Tala tydligt om Polen

Signerad ledare, Sydsvenskan 23 mars 2007.

Kjell Albin Abrahamsons artiklar i Sydsvenskan ger en orättvis bild av Polen. Det tycker generalkonsuln från vårt grannland i sydöst.

Men kritiken har knappast gjort rapporteringen mindre trovärdig. Tvärtom.
Den polska regeringens politik måste räknas som konservativ och populistisk även i det redan konservativa, katolska Polen.
Lägg till det ett politiskt klimat som Abrahamsson beskrivit som en ”kraftig politisering av allt, intrigspel, misstänkliggöranden, medvetna missuppfattningar”.
Två nya lagförslag förstärker bilden av ett land som går bakåt i full fart.
Den ultrakonservative utbildningsministern Roman Giertych vill förbjuda information om homosexualitet i skolor.
Europaparlamentet tänker granska om förslaget bryter mot EU:s diskrimineringslagar och mot yttrandefriheten. Om så är fallet riskerar Polen att dras inför EG-domstolen.

Än mer ilska har väckts av förslaget om totalförbud för aborter – även efter våldtäkt, om fostret är svårt sjukt eller om kvinnans liv är i fara.
Redan har Europadomstolen för mänskliga rättigheter dömt Polen för att ha nekat en 36-årig kvinna abort.
Med strängare lagstiftning skulle kvinnors mänskliga rättigheter urholkas än mer. Även här har Europaparlamentet reagerat starkt.
Parlamentets ivriga försvar av medborgerliga fri- och rättigheter är en stor tillgång. Men frågan är om den polska regeringen lyssnar.
Mer effektivt vore kanske om övriga 26 EU-länder talade klartext om utvecklingen i Polen.
Demokrati och mänskliga rättigheter är EU:s grundvalar. Under söndagens 50-årsfirande skall den så kallade Berlindeklarationen antas. Den skall beskriva vad unionen uppnått, säga något om framtiden och slå fast gemensamma värderingar som människans värdighet och medborgerliga rättigheter.

Utrikesminister Carl Bildt (m) har höga tankar om hur europeiska värderingar kan påverka omvärlden genom så kallad mjuk makt. I Svenska Dagbladet nyligen slog han ett slag för en stark svensk röst för mänskliga rättigheter, och att Sverige också måste ”ha styrkan att kritisera brister i vår egen krets”.
Men i verkligheten vågar få medlemsländer kritisera andra regeringar för övertramp.
Detsamma gäller antagligen Bildt.
Relationerna mellan Polen och resten av EU är ansträngda. Polen har med nöd och näppe accepterat de fortsatta samtalen om EU:s konstitutionella fördrag, som prioriteras av de flesta medlemsländer.
Ingen vill reta upp den polska regeringen. Med en kombination av charmoffensiv och maktdemonstration hoppas man få Polen ombord.
Att rädda fördraget är absolut ett legitimt skäl.
Ändå borde det vara en självklarhet att tala klarspråk om utvecklingen i Polen.
Den svenska regeringen kunde ta första steget, genom att försvara mänskliga rättigheter även ”i vår egen krets”.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Polen, EU, mänskliga rättigheter, konstitutionen, Carl Bildt, abort, homosexualitet, diskriminering

Missbruk på flykt

Signerade ledare i Sydsvenskan idag om den svenska missbrukarvården. Slutsatsen är att:

"Situationen påminner om kontroverserna kring sprututbytesprogrammen. I Malmö och Lund drevs dessa ”på försök” i 20 år, innan riksdagen för ett år sedan gav klartecken.
Mot den beprövade erfarenheten stod ett motstånd som hade mer med ideologi än realism och humanitet att göra.
Samma typ av moraliserande ideologiska skygglappar finns vad gäller Subutex och metadon.
Den svenska narkotikapolitiken med dess nolltolerans har ett brett stöd och har relativt goda effekter. Men den får inte bli en förevändning för att blunda för behandlingsmetoder som har stöd i forskning och som bevisligen fungerar.
I vården måste kunskap, rationalitet och medmänsklighet styra."

Andra bloggar om: narkotika, droger, missbrukarvård, metadon, Subutex, sprututbyte

Om EU:s mini-byråkrati, med mera

"Small EU bureaucracy (24,000 employees, fewer than the BBC)"

The Independent har gjort en brilliant lista över 50 anledningar att älska EU.
Fred, demokrati, välstånd, ekonomisk tillväxt, konsumenträttigheter, är bara början.
Den i Sverige och en del andra länder vanliga myten att EU har en jättebyråkrati punkteras effektivt. Det var på tiden att någon sade det rent ut.

Tack till Europa-nytt för nyheten.

Ylva Nilsson har på kort tid etablerat Europa-nytt som Sveriges mest intressanta källa till EU-nyheter. Riktigt roligt att det nu finns en pålitlig och i princip heltäckande sådan svensk sajt!

Andra bloggar om: EU, media, byråkrati, myter

Bättre och bättre i skolan

"Det står mer och mer klart att Björklund stakar ut rätt väg för den svenska skolan.
På söndag går vi över till sommartid. Men det är inte bara därför som skolan går mot ljusare tider."

Signerad ledare i Sydsvenskan idag.

Se även DN, mer ur DN, och ännu mer.

Andra bloggar om: skola, betyg, Jan Björklund, ordning, friskolor

Myterna om EU

Krönika, Sydsvenskan 20 mars 2007

Svart måndag? Nja, inte riktigt. Men denna vecka när EU skall fira sin 50-årsdag var det antagligen inte roligt för ledande politiker och eurokrater att som vanligt slå upp Financial Times på måndagsmorgonen.

Enligt tidningens enkät anser 44 procent av medborgarna i EU:s största länder att deras liv blivit sämre sedan landet gick med i EU. Bara 25 procent tycker att det blivit bättre.
Paradoxalt nog tror bara 22 procent att det skulle bli bättre om man lämnade EU, medan 40 procent tror att det skulle bli sämre.

Lika intressant är vad medborgarna förknippar unionen med. Byråkrati i Storbritannien. Inre marknaden, välstånd och demokrati i Spanien.
Som man frågar får man svar. Men enkäten är ändå ett exempel på EU:s bristande folkliga förankring.
Visst orsakar EU en del byråkrati – men arbetet med att minska byråkratin går framåt. Och beslutsfattandet har blivit mer öppet och demokratiskt.
Mycket av förtroendekrisen beror på att européerna har lärt sig att ta freden, välståndet och den ekonomiska tillväxten för givna.
Till stor del är detta ett pedagogiskt problem.

Den politiska verksamhet som pågår inom EU:s institutioner är så avlägsen från de flesta européers vardag, och beslutsfattandet så komplicerat, att det blir svårt för de flesta medborgare att se hur det europeiska projektet har påverkat den politiska och ekonomiska utvecklingen på kontinenten. Det är betydligt lättare att se hur den nationella och lokala politiken påverkar vardagen.
Därför har EU:s ledare ett stort ansvar.

I Sverige liksom i de flesta andra EU-länder är det vanligt att politiker skyller på EU när något går bra, men tar åt sig hela äran när något går dåligt. I övrigt undviker de ofta att tala om EU.
Sveriges kommissionär Margot Wallström är ett av undantagen – men det är ju också hennes jobb.
Inte underligt att det cirkulerar så många myter om EU-samarbetet som korrupt, byråkratiskt, odemokratiskt och så vidare.

När jag förra veckan träffade svenska Europaparlamentariker i Strasbourg rådde stor enighet om den svenska debattens ensidighet:
– Vi debatterar alltid systemfrågorna – ja eller nej till EU – aldrig sakfrågorna, menade Jan Andersson (s).
Det ligger mycket i det.
Om vi kunde släppa den ständiga indelningen i EU-vänner och EU-kritiker, och istället börja diskutera de konkreta sakfrågor där beslut fattas varje dag vore mycket vunnet.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, Margot Wallström, Jan Andersson, Europaparlamentet, EU-debatt, demokrati, byråkrati, demokratiskt underskott

Europa måste gå framåt, inte bakåt

Krönika i Ystads Allehanda och i Trelleborgs Allehanda under rubriken "Avreglering enda vägen"

STRASBOURG.
Framtiden har hälsat på i veckan. Åtminstone under Europaparlamentets nyss avslutade session.
Ett par av veckans teman var Lissabonstrategin och den energi- och klimatpolitik som nu växer fram. Båda tar sikte på framtiden: att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi till år 2010 och till att forma världens mesta ambitiösa klimatpolitik de närmaste 13 åren.
Klimatpolitiken har väckt stora förhoppningar, något som knappast Lissabonstrategin gör längre. Inte utan orsak: när man år 2005 insåg att de flesta av de ambitiösa mål som satts upp aldrig skulle nås avskaffade man helt enkelt de flesta målen. Därför tar få utanför EU:s institutioner längre Lissabonsamarbetet helt på allvar, trots att det faktiskt har bidragit till en del viktiga ekonomiska reformer.
Lärdomen är enkel: om den ambitiösa klimat- och energipolitiken ska förverkligas bör man koncentrera sig på att uppfylla ett fåtal realistiska mål, och strunta i lockelsen att ständigt formulera nya.
Det räcker. Att klimatmålen överhuvudtaget kunde antas var en enorm framgång ¬ – inte minst med tanke på att många trott att ett EU med 27 medlemsstater skulle få allt svårare att fatta beslut.

Annars var debatten om EU:s stora 50-års-kalas veckans höjdpunkt. De senaste månaderna har medlemsländerna, kommissionen och Europaparlamentet dividerat om den deklaration som står i fokus för firandet i Berlin den 25 mars.
Berlindeklarationen är tänkt att blicka tillbaka på det 50-åriga samarbetet, framhålla de värderingar som EU grundar sig på och – viktigast och mest kontroversiellt – formulera de framtida utmaningarna. Men själva texten kommer att vara hemlig in i det sista, vilket fått känslorna att svalla:
- Det är absurt att diskutera deklarationen utan att ha fått läsa utkastet, sade Graham Watson, den liberale gruppledaren.
Kanske är förtroligheten nödvändig:
- Förhandlingarna måste ske i förtrolighet för att vara effektiva, menade Andrew Duff, brittisk ledamot och konstitutionell expert, som svar på min fråga.
Men hemlighetsmakeriet är ändå tråkigt, eftersom det går stick i stäv med den utveckling mot ett mer öppet och demokratiskt EU som hela tiden pågår.

En annan fråga som förhoppningsvis inte säger något om vilken väg unionen går mot framtiden är förslaget om ett tak på avgifterna för internationella mobilsamtal. Redan till sommaren ska det bli billigare att ringa utomlands.
På pappret kan det tyckas utmärkt att reglera de höga avgifterna. Men förslaget är egentligen oroväckande. I det långa loppet är det den fria konkurrensen som gynnar konsumenterna mest:
- Först reglerar vi mobiltaxorna, sedan resten av telekom-branschen, sedan fortsätter vi med andra delar av näringslivet, och till slut kanske vi lyckas bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi! ironiserade en liberal parlamentariker i veckan.
De senaste åren har liberaliseringar, bland annat av telekombranschen, varit nyckelordet för att göra Europa mer konkurrenskraftigt. Det har varit en lyckad strategi. Det är obegripligt att nästan hela Europa vill slå in på motsatt väg i en specifik sektor.
Vem hade trott att Sverige skulle få en borgerlig regering som stödjer prisregleringar?
Vi får hoppas att roaming-direktivet inte kommer att starta en ny trend. Prisregleringar tillhör historien, inte framtiden.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: klimat, EU, miljö, Berlindeklarationen, Tyskland, roaming, mobiltelefoner, liberalisering, konkurrens

Debatt om Berlindeklarationen

Det blev en delvis livlig debatt kring Berlindeklarationen här i Strasbourg idag. Den text som blir central för EU:s 50-årsfirande i Berlin nästa helg är inte särskilt lång, bara två sidor, men har orsakat en del rabalder.
- Det är absurt att diskutera deklarationen utan att ha fått läsa utkastet, sade Graham Watson, den liberale gruppledaren i Europaparlamentet, till den tyske utrikesministern Frank-Walter Steinmeier som talade om det tyska ordförandeskapets prioriteringar.
Även den gröna gruppen var starkt kritisk, medan Steinmeier slapp kritik från de två största grupperna, socialdemokraterna och kristdemokraterna, vars tyska medlemspartier SDP och CDU bildar den tyska regeringen.

Det är just förfarandet som fått kritik. Under det toppmöte som avslutades i fredags fick stats- och regeringscheferna inte se utkastet, bara få det uppläst för sig. De får inte se den färdiga texten förrän strax före 50-årsfirandet.
Mer om detta senare.

Andra bloggar om: EU, Berlindeklarationen, Tyskland, Europaparlamentet

Kompromissernas union

Signerad ledare, Sydsvenskan 10 mars 2007

Kompromisser och förhandlingar är EU:s signum. Dess livsluft.

Under det toppmöte som avslutades igår kunde man till slut enas om en historiskt ambitiös energi- och klimatpolitik. Men bara med hjälp av en kompromiss där olika länder skall bidra till målen att använda 20 procent förnyelsebar energi baserat på hur långt de redan nått och på vilka energislag de redan använder.
Toppmötet har på många sätt varit typiskt.
Som vanligt dominerade de stora länderna. Ordförandelandet Tyskland kunde agera kraftfullt bland annat med stöd av förtroliga bilaterala kontakter. EU-kommissionen hade genom sin sakkunskap stort inflytande på besluten. En sakfrågeallians – i det här fallet av kärnkraftsvänliga länder – kunde påverka genom att samarbeta.

Exakt hur förhandlingarna går till är svårt att veta. EU-toppmöten är slutna tillställningar.
Men statsvetaren Jonas Tallberg har genom att intervjua sittande och tidigare stats- och regeringschefer gjort en grundlig analys. Slutsatserna i Makt och inflytande i Europeiska Rådet (Sieps) är egentligen inte nya, men studien väcker ändå intressanta tankar om demokrati på den europeiska nivån.

När P1:s Studio Ett i veckan diskuterade rapporten fokuserade man på att toppmötena ändrat karaktär efter utvidgningen. Vanligtvis har det mesta av slutsatserna redan formulerats före toppmötena. Mycket av förhandlingarna har flyttat ut i korridorerna eller till ordförandeskapets kontor.
Som så ofta i den svenska EU-rapporteringen finns underförstått föreställningen om EU:s demokratiska brister:
Formella överläggningar har ersatts av informella kontakter mellan ett fåtal länder. Stormakterna är vinnare. Toppmötena har mer fått karaktären av ceremoni.
Är det här då ett demokratiskt problem?
Nja, egentligen inte. Det är inte meningen att stats- och regeringscheferna skall fatta särskilt många beslut. De skall dra upp riktlinjer, inte ägna sig åt detaljer.

Och det är knappast någon nyhet att de stora länderna har mer makt än de små. Det bör de ha.
Hur mycket inflytande små länder som Sverige har beror mycket på hur aktiva och förberedda de är, hur mycket kunskap de skaffat sig, och hur de söker allianser med likasinnade. Och framför allt på vilken erfarenhet och vilka kontakter varje regeringschef har. Därvidlag har Fredrik Reinfeldt ännu en nackdel.
Nils Lundgren, Junilistans EU-skeptiske Europaparlamentariker, har ventilerat sin kritik: ”När de tjugosju smörjer kråset i kväll, fortsätter de att underminera de europeiska folkens förtroende för EU-projektet”, skrev han nyligen på sin blogg. Det är antagligen representativt för den syn många EU-skeptiska svenskar har.

Men varken svenska regeringssammanträden eller internationella multilaterala förhandlingar är offentliga.
Slutenheten i sig är inte utmärkande för EU.
Visst har EU ett demokratiskt underskott. Men lika viktigt är att EU bidrar till att lösa många av de problem som staterna inte klarar av att hantera på egen hand.
Demokrati handlar inte bara om hur de politiska besluten fattas, utan även om att besluten skall kunna utföras.
En demokrati utan effektivitet är inget att eftersträva.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, EU-toppmöte, demokrati, miljö, demokratiskt underskott, Jonas Tallberg, Sieps

Sverige axlar grönt ansvar i EU

Huvudledare, Sydsvenskan 9 mars 2007.

Historiskt. Det tror statsminister Fredrik Reinfeldt (m) att det pågående EU-toppmötet blir.

EU vill utforma världens mest ambitiösa miljö- och klimatpolitik. Till år 2020 skall utsläppen av koldioxid minskas med 20 procent jämfört med 1990-års nivå. Inom ramen för en internationell överenskommelse gäller målet 30 procent. Det innebär ett mångdubbelt högre mål, inom ett mycket kortare tidsintervall, än vad Kyotoprotokollet föreskriver.
Mest kontroversiell är dock frågan om målet att 20 procent av EU:s energibehov år 2020 skall täckas av förnyelsebar energi – sol, vind, vatten, biomassa – skall vara bindande eller ej.
Motståndet leds av bland annat Frankrike, Finland, Tjeckien och Polen. Frankrike vill räkna den relativt utsläppsfria kärnkraften som förnyelsebar energi, vilket inte bara skulle urholka målsättningarna, utan även fått det kärnkraftsskeptiska Tyskland att se rött.

En bättre kompromiss vore att fördela bördan olika mellan olika länder. Reinfeldt har erbjudit att låta Sverige ta en relativt större del av bördan. På så sätt kan han, som fått kritik för bristande internationell erfarenhet, visa europeiskt ledarskap och vinna politiska poäng. Men det är icke desto mindre ett konstruktivt förslag.
Förslaget till europeisk författning skall formellt inte diskuteras under toppmötet, däremot den deklaration som skall signeras vid unionens stora 50-årsfirande om två veckor – och som också berör EU:s framtidsfrågor. Med tanke på den ideologiska klyfta som finns mellan medlemsländerna kommer enighet knappast att nås innan mötet avslutas idag.
Viktigast är dock klimatfrågorna. Oavsett vilka utsläppsmål som klubbas kommer det att krävas en stor dos politisk vilja att nå dem. För närvarande verkar få medlemsländer ens kunna klara av Kyotoprotokollets mål. Handeln med utsläppsrätter har hittills inte fått industrin att dra ner på utsläppen.

Den politik för klimat- och energifrågor som nu växer fram får inte bli ett fiasko liknande det som drabbade Lissabonprocessen. För att EU skulle bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi till år 2010 sattes så många långtgående och motstridiga mål att EU på halva vägen insåg att de flesta aldrig skulle nås och därför vattnade ur ambitionerna.
Därför krävs prioriteringar för att klara de ambitiösa miljömålen. Det blir tufft. Men förutsättningarna är relativt goda: EU är redan den mest drivande kraften i det globala miljö- och klimatarbetet.
EU kunde antagligen inte ha önskat sig en finare 50-årspresent än världens mest ambitiösa klimatpolitik.

Andra bloggar om: EU, EU-toppmötet, miljö, klimat, regeringen

Friheten att välja sitt liv

Huvudledare, Sydsvenskan, Internationella kvinnodagen 8 mars 2007

Ett tomt kalendarium, till och på internationella kvinnodagen. Kanske är inte jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) särskilt efterfrågad?, insinuerade Dagens Nyheter i måndags.
Verkligheten var en annan. Ministern är varken overksam eller oönskad. Hon hade mordhotats och Säpo hade förordat diskretion. Nyamko Sabuni är uppenbarligen provocerande för vissa.

Inte heller tycks ministern ha rullat tummarna. Igår presenterade hon i Expressen delar av den handlingsplan mot hedersrelaterat våld som regeringen nu tar fram.
Målet är en nollvision mot hedersvåld och tvångsäktenskap. Medlen är kompetensutveckling, myndighetssamarbete, utvärdering av metoder, bättre säkerhet för hotade personer, och att ”alla elever ska läsa alla ämnen som ingår i en elevs utbildning”.
En handlingsplan mot hedersvåld har behövts länge. Det här är en utmärkt början. Förhoppningsvis kan förslagen sätta avtryck i myndigheternas verksamhet i form av bättre kunskap, mindre särbehandling, effektivare myndighetsutövning och tydligare gränsdragningar.

När en skolflicka från en patriarkalt präglad familj stannar hemma från gymnastiken, simningen och sexualundervisningen kan det vara en praktisk lösning från skolans synvinkel. Men varje gång sänder man signaler om att särbehandling av pojkar och flickor är acceptabelt.
När en annan flicka får hjälp av socialtjänsten att återvända till den familj hon vill komma bort ifrån, bidrar man till att legitimera hederskulturen.
När polis som utreder ett hedersmord saknar kunskap om hederskulturens strukturer kan det bidra till att mördare går fria.
Ibland har myndigheters handfallenhet inför hederskulturens yttringar varit påtaglig. Därför förtjänar jämställdhetsministerns resonemang att understrykas: kunskap om hedersrelaterade frågor är ett måste.

Begreppet hedersvåld har varit känsligt på många håll. Viljan att likabehandla alla människor – och kanske respekten för mångfald – har ofta lett till en missriktad önskan att behandla hedersvåld som vilket våld som helst. Sabuni, som länge engagerat sig mot hedersvåld, har kallats islamofob.
Kulturrelativism leder ofta till luddigt försvar för fundamentalism och förtryckande traditioner.
Att bekämpa hedersvåld är inte främst en fråga om integration. Inte heller en kvinnofråga.
Det handlar om att bekämpa brott, upprätthålla rättssäkerheten och försvara människors rätt att forma sina egna liv.


Se även intervjun med Nyamko Sabuni i Dagens Nyheter idag.

Osäkert om det satsas på kvinnors löner

Artikel i tidningen NU, nr 10, 2007

Kvinnolönerna ser ut att bli en het fråga i den största avtalsrörelsen på länge.
Hur ser parterna på lönegapet? Vilket är egentligen det bästa sättet att göra lönerna mer jämställda?
NU har träffat folkpartiets representanter i Sveriges största arbetsgivare, Sveriges Kommuner och Landsting, och avtalssekreteraren för Kommunal, Sveriges största fackförbund, där 80 % av medlemmarna är kvinnor.

På vissa områden går jämställdheten knappt framåt i snigelfart. Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män. Enligt Jämo har de osakliga löneskillnaderna knappast minskat sedan 1980-talet.
Därför är årets avtalsrörelse, där mer än tre miljoner löntagare ska få nya löner, särskilt intressant. Men rörelsen förväntas bli stormig, och frågan om kvinnolönerna kommer inte att göra det lättare att sluta avtal.
Den så kallade jämställdhetspotten på drygt två hundralappar har redan vållat rabalder inom LO. Om kvinnor ska få högre löner jämfört med män, måste ju män hålla igen på sina lönekrav. Eller?
Håkan Pettersson, avtalssekreterare och andre vice ordförande på Kommunalarbetarförbundet, där en majoritet av medlemmarna är kvinnor med relativt låga löner, tror inte det. De mansdominerade facken ska inte behöva bli lidande.
Men han hade gärna sett större påslag till de kvinnodominerade facken:
– Jämställdhetspotten på 205 kronor är bara ett avstamp. Den utvecklingen måste fortsätta.

På arbetsgivarsidan finns dock viss tveksamhet till konstruktionen.
Den folkpartist som har bredast överblick över arbetsgivarens perspektiv är kanske Lennart Gabrielsson, ordförande i fp:s kommunalpolitiska råd, kommunalråd i Sollentuna och tredje vice ordförande i Svenska Kommunförbundet. Han tror inte att jämställdhetspotten löser problemet.
Håkan Lindh har däremot inte tagit ställning än. Förutom att vara oppositionsråd i Skellefteå, är han ledamot i SKL:s förhandlingsdelegation, och har därför stort inflytande över avtalen i den kommunala sektorn.
Hur ska då de osakliga löneskillnaderna minskas?
Kommunal vill ha kraftigt höjda lägstalöner, och gör analysen att landets ekonomi klarar av det.
Håkan Lindh menar att vissa kvinnoyrkens låga löneläge inte får permanentas, men att Kommunals krav är fel väg:
¬– Tröskeln in på arbetsmarknaden måste vara låg. Dessutom skapar alltför höga ingångslöner ett tryck uppåt, som gör att det sammanlagda löneläget blir för högt, och då tvingas vi spara in på vården och omsorgen.
Lennart Gabrielsson vill också nyansera diskussionen. SKL är Sveriges största arbetsgivare, och att majoriteten av de anställda är kvinnor gör problemet ännu svårare:
– Generella lönesatsningar leder bara till en allmän kostnadsökning, menar han. Vi kan inte driva upp räntorna och inflationen – det är en samhällsekonomisk realitet.

Den goda ekonomin i kommuner och landsting och den starka börsutvecklingen har facken använt som argument för rejäla lönelyft. Men utvecklingen gäller inte i alla kommuner. Dessutom kommer den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning att ge kommunerna stora utmaningar på längre sikt:
– Om kostnadsmassan stiger kraftigt finns risken att ekonomin blir sämre framöver, understryker Gabrielsson.

Det viktigaste för folkpartiet är istället att utbildning och fortbildning ska synas i lönekuvertet. Utbildning behövs också för att möta de nya krav som uppkommer i välfärdssamhället. Att utvecklas i jobbet ska gynna både kvinnor och män.
Men i det långa loppet krävs en del nytänkande. Mycket av löneskillnaderna är i grund och botten en fråga om värderingar. Båda parter är eniga om att kvinnodominerade jobb värderas för lågt:
– Medellönen inom Kommunal är 86 % av en utbildad industriarbetares, påpekar Håkan Pettersson. Det är ett stort strukturellt problem. Det måste till attitydförändringar.
– På sikt måste man uppvärdera det jobb som utförs av kvinnor, menar Lennart Gabrielsson. Idag är arbete med människor, som ofta utförs av kvinnor, lägre värderat är det mansdominerade ”maskinarbetet”.
Båda folkpartisterna inser att lönerna hänger samman med hur attraktiva kommunerna är som attraktiva som arbetsgivare.
– Men pengar är inte allena saliggörande, menar Gabrielsson. En bra arbetsmiljö och ett bra chefskap är också viktigt.

I de centrala förhandlingarna prioriterar SKL den lokala lönebildningen. Därför vill man ha låga lägsta löneökningsnivåer i de centrala avtalen, eller inga löneökningsnivåer alls.
Det är något Kommunal är kritiskt till, eftersom löneökningarna för kommunalanställda kvinnor då kan bli mycket låga i vissa kommuner.
Gabrielsson erkänner att så kan bli fallet, men även det motsatta: en chans till högre löneökningar.
– Erfarenheten säger dessutom att lokal lönebildning inte leder till sämre utveckling för kvinnor, understryker Håkan Lindh. Vid de senaste avtalen har kvinnodominerade yrkesgrupper fått mer. Det har varit en medveten prioritering.
Han betonar också vikten av en rimlig lönespridning, och varnar för riskerna med en sammanpressad lönestruktur. Det måste finnas utrymme för lokala och riktade lönehöjningar till vissa yrkesgrupper, och för att motivera utveckling krävs ekonomiska incitament.

Som folkpartist är Håkan Lindh nöjd med SKL:s övergripande förhandlingsstrategi. Internt försöker han få genomslag för särskilda fp-prioriteringar – men det är naturligtvis inget som kan ventileras offentligt, särskilt inte i inledningen av förhandlingarna. Det är viktigare att betona enigheten.

I årets avtalsrörelse är pressen på högre kvinnolöner större än på länge. Hur långt viljan räcker – och hur förenlig den är med de ekonomiska realiteterna – återstår att se.

Feminismen gör kvinnor en björntjänst

Krönika i Nerikes Allehanda, 5 mars 2007

Är det någon jag inte litar på som feminist så är det Jan Guillou. Inte bara för att jag har svårt för socialistiska machomän.
Eftersom många som i likhet med Guillou kritiserar radikalfeminismen sällan yppar ett ord om att jämställdhet faktiskt är ganska bra, misstänker jag att de egentligen är ute efter att misskreditera all form av feminism.
Oftast har den misstanken fog för sig.
Men hör och häpna: i senaste numret av Sveriges främsta feministtidskrift Bang står Jan Guillou för den mest relevanta artikeln. Han kritiserar dagens feminism för att bestå av ”en legion av akademiska feminister som åstadkommer intet i verkligheten men dominerar all skriven text”. Den är teoretisk, introvert, och påminner mest om ”skolastiken på medeltiden”, fortsätter han.
Ord och inga visor. Men ack så sant. Resten av tidskriften är en perfekt illustration till Guillous argument.
Mycket av dagens feminism, särskilt den som existerar utanför partipolitiken, till exempel på tidningarnas kultursidor, har blivit en övning i navelskåderi och intern ryggdunkning. Den teoretiska analysen av kropp och sexualitet står i fokus, sällan den verkliga diskriminering eller ojämställdhet som kan upplevas av vardagens alla småbarnsmammor, sjuksköterskor och 55-plussare.
Jamen, invänder vän av ordning, det finns ju massor av kulturknuttar som Medelsvensson inte begriper ett dyft av. Jo, och det är inget fel i det.
Men feminismen är ju i grunden en politisk rörelse som vill förändra samhället. Men om ”klyftan mellan ’feminismen’ och allmänheten” växer, för att citera Guillou igen, blir feminismen en angelägenhet för några få, inte för det stora flertalet.
Det är naturligtvis ett problem. Om en rörelse som vill förändra verkligheten är dålig på att relatera till den verkligheten, hur ska den då kunna förändra något?
På liknande sätt är det med den feministiska debatten inom den etablerade partipolitiken. Efter ROKS-debatten för något år sedan och kontroverserna kring Feministiskt initiativ har feminismen nästan blivit liktydigt med radikalfeminismen: ROKS’ manshat och Fi:s förslag om månggifte, flickors rätt att heta Lasse och andra stolligheter.
Det har underminerat legitimiteten hos feminism i allmänhet.
För många svenskar har ”f-ordet” blivit ett fult ord. Idag är få politiker intresserade av jämställdhetsfrågan, och ännu färre vill förknippas med feminism.
Den utvecklingen är verkligen tråkig. För några år sedan stod jämställdheten högt på den politiska agendan och samtliga partiledare kom ut som feminister. Den feministiska debatten hade en dagordning som var relevant även för småbarnsmammorna, sjuksköterskorna och 55-plussarna.
Men den feminism som hade sina rötter i en konkret, social verklighet har till stor del ersatts av akademisk, intellektuell analys som är oförståelig för de flesta. Eller av en extremfeminism som provocerar mer än den väcker sympati.
En stor del av dagens feminism befinner sig på en glidande skala mellan det teoretiska och det marginella, och förlorar därför en del av sin förmåga att påverka människor.
Tyvärr. För feminismen behövs fortfarande, trots att samhället blivit allt mer jämställt.
Kvinnor har fortfarande lägre löner än män. Arbetsfördelningen i hemmen förändras ganska långsamt. Det är självklart att kvinnor är föräldralediga, men inte att män är det. Kvinnor är mer sjukskrivna än män. Och så kvinnomisshandeln, självklart.
I många andra länder blir ”kvinnofrågorna” förlöjligade eller helt sonika sopade under mattan av det politiska etablissemanget.
Men i Sverige, världens kanske mest jämställda land, gör feminismen sig själv, och svenska kvinnor, en björntjänst.

Ett mjukt vapen ...

Ledare i Sydsvenskan, 7 mars 2007

Nyligen låtsades P1:s satirprogram Public Service att socialminister Göran Hägglund (kd) genom vänligt småprat körde över jämställdhetsminister Nyamko Sabunis (fp) kritik mot kd:s vårdnadsbidrag. ”Och med den bakåtsträvande politiska agenda vi har (...), så hänger allt på trevligheten”, förklarade den fiktive Hägglund.
Jo, även verklighetens Göran Hägglund kan konsten att koppla på charmen.
Och mer lär det bli.
I regeringsställning har kristdemokraterna hamnat i skuggan av moderaterna. För Sydsvenskan berättade Hägglund nyligen att han vill höja sin och partiets profil. I gårdagens Svenska Dagbladet sade han sig vilja ”bemanna marknadsföringsavdelningen”, efter att hittills ha ”stått i fabriksavdelningen och producerat”.

Ja, produktionen av förslag är det inget fel på:
Kommunala vårdnadsbidrag. Fortsatt nej till att homosexuella skall få gifta sig. Amnesti för skatteflyktingar. Sänkt bensinskatt – som regeringen dock satte p för.
En politik som skall attrahera frikyrkopastorer, hemmafrukramare, skatteflyktingar och gaspedalens vänner.
Det är ju tur att Hägglund är så mjuk och trevlig när han nu skall höja partiets profil. Det är inte långsökt att se Hägglunds försvar av regeringens linje att utländska kvinnor skall kunna göra abort i Sverige som ett led i att göra partiet mer aptitligt för bredare väljargrupper.
Men kontroversen har snarare belyst spänningarna inom partiet och skillnaden mellan den mjuka framtoning som partiledaren vill ge och de reaktionära kärntrupperna.
Det har satt sina spår även inom partiet. I helgen varnade statsvetaren Magnus Hagevi för att kd-medlemmar kan bryta sig ur och bilda ett antiabortparti.

Hägglunds dilemma är alltså att ett närmande till huvudfåran i svensk socialpolitik – om än bara på ytan – kan bidra till att de mest konservativa krafterna bryter sig ur, men om han ger efter för dessa krafter riskerar väljarstödet att minska än mer. Båda scenarierna kan leda till att partiet hamnar under riksdagens fyraprocentsspärr i valet 2010.
Lika konfliktfylld är kd:s relation till de andra allianspartierna. På socialministerposten driver kd en social- och familjepolitik som är kontroversiell inom regeringen.
Frågan är hur mycket övriga allianspartier är beredda att acceptera i enighetens namn.
Det är ju tur för kristdemokraterna att deras partiledare är så trevlig.

Andra bloggar om: Göran Hägglund, Kristdemokraterna

I de polska tvillingarnas tecken

Ingen svensk journalist har som Kjell Albin Abrahamson skildrat hur den polska politiken förändrats under tvillingarna Kaczynskis styre:
"dagens polska klimat: kraftig politisering av allt, intrigspel, misstänkliggöranden, medvetna missuppfattningar, den som inte är med oss är emot oss"
skriver Abrahamson idag i Sydsvenskan (tyvärr inte på nätet).

Men analysen gillas inte av den polska ambassaden. I flera inlägg i Sydsvenskan har ambassaden försökt dementera Abrahamsons påståenden, men lyckas bara med en sak: att visa att Abrahamsons kritik är mitt i prick.

För vilka länder är det som brukar attackera journalister för regimkritiska artiklar? Tja, inte brukar det vara de mest demokratiska.
Abrahamson uttrycker det så här:
"Att vara inhemsk eller utländsk journalist i dagens Polen är en utsatt position. Tack än en gång polska ambassaden för att ni hjälper mig att förklara det för läsarna."
Hade Polen inte varit en europeisk stormakt med 40 miljoner invånare hade reaktionerna mot den politiska utvecklingen i Polen från övriga EU-länder varit betydligt skarpare.

Läs Kjell Albin Abrahamson i Sydsvenskan:
här, här och här.

Andra bloggar om: Polen, EU, Kjell Albin Abrahamson, media

Okunskap om EU-regler försvårar Öresundsintegrationen

En av årets mest intressanta politiska händelser i Skåne tog plats i fredags i Malmö: Öresunds-hearingen med den nordiska samordningsministern Cristina Husmark Pehrsson. Där fick ministern lyssna på vilka problem pendlare och tjänstemän upplever i Öresundsintegrationen, och lyssna på experternas svar. Läs mer här.
Utmärkt att den nya regeringen tar tag i Öresunds-problematiken. Engagemanget från den tidigare ansvariga ministern, Berit Andnor (s), var minst sagt svalt.

I skrivande stund sänds hearingen på SVT2. Vad som slår mig är att en del av de problem som beskrivs inte bara är en fråga om att den danska och den svenska regeringen behöver komma överens, utan hänger samman med EU-förordningarna om socialförsäkringssamarbete. I en del fall tycks det som om problemen helt enkelt beror på okunskap om vad EU-reglerna föreskriver.

Reglerna - både EU:s och de bilaterala - är naturligtvis en djungel. Inte konstigt att människor har svårt att veta vilka rättigheter och syldigheter de har.
Men antagligen hamnar många människor i kläm eftersom myndigheterna inte heller vet vilka regler som gäller.
När min egen familj flyttade från Belgien till Sverige för något år sedan fick jag ständigt olika besked från svenska myndigheter om mina socialförsäkringsrättigheter. Och de flesta beskeden var fel.
Jag hade turen att känna till EU-förordningen om socialförsäkringssamarbete och andra förordningar som gällde min egen situation, och kunde peka ut vilka paragrafer som rimligtvis borde gälla.
Men de allra flesta är helt i händerna på myndigheternas tjänstemän och den kunskap - eller okunskap - de har.

Andra bloggar om: Öresund, Öresundsintegration, Malmö, Cristina Husmark Pehrsson, EU, socialförsäkringar, hearing