Det nya tyska undret

Visst, Italien vann fotbolls-VM.
Men den verkliga vinnaren är Tyskland.
Organisationen klaffade med tysk effektivitet. Huliganerna fick knappast en chans. Prostitutionslavinen uteblev. Vädret skapade Medelhavsstämning.
Och som Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer konstaterade i fredags i Dagens Nyheter har även tyskarna förvandlats till Medelhavsbor: ”i hela landet, gammal som ung, visar ett coolt och avslappnat Tyskland upp sig ¬– kosmopolitiskt, vänligt och godmodigt”.
Tyskarna har viftat med den svartrödgula flaggan utan dåligt samvete. Och utan att andra länder höjt på ögonbrynen.
Skulden efter andra världskriget och Förintelsen har legat tungt på Tysklands axlar i sextio år. Men tyskarna har använt dessa sextio år till att förhållandevis väl bearbeta traumat.
Många tyskar tycker att det räcker nu. Gerhard Schröder var den första förbundskansler som var född efter kriget. Med honom kom en generation politiker som var trötta på Tysklands ständiga undergivenhet.
Patriotism är ofta snäv, dum och etnocentrisk. Men fotboll är internationell, både på planen och utanför. Och i glädjen och förbrödringen på tyska gator och torg har det återigen blivit accepterat att vara stolt över att vara tysk.
Kanske hänger den nya tyska stoltheten samman med den politiska och ekonomiska förnyelsen.
Efter Berlinmurens fall 1989 och återföreningen 1990 steg ett nytt Tyskland fram. Men optimismen byttes snart i pessimism. Att integrera öst med väst blev svårare än man trott.
Efterkrigstidens tyska ekonomiska under var historia. Europas ekonomiska lokomotiv blev EMU:s sorgebarn. Hög arbetslöshet, oflexibel arbetsmarknad, låg efterfrågan, närapå stagnerad tillväxt, ökande offentliga utgifter. Tysklands höga budgetunderskott har prövat tålamodet hos eurozonens finansministrar fyra år i rad.
Idag är det ekonomiska uppsvinget på väg att bli ett faktum. Även om regeringskoalitionen strider inbördes och reformerna delvis låter vänta på sig har den populära förbundskanslern Angela Merkel injicerat ny kraft i politiken.
Flaggviftandet kan också tyda på ett mer enat land. Taggtråden som före 1989 skiljde öst och väst ersattes med ett socialt och ekonomiskt gap. Ossis och wessis var laddade ord för att beskriva medborgarna i ett tudelat land.
Men tiden läker sår. Nya generationer glömmer gamla motsättningar. Merkels ursprung i östra Tyskland har haft ett stort symbolvärde. Under VM syntes knappt de DDR-flaggor som annars varit vanliga i det stundtals kommunistnostalgiska öst.
Nästa fotbolls-VM äger rum i Sydafrika 2010. Sydafrikas trauma är ett annat än Tysklands. Apartheid är ännu färskt i minnet.
Men om denna lek med en svartvit boll – som för många, många är blodigt allvar –¬ kan göra samma sak för Sydafrika som det gjort för Tyskland är det bara att applådera. Och vifta med regnbågsnationens vackra flagga i blått, rött, grönt, gult – och svart och vitt.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, juli 2006