Osynliga strukturer

Diskriminering är ett stort problem i Sverige, men frågor om integration och diskriminering kommer inte fram i valrörelsen, hävdade Mkyabela Sabuni från Centrum mot rasism i P1 Morgon häromdagen.
Det har han rätt i. Politikernas intresse är på fryspunkten.
Men Sabunis slutsats, att förslagen i Masoud Kamalis kontroversiella utredning om integration och etnisk diskriminering måste bli verklighet är uppåt väggarna.
Kamalis analys och förslag har sågats av många tidigare, inte minst av integrationsminister Jens Orback.
Olyckligt är att både Kamali och hans tidigare uppdragsgivare, förra integrationsministern Mona Sahlin, gjort frågan om anti-diskriminering och integration en otjänst. Inte tu tal om att de ville väl, men alla kontroverser har gett begreppet ”strukturell diskriminering” en dålig klang.
Även om Kamalis resonemang ofta är rent halsbrytande - visst finns det strukturell diskriminering.
Fråga de invandrare som får nobben i bostadskön och i diskotekskön, eller aldrig får komma på anställningsintervju. Fråga alla högutbildade taxichaufförer. Fråga hur det är att mötas av generaliseringar och misstänksamhet.
Bakom Kamalis grundhypotes, indelningen i ”vi” och ”dem”, finns det en social och psykologisk verklighet. Människor känner samhörighet med sådana som liknar dem själva, och det kan påverka attityderna till andra. Resultatet kan bli direkt eller indirekt diskriminering.
I de bedömningar av personer som ständigt görs – i skolan, i högskolan, på arbetsplatsen, i familjen, på krogen – finns det utrymme för fördomar att sticka fram sina trynen.
Det gäller inte bara fördomar mot personer med annan etnisk tillhörighet.
Fråga HBT-personer som möts av religiös intolerans eller av fördomar på arbetsplatsen och vårdcentralen.
Fråga funktionshindrade om svårigheter att få jobb, om klappar på huvudet, missriktad välvilja och kränkande kommentarer.
Fråga kvinnor som är trötta på att ständigt förväntas vara trevliga, behagliga, snygga och lagom smarta. Fråga om härskartekniker och osynliggörande.
Men vad kan politikerna göra?
Alla bör ha samma möjligheter – det kan alla skriva under på.
Men de flesta av Kamalis förslag är omöjliga, inte bara för att Orback desavouerat utredningen.
Att diskriminering finns är knappast detsamma som att rasism, sexism och homofobi präglar allt och alla i samhället. Sverige är ett relativt öppet och tolerant samhälle.
All diskriminering går inte att lagstifta bort. Dels för att en stor del av diskrimineringen är indirekt och svår att bevisa, dels för att det skulle leda till social ingenjörskonst in absurdum. En politik som skall minska diskrimineringen kan inte fortsätta att bygga murar mellan ”vi” och ”dem”.
Men Integrationsutredningens haveri får inte leda till att politikerna slutar att engagera sig i frågan. Om integrationen skall bli bättre och diskrimineringen mindre krävs medvetenhet om hur fördomar och undermedveten sortering av människor skall motverkas.
Politikerna måste fortsätta att bilda opinion, uppmuntra, vara föredömen.
Framför allt får de inte hålla tyst.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida 23 augusti 2006