondagens vuxna.
* Att högskolans expansion – kunskapssamhället i all ära – både har drabbat kvaliteten i utbildningen och fått till följd att fler och fler akademiker är arbetslösa, medan de lediga jobben nu finns inom t ex vård och omsorg, verkstad, transport och bygg.
Med mera.
Till sist en fundering som kan tyckas revolutionär i en valrörelse där alla partier strävar mot mitten:
Är det inte dags att någon ifrågasätter tanken att ju större omfördelning av ekonomiska resurser, desto bättre blir samhället?
Inget etablerat parti vill skrota den generella välfärden, och det finns det ingen anledning att göra.
Men mer offentlig försörjning är inte per definition bättre.
Att alla får behålla lite mer av sin inkomst efter skatt kan vara ganska bra det också.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida augusti 2006