Berlusconi och hans vänner

Europakrönikan 22-23 april 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda


Tredje gången gillt för Silvio Berlusconi: efter att ha vunnit en klar majoritet i det italienska parlamentets båda kamrar, blir nu miljardären och mediemagnaten premiärminister för tredje gången.
Och Berlusconi vore inte Berlusconi om han inte trampade i klaveret med det samma. En lika ”rosa” regering som i Spanien, med nio kvinnor och åtta män, blir det minsann inte i Italien, lät han meddela.
Italiens nyvalde premiärminister har alltså redan gjort de spanska grannarna upprörda. Men hur kommer Italiens relationer till resten av Europa att bli? Ja, Berlusconis vänner kan säga en del om vart vinden kommer att blåsa.
Många bedömare påminner om Berlusconis likheter med Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Båda är impulsiva och USA-vänliga högerpolitiker, med alltför nära band till media och näringsliv. De kommer också väl överens personligen.
Berlusconi har redan lovat att bistå Sarkozy i hans attacker på den Europeiska Centralbanken. Sarkozys försök att undergräva ECB:s oberoende – och därmed grunden för en framgångsrik inflationsbekämpning - har mött hårt motstånd runt om i Europa, eftersom det strider mot EU:s fördrag. Men om han får en nära vän i Rom, kan han tyvärr få mer kraft bakom sina orimliga krav.
En annan ledare som kan tänkas knyta närmare band med Italien är Rysslands avgående president Vladimir Putin. Putin var den första utländska ledare som besökte Berlusconi för att gratulera till valsegern. De hade säkert mycket att tala om: ryska Gazprom bedriver allt mer intensiva affärer med de italienska energijättarna, vilket innebär enorma ekonomiska intressen för båda länderna.
Men relationen till Bryssel – hur kommer den att bli? Berlusconi har ju tidigare retat upp ganska många med sina klavertramp och sitt sätt att styra media och rättssystem så att det gynnar honom själv.
I Bryssel lär Berlusconi möjligtvis att stöta på mindre motstånd än han tidigare fått för sina dubbla roller och anklagelserna om korruption. Där finns nämligen en annan ledare som också vill bli omvald: EU-kommissionens ordförande José-Manuel Barroso.
Han har sannolikt stöd från ledarna för de tre största länderna – Sarkozy, Angela Merkel och Gordon Brown. Men han vill nog inte stöta sig med Berlusconi heller.
Barroso valdes 2004 som en kompromisskandidat, eftersom de flesta av de andra kandidaterna var som röda skynken för antingen federalisterna eller EU-skeptikerna. Däremot fruktade många miljövänner och förespråkare av ett mer ”socialt” Europa att Barrosos höger-mitten-dominerade kommission skulle sätta käppar i hjulen för reformer inom miljö och socialpolitik. En del av kritiken tycks Barroso vilja bemöta genom ett nytt, stort socialpolitiskt paket nu i juni.
Men annars har farhågorna kommit på skam. Klimatpolitiken har blivit den största politiska uppgiften för den sittande kommissionen.
Om Barroso vill bli omvald nästa år, kan det vara avgörande om han klarar av att genomföra en så ambitiös klimatpolitik som utlovats.

Andra bloggar om: EU, Silvio Berlusconi, Italien, italiensk politik, Vladimir Putin, Nicolas Sarkozy, José-Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande