02 maj 2007

En ny Atlantpakt

Signerad ledare i Sydsvenskan, 30 april 2007.

När Tyskland tog över EU:s ordförandeklubba vid årsskiftet var förhoppningarna om att Angela Merkel skulle ro det konstitutionella fördraget i hamn stora. Och mycket tyder på att förbundskanslern kommer att lyckas, även om allt som påminner om en konstitution nogsamt kommer att tvättas bort.

Men Merkel hade också en egen agenda, ett transatlantiskt ekonomiskt partnerskap, som hittills fått mindre uppmärksamhet. I januari fick hon USA:s president George W Bush med på planerna.
På måndagens toppmöte mellan EU och USA kommer sannolikt hennes vision att bära frukt. Enligt tyska Der Spiegel skall ett nytt avtal lägga grunden för ett ”omfattande ekonomiskt samarbete mellan EU och USA”, med det uttalade syftet att skapa ”en transatlantisk marknad utan gränser”.
Planerna kan liknas vid att utvidga EU:s inre marknad till ytterligare en kontinent. Första steget är att enas kring gemensamma normer för flera industrisektorer och finansiella tjänster.
Men till 2015 skall världens två största handelsområden knytas närmare samman genom gemensamma regler för intellektuella rättigheter, miljöskydd, tekniska standarder och handelssäkerhet. Enligt Financial Times Deutschland visar preliminära beräkningar att kostnaderna för både handel och produktion kan minska avsevärt.

Det är ett visionärt projekt. Och till stor del lovvärt.
Men de långtgående planerna är inte oproblematiska. De har fått kritik för att försvåra återupplivningen av WTO-förhandlingarna.
Sedan Doharundan bröt samman sommaren 2006 har bilaterala avtal med viktiga handelspartner blivit allt vanligare. Sedan oktober prioriterar EU bilaterala avtal med framför allt de snabbväxande ekonomierna Kina och Indien.
De som förlorar på att ett nytt internationellt frihandelsavtal inte kommer till stånd är framför allt konsumenterna och de minst utvecklade länderna. Därför måste frihandelsvänliga krafter fortsätta att verka för att Doha-rundan inte skall tyna bort helt.
Men Merkels ”Atlantpakt” går betydligt längre än ett WTO-avtal eftersom den inte berör tullar, utan skall harmonisera icke-tariffära handelshinder. Därför borde båda kunna existera parallellt.

Det transatlantiska bygget kommer inte att bli lätt. De skillnader i regelverk som fortfarande finns mellan EU och USA, trots betydande ekonomisk integration, har ofta djupa rötter och stort stöd på hemmaplan. Dagarna före toppmötet blev det en strid om klimatpolitik. Det nya samarbetet med EU ändrar knappast USA:s motstånd mot Kyotoprotokollet. Det visar vilka svårigheter man kommer att möta.
De ekonomiska fördelarna av gemensamma regelverk är uppenbara. Men det kan även gynna den politiska vänskapen över Atlanten.
Just EU:s inre marknad är det främsta exemplet på hur ett ekonomiskt närmande mellan stater även främjar det politiska samarbetet. De ekonomiska banden mellan EU-länderna har lagt grunden för politiskt samarbete på allt fler områden.
Kittet i de transatlantiska relationerna har hittills varit säkerhetspolitiken – Nato.
Med en ekonomisk pakt ökar chanserna att de politiska spänningar som funnits mellan USA och Europa, till exempel i fråga om Irakkriget, blir mindre och samförståndet större.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: , , , , , ,

1 Comment:

Bengt O. said...

Jag är inte så säker på att det är en bra sak. Troligen blir nettoresultatet ett urvattnande av europeiska normer och standards. Fältet blir väl. t.ex. fritt för genmodifierade organismer.

Måste vi börja räkna i inches och pounds också?