Konsten att lösa konflikter - om Irans kärnvapenplaner

Signerad tredjeledare i Sydsvenskan 13 juni 2006

Den mjukare amerikanska linjen mot Iran har nog inte fått kalla handen. Även om Teheran på söndagen deklarerade att man inte kommer att kompromissa om sina legitima ”nukleära rättigheter”, även om
Spelet är naturligtvis inte över. När det internationella atomenergiorganet, IAEA, igår inledde ett möte i Wien stod Iran överst på agendan. Och Iran har inte uttryckligen förkastat EU:s förhandlingspaket, som innebär att Iran belönas med civil kärnkraft och WTO-medlemskap mot att lägga ner urananrikningsprogrammet.
Att kalla krisen svårlöst är en underdrift. Kärnvapen i händerna på en muslimsk fundamentalistregim är ett mardrömsscenario. Men USA:s och Irans komplicerade förhållande gör inte förhandlingarna enklare.
USA:s omsvängning är ett betydelsefullt steg. För första gången sedan den iranska revolutionen 1979 är USA berett att förhandla med prästerskapet och även bryta sina ekonomiska sanktioner. Bakslagen i Irak och en tilltagande kritisk opinion spelar sannolikt in.
Oavsett krisens komplexitet är förhandlingar den rätta vägen.
Den årsbok som Sipri, Stockholm Peace Research Institute, presenterade igår kan ge perspektiv på Irankrisen.
Sipris chef, Alyson J K Bailes, skriver att förståelsen för hur ekonomi och civila frågor påverkar internationell säkerhet fått större genomslag. Därmed har det internationella samfundets respons på konflikter blivit mer mångfasetterad.
Ekonomi. Råvaruproduktion. Fattigdom och arbetslöshet. Etniska och religiösa motsättningar. Politisk splittring. Svag statsmakt. Befolkningsstruktur. Orsakerna bakom konflikter är komplexa.
Det innebär att aktörer som kan arbeta i flera dimensioner samtidigt – militär säkerhet, handel, demokrati och civilsamhälle – och dessutom kan komplettera militära och ekonomiska resurser med rättslig makt har ett övertag. Mot en fundamentalistisk diktatur som Iran fungerar inte enkla lösningar.
Konfliktlösning måste också grundas på samarbete och tydliga internationella normer för att fungera, skriver hon. När ett ensamt land agerar ställs frågor om legitimitet och effektivitet.
Legitimiteten hos en förhandlingspart kan också undermineras av om denne försummar sina egna förpliktelser. De existerande kärnvapenmakterna är inga föredömen – FN:s toppmöte förra året blev ett nederlag för nedrustningsansträngningarna. Indien, Pakistan och Israel har inte undertecknat ickespridningsavtalet. Nyligen påminde den förre chefen för IAEA, Hans Blix, om att USA borde ansluta sig till det fullständiga provstoppsavtalet.
Sopa rent framför egen dörr, heter det väl?

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: Iran, kärnvapen, IAEA, USA, demokrati, internationella förhandlingar, konflikter