EU är värt ett bättre öde

När förslaget till en ny europeisk grundlag strandade i de franska och nederländska folkomröstningarna gick unionen närmast in i ett dödläge. I helgen håller EU:s utrikesministrar ett extraordinärt möte för att diskutera unionens framtid.
Men i Sverige lyser EU-debatten med sin frånvaro i valrörelsen. Trots att Sverige är medlem sedan mer än tio år anser inte de politiska partierna att detta är viktiga frågor.
Rimligtvis hänger detta ihop med svenskarnas ointresse för unionen. SOM-institutet vid Göteborgs universitet har undersökt svenskarnas åsikter om EU och funnit att lika många svenskar är för ett medlemskap som emot. En fjärdedel kan inte ta ställning.
Tolv år efter EG-omröstningen är Sverige fortfarande ett tudelat land. Ja- eller nejdebatten tar aldrig slut.
För Sveriges makthavare är verkligheten en annan. För regeringen är EU-samarbetet en del av det vardagliga arbetet. Dagligen förs förhandlingar och sluts kompromisser som påverkar Sverige. EU-direktiv ligger bakom en stor del av lagstiftningen i riksdagen.
Ofta kritiseras EU:s brist på demokrati och öppenhet. Men professor Rutger Lindahl, som står bakom SOM-institutets studie, menar att det är en demokratisk brist att politikerna inte för ut till medborgarna hur mycket EU-samarbetet påverkar det svenska samhället.

När Sverige blev ordförande i EU våren 2001 var statsminister Göran Persson en hängiven europé. Inför EMU-omröstningen 2003 stod en stor del av Sveriges politiska etablissemang enat på ja-sidan. Persson kallade EMU för ”vår tids viktigaste fråga”.
Idag har både EU-vännerna och -kritikerna tystnat. EU är helt enkelt ingen röstvinnare.

Helgens ministermöte följer på initiativ från kommissionär Margot Wallström och utspel av flera regeringschefer. När diskussionen om EU:s framtid nu påbörjas måste Sveriges politiker ta ställning inför väljarna.
Viktigast är grundlagsförslaget. Finland och Tyskland står på tur som ordförandeländer, och båda vill att grundlagen antas. Två länder har sagt nej, men att 15 länder har ratificerat grundlagen nämns sällan.
Grundlagen är nödvändig för att EU:s beslutsfattande ska fungera smidigt. Nuvarande system leder ofta till handlingsförlamning och kommer knappast att fungera bättre när utvidgningen fortsätter.
Den som läser det liggande förslaget om en EU-konstitution i detalj ser också att oron för ett ”Europas förenta stater” är obefogad.

När marginalerna inför valet i höst är små är det begripligt att partierna tänker taktiskt. Men oviljan att diskutera EU är inte desto mindre att frånträda en del av det politiska ansvaret. Och en väsentlig del av väljarnas verklighet.

Huvudledare, Sydsvenskan juni 2006