Lång väg att gå för Kongo

Signerad tredjeledare i Sydsvenskan 28 juli 2006

När medborgarna i Demokratiska republiken Kongo på söndag väljer en ny president och ett nytt parlament är det första gången på 45 år som de går till valurnorna.
Många bedömare hoppas att valet skall stabilisera hela regionen efter åratal av konflikter. Ett normaliserat politiskt styre i jättelandet som blev självständigt från Belgien 1960 är en förutsättning för fred och ekonomisk utveckling. Men också tvärtom – utan mat i magen, utbildning och möjligheter att försörja sig förblir kongolesernas prioriteter andra än ett transparent och ansvarsfullt politiskt styre.
President Joseph Kabila är favorittippad. Inte bara på grund av hans stora kampanjbudget. Oppositionen har i protest mot oegentligheter och att valet inte skjuts upp en gång till bojkottat valet, vilket gynnar Kabila.
Med en opposition som valt att stå bredvid är det avgörande för Kongos framtid kanske inte vilken kandidat som blir vald, utan hur landet klarar av att bekämpa korruption och våld.
Veckans upplopp i Kinshasa riskerar att följas av upptrappat våld efter valet. Trots 2002 års fredsavtal och en FN-styrka på 17 000 man finns rebellgrupper kvar i nordöstra Kongo. Tidigare krigsherrar och milismän återfinns idag både i den svaga armén och i parlamentet, och många förväntas dra nytta av statens svagheter för att starta nya oroligheter. EU-styrkorna med bland annat svenska soldater som skall upprätthålla säkerheten under valet har ingen lätt uppgift.
Vilka utmaningar landets nya styre har framför sig kan inte förstås utan att se sammanhangen:
Den belgiske kung Leopold II:s omänskliga välde. Inbördeskriget på 1960-talet. Diktatorn Mobutus giriga kleptokrati. Inbördeskriget runt år 2000 som drog in flera grannländer. Summan blev runt fyra miljoner döda, främst av svält. Fortfarande är nästan två miljoner på flykt.
Kongo är rikt på naturresurser, men ett av världens fattigaste länder. Behoven är enorma: vägar, elektricitet, skolor. Jordbruk är den främsta sysselsättningen, ändå importeras livsmedel. Det enda man behöver mindre av är korruption. Att stjäla av staten är enda sättet att tjäna pengar, sägs det ibland.
Enligt Reuters är landet ett av världens farligaste länder att vara barn i. Varje månad dör 40 000 människor av våld, sjukdomar och hunger.
När Kongo kommer på tal refereras det ofta till Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta och dess dystopiska bild av terror och irrationalitet. Men en sådan parallell ger associationer till kolonialismens världsbild där Afrika förknippas med okunskap, mörker och allmän obegriplighet – Afrika som Det Andra, Det Oförståeliga – och kan därför bli en förevändning för att låta allt förbli som det är, det kan ju ändå inte bli bättre.
Men valet kan bidra till att få Kongo på fötter. Även om det kommer att ta lång tid.
Hastigt uppblossande kriser skapar ofta en våg av generositet i västvärlden. Men utdragna kriser tenderar att få mindre av västvärldens uppmärksamhet, trots att det mänskliga lidandet inte är mindre.
Söndagens val bidrar till att åter rikta strålkastarljuset på en region där svårigheterna inte tycks ta slut. Stöd från FN, EU och Världsbanken kommer att behövas länge än.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Kongo, parlamentsval, demokrati, FN, EU, bistånd, konflikter, Afrika