En mansfråga

I valrörelsens hetta intensifieras jakten på röster. Efter förra årets Roks-debatt och kontroverserna kring Feministiskt initiativ har få velat skaka liv i jämställdhetsfrågan, än mindre feminismen. Men nu tycks en del politiker återigen inse att hälften av väljarna är kvinnor.
När den borgerliga alliansen presenterade sitt manifest förra veckan höll centerledaren Maud Olofsson jämställdhetsflaggan högt och gav en känga åt regeringen för att kvinnor har blivit ”fattigare, sjukare och mer slagna” under dess tolvåriga maktinnehav.
Strax kontrade partisekreterare Marita Ulvskog (s), LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin och tre tunga kvinnliga s-märkta ministrar med att utmana alliansen på ”femkamp i kvinnofrågor”. Smart, med tanke på att s-manifestet kritiserats för ett bristande jämställdhetsperspektiv.
Men oavsett hög- eller lågkonjunktur för jämställdhetsfrågorna råder status quo på ett område: frånvaron av engagerade manliga politiker. De få – beundransvärda – undantag som finns bekräftar regeln.
Jämställdhetspolitik behandlas i princip som en kvinnofråga. Och kvinnor ses fortfarande ofta som ett särintresse, till skillnad från män. Naturligtvis handlar det om makt och normer.
Samma mönster syns bland de professionella debattörerna. De senaste årens debatt om hur ansvaret för barn och hem skall delas har framför allt förts av kvinnor – trots att män både bor och är föräldrar i exakt lika stor utsträckning som kvinnor.
Men långsamt, långsamt håller detta på att förändras.
Kanske tyder framgången för bloggen Hemliga pappan, skriven av Sydsvenskans Andreas Ekström, på att det finns ett sug efter män som vågar sig in i denna kvinnliga sfär, och efter motbilder till ”i princip-mannen”, som i princip är för jämställdhet, men ”tyvärr inte har möjlighet att ta ut någon föräldraledighet”.
Det är bra. För om samhället skall bli mer jämställt krävs att fler män drar sitt strå till stacken. Många gör redan det. Och de flesta män i Sverige är ganska medvetna om sakernas tillstånd.
Kvinnor kan, brukar det ju heta. Men män kan också – något de borde bevisa oftare.
Män kan, till exempel: göra hälften av det obetalda hushållsarbetet. Ta ut hälften av föräldraledigheten. Dela ansvaret att ta hand om gamla föräldrar. Ge kvinnliga anställda högre lön. Leta utanför det manliga nätverket när styrelseposter skall tillsättas. Bidra till en mindre könssegregerad arbetsmarknad genom att våga söka sig utanför traditionella mansarbetsplatser. Visa hur illa de tycker om kvinnomisshandel. Vara medvetna om hur kvinnors arbete ibland undervärderas och mäns arbete övervärderas.
Män missgynnas ju inte av mer jämställdhet.
Lika väl som hemmafrurollen är en kvinnofälla, är en traditionell mansroll en mansfälla.
När den pappa som prioriterar karriären framför föräldraskapet ¬– ”pappa har inte tid att leka, pappa läser tidningen”– hamnar på ålderdomshemmet undrar han kanske varför ingen hälsar på. Inte underligt. Redan innan dess har kanske frun tröttnat på att bära matkassar och stuckit.
Eftersom jämställdhet gör att kvinnor mår bättre, borde det också leda till att människor i deras omgivning, bland annat män, får ett bättre liv.
Så kom igen, grabbar!

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, 28 augusti 2006