Franskt veto utan vett

Europakrönikan 7-8 oktober 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Färgglada skyddshjälmar är en ovanlig syn bland de mörka kostymerna och eleganta dräkterna i Europaparlamentet. Europaparlamentariker brukar ju inte behöva skyddshjälm på jobbet.
När Christofer Fjellner (m) och några andra parlamentariker delade ut skyddshjälmar härom veckan var det inte för att innertaket i plenisalen rasat ner, utan en protest mot flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg.

Efter att taket kollapsade i augusti har parlamentet fått stanna kvar i Bryssel under de två sammanträdena i september. Och det går ju precis lika bra, om inte bättre, som att hålla sammanträdena i Strasbourg. Parlamentarikerna är glada över att ha sluppit det opraktiska resandet för en gångs skull, och kraven på att parlamentet borde få stanna i Bryssel blir allt starkare.

Idag har Europaparlamentet inte två säten, utan faktiskt tre. Parlamentet fattar de lagstiftande besluten i Strasbourg i franska Alsace, men förbereder besluten i Bryssel. Plenum sammanträder i Frankrike, medan det mesta av arbetet, det vill säga utskottsmöten, partigruppsmöten och förhandlingar, tar plats i Belgien.
Till sessionerna i Strasbourg följer tjänstemän, assistenter, lobbyister och journalister. Samt de ledamöter och tjänstemän från kommissionen och rådet i Bryssel som vill påverka parlamentets beslut. Sammanlagt 5000 personer och 20 ton dokument färdas tolv gånger om året de 43 milen mellan Bryssel och Strasbourg.
Dessutom har parlamentet ett tredje säte i Luxemburg, där mycket av det administrativa arbetet sker.

Att de europeiska folkvalda möts just i Alsace – en plats för blodiga slag i båda världskrigen – har haft ett viktigt symbolvärde. Fred, försoning och mellanfolkligt samarbete. Inte minst eftersom EU länge ofta drivits av det fransk-tyska lokomotivet.
Men pendlandet är idag absurt.
Det enda positiva som kan sägas är att de tunga dokumentlådorna som körs med lastbil mellan Belgien och Frankrike skapar jobb inom flyttbranschen. Nackdelarna kan räknas i kronor – två miljarder per år i runda tal. För att inte tala om kostnaderna i tid och miljö.

Men frågan är känslig. Av parlamentsledamöterna själva är en majoritet emot pendlandet. Men hittills har alla förändringsinitiativ fallit på det franska motståndet. För Frankrike handlar detta om prestige. Och för Strasbourg om reda pengar. Helt andra sakfrågor tas som gisslan och det resulterar i franska veton.
Därför vågar de flesta politiker i parlamentet, i nationella regeringar och i kommissionen inte lyfta frågan av rädsla för att stöta sig med Frankrike.

Men det rasade taket har satt fart på debatten igen. Och stödet för att stoppa flyttkarusellen blir allt större.
Toppmötena som tidigare organiserades av varje ordförandeland har redan flyttat till Bryssel. Kommissionen och rådet finns i Bryssel.
Det är hög tid även för parlamentet att ta steget.

Marianne Ekdahl