Bra politiker syns inte

Förutbestämda uppfattningar om politik finns det gott om. Andra perspektiv ger Anders Sandberg från tankesmedjan Eudoxa, som gjort en analys av omröstningarna i riksdagen. Slutsatserna i Den svenska politikens geometri är kanske inte nya, men ändå intressanta.
Taktiska överväganden styr, inte ideologiska ståndpunkter, menar Sandberg. Mer än 90 procent av omröstningarna följer skiljelinjerna mellan regering och opposition. Den vinande partipiskan gör i hög grad politiken endimensionell. Och ganska förutsägbar.
Ett intressant blockpolitiskt mönster framträder också. Moderaterna röstar annorlunda än kollegerna i de tre övriga allianspartierna. Miljöpartiet och vänsterpartiet röstar oftast likadant, medan socialdemokraterna står ensamma. I praktiken fyra block istället för två, alltså.
Analysen visar också på det dolda beslutsfattandet i riksdagen och den belyser ett faktum som sannolikt varit relevant så länge det funnits politik: att ”mycket snack och litet verkstad” är något helt annat än verklig politisk makt.
Sverige är fullt av politiker som är skickliga på att göra strategiska utspel, hitta ”rätt” budskap, få in en fot i media, röstmaximera.
Men förhoppningsvis drivs de flesta politiker mer av ideologi. Den som tror på någonting vill påverka verkligheten. Få inflytande, helt enkelt.
Att synas mycket är inte fel – genom att hamra ut ett budskap kan man sätta en politisk dagordning. Viktigast är dock de beslut som faktiskt fattas. För den som vill påverka spelar därför effektivitet större roll än synlighet.
I riksdagen är stöd från andra partier nödvändigt, naturligtvis. Sandberg kallar ledamöter från olika partier som lägger gemensamma motioner för ”brobyggare”. Oftast är de inflytelserika aktörer, även om de inte alltid syns särskilt mycket utåt.
Två av socialdemokraternas få viktiga brobyggare, Monica Green och Agneta Lundberg, tillhör knappast de mest namnkunniga av ledamöterna. Tasso Stafilidis (v) är en av dem som samarbetar mest och med alla partier, men som även syns i media.
Oppositionspartierna samarbetar framför allt med varandra och ibland med de två stödpartierna. Gränsöverskridande teman som hbt-frågor kan bidra till att ge ledamöter som Martin Andréasson (fp) en brobyggarroll.
Socialdemokrater lägger minst antal motioner tillsammans med företrädare för andra partier. Det långa regeringsinnehavet gör det kanske överflödigt. Men om de skulle hamna i opposition kan ovanan att bygga nätverk bli en svaghet.
Slutsatsen är tänkvärd. Det är inte nödvändigtvis de politiker som skriker högst och gör flest utspel som i verkligheten är bäst på att driva igenom den politik de gått till val på.
Det kan vara värt att minnas inför valet.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, augusti 2006