EU kommer över sin medelålderskris

Krönika i EuropaPosten, 30 april 2007.

Folkfesten på Berlins gator är över, luften har pyst ur ballongerna och Berlindeklarationen har lagts till handlingarna.
Men efter EU:s högtidliga 50-årsfirande av Romfördraget i slutet av mars har unionen vaknat upp mitt i den konstitutionella kris som tog sin början när Frankrike och Nederländerna röstade nej till det konstitutionella fördraget sommaren 2005.
Ja, unionen fick ju faktiskt fira 50-årsdagen utan att ha enats kring de konstitutionella frågor som har varit unionens största huvudbry under flera år.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel har just dragit igång tio veckors intensiva förhandlingar om fördraget med målet att en tidtabell och en grov skiss för det fortsatta arbetet ska antas på toppmötet i juni. Men på många sätt har det bara bekräftat bilden av oenighet kring framtidsfrågorna.
Medelålderskris, kallar många unionens tillstånd. Det är en träffande beteckning på ett tillstånd för en organisation som uppnått mycket, men som står inför flera fundamentala vägval.
Det är inte bara fördraget som dras med en krisstämpel, utan även på medborgarnas förhållande till Europa.
EU är ju en ganska utskälld 50-åring. I många medlemsländer finns ett utbrett folkligt misstroende som ömsom kallas legitimitetskris, ömsom demokratiskt underskott.

Men EU har upplevt stora politiska kriser förut. Sedan 1957 har politiska stridigheter runt känsliga frågor avlöst varandra:
På 60- och 70-talen, när general de Gaulle inte satte sin fot i ministerrådet på sju månader och lade in veto mot Storbritanniens medlemskap.
Under 70-talets lågkonjunkturer och ”eurosclerosis”.
1992, när Danmark röstade nej till Maastrichtfördaget, och 2001, när Irland sade nej till Nicefördraget.
Under det senaste decenniet, när de svåra institutionella frågorna skjutits på framtiden gång på gång.
Sanningen är att de politiska kriserna är mer eller mindre konstanta, oavsett om de rör konkreta sakfrågor, politiska skiljelinjer eller är utslag av stämningar hos medborgare eller i media.
EU:s stora triumf är att systemet, trots de ständiga kriserna, faktiskt levererar.
Vi känner alla till EU:s framgångar: Freden, naturligtvis. Den inre marknaden som har bidragit till tillväxt och välstånd. Utvidgningarna som spridit demokrati och marknadsekonomi. Förbättringar av levnadsstandarden genom till exempel minimiregler om arbetstid och arbetsmiljö. Världens mest ambitiösa miljöpolitik.
Att det europeiska samarbetet trots alla politiska kriser fortsätter att byggas ut bit för bit gör knappast framgångarna mindre. Snarare tvärtom.
Utvecklingen från kol- och stålgemenskapen till dagens komplicerade europeiska maskineri har dessutom gått snabbt, på två generationer.

Inte heller den pågående konstitutionella krisen har hindrat nya samarbetsområden från att växa fram.
Bara sedan de franska och nederländska folkomröstningarna har Bulgarien och Rumänien blivit medlemmar, och förhandlingar med Turkiet har hunnit starta, läggas på is och startas igen. Samarbetet kring polisiära frågor och immigration har förstärkts. Den gemensamma energipolitiken och en historiskt ambitiös klimatpolitik har tagit form. Nya förslag växer fram inom områden som har stor betydelse för medborgarnas vardag, till exempel konsumentfrågor.

Har man gjort för stort nummer av den konstitutionella krisen?
Ja, sannolikt.
Dagens EU har växt fram kontinuerligt, och är i ständig omvandling. Det kommer alltid att råda någon form av politisk kris, eftersom medlemsstaterna aldrig kommer att bli helt eniga om den politiska utvecklingen.
Men kriserna tillåts sällan på allvar sätta käppar i hjulen för utvecklingen. Statsvetare talar till och med om att det är kriserna som driver EU framåt.
Det konstitutionella fördraget behövs. Det skulle göra EU:s beslutsfattande mer effektivt, öppet och demokratiskt och möjliggöra framtida utvidgningar.
Men med tanke på de fundamentala meningsskiljaktigheter som finns mellan de 18 medlemsländer som ratificerat fördraget och länder som Tjeckien, Polen, Storbritannien, Nederländerna och Frankrike kommer det fördrag – eller de fördragsändringar – som till slut antas inte att vara detsamma som den noggrant utmejslade kompromiss som framtidskonventet enades om.
Ett hårt slag för konventet. Tyvärr.
Men den europeiska unionen kommer att gå framåt ändå.

Marianne Ekdahl

Frilansskribent och f.d. rådgivare i Europaparlamentet.

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, kriser, demokrati, legitimitet, statsvetenskap