Toner från Sovjet

Signerad ledare, Sydsvenskan 28 april 2007, om kravallerna i Estland och Rysslands aggressiva tonläge gentemot sitt grannland:

" (...) Men hoten mot Estland är bara den senaste manifesteringen av den allt starkare ”putiniseringen” av Ryssland. (...)Händelseutvecklingen i Estland är tragisk, och bidrar knappast till fredligare samexistens mellan estländare och ryssar.
Men signalerna från Ryssland är än mer oroande.
Förre presidenten Boris Jeltsins död gav en nyttig påminnelse om en tid när hoppet om ett fredligt och demokratiskt Ryssland fortfarande levde.
Idag går Ryssland bakåt. Demokratiska vinningar demonteras. Kallakrigsretoriken dammas av.
Tonerna från ett svunnet Sovjet blir allt starkare."

Andra bloggar om: Estland, Ryssland

"Ett beklagligt steg bakåt"

Även Aftonbladets ledarsida tycker det är tråkigt att regeringen övergett tanken på ett fullfjädrat konstitutionellt fördrag, och att detta skett utan offentlig debatt:

"Det ursprungliga målet om ett sammanhållet och lätt överskådligt fördrag överges. Istället går man tillbaka till att lappa på existerande fördrag. Det är ett beklagligt steg bakåt.
(...)
Enigheten över blockgränsen består, men nu är man i stället överens om att godta den tyska minivarianten. Denna omsvängning har skett utan offentlig debatt.
Istället har regeringen givit sken av att man velat behålla så mycket som möjligt av det ursprungliga förslaget."

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, Fredrik reinfeldt, regeringen

Regeringens åsikt om EU-fördraget - nu även offentlig för svenska väljare

"Vi kan tänka oss att lämna idén om ett konstitutionellt fördrag, som ju ibland tolkats som ett slags superstatskonstruktion, till att nu tala om ett tilläggsfördrag"
Fredrik Reinfeldt till Ekot nu i eftermiddag.

Enligt Ekot har regeringen och socialdemokraterna nu enats om en svensk linje i förhandlingarna om EU:s konstitutionella fördrag.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu meddelat att man ställer sig bakom idén om att överge det konstitutionella fördraget för att istället försöka få stöd för ett tilläggsfördrag. Han har också berättat mer om vad regeringen prioriterar i förhandlingarna.

Bra att regeringen nu gjort sin hållning offentlig även för svenska folket, inte bara för nederländarna – något som jag uppmärksammade i Sydsvenskan i onsdags.
Dessutom är Reinfeldts uttalande ett erkännande av att regeringen ändrat uppfattning i sak – något som Statsrådsberedningen igår dementerade till Europaportalen.

Andra bloggar skriver intressant om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, Fredrik Reinfeldt, regeringen, moderaterna, socialdemokraterna,

Se även SvD:s artikel.

Den polska häxjakten

"Jag menar att den här lagen kränker moraliska regler, hotar yttrandefriheten, pressfriheten, och universitetens självständighet."

En av Polens mest framträdande politiker, Europaparlamentarikern, historieprofessorn, förre Solidaritetsledaren och utrikesministern Bronislaw Geremek, om den ”reningslag” som skall bidra till att rensa ut personer som samarbetat med den kommunistiska säkerhetspolisen.
Eftersom Geremek vägrat att – på nytt – intyga detta, har Polens konservativ-populistiska regering avsatt honom som Europaparlamentariker.

Andra bloggar om: Polen, reningslag, populism, häxjakt, Bronislaw Geremek

"När ändrade Sverige ståndpunkt om fördraget?"

Europajournalisten Annika Ström Melin tycker också att Fredrik Reinfeldts uttalanden i Nederländerna är underliga, något som jag skrev om igår. På sin hemsida skriver hon bland annat:

"Men i Sveriges riksdag finns en överväldigande majoritet som säger sig vilja ha det konstitutionella fördraget.
När ändrade Sverige ståndpunkt? Är riksdagen informerad?
Och vad säger utrikes- och EU-ministrarna?"

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, regeringen, Fredrik Reinfeldt, EU-kritiker

"Politiker kan trampa fel i EU-debatten utan att svenska journalister hajar till"

Journalisten Ylva Nilsson, redaktör för Europanytt och före detta Brysselkorrespondent för Svenska Dagbladet, har också insett det motsägelsefulla i regeringens uttalanden i Nederländerna och i hur man i efterhand hanterat kritiken, bland annat genom en dementi til Europaportalen. Så här skriver hon i ett e-mail:

"En underbar dementi! Nu har du stoff till en uppföljning på din artikel där du förklarar för regeringskansliet att
a) det går tyvärr inte att ge ett budskap i Holland för att glädja holländska värdar (vilken dåre kom med den bortförklaringen!) och sen säga nåt annat i Sverige.
b) det går inte heller att uttala sig stödjande för en part i en fråga där det redan har bildats läger - för eller emot - och tro att bara den
parten ska få reda på det och alla andra kommer inte att få veta om det. Bryssel läser svenska media!
c) Sveriges borgerliga regering börjar i en uppförsbacke. Sosseregeringen har redan förankrat budskapet undet flera år att Sverige är ett EU-skeptiskt land som ständigt står på britternas sida. Därför måste nya regeringen väga varje ord på guldvåg om man vill bli trodd, när man säger att man har en annan inställning till EU.

Men vilken korkad dementi....! 'Vi sa det bara för holländsk publik, vi menar det egentligen inte...' "

Om nederländska medias rapportering menar hon dessutom:

"Det är nog ingen risk att citaten var fel - de återges på flera holländska nyhetssidor, även översatta till engelska (...) Det framställs som en riktig PR-vinst för Balkenende."

Och om svenska medias rapportering:

"Politiker kan trampa fel i EU-debatten utan att svenska journalister hajar till och det tolkar jag som att vi är för få journalister som är inlästa på ämnet och uppfattar effekterna av vad som sägs."


Andra bloggar om: EU, konstitutionen, regeringen, Fredrik Reinfeldt, EU-kritiker, hyckleri

Om regeringen och EU-fördraget

Enligt Europaportalen dementerar regeringen uppgifterna från De Telegraaf och Volkskrant att "Sverige, Tjeckien och Nederländerna inte vill ha en europeisk grundlag", utan en traditionell fördragsändring (det senare nämner dock inte Europaportalen, vilket gör uppgifterna betydligt mer spektakulära) – något som jag skriver om i Sydsvenskan idag.

Det motsäger dock de bekräftande uppgifter jag fick från Reinfeldts pressekreterare igår.
De åsikterna brukar Reinfeldt uttala, berättade hon dessutom.

Problemet är att ingen svensk journalist bevakade måndagens presskonferens med Reinfeldt och Nederländernas premiärminister Jan-Peter Balkenende. Media är därför hänvisade till vad regeringen berättar i efterhand. Och till skillnad från presskonferensen med Tjeckiens Mirek Topolanek har presskonefrensen med Balkenende inte lagts ut på regeringens hemsida. Om jag hade varit nyhetsjournalist hade jag kanske begärt ut den bandinspelning som finns, men nu är jag inte det.

Enligt Europaportalen menar tjänstemän på Statsrådsberedningen att regeringen inte ändrat uppfattning i sak, utan alltid sett det konstitutionella fördraget som ett "vanligt" fördrag, underförstått som ska komplettera de redan existerande fördragen.

Men visst har det skett en förskjutning av regeringens ståndpunkt. Tidigare stod samtliga svenska riksdagspartier, utom v och mp, bakom det konstitutionella fördraget i sin helhet.
Idag vill uppenbarligen Reinfeldt ha en mer slimmad text, där olika delar tas bort, ännu oklart vilka, och som inte heller ersätter de gamla fördragen, utan bara blir tillägg till dem.
Det måste kallas att ändra uppfattning i sak.
Man kan undra vad de egentligen dementerat.

Statsrådsberedningen menar också att Reinfeldts samtal under den senaste veckan med två av de mest fördragskritiska europeiska ledarna, Balkenende och Topolanek, var "försök att också tala med dem som har en annan åsikt än Sverige".

Förhandlingarna om fördraget är komplexa och av naturliga skäl ganska hemliga. Skillnaderna mellan det konstitutionella fördraget och ett vanligt ändringsfördrag är lagtekniskt komplicerade, men har också en politisk och innehållsmässig relevans.
Men nyhetsartiklar är sällan rätt plats för att nyansera en diskussion.

Som jag nämnde i Sydsvenskan dag är det möjligt att Reinfeldts linje, det vill säga att byta ut det konstitutionella fördraget mot en vanlig fördragsändring, är den enda möjliga vägen att nå en kompromiss. Det menade också EU-minister Cecilia Malmström i en intervju nyligen.
Det inser naturligtvis också Angela Merkel, trots att hon inte säger det rakt ut, utan håller fast vid att förändringarna av fördraget ska vara så små som möjligt.

Det tyska ordförandeskapet som leder förhandlingarna om fördraget är säkert tacksamt över att inte behöva sköta all övertalning av problembarnen Tjeckien, Nederländerna och Storbritannien på egen hand.
Och kanske kan den svenska regeringen som representant för ett relativt EU-skeptiskt land fungera som medlare mellan de länder som är för fördraget och de som är emot.

Men att Sverige så tidigt i förhandlingarna anpassat sig till de fördragskritiska länderna, sänder helt fel signaler om regeringens ståndpunkt i fördragsfrågan.

Och jag har svårt att tänka mig att EU-minister Cecilia Malmström, som alltid varit en varm anhängare av tanken på en helt ny konstitution som ska ersätta de gamla fördragen och göra djungeln av EU-regler mer begriplig och demokratisk, är särskilt glad över att Sverige tillhör de länder som, tillsammans med de mest fördragskritiska, är först med ett offentligt önskemål om att det konstitutionella fördraget reduceras till ett normalt ändringsfördrag, och därmed gör EU:s regelsystem än mer komplicerat och ogenomskinligt.
Cecilia var den första i Sverige som lade fram ett förslag till en europeisk konstitution, och den fick en hel del uppmärksamhet vintern 2002 (i ärlighetens namn bör jag tala om att jag arbetade för henne då).

Det är utmärkt att Reinfeldt visat större entusiasm för EU-frågorna, bland annat i debattartikeln med kommissionär Margot Wallström för en tid sedan.
Och det är självklart bra att regeringen inte vill ge upp de viktigaste delarna av fördraget.
Men en varm EU-anhängare som utrikesminister Carl Bildt hade säkert rott uppgiften bättre i hamn att föra samtal med EU:s fördragskritiska läger utan att misstänkas för något annnat än att försöka rädda fördraget (utan andra jämförelser mellan Bildt och Reinfeldt i övrigt).
Reinfeldts EU-entusiasm är fortfarande alltför färsk och oprövad för att upplevas som verkligt genuin. Det intrycket förstärks av att hans politiska gärning, t ex hans omvandling av moderaterna, luktar alltför mycket strategiskt tänkande än ideologisk övertygelse.

När Reinfeldt gör gemensak sak med EU:s fördragskritiska länder är det svårt att vara övertygad om att han verkligen gör det endast för att rädda fördraget.
Reinfeldt är naturligtvis medveten om den stora EU-skeptiska opinionen i Sverige, och att det konstitutionella fördraget för många svenskar är kontroversiellt. Som han själv uttryckte det för nederländska media förknippar många människor felaktigt (!) fördraget med en europeisk "superstat".
Tilläggas ska att med hänsyn till den svenska EU-opinionen gynnar det antagligen regeringen mer att statsministern ses tillsammans med fördragskritiska EU-ledare än med ledare för de länder som tillhör "konstitutionens vänner".

Mitt förtroende blir i varje fall naggat i kanten när ett så viktigt uttalande sker utomlands, och vid ett tillfälle när de flesta svenska utrikeskorrespondenter och Europajournalister – praktiskt nog för regeringens del - är församlade i Paris för att följa det franska presidentvalet.
Inte minst för att det inte finns några direkta planer på att informera det svenska folket.


Europanytt skriver bland annat:
"Här är en tydlig linje i sanden uppdragen mellan vänner och skeptiker och Reinfeldt har nu placerat sig på ena sidan den linjen.
Detta kommer möjligen inte att överraska övriga EU även om den borgerliga regeringen sedan valet i september 2006 gått ut hårt med parollen att Sverige nu ska placera sig i EUs kärna.
Spanien och Luxemburg drog i februari igång ett initiativ kallat "Konstitutionens vänner" och bjöd in 20 länder av EUs 27 länder till Madrid för ett stödmöte. Finland var inbjudet, dock inte Sverige.
Bland övriga som saknades var just Holland, Tjeckien, Polen och Storbritannien."


Andra bloggar om: EU, konstitutionen, regeringen, Fredrik Reinfeldt, EU-kritiker, EU-journalistik

Reinfeldt i fel sällskap

Utan att det uppmärksammats i Sverige har regeringen svängt från att räkna sig till "konstitutionens vänner" – de 18 länder som ratificerat EU:s konstitutionella fördrag och de länder som ännu inte ratificerat men är i grunden positivt inställda – till att hamna i samma sällskap som de EU-länder som är mest kritiska till fördraget.
Till de respekterade nederländska dagstidningarna De Telegraaf och Volkskrant har statsminister Fredrik Reinfeldt sagt sig dela Nederländernas och Tjeckiens ståndpunkter, vilka till stor del sammanfaller med Storbritanniens linje.
Men inte till de svenska väljarna.

I onsdagens Sydsvenskan skriver jag:


Reinfeldt i fel sällskap

Ledare, Sydsvenskan, 25 april 2007

Hur hamnade Fredrik Reinfeldt (m) i samma säng som de motsträviga Nederländerna, Tjeckien och Storbritannien när det gäller förslaget om EU:s konstitutionella fördrag ?
Och varför berättar han inte det för svenska folket?
Efter statsministerns möte med den nederländske premiärministern Jan-Peter Balkenende på måndagen citeras Reinfeldt i De Telegraaf:
”Sverige och Tjeckien står till stor del bakom Nederländernas ståndpunkt om det nya EU-fördraget. Den svenska och den tjeckiska regeringen vill, liksom den nederländska, inte ha en ny europeisk grundlag (…).”
Istället för det konstitutionella fördraget, räcker det med det vanliga lappandet och lagandet av de gamla fördragen.

Ställningstagandet är anmärkningsvärt.
Tidigare har regeringen sagt sig tillhöra ”konstitutionens vänner”, liksom de 18 länder som ratificerat fördraget. Förslaget har sagts vara en väl avvägd kompromiss som skulle göra EU:s beslutsfattande mer effektivt, begripligt och demokratiskt.
Den svenska regeringen har inte varit ensam om det. har gjort vad de kan för att rädda fördraget.

Men EU är splittrat.
Förra veckan enades Storbritannien och Nederländerna om ett krav på ett avskalat fördrag. Igår sade Balkenende inför det nederländska parlamentet att han inte vill ha någon ”räddningsaktion” av fördraget.
Den starkt fördragskritiska tjeckiska regeringen är glad över att till slut få eldunderstöd från ett av unionens grundarländer.
Och nu ställer sig Sveriges statsminister på de mest fördragskritiska ländernas sida.
Tala om fel sällskap.

Det viktigaste är naturligtvis att innehållet i fördraget blir verklighet. I det avseendet har regeringen rätt..
Det är också möjligt att Reinfeldts linje är den enda möjliga vägen för samtliga 27 medlemsländer att enas.
Men det innebär inte att den svenska regeringen redan i början av förhandlingarna skall anpassa sig till det fördragskritiska lägret.
Det ger knappast samma signaler som regeringsdeklarationens ambition att Sverige skall tillhöra den inre kärnan i Europa.

Vitsen med att överge det traditionella lapptäcket av fördrag för en helt ny text var också att göra EU-reglerna enklare och lättare att förstå. Det skulle göra EU mer medborgarvänligt och därmed demokratiskt.
Den ambitionen skulle gå om intet om Reinfeldt får som han vill.
Strategin innebär också en risk att stadgan om grundläggande rättigheter – en milstolpe för EU:s skydd av de medborgerliga rättigheterna ¬– reduceras till en kort referens.

Lika anmärkningsvärt är att det är en nederländsk tidning som rapporterar om Reinfeldts ställningstagande, inte en svensk.
Debatten om den svenska regeringens inställning till det konstitutionella fördraget borde föras i Sverige.
Inte via holländsk media. Inte bara i riksdagens nybildade konstitutions- och utrikesutskott.
Utan inför svenska medborgare.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar skriver intressant om: konstitutionen, EU-fördraget, regeringen, Fredrik Reinfeldt
, EU, Nederländerna, media

Är det fel på kvinnors konsumtion?

Krönika i Nerikes Allehanda

Färgkombinationen är perfekt. Liksom de bruna läderdetaljerna. Och det mjuka kalvskinnet sitter på insidan där bara jag ser det. Vilken lyx.
Pradaväskan kunde jag bara inte motstå. Ett total onödigt köp – men för mig värt varenda krona. Ett och ett halvt år efter köpet förgyller min handväska fortfarande varje dag.

Men uppenbarligen är dyra handväskor provocerande. I fokus för den senaste tidens upphetsade debatt om lyxkonsumtion är författaren Sisela Lindbloms påstående att modejournalisten Susanne Ljung – från P1:s Stil – köpt en Hermèsväska för 70 000 kronor, något som Ljung förnekat.
Designerhandväskan har blivit symbol för vårt ständiga behov av nya prylar, av lyxrenoverade kök och märkeskläder. I boken De skamlösa (Norstedts) målar Lindblom upp en satirisk bild av en Stureplanselit med ”rätt” handväska från Gucci och koll på ”rätt” uteserveringar.
Omoraliskt, är budskapet. Prylhetsen döljer de verkliga problemen i världen. Och klassklyftorna ökar.
Feministen Nina Björk har hakat på genom att kalla svenskarnas drömmar om hotellstylade sovrum och badrumsmosaik för ”skitdrömmar”. De enda som har intresse av överdriven konsumtion är politiker och företag, menar hon, eftersom konsumtionen håller uppe tillväxten.

I kölvattnet har andra feminister startat en konsumtionskritisk debatt som är riktigt nyttig. Det är ju sant att vår tids prylfixering ibland antar hysteriska proportioner.
Men varför har det blivit så? Dagens svenskar har det ju riktigt bra. Vi har mer pengar att röra oss med än någon gång tidigare, samtidigt som mycket blivit billigare. De flesta av våra mänskliga behov är redan fyllda.
Kanske är det därför vi måste uppfinna nya behov: ett kylskåp med ismaskin, en platt-tv, en mobiltelefon med filmkamera, en ny vårkappa i år igen.

Det är tråkigt att dyra prylar ibland förväxlas med lycka. Men det är inte i sig ett problem att människor som vill och kan spenderar pengar.
Problemet är snarare att mycket varuproduktion bidrar till miljöfarligt avfall, förpackningsslöseri och utsläpp av giftiga ämnen och växthusgaser, eller sker under oacceptabla arbetsvillkor. Och att tullmurarna mot tredje världen är för höga.
Världen blir inte bättre av att människor inte konsumerar. Bara fattigare.
Men den kan bli bättre av att vi konsumerar rätt.
Däremot måste det vara möjligt att kritisera prylhetsen utan att klä sig i säck och aska. Att uppskatta kvalitet eller skönhet – i kläder, inredning, konst, eller i naturen! – är inte samma sak som att ägna sig åt tvångsmässig konsumtion.

Men varför är just handväskorna så intressanta? Eller de läppglansrosa plånböcker, Manolo Blahnik-skor och små Paris Hilton-chihuahuor som också debatteras på kultur- och ledarsidor? Damtidningar med ouppnåeliga ideal? Italienskdesignade kök och dressingrooms?
Kvinnliga domäner.
Det finns ju människor som lägger ner betydligt mer pengar på lika onödiga saker: stora bilar, Rolexklockor, stereoanläggningar. Frimärks- eller LP-samlingar.
Män, naturligtvis. Men om det hörs inte ett knyst.

Bakom konsumtionskritiken finns ett underförstått antagande att det är just kvinnors konsumtion det är fel på. Det känns lite unket.
Förväntas kvinnor på något sätt vara mer ansvarstagande än män?
Det är oroande att det är just feminister som angriper hur kvinnors använder sina pengar. Feminister borde istället försvara kvinnors rätt att fritt bestämma över sina pengar, precis som män alltid gjort.
Det borde vara vars och ens ensak om man blir glad av en stereo med kristallklart ljud eller av en vrålsnygg handväska. Ingen blir ju drabbad utom den som öppnar plånboken.

Marianne Ekdahl
Frilansskribent med shopaholic-tendenser.


För den intresserade, finns här:
Nina Björks artikel i DN
En uppmärksammad intervju med Sisela Lindblom
Susanne Ljungs inlägg i DN
Fredrik Söderlings analys, också i DN
Isobel Hadley-Kamptz om rätten till vackra kakfat, i liberala Expressen
Liberala Dilsa Demirbag-Stens försvar av Nina Björk i Expressen
Sisela Lindblom i Aftonbladet


Andra bloggar om: konsumtion, handväskor, Prada, Sisela Lindblom, Susanne Ljung, feminism, kvinnor, män, lyx, designer, Nina Björk, Gucci

Kontroversiella ministrar i nya finska regeringen

Finlands nya regering slår världsrekord i andel kvinnliga minstrar, rapporterar Ekot och DN. Hela 60 procent är kvinnor, även om de tyngsta posterna går till män.

Lika uppseendeväckande är att flera ministrar är minst sagt kontoversiella val, till exempel den nye utrikeshandels- och utvecklingsministern Paavo Väyrynen. Han är före detta centerledare och utrikesminister, men har länge varit Europaparlamentariker.

I Finland har han gjort sig känd som en maktpolitiker som gjort kontroversiellla utspel. Hans positiva inställlning till Ryssland har förståeligt nog inte varit populär i Finland. Svenska folkpartiets ungdomsförbund – som självklart är lika radikala och frispråkiga som ungdomsförbund brukar vara – tryckte på 90-talet en t-shirt med texten "Free Mandela, jail Paavo"...
Efter vårens riksdagsval orsakade Väyrynen stora rubriker när han mer eller mindre krävde en ministerpost.

Även i Europaparlamentet gick han ofta mot strömmen, likaså i den liberala partigruppen ALDE, där han varit en ofta motsträvig medlem. Enligt Jakobstads Tidning har han till och med verkat för att finska centern skulle lämna ALDE och istället samarbeta med de konservativa och EU-kritiska brittiska tories, som i Europaparlamentet har relativt marginella åsikter.
Enligt bland andra Helsingin Sanomat är det sannolikt att Väyrynen inte heller i regeringen kommer att rätta in sig i ledet.

Däremot bådar det gott att Astrid Thors från svenska folkpartiet blivit Europa- och immigrationsminister. Liksom den svenska EU-ministern Cecilia Malmström (fp) är hon en tidigare Europaparlamentariker som är relativt ung, liberal, en varm EU-anhängare och förkämpe för mänskliga rättigheter, och hon har en pedagogisk förmåga att förklara komplicerade EU-frågor.
Thors är lika klippt och skuren för jobbet som Europaminister som Malmström. Kan man gissa att statsminister Matti Vanhanen sneglat på utnämningen av Malmström och försökt följa det svenska exemplet?
Liksom Malmström utlovar Thors en mer aktiv EU-politik. Förhoppningsvis kommer hon också se till att Finland driver en mer liberal och human linje även i immigrationspolitiken.
Redan har hon krävt att Finland omvärderar beslutet att skicka tillbaka irakiska asylsökande till det oroliga Irak. Det bådar gott.

Bra svenska nyheter från Finland finns på svenskspråkiga Internytt.
Läs även vad DN och SvD har skrivit om regeringsbildningen tidigare.

Andra bloggar om: Finland, centerpartiet, sfp, Paavo Väyrynen, Matti Vanhanen, Astrid Thors, EU, Europaparlamentet

Den absurda vapenlobbyn

Tio minuter på www.nra.org, den amerikanska vapenlobbyns hemsida, är en absurd upplevelse. I ett kort-kort pressmeddelande beklagar National Rifle Association massmorden i Virginia – vad skulle de annars göra – men "vill inte kommentera innan alla fakta är kända". I övrigt nämns vansinnesdådet inte alls (tack Ola Tedin för tipset).
Andra nyheter finns däremot i överflöd. Via dagliga studiosändningar kan den intresserade följa allt som rör rätten att bära vapen och "all things NRA". Vid sidan om allt det man förväntar sig av en av världens rikaste lobbyorganisationer.

Virginia-morden är naturligtvis en mardröm för vapenlobbyn.
Man kan hoppas att pressen på att skärpa vapenkontrollen nu bli så stor att frågan börjar röra på sig på allvar.
Demokraterna är det parti som är mest positivt till striktare vapenkontroll, men få demokratiska politiker vågar riskera att förlora väljare genom att gå emot den mäktiga vapenlobbyn.
I USA är få saker så heliga som rätten att bära vapen. Oavsett följderna.

SvD har två bra artiklar i ämnet här och här.

Andra bloggar om: Virginia Tech, NRA, vapen, USA

EU-fördraget - det går åt rätt håll

Angela Merkel har inlett tio veckors intensiva förhandlingar om EU:s konstitutionella fördrag. Och det tycks faktiskt gå åt rätt håll. Det ser mer och mer sannolikt ut att det mesta av fördraget kommer att bli verklighet.

Igår krävde Tony Blair tillsammans med Jan-Peter Balkenende – Storbritannien och Nederländerna är två av de länderna som är mest kritiska till det liggande fördraget – att allt i fördraget som påminner om en författning skrotas. Istället vill de se en traditionell fördragsförändring som ska göra EU mer effektivt, enligt Financial Times och BBC.
Upppenbarligen kan uttalandet tolkas på olika sätt. "Blair vill att EU ger upp fördraget", skriver FT. "Merkels konstitutionsplan får stöd av London och Haag", menar Europanytt.

Båda tolkningarna har säkert fog för sig. Att Blair och Balkenende var luddiga var ingen slump.
Inga medlemsländer har råd att binda sig hårt vid en mer eller mindre orealistisk förhandlingsposition. För att inte tappa ansiktet inför väljarna den dag en kompromiss om fördraget kan nås, måste stats- och regeringscheferna ha ganska stort förhandlingsutrymme.

I praktiken innebär utspelet sannolikt att Storbritannien och Nederländerna kan acceptera en fördragsändring där ordet "författning" tagits bort, samt allt som påminner om nationella symboler, som EU-flaggan, en EU-hymnen, samt lyfta ut stadgan om grundläggande rättigheter.
Redan i mars gjorde den nederländska regeringen sin ståndpunkt om fördraget offentlig, och den påminner mycket om gårdagens utspel.

Poängen med att kräva att att de författningsmässiga inslagen i fördraget tas bort är naturligtvis att både Blair och Balkenende ska kunna acceptera den största delen av det fördrag som 18 medlemsländer redan har ratificerat, utan att utlysa folkomröstningar. Åtminstone i Storbritannien skulle utfallet helt säkert bli ett nej. De brittisk-nederländska kraven är formulerade för att Blair och Balkenende inför sina väljare ska kunna hävda att de krävt omfattande förändringar i fördraget, men inte reta upp övriga europeiska regeringar genom att blockera de konstitutionella förändringar som majoriteten anser helt nödvändiga.

Förhoppningsvis kan EU-länderna vid toppmötet i juni och under höstens fortsatta förhandlingar enas om att behålla det mesta av substansen i fördraget, inklusive den fundamentala första delen med de institutionella kompromisserna. Det vill majoriteten av EU-länderna, även Sverige.
EU-minister Cecilia Malmström har skissat ut regeringens prioriteringar, bland annat i en intervju jag gjorde för Tidningen Nu nyligen (ej på nätet, men här):
"Vi vill inte omförhandla de institutionella frågorna och utbyggnaden av besluten med kvalificerad majoritet inom utrikespolitiken och det rättsliga samarbetet."
Det är även sannolikt att regeringen kommer att föreslå att delar av fördraget lyfts ut, berättade hon.

Inom parentes kan sägas att Storbritanniens och Nederländernas krumbuktande i fördragsfrågan ytligt sett kan tyckas odemokratiskt. Blir inte väljarna lurade?
Men som den konstitutionellt kunnige Europaparlamentarikern Richard Corbett, skriver i en intressant kolumn på EUObservers sajt har inte Storbritannien alltid stått på samma fördragskritiska sida i förhandlingarna som Tjeckien, Polen och Nederländerna, som landet gör idag. Och de brittiska EU-skeptiker som menar att fördraget närmast tvingats på ett tvekande Storbritannien har fel, menar han:
"Britain was central to the negotiations that agreed the text, the government signed the treaty and, as Tony Blair said to the House of Commons in June 2004:
'This constitutional treaty represents a success for the new Europe that is taking shape, is a success for Britain'. "
Att Storbritannien stödjer substansen i fördraget är alltså knappast någon kovändning, tvärtom.

Läs även riksdagens förre talman Björn von Sydows debattartikel i DN idag om hur riksdagen borde stärka sin makt i EU-frågorna, i linje med fördragets förslag.
Samt Rolf Gustavsson i SvD om Merkels förhandlingar. Som vanligt är SvD bättre än DN på EU-rapporteringen...

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, fördraget, Angela Merkel, Tony Blair, Storbritannien, Nederländerna, Cecilia Malmström

Jean-Marie Le Pen fiskar invandrarröster

Jean-Marie Le Pen är en man full av överraskningar. Nationella fronten är redan ett av Europas största främlingsfientliga partier, men Le Pen vill att det verkligen ska bli ett parti för "alla".
Även för invandrare.

På partiets senaste affischer i det stundande presidentvalet gör en tonårsflicka med nordafrikanska rötter tummen ner för de två stora partierna. Både högern och vänstern har förstört allt, är budskapet. Le Pens "beurette" kallas hon, efter slangordet för en andragenerationens invandrare, "beur" ("arabe" baklänges).

Le Pen är också ute i förorterna för att fiska röster bland invånare med invandrarbakgrund - i samma Parisförorter där Nicolas Sarkozy kallade tonåriga upprorsmakare för "avskum". Alla med franskt medborgarskap ska få stanna i Frankrike, säger han, så därför ska "invandrarna" kastas ut.

Danska TV2:s korrespondent Svenning Dalgaard rapporterar att många invandrare faktiskt röstar på Le Pen, och förklarar varför.

Men det värsta är kanske att både Ségolène Royal och Nicolas Sarkozy anpassar sina budskap för att vinna över Le Pen-anhängare.

Andra bloggar om: Nationella fronten, Front National, Jean-Marie Le Pen, invandrare

Barbro Hedvall i DN har för övrigt en bra signerad ledare idag om bland annat Le Pen och proteströstande.

”Allt kan inte omförhandlas”

EU-minister Cecilia Malmström om den nya EU-konstitutionen.

Artikel för Tidningen Nu 12 april 2007

”Det här är EU:s djupaste kris hittills”, sade EU:s grand old man, förre kommissionsordföranden Jacques Delors, efter att Frankrike och Nederländerna röstat nej till det konstitutionella fördraget sommaren 2005.
Men nu börjar förhandlingarna röra på sig. Många länder driver på för att fördraget ska bli verklighet, medan några sätter sig på tvären.
Den svenska regeringen förbereder sig för tuffa förhandlingar, och ett nytt riksdagsutskott har precis formerat sig.
Men hur vill den svenska regeringen agera? Vilken roll spelar riksdagen? Och vad tycker liberaler i andra länder?
NU har träffat EU-minister Cecilia Malmström och två liberala Europaparlamentariker.


EU:s framtidskonvent innebar ett stort steg i demokratisk riktning för unionens sätt att reformera sina grundläggande fördrag. Där hölls för första gången fördragsförhandlingar öppet, och deltagarna var valda för att representera nationella parlament, civilsamhället, Europaparlamentet och EU-kommissionen.
Det konstitutionella fördrag som konventet föreslog var ett försök att förenkla, effektivisera och demokratisera det europeiska samarbetet, men hade också tagits fram under historiskt öppna och demokratiska former.

När två av EU:s grundarländer sade non och nee till fördraget försattes unionen därför i något som av många beskrevs som ett chocktillstånd.
De flesta medlemsstater sätter nu sitt hopp till förbundskansler Angela Merkel. Under våren ska hon leda förhandlingar om fördragets framtid, och vid toppmötet i juni hoppas hon kunna presentera en detaljerad tidtabell för hur det ska återupplivas. Målet är att en ny text ska kunna träda i kraft före Europaparlamentsvalet 2009.
För den svenska regeringen är fördraget en prioriterad fråga:
- Det skulle göra EU mer begripligt och effektivt. Dessutom sätter förslaget medborgaren i centrum, underströk EU-minister Cecilia Malmström under den nyligen avslutade Europaforum i Hässleholm, där hon var huvudtalare.

Regeringens prioritet i förhandlingarna är först och främst att fördraget ratificeras, därnäst att så litet som möjligt i fördraget förändras. Den linjen delar en stor majoritet av EU-länderna:
- Arton länder har ju ratificerat fördraget, och flera av de som ännu inte gjort det stödjer också förslaget som det är idag.
Den institutionella delen (se faktaruta) av fördraget får inte röras:
- Om man öppnar den delen, då faller allt, förklarar Cecilia. Då skulle det ta många år att finna en ny kompromiss.

Men tiden är knapp. Frankrike och Storbritannien tillhör de länder där många vill se större förändringar av fördraget. Av de franska presidentkandidaterna vill Ségolène Royal ha en politiskt styrd europeisk centralbank och mer överstatlig social- och sysselsättningspolitik, vilket är svårsmält för många andra medlemsländer, och Nicolas Sarkozy har, i likhet med Storbritannien, sagt sig vilja ha ett hårdbantat ”minifördrag”. Därför kommer förhandlingarna inte att komma igång på allvar innan det franska presidentvalet den 6 maj
Den holländska regeringen var länge mycket kritisk till fördraget men kommer sannolikt att nöja sig med att ordet ”konstitution” byts ut mot ordet ”fördrag”, samt att kriterierna för den vidare utvidgningen blir tydligare, vilket i praktiken skulle innebära högre krav på Turkiet.

Det finns även andra stridsäpplen som också bidrog till att den Berlindeklaration som signerades under unionens 50-årsfirande den 25 mars inte gav den knuff åt förhandlingarna som många hade hoppats.
Den tjeckiska EU-skeptiska regeringen och den polska konservativ-populistiska regeringen är de två länder som är mest kritiska till fördraget. Att Tjeckien kommer att leda EU under våren 2009 kommer knappast att underlätta processen.
Samma dag som Cecilia talade i Hässleholm föreslog Polen ett nytt röstsystem som skulle ge Polen mer makt, och hotade också med veto. Men Cecilia verkar inte överdrivet orolig över det:
- Allt ligger inte på bordet för omförhandling. Polen får inse var majoriteten finns.
Däremot tror Cecilia knappast att fördraget ska kunna antas i sin helhet. Det mesta talar för att texten kommer att förändras, att vissa delar tas bort och andra läggs till, kanske något om miljö- och klimatpolitik. Namnet kommer sannolikt att bytas ut:
- Det slutar nog med att det blir ett nytt ”fördrag”, döpt efter staden där det signerats, tror Cecilia.

För den svenska regeringen är dock innehållet det viktiga, inte namnet. Men sannolikt kommer regeringen att föreslå att delar av fördraget lyfts ut, berättar hon. Istället vill man prioritera den hårda kärnan i fördraget och det som betyder mest för EU-samarbetet:
- Vi vill inte omförhandla de institutionella frågorna och utbyggnaden av besluten med kvalificerad majoritet inom utrikespolitiken och det rättsliga samarbetet, menar Cecilia.

I ett läge där förhandlingarna inte startat på allvar och det inte ens finns en tidtabell är inte den svenska linjen helt utarbetad ännu, och det finns naturligtvis gränser för hur mycket EU-ministern kan avslöja. Men när det finns mer att berätta kommer hon att förankra den svenska linjen i riksdagen, understryker hon.
Inför varje ministerrådsmöte med allmänna rådet, vanligtvis en gång i månaden, informerar Cecilia EU-nämnden om dagordningen och den svenska förhandlingspositionen. Efter att fördragsförhandlingarna börjar komma igång efter påsk kommer hon att förankra den svenska linjen genom samråd med det nya sammansatta riksdagsutskottet KUU (konstitutions- och utrikesutskotten). KUU konstituerades den 27 mars och har upprättats just för att följa hur fördragsförhandlingarna utvecklas.
Inför toppmötena är det dock statsminister Fredrik Reinfeldt som håller samråd med EU-nämnden.

Regeringens förhandlare Nicola Clase är en av 27 företrädare, ”sherpas”, för medlemsländernas regeringar, som förhandlar med Tyskland bakom lyckta dörrar. Det tyska ordförandeskapet har utformat förhandlingsstrategin, men den är kontroversiell, eftersom insynen i princip är obefintlig.
- Det är hemligt i överkant, menar Cecilia.
Men hon understryker också att de nuvarande förhandlingarna bara handlar om små förändringar – till skillnad från överläggningarna inom framtidskonventet, som utarbetade hela konstitutionen från grunden.

Den liberale ALDE-gruppledaren i Europaparlamentet, Graham Watson, var mycket kritisk till förhandlingsprocessen när jag mötte honom i Strasbourg:
- Processen är ett skämt, menade han. Tyskland riskerar inte att något kommer ut. Men till slut kommer människor att känna sig lurade.

Hans brittiske partikollega, parlamentarikern Andrew Duff, håller inte med:
- Om förhandlingarna ska vara effektiva måste de ske på ett diskret sätt, argumenterar han. Det är bara så vi kan nå en överenskommelse på juni-toppmötet.
Till skillnad från Sveriges EU-minister tror Duff inte på att ta bort vissa delar av fördraget. Hans förslag ”Constitution Plus” innebär just vad namnet antyder: fördraget utökas dels med förslag som ökar överstatligheten, som starkare samordning av ekonomi, arbetsmarknads- och skattepolitik, dels ”medborgarvänliga” skrivningar om miljö- och klimatpolitik. Duff inser att en sådan text som skulle ge EU betydligt mer makt inte skulle gillas av Europas EU-skeptiker, men ser den inte som orealistisk:
- Mitt förslag är bättre än det mini-fördrag som Tony Blair och Nicolas Sarkozy vill ha, eftersom det tar sig an de utmaningar som de flesta av oss möter.

Oavsett fördragets exakta utformning tycker ALDE-gruppen att det är viktigt att det ratificeras, inte bara för att det skulle öka unionens förmåga att agera inom utrikespolitiken och det rättsliga samarbetet:
- Det utvecklar också idén om den parlamentariska demokratin på EU-nivå, förklarar Graham Watson.
Det är en utveckling som borde kunna kallas liberal.

Marianne Ekdahl


FAKTARUTA
DET KONSTITUTIONELLA FÖRDRAGET

Det nya fördraget syftar till att:

- Göra EU:s regelverk mer begripligt och lättöverskådligt genom att samla det i en text.
- Göra beslutsfattandet mer effektivt genom fler majoritetsbeslut.
- Göra det möjligt för EU att ta in fler medlemsländer.
- Göra unionen mer demokratisk (se nedan).

De viktigaste institutionella reformerna:

- Rådets komplicerade röstfördelning ersätts med dubbel majoritet: 55 % av medlemsstaterna och 65 % av befolkningarna måste stå bakom besluten.
- Vetorätten avskaffas inom t ex polissamarbetet, asyl och migration, det straffrättsliga samarbetet, socialförsäkringssamarbetet, folkhälsa (tobak och alkohol).
- En ”utrikesminister” inrättas.
- En rådsordförande väljs för två och ett halvt år istället för dagens roterande halvårsvisa ordförandeskap. Kallas ibland ”EU-president”.
- Färre kommissionärer: efter 2014 ska antalet motsvara två tredjedelar av antalet länder. Medlemskapet ska rotera.

Flera reformer gör EU mer demokratiskt:

- Det folkvalda Europaparlamentet får mer medbeslutanderätt, bl a i jordbrukspolitiken och polissamarbetet.
- Ministerrådets möten ska vara offentliga.
- Det blir tydligt inom vilka områden EU respektive medlemsländerna får bestämma.
- Medborgarnas grundläggande rättigheter slås fast i en stadga.
- De nationella parlamenten stärks, bl a genom att de kan tvinga kommissionen att ompröva lagförslag.
- En miljon medborgare kan kräva att kommissionen lägger ett förslag.
- Principen att beslut ska tas på lägsta möjliga nivå (subsidiaritetsprincipen) stärks.


Andra viktiga reformer:

- Utrikespolitiken stärks.
- Ömsesidiga försvarsgarantier – men Sveriges alliansfrihet respekteras.
- Ett gemensamt försvar, om alla länder kan godkänna det.


Tidtabell:

Förslaget undertecknades av samtliga medlemsstater i oktober 2004 i Rom, och har hittills ratificerats av 18 medlemsstater.
Vid toppmötet i juni 2007 ska en tidtabell för förhandlingarna antas.
Målet är att en ny text ska kunna träda i kraft före Europaparlamentsvalet 2009.


Andra bloggar om: konstitutionen, EU, fördraget, EU-fördraget, Cecilia Malmström, Angela Merkel, folkpartiet, regeringen, riksdagen, konstitutionsutskottet, utrikesutskottet, ALDE

Se även vad DN skriver om det konstitutionella fördraget här, här och här
och här om regeringens hållning i frågan.
Här skriver SvD utmärkt om unionens utrikespolitik, här om socialdemokraternas inställning, och här om vad Berlintoppmötet kom överens om.

Även i Bryssel finns nya och gamla moderater

Roligt att Svenska Dagbladet har intervjuat en Europaparlamentariker i sin serie med framträdande politiker. Annars lever ju "ett av Sveriges två parlament", som den intervjuade Gunnar Hökmark så träffande kallar det, ganska mycket i skuggan i Sverige.

Intervjun väcker en del tankar - här framförda i osorterad form:

För det första väcker det självfallet uppmärksamhet när en "gammal" moderat så tydligt går emot partilinjen och förespråkar mer kärnkraft, platt skatt och en mer flexibel arbetsrätt.
Men det är naturligtvis lättare för en moderat som befinner sig på behörigt avstånd från Stockholm att göra det än för en minister.
Oavsett vilket får man hoppas att fler moderater innerst inne delar Hökmarks uppfattning att vi behöver mer kärnkraft som ett led i att minska utsläppen av växthusgaser och att arbetsmarknaden skulle gynnas av en något mer flexibel arbetsrätt.

Men än mer intressant är att Hökmark vågar hålla fast vid dessa gammalmoderata ståndpunkter med tanke på hans nya roll som vice gruppledare i EPP-ED-gruppen, den största och mäktigaste partigruppen i Europaparlamentet.

Det har alltid funnits betydande spänningar mellan kristdemokrater och konservativa/högerliberala inom EPP-ED-gruppen. Men före 2004 var kristdemokraterna, som har sina rötter i en mer socialt ansvarstagande konservatism och som är positiva till mer överstatlighet inom EU, i stor majoritet.
Efter EU:s stora utvidgning det året utökades EPP-ED med flera partier som förstärkt den mer eller mindre EU-kritiska och ny-/marknadsliberala högerfalangen som domineras av brittiska tories. Det var den främsta anledningen till att många italienska och franska ledamöter lämnade EPP-ED för den liberala ALDE-gruppen efter valet till Europaparlamentet 2004.
Motsättningarna mellan de två falangerna tycks bara öka. Senast i mars i år diskuterade brittiska och tjeckiska konservativa att bryta sig ut.
(I avhandlingen Transnational Party Alliances - Analysing the Hardwon Alliance Between Conservatives and Christian democrats in the European Parliament har statsvetaren Karl-Magnus Johansson utförligt beskrivit förhandlingar och ideologiska stridigheter i samband med sammanslagningen av EPP och ED till EPP-ED för ungefär 15 år sedan.)

Den tidigare EPP-ED-gruppledaren Hans-Gert Pöttering (som DN skriver om här), numera talman i parlamentet, prioriterade högt att hålla ihop gruppen. Det är kanske fel att tala om sammanhållning, men Pöttering lyckades väl med att maximera partigruppens storlek och inflytande. Men det krävde ibland hårda nypor av en utpräglad maktpolitiker, och ett ibland ganska högt pris i form av ideologiska kompromisser. Bland annat var eftergifterna till brittiska tories svårsmälta för många medlemmar.

De svenska moderaterna har alltid stått närmare den mer marknadsliberala högerfalangen än de kontinentala kristdemokratiska partier som utgör majoriteten i EPP-ED (om detta har jag skrivit här och här). En ledande moderat i Bryssel bekräftade nyligen den här bilden för mig.

Hökmarks uppgift är därför svår, eftersom en vice gruppledare rimligtvis måste tona ner de ideologiska skiljelinjerna för att överbrygga de interna motsättningarna inom partigruppen.
I praktiken borde det innebära att betona "nymoderata" värderingar istället för de "gammalmoderata" som helt dominerar i SvD-intervjun.
Fast det känns å andra sidan mer renhårigt att några enstaka moderater vägrar att vända kappan efter vinden, utan håller fast vid de åsikter de stått för i åratal.
(I Liberal Debatt skrev jag nyligen, bland annat, om hur de nya moderaterna väljer strategiskt tänkande och en påstått öppen och lyssnande inställning före ideologiska ställningstaganden. Och för den som är intresserad av just den "lyssnande" attityd som ligger i tiden – Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin, Ségolène Royal, Hillary Clinton är bra exempel – läs den moderata partisekreteraren Per Schlingmanns artikel i Svd Idag - ett smart PR-drag av den förre PR-konsulten.)

För det tredje känns det ganska symptomatiskt att när SvD nu intervjuar en Europaparlamentariker, nämns inte detta med ett ord. Intervjun handlar nästan uteslutande om svensk politik, inte om europeisk.
En djupdykning i EPP-ED-gruppens interna liv är naturligtvis ett alldeles för smalt ämne för att intressera en vanlig dagstidningsläsare.
Men jag kan bara jämföra med hur media sniffar sig fram till allt som luktar motsättningar mellan "gamla" och "nya" moderater...

Det hänger naturligtvis samman med att de flesta av oss svenskar, och i synnerhet svenska journalister, är så ointresserade av vad som sker i "Sveriges andra parlament".
När jag nyligen tillbringade en vecka i Strasbourg under Europaparlamentets session slogs jag av att i princip inga av de ämnen, direktiv, förordningar, ideologiska diskussioner som debatterades där når ut till den svenska politiska debatten.
Förr eller senare når de hit, i form av lagar som ska gälla för nio miljoner svenskar, eller bara i form av ideologiska diskussioner. Garanterat.
Men medan Sverige väl har chans att påverka, då blundar vi oftast för det som sker i Bryssel.

Ett exempel.
Just Hökmark är en av dem som är öppet emot EU-kommissionens förslag om prisreglering av avgifterna för internationella mobilsamtal (som jag skrivit om här, i Trelleborgs Allehanda och i Ystads Allehanda). Europaparlamentarikern Olle Schmidt är också tveksam, men i övrigt är det bara kristdemokratiska ungdomsförbundet som uppmärksammat frågan och följer den liberala instinkten.
I övrigt verkar få på den borgerliga kanten tycka det är fel att återreglera en del av telekommarknaden, när de avregleringar som skett över hela Europa hittills lett till lägre genomsnittliga priser. Det är ganska underligt. Kanske beror det bara på de gamla vanliga skygglapparna för den europeiska politiken.

Undrar just om den s.k. roaming-förordningen kommer att väcka mer debatt när den är klubbad och klar och ska gälla som svensk lag och sannolikt kommer att leda till att telekombolagen tvingas höja priser för nationella samtal?


Andra bloggar om: EU. Europaparlamentet, Svenska Dagbladet, moderaterna, Gunnar Hökmark, roaming, EPP

Med tvekan godkänt

Huvudledare i Sydsvenskan, där jag bland annat skriver:

" 'Titta, vi har hållit våra vallöften!'
Så stod det inte i promemorian som presenterade regeringens nya företagspaket tidigare i veckan.
Inte uttalat, i alla fall.

Men i Rosenbad har man säkert varit medveten om att mediernas bevakning skulle intensifieras när den borgerliga alliansen på långfredagen innehaft regeringsmakten i ett halvår. Och att regeringen då skulle mätas och vägas utifrån vad den åstadkommit.
(...)
Men viktigast är att regeringen har levererat förvånansvärt mycket av det som alliansen gick till val på.
Viktigast av vallöftena var att göra det mer lönsamt att arbeta. Och regeringen har gjort en hel del för att nå det målet.
(...)
Om ett betyg skall utdelas – det skulle säkert skolminister Jan Björklund (fp) uppskatta – kan det inte bli med beröm godkänt. Mera med tvekan.
Men godkänt är inte så dumt, det heller."

Andra bloggar om: alliansen, regeringen, arbetsmarknad, skolpolitik

Varför Kosovofrågan är så svår att lösa

Det är oftast ett nöje att läsa Svenska Dagbladets kolumnister. Idag har Richard Swartz en intressant kolumn om Kosovoproblematiken. Härom veckan föreslog ju den förre finske presidenten Martti Ahtisaari att Kosovo får "övervakad självständighet", vilket fler än serberna visat sig tveksamma till.
Anledningen till varför Kosovofrågan är en sådan svårlöslig långbänk handlar inte bara om Serbiens motstånd och om att Ryssland, som alltid står på sina slaviska serbiska vänners sida, kan lägga sitt veto i FN:s säkerhetsråd, menar Swartz:
"Allt sedan andra världskrigets slut råder samförstånd om att våra europeiska statsgränser är oantastliga (...) Detta samförstånd fixerades genom avtal i helsingfors 1975 (...)
I fallet Kosovo har man dock de facto övergivit denna politiska linje. Kosovo ska skiljas från Serbien mot Belgrads uttryckliga vilja. (,,,)
...för första gången sedan krigsslutet förlorar en suverän europeisk stat en betydande del av sitt territorium."

Alltid roligt när någon väljer att se en fråga ur ett större perspektiv, inte bara i nyhetsjournalistikens korta perspektiv.
Swartz antyder också varför flera EU-länder – Grekland, Slovakien, Rumänien och sannolikt också Italien och Spanien – tvekar inför EU:s och USA:s linje som innebär ett stöd för Ahtisaaris förslag om övervakad självständighet.
Ett självständigt Kosovo kan ge separatisiska grupper och nationalistiska rörelser på olika håll i Europa rejält med luft under vingarna. Inte minst brukar Spanien ständigt vara på vakt mot allt som kan ge legitimitet åt den katalanska och baskiska separatismen.
Eftersom Slovakien och Italien sitter i FN:s säkerhetsråd är det av mer än teoretiskt intresse hur de ser på Kosovos framtid.

En försäkring värd namnet

Huvudledare i Sydsvenskan idag om föräldraförsäkringen, apropå jämställdhetsminister Nyamko Sabunis utspel om att ta bort taket.
Alla initiativ för att få pappor att ta ut mer av föräldraledigheten är lovvärda, men kanske är det dags att se över hela föräldraförsäkringen, i linje med Socialförsäkringsutredningens slutsatser:

"Däremot kan det vara dags för en mer genomgripande reform av föräldraförsäkringen.
Idag har de flesta socialförsäkringar i mångt och mycket förvandlats från försäkringar mot inkomstbortfall till grundförsäkringar.
Att socialförsäkringarna borde bli mer lika andra försäkringar var den grundläggande tanken i Socialförsäkringsutredningen, som presenterades i november förra året. Sambanden mellan rättigheter och skyldigheter, mellan inbetalning och uttag, borde bli tydligare.
Utredningen berörde i och för sig inte föräldraförsäkringen. Men samma principer borde gälla även för den.
En försäkring bör i så hög grad som möjligt betalas av de försäkrade. Ju fler som utnyttjar den, desto högre blir avgifterna eller desto sämre blir ersättningarna.
Det handlar också om att göra socialförsäkringssystemen mer anpassade till demografiska förändringar och konjunktursvängningar. "

Kievs dörr på glänt mot EU

Signerad ledare i Sydsvenskan idag om den oroande utvecklingen i Ukraina.
EU har en betydande roll att spela genom att dess så kallade mjuka makt bidrar till demokratisering i närområdet. Grannskapsavtalet är bra, men det måste också finnas länder som Sverige som på sikt är öpna för ett fullvärdigt ukrainskt EU-medlemskap.
Men det räcker naturligtvis inte. Demokratisering måste i grund och botten växa fram inifrån. Och där har Ukraina en lång bit kvar att gå, att döma av det partipolitiska käbbel som tillåts blockera mycket av den normala politiska verksamheten, och som skulle vara osannolikt i en mogen demokrati:

"Helgens stora demonstrationer på Kievs gator påminde om den orange revolutionen för drygt två år sedan. Men det känns dessvärre länge sedan färgen orange stod för optimism och framtidshopp i Ukraina.
(...)
Om Ukraina skall kunna fortsätta att utvecklas mot en verklig demokrati behöver de orange, EU-orienterade krafterna fortsatt stöd av omvärlden.
Som så ofta krävs både morötter – ett exempel är Sveriges positiva inställning till ett ukrainskt EU-medlemskap på lång sikt – och piskor.
Just nu förhandlar EU med Ukraina om ett så kallat grannskapsavtal, genom vilket EU knyter länder som inte är aktuella för medlemskap närmare till sig. Det kommer att innebära ekonomiska fördelar för Ukraina, men motkraven på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter måste då vara mer än tomma ord.
Kievs dörr till EU kan inte vara vidöppen, men den måste kunna stå lite på glänt."

Andra bloggar om: Ukraina, Kiev, EU, utrikespolitik, mjuk makt, demokrati, utvidgning

Handeln allt mindre fri

Sydsvenskans webb 2 april 2007

Hela världen förlorar på avsaknaden av ett nytt globalt frihandelsavtal.
Ett tecken i tiden är att USA och Sydkorea nu enats om ett bilateralt frihandelsavtal, som Ekot uppgav på måndagen. Det är USA:s största frihandelsavtal på 15 år, och det första med en betydande asiatisk ekonomi.
Efter att WTO-förhandlingarna i den så kallade Doharundan bröt samman sommaren 2006 rör sig nyckelländer allt mer mot regionala eller bilaterala avtal.
Det är en tråkig utveckling med nästan bara förlorare: konsumenterna, utvecklingsländerna, ja faktiskt hela världsekonomin.
EU och USA har under vintern visat en vilja att återuppta WTO-förhandlingarna. Men oenigheten är fortfarande betydande.
Och president George W Bush ”snabbspårs-mandat” från kongressen har i praktiken löpt ut, vilket väsentligen har reducerat chanserna att slutföra förhandlingarna.
För att få till stånd ett nytt WTO-avtal krävs att USA, EU, Indien, Kina och Brasilien sväljer en hel del politisk prestige.
Det måste vara möjligt.