USA kommer inte undan klimatansvar

EU-krönikan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
18-19 december 2007


USA står för en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp. Räknat per invånare släpper amerikanerna till och med ut mer koldioxid än andra i-länder, men USA har hittills vägrat att ratificera Kyotoprotokollet.
I helgen avslutades FN:s klimattoppmöte på indonesiska Bali, avstampet för förhandlingarna om det nya internationella avtal som ska ta över efter att Kyotoprotokollet år 2012. För att det skulle anses som lyckat var det därför helt avgörande om USA skulle förmås att delta i förhandlingarna eller inte.
Ur det perspektivet var toppmötet definitivt ett steg framåt. Runt 190 länder har nu enats om en tidsplan. USA har till slut accepterat att delta.
Det är en bra startpunkt för de kommande förhandlingarna. Kyotoprotokollet undertecknades bara av länder som stod för en tredjedel av de globala utsläppen.
Förhandlingarna kommer också att ha FN:s klimatpanel IPCC:s fyra rapporter – världens samlade kunskap om klimatforskning – som utgångspunkt. Det kommer förhoppningsvis att göra det svårare för motsträviga länder att försöka slingra sig undan ett rimligt ansvar.

Men USA:s agerande tyder knappast på en amerikansk helomvändning, snarare på en knapp omvändning under galgen, för att slippa anklagelser om att ha saboterat toppmötet.
Signifikant är att USA blockerade preciserande siffror för hur mycket utsläppen bör minska. EU krävde minskningar på mellan 25 och 40 procent fram till år 2020. I sista stund uppgav dock USA:s förhandlare att USA ska försöka halvera sina koldioxidutsläpp till år 2050, men man är fortfarande emot rättsligt bindande utsläppsminskningar.
De konkreta löftena från toppmötet är därför vaga. Hur mycket kommer löftena egentligen att vara värda? Det kommer det sannolikt att bli strid om när förhandlingarna kommer in på de verkligt svåra frågorna om vilket ansvar olika länder ska ta.

En stor framgång var däremot att EU lyckades driva igenom att i-länderna ska ta större ansvar än u-länderna.
Det måste vara det enda rimliga. Argument som att Kina totalt släpper ut lika mycket koldioxid som USA gör, håller inte. USA släpper ut mångdubbelt mer koldioxid per invånare än de snabbväxande ekonomierna Indien och Kina. I-länderna kan inte förutsätta att u-världens befolkning – som strävar efter samma energislukande bilar, kylskåp och mikrovågsugnar som i-världen har – ska ge upp sina krav på högre ekonomisk standard.
De rika länderna har det största ansvaret för den globala uppvärmningen. Det är de som måste minska sina utsläpp mest.

Sett i ett längre tidsperspektiv måste Balimötet anses vara betydelsefullt. Men det skulle sannolikt inte blivit så om inte förre chefen för Världsbanken, Nicholas Stern, för drygt ett år sedan lagt fram sin rapport om klimatförändringarnas påverkan på den globala ekonomin.
Få enstaka företeelser har förändrat den internationella arenan så mycket som Stern-rapporten. Debatten om klimatfrågorna har pågått i mer än ett decennium, men det var inte förrän världens ledare fick en konkret prislapp på de klimatförändringar som världens befolkning orsakar, som de insåg att de inte hade råd att inte agera i klimatfrågan.
Utan Stern-rapporten, skulle EU sannolikt inte EU ha antagit världens mest ambitiösa klimatstrategi i mars i år, skulle IPCC inte varit en förkortning på allas läppar, skulle Al Gore inte fått Nobels fredspris i år.
Det har skapat ett politiskt tryck, som länder som USA i längden inte kan komma undan.
Men det kräver också att EU – och Sverige - fortsätta att driva det globala klimatsamarbetet framåt.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Bali, FN, klimat, USA, koldioxidutsläpp, klimatpolitik, Kyotoprotokollet, EU, IPCC

Ryssland blir allt mer auktoritärt

Den planerade ryska gasledningen i Östersjön oroar många, både i Sverige och i resten av Europa. Jag tror nog att den politiska utvecklingen i Ryssland är ett betydligt värre orosmoln, skrev jag i min EU-krönika för två veckor sedan.

Nu har Putin valt sin efterträdare på presidentposten, så det kan knappast råda några tvivel om att näste ryske president kommer att heta

I en bra artikel i DN, under rubriken "Auktoritär regim på väg i Ryssland" intervjuas den ryska människorättskämpen Ljudmila Alexejeva:

"På sovjettiden hade vi bara en kandidat att rösta på. I dag har vi flera kandidater och partier, men det finns bara en att välja: president Vladimir Putin", menar hon, och forsätter:

"Det är Putin som bestämmer vilka partier och kandidater som får ställa upp i val och vem som blir president. Ryssland kan inte kallas en demokrati därför att landet är på väg att få en auktoritär regim."

Läsvärt!

Vägen mot det nya Sovjet

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
4-5 december 2007

Söndagens ryska val till parlamentet, duman, har gett omvärlden ännu en bekräftelse på att det står illa till med den ryska demokratin.
Den tidigare schackmästaren Gari Kasparov, nu ledare för oppositionsalliansen Det andra Ryssland, som inte fick ställa upp i valet, lade blommor vid den centrala valkommissionens port ”i sorg över den ryska demokratins död”.
Det förekommer mängder av rapporter om fusk, trots att antalet valobservatörer var betydligt färre nu än under valet 2003, eftersom Putin dragit ner på antalet tillstånd. Det har förekommit påtryckningar mot medborgare, både direkt inför valet och tidigare under valrörelsen.
Trots det uppenbara valfusket står det klart att president Vladimir Putin har ett stort stöd bland det ryska folket. Som väntat vann hans stödparti, Enade Ryssland, en storseger. Det innebär att Putin får utnämna regeringen och premiärministern, som sannolikt kommer att fortsätta att driva hans politik. Det kan hända att Putin själv blir premiärminister, vilket skulle innebära att han kan fortsätta att styra Ryssland direkt.
Ända sedan Putin blev president år 2000 har han samlat allt mer makt runt sig själv. Medias frihet har inskränkts. Oppositionella krafter har marginaliserats. Mord på journalister och politiker tillhör vardagen.
Nu är allt upplagt för att Putin även efter sin avgång ska kunna styra rysk politik.

När den förre presidenten Boris Jeltsin dog tidigare i år fick omvärlden en nyttig påminnelse om en tid när hoppet om ett fredligt och demokratiskt Ryssland fortfarande levde.
Idag går Ryssland bakåt. Demokratiska vinningar demonteras. Kallakrigsretoriken dammas av. Tonerna från ett svunnet Sovjet blir allt starkare.
”Styrd demokrati” kallar vissa ideologer i Kreml det ryska politiska systemet.
Styrd, ja.
Men demokrati, högst tveksamt.
Det kommande presidentvalet kommer att ge oss ännu en fingervisning om vart Ryssland är på väg. Sannolikt kommer jättelandet att fortsätta på fel väg.

Men i de flesta europeiska länder är det framför allt den planerade ryska gasledningen som oroar politiker, journalister och debattörer, inte den politiska utvecklingen. Jag undrar om inte det är fel fokus.
Förra veckan frågade sig journalisten Kjell-Albin Abrahamsson i P1-morgon ”var hela den protestskrivande svenska kultureliten finns när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i Ryssland?” Det kunde inte sagts bättre.

Abrahamsson menade också att Ryssland mest av allt liknar ”en polisstat, där makten ligger i händerna på säkerhetsorganen.” Inte så underligt när presidenten är en före detta KGB-agent. Men varför är det så tyst om detta?

Kjell-Albin Abrahamsson tillhör mina favoritjournalister. Han är en av de få som rapporterat om östra Europa, även före Berlinmurens fall, då svenskarna knappt kunde skilja länderna bakom järnridån från varandra. Han var länge den ende svenske journalist som rapporterade om tvillingbröderna Kazcynskis vankötsel av Polen.
Kjell-Albin är nog även i detta fall värd att lyssna på:
Varför vågar inte Europas ledare och intellektuella höja rösten mot Putin?
Orsakerna är naturligtvis två: pengar och energi.
Ryssland förser Europa med en stor del av kontinentens energibehov. Inkomsterna från gasen och oljan har skapat stora rikedomar i några ryska fickor, och gjort Ryssland till en intressant handelspartner. Inget europeiskt land har råd att göra sig ovän med Putin.
Money talks.

Marianne Ekdahl

Danska sjukan biter sig fast

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
20-21 november 2007


En promenadseger för den sittande regeringen. Det förutspådde många bedömare före det danska folketingsvalet förra veckan. Och så blev det också.
Anders Fogh-Rasmussens miten-höger-regering vann det tredje valet i rad. Hans parti Venstre blev till och med det största partiet.
Många anser att en förutsättning för partiets långa, obrutna maktinnehav är Venstres rörelse mot att bli ett brett mittenparti. I Danmark har vi sett samma samling i det politiska mittfältet som i många andra länder, inklusive Sverige.

Även de danska socialdemokraterna har, inte minst under den relativt nya partiledaren Helle Thorning-Schmidt, rört sig mot mitten. Trots det var valet ett bakslag för socialdemokraterna, som gjort sitt hittills sämsta valresultat.
Orsakerna är flera. En del anser att Thorning-Schmidt är en relativt svag partiledare. Många danskar har också varit nöjda med Fogh Rasmussens regering, och inte minst den goda ekonomiska tillväxten i landet. Dessutom, i ett valsystem där den sittande regeringen kan besluta om datum för parlamentsvalen, och därför välja ett tillfälle när det egna partiets opinionssiffror är höga, är det självklart lättare för en regering att få förnyat förtroende från väljarna.

Valets stora överraskning trodde många skulle bli det nya partiet Ny Alliance, som bildades för några månader sedan. Partiledaren Naser Kader har länge varit en populär politiker, men fick sitt stora genombrott efter den danska Muhammed-krisen, där han visade sig vara en stark röst för bättre förståelse mellan muslimer och infödda danskar.
En av NA:s målsättningar var att slå undan fötterna på Dansk folkepartis inflytande i dansk politik och istället ge den borgerliga regeringen möjlighet att söka ett mittensamarbete. Det har tidigare varit omöjligt, eftersom det parti som ligger närmast till hands, socialliberala Radikale Venstre, står närmare socialdemokraterna.
NA fick tyvärr inte den vågmästarroll Khader hoppades på, och regeringen kommer fortsätta att söka stöd hos DF, som dessutom kräver större inflytande nu än partiet tidigare haft. Om Fogh även vill samarbeta med NA, vilket verkar sannolikt, är hur frågan hur NA ska klara sig undan det politiska krumbuktandet utan en svekdebatt.

Vilket inflytande Ny Alliance får i praktiken kan bero på hur samarbetsvilligt partiet är. Khader satte kanske tonen när han efter valet krävde att Fogh skulle avgå, så att regeringsförhandlingarna kan starta från noll. Fogh själv var knappast glad över utspelet.
Det är kanske mer intressant att fråga sig hur Foghs regering ska klara av en politisk balansgång mellan två stödpartier som knappast har mycket till övers för varandra. Det kan bli livat i holken, om man säger så.
Även på andra plan kan den danska politiken bli mer händelserik. Fogh har – kanske inspirerad av Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins tal om eventuellt blocköverskriande samarbete – bjudit in oppositionen till breda politiska lösningar.

Ur en svensk synvinkel kan den danska politiken vara svårbegriplig. Dansk folkeparti, ett parti med 14 procents väljarstöd, har lyckats sätta dagordningen för hela den danska flykting- och integrationspolitiken. På så sätt har partiet varit enormt framgångsrikt.
Ingen av de stora partierna ifrågasätter de höga murar för asylsökande och den kravfyllda udlaendingepolitik som DF lagt grunden för. Både Venstre och socialdemokraterna vill behålla en ”stram” flyktingpolitik.
Den danska ekonomin kommer att fortsätta gå på högvarv. Företagen skriker efter arbetskraft.
Men det ser knappast ut som om den ”danska sjukan” kommer att ge med sig.

Marianne Ekdahl

Danska språket allt svårare att förstå

Danska låter som om man har en het potatis i munnen. Så brukar svenskar oftast skämta om det danska språket.
Själv brukar jag alltid försvara danskan. Så svårt är det inte att förstå. Dessutom tycker jag det låter fint och mjukt. Jo, faktiskt.
Men enligt forskare har danskan faktiskt blivit svårare att förstå under de senaste 30 åren, enligt P1:s Godmorgon Världen nu på förmiddagen. Och danska barn har svårare än barn från andra länder att lära sig sitt modersmål.

Då kan jag inte låta bli att länka till en sketch på Youtube: "Danish language is falling apart". Nu är det inte bara omvärlden, utan även danskarna själva, som inte längre förstår danska. De kan helt enkelt inte längre kommunicera med varandra.
Fantastiskt kul, åtminstone om man förstår lite danska. Och uppenbarligen finns det åtminstone lite sanning bakom det.

I klimatpolitiken är inte ensam stark

EU-krönikan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
6-7 november 2007

Sedan Irak-kriget startade har relationerna över Atlanten varit mer än kylslagna. Men banden mellan Europa och USA blir återigen allt starkare.
I april i år sjösatte dåvarande EU-ordföranden Angela Merkel och USA:s president ett omfattande transatlantiskt ekonomiskt samarbete. Och nu i veckan, under det Transatlantiska Ekonomiska Rådets första möte, som kommer att hållas i Washington, kommer det första konkreta resultatet. Det är ett tidens tecken att det gäller klimat- och energipolitik: gemensamma regler för handeln med biobränsle.

Idén lanserades av den tyska kanslern i en stor intervju i Financial Times vid början av det tyska ordförandeskapet i januari i år. Då var Europas ögon och öron riktade mot Merkels planer på att ro det nya EU-fördraget i hamn, och idén fick lite uppmärksamhet.
Men nu börjar ”den nya Atlantpakten” ta form.
Målet är inte direkt blygsamt. Planerna kan liknas vid att utvidga EU:s inre marknad till ytterligare en kontinent. Första steget är att enas kring gemensamma normer för flera industrisektorer och finansiella tjänster. 
Men till 2015 skall världens två största handelsområden knytas närmare samman genom gemensamma regler för intellektuella rättigheter, miljöskydd, tekniska standarder och handelssäkerhet. Kostnaderna för både handel och produktion kan minska avsevärt.

Det är en lovvärd vision.
De ekonomiska fördelarna av gemensamma regelverk är uppenbara. Men Merkel och Bush är naturligtvis medvetna om att det även kommer att gynna den politiska vänskapen över Atlanten. 
Just EU:s inre marknad är det självklara exemplet på hur ett ekonomiskt närmande mellan stater även främjar den politiska samhörigheten. De ekonomiska banden mellan EU-länderna har lagt grunden för politiskt samarbete på allt fler områden.
Just därför är samarbetet mellan EU och USA desto mer välkommet.
Kittet i de transatlantiska relationerna har hittills varit säkerhetspolitiken – Nato. 
Med en ekonomisk pakt ökar chanserna att de politiska spänningar som funnits mellan USA och Europa, till exempel i fråga om Irakkriget, blir mindre och samförståndet större.
Självklart är det inte bara politiska visioner som närt det nya partnerskapet. Det handlar minst lika mycket om att hävda sig i den globala konkurrensen med Kina.

Ett annat internationellt samarbete som också tagit också sina första steg är det internationella klimatsamarbetet ICAP, International Carbon Action Partnership, som lanserades i slutet av oktober av flera EU-länder, EU-kommissionen, ett antal delstater i USA och Kanada, samt Nya Zeeland och Norge.
Inom ICAP ska länder och regioner som använder utsläppstak och handel med utsläppsrätter diskutera hur en global marknad för utsläppsrätter skulle kunna fungera. Sådana diskussioner är helt nödvändiga om världens länder ska kunna sy ihop ett nytt internationellt klimatavtal som ska ta över efter Kyotoprotokollet. ICAP är därför ett viktigt etappmål i det arbetet, liksom FN:s klimattoppmöte på Bali i december kommer att bli.

Svagheten i ICAP-samarbetet är självklart att USA – som släpper ut i särklass mest växthusgaser per capita - inte deltar.
Att få med USA på noterna är en av de största svårigheterna. Oenigheten om Kyotoprotokollet - som USA inte undertecknat – har satt många käppar i många hjul, även i Bush och Merkels transatlantiska partnerskap.
Men förhoppningsvis kan den nya transatlantiska länken bidra till att mjuka upp USA:s motstånd i klimatförhandlingarna. Tack och lov för det.
I det globala klimatsamarbetet måste EU ta ledningen: EU satte i mars världens mest ambitiösa klimatmål.
Men ensam är inte stark. Särskilt inte om klotets feber ska kunna stillas.

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är skribent med inriktning på europeisk politik, vid sidan av sitt arbete som informatör.

En suck av lättnad genom Europa

EU-krönika, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
23-24 okober 2007

Det är som om en suck av lättnad gått genom Europa. Två och ett halvt år efter att Frankrike och Nederländerna röstade nej till det nya EU-fördraget kunde EU:s ledare till slut, under förra veckans toppmöte i Lissabon, enas om nya spelregler för Europasamarbetet.
Det har varit en lång och segdragen process. Arbetet med det nya fördraget har pågått under hela 2000-talet. Processen är inte helt färdig, utan fördraget måste nu godkännas i samtliga 27 medlemsländer. Det kan bli nya bakslag.

Men som sagt: en suck av lättnad.
Helt annorlunda var det när framtidskonventet utarbetade sitt förslag till det som nu sannolikt blir "Lissabonfördraget". Då var det mer av pukor och trumpeter. I konventet fanns en känsla av historiens vingslag. För första gången utarbetades ett nytt EU-fördrag under öppna och demokratiska former.
Det mesta av innehållet i det nya fördraget är det samma som konventets förslag. Men stämningen runt om i Europa är en helt annan: det finns en utbredd trötthet över det konstitutionella tragglandet, över åratal av svett och möda.

Men det viktiga är att EU nu får bättre möjligheter att agera effektivt. Röstreglrna blir enklare och tydligare. Majoritetsbeslut införs på fler områden. Antalet kommissionärer minskas till 18. En permanent rådsordförande ersätter dagens roterande ordförandeskap, vilket kommer att ge bättre kontinuitet.
Utrikespolitiken blir starkare, bland annat genom att kommissionens och rådets resurser för EU:s relationer med omvärlden slås ihop. Det behövs, inte minst för att få till stånd ett bra globalt klimatavtal efter Kyotoprotokollet. EU har satt upp en ambitiös agenda i klimatpolitiken, men behöver en starkare röst i världen för att få gehör för den.
Polissamarbetet blir också starkare. Även det är nödvändigt – den gränsöverskridande brottsligheten ligger ofta steget före polis och rättsväsende.

Det nya fördraget kommer också att göra det möjligt för EU att fortsätta utvidgas, något som alltid varit viktigt för Sverige.
Det som möjligtvis kan sätta käppar i hjulen är den "nödbroms", Ioannina-klausulen, som Polen med näbbar och klor kämpade sig till. Men det är inte säkert att Polen eller något annat land kommer att utnyttja den möjligheten i någon större utsträckning.

Lika betydelsefullt som större effektivitet i beslutsfattandet, är att Unionens politiska liv får en starkare demokratisk förankring. Flera förändringar ger medborgarna och deras representanter mer att säga till om: de nationella parlamenten får en starkare roll, de folkvalda Europaparlamentarikerna får större inflytande, rättighetsstadgan stärker medborgarnas rättigheter och medborgarinitiativen inför en helt ny form av medborgarinflytande.

Men återigen hörs kraven på folkomröstning – främst från miljöpartiet och vänsterpartiet.
Till dem som vill ha en folkomröstning om det nya fördraget skulle jag vilja fråga: "Vad röstade ni i den senaste folkomröstningen om den svenska grundlagen?"
Nej, just det. Om grundlagsfrågor folkomröstar vi inte.
Beslut om grundlagsändringar fattas av riksdagen, i god demokratisk ordning.
Det borde vara lika självklart att även beslut om förändringar av EU:s fördrag fattas av Sveriges folkvalda.
I god demokratisk ordning.

Fint beröm!

Svenska mediers EU-bevakning är oftast mer ytlig och okunnig än bevakningen av inrikespolitiken. Det brukar jag ofta påstå.

I en bra artikel på Europaportalen, gör Bengt O. Karlsson, internationell konsult och tidigare departementsråd vid finansdepartementet, en liknande analys under rubriken "Så kan EU-bevakningen förbättras". Han menar bland annat att de traditionella medierna sviker i bevakningen av EU, och hoppas att alternativa webb-baserade media kan fylla informationsunderskottet.

Och trots den livliga debatten som förs på t ex Europaportalen, saknas den "djupgående analysen av de europeiska frågeställningarna", menar han.

Jag brukar lägga ett gott ord för Europa-Nytt som drivs av Ylva Nilsson. Bengt ger också Europa-Nytt en eloge för den rappa nyhetsförmedlingen av frågor som inte anses få plats i de konventionella medierna.

Sedan skriver Bengt, och jag rodnar lite över jämförelsen med Sveriges kanske främsta Europajournalist:

"Mera analytiska inlägg får man t.ex. hos Marianne Ekdahl, f.d. politiskt sakkunnig i Bryssel och Annika Ström Melin. I övrigt saknas mera ambitiösa svenska Europabloggar praktiskt taget helt. Något som kan jämföras med den mängd av kvalitativa EU- och Europabloggar av skiftande politisk inriktning som finns i engelsk, franskt, spanskt och tyskt språkrum finns inte."

Jag kanske ska bli mer aktiv med bloggandet igen? Några månaders ledarskrivande och sedan början av september ett helt nytt yrke - informatörens - har gjort att bloggandet i princip legat på is. Men det känns lite lockande igen, faktiskt.

Kärnkraften är åter på agendan

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
8-9 oktober 2007

Vi svenskar är bortskämda med ganska mycket. Bland annat med jämförelsevis billig och miljövänlig vattenkraft: de svenska älvarna täcker ungefär hälften av svenskarnas energibehov. Resten täcks av kärnkraft. Att vattenkraften är jämförelsevis billig och miljövänlig är något vi oftast tar för givet. Liksom att den gör Sverige mindre beroende av smutsigare och dyrare energikällor som kol, gas och olja – till skillnad från de flesta andra europeiska länder.

I hela Europa ökar energibehoven, och beroendet av importerad energi blir allt större. Hur ska Europa kunna täcka sina energibehov utan att bli alltför beroende av Ryssland och Mellanöstern? Utan att lägga anspråk på alltför stor del av världens samlade energiresurser? Utan att bidra alltför mycket till den globala uppvärmningen?

En del av svaren håller på att formuleras i den nya energipolitik som EU nu bygger upp, tillsammans med det som ofta kallas världens mest ambitiösa miljö- och klimatpolitik. Allt sedan Nicholas Stern för ungefär ett år sedan presenterade sin rapport om den globala uppvärmningens ekonomiska konsekvenser, och vad det skulle kosta att motarbeta den, har klimatfrågan blivit kanske världens högst prioriterade politiska fråga.

Alla är ense om att beroendet av fossila energikällor måste minska. Inom EU är det visserligen upp till varje medlemsland att besluta om vilka energislag man föredrar, men förnyelsebara energikällor är självklart en del av lösningen. Men det går ganska trögt. Just nu svettas EU-kommissionen över hur mycket var och en av de 27 medlemsländerna ska bidra till unionens mål att 20 procent av energikonsumtionen år 2020 ska vara förnyelsebar. Inget land vill ju ta "för stor" del av bördan.

Kärnkraften släpper förvisso ut ungefär lika lite växthusgaser som vattenkraft, men den är fortfarande kontroversiell i många länder. När svenskt utbränt kärnbränsle fraktas till Storbritannien för upparbetning blir det krigsrubriker. Men det tycks gå åt rätt håll. Kärnkraften blir allt mer rumsren:

"Medlemsstaterna kan inte undvika frågan om kärnkraft", sade EU-kommissionens ordförande José-Manuel Barroso nyligen vid en energikonferens i Madrid. För en vecka sedan sade energikommissionär Andris Piebalgs till spanska El País att EU borde öka sin kärnkraftsproduktion till att täcka 30 procent av elbehovet.

Det är betydelsefullt att insikten om att kärnkraft rimligtvis måste vara en del av världens energiekvation har fått allt större fäste. De fossila bränslena kan inte bytas ut mot enbart biobränsle, solceller och vindkraft – det är rent önsketänkande. Om utsläppen av koldioxid ska kunna minskas drastiskt krävs inte bara politisk vilja, utan också ett stort mått av rationellt tänkande.

Miljön gynnas inte av fördomar eller av luddiga känslomässiga argument. Kärnkraften kommer att fortsätta vara kontroversiell. Och inte ens kärnkraftsförespråkarna är väl verkliga kärnkraftskramare. Men kärnkraft är trots allt ett bättre val än att fortsätta elda på jordklotet med olja, gas och kol.
Man skulle bara önska att den insikten även kunde nå Sveriges regering.

Marianne Ekdahl

Ett Belgien på väg att falla sönder

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
25-26 september 2007

Lägg ner Belgien!
Det är en åsikt som kan få vem som helst att haja till. Men nej, det var inte en rättshaveristisk bloggare som uttryckte den. Eller någon annan marginell tyckare, som det finns så många av.
Det var The Economist, världens kanske mest respekterade politiska veckomagasin, som tyckte att Belgien lika gärna kan delas upp i två eller tre småländer, eller att de fransktalande och de flamländska delarna kan uppgå i Frankrike respektive Nederländerna.
Tja, efter sommarens politiska turbulens kan man ju fråga sig hur långt de belgiska politikerna ska gå för att försöka hålla ihop landet. I valen som hölls den 10 juni fick liberalerna och kristdemokraterna flest röster, men Belgien har fortfarande inte fått en ny regering.
De fransktalande och de flamländska politikerna har inte kunnat enas om hur makten ska delas. Mest svårsmält har varit de flamländska kraven på större befogenheter inom rätts- och transportpolitiken.
I måndags mötte Herman van Rompuy för fjärde gången kungen för att redogöra för sina försök att bilda en regering. Han fick ta över uppdraget efter att Yves Leterme gett upp och lämnat in sin avskedsansökan.
Men ännu finns få konkreta tecken på framsteg. Därför är det lätt att stämma in i The Economists kritik. Svårigheterna att bilda en fungerande regering påminner mer om politiken i en bananrepublik än i ett rikt, välorganiserat land i Västeuropa.
För en utomstående kan det vara svårt att förstå den djupa konflikten mellan norr och söder, mellan flamländare och valloner. När jag flyttade till Belgien för några år sedan slogs jag av hur den genomsyrade hela den politiska debatten. Så fort jag slog på radion fanns den i bakgrunden, varje gång jag slog på TV:n eller bläddrade i en dagstidning.
Nästan allting i Belgien är uppdelat efter språklig tillhörighet. Ett vanligt talesätt är att de enda ”riktiga” belgarna är medlemmarna i kungafamiljen. Historiskt har de fransktalande vallonerna varit den dominerande gruppen. Men idag är de fattigaste delarna av Belgien de fransktalande.
Flandern är den ekonomiska motorn, som bidrar till att hålla södra Belgien under armarna. Bryssel är den tredje regionen och officiellt tvåspråkigt, även om de fransktalande dominerar. Men Bryssel är inte så välmående som många icke-belgare tror - stora delar av staden är nedgångna och ganska fattiga. Därför finns det både ett ekonomiskt egenintresse och ett visst mått av revanschim i den flamländska separatismen.
På sätt och vis är den långdragna regeringskrisen bara en upptrappning av en permanent konflikt. De konstitutionella frågorna som rör maktdelningen diskuteras egentligen varje dag, överallt, av alla och envar.
Men det finns självklart ett sammanhållande kitt också. Belgien har funnits sedan 1831. Sju generationer har levt tillsammans i detta pytteland. På den tiden hinner trots allt en gemensam identitet växa fram, som inte kan suddas ut över en natt.
Nu är de flesta belgare trötta på regeringskrisen. Den belgiska flaggan blir alltmer synlig i gatumiljön, som en diskret uppmaning till politikerna att de faktiskt borde lösa krisen.
I måndags publicerade framstående flamländare ett manifest i den stora frankofona dagstidningen La Libre Belgique. Vi är inte separatister, var budskapet: det behövs fortfarande ett enat Belgien, även om det kräver ett visst mått av förståelse för de flamländska kraven på mer makt.
Sådana utsträckta händer behöver Belgien fler av, om landet inte ska falla sönder.

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.

Het höst väntar Europas ledare

KB, YA, TB
EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 11-12 september 2007.

Det var tänkt att bli en oförarglig juridisk-teknisk övning. Okontroversiellt. Tjänstemän som tecknade ned det som politikerna redan enats om.
De viktiga kompromisserna om EU:s nya reformfördrag gjorde ju EU:s stats- och regeringschefer vid midsommarhelgens toppmöte. I princip skulle den regeringskonferens som det portugisiska ordförandeskapet nu dragit igång bara foga samman pusselbitarna till en helhet.
Men trots att det finns politiska överenskommelser, har de problematiska frågorna puttrat vidare under sommaren. Portugal har försökt lägga locket på, men efter hand har motsättningarna kommit upp till ytan igen.
Under den gångna helgen har unionens utrikesministrar diskuterat fördraget igen. Mötet i soliga Viana do Castello var ett första test på om Portugals föreslagna snabbspårsprocedur kommer att bli framgångsrik. Om mindre än sex veckor planeras allt vara klappat och klart.

Inte helt oväntat är det samma två länder som orsakade de största problemen under vårens fördragsförhandlingar som även nu hotar processen politiskt. Polen kräver att den kompromiss om ministerrådets röstregler, som man lyckades genomdriva under midsommarhelgen, skrivs in i fördraget, istället för i ett protokoll. Även Storbritannien ställer krav på särskilda lösningar.
De polska kraven kan bli verkligt besvärliga för unionen. Under sommaren har den polska regeringskrisen förvärrats, och den 21 oktober planeras nyval till parlamentet sejmen att hållas.
Timingen för det nya fördraget kunde inte vara sämre. Två dagar före valet ska ett toppmöte hållas i Lissabon, där stats- och regeringscheferna ska stadfästa fördraget.
För president Lech och premiärminister Jaroslaw Kazcynski är de polska kraven en fråga om prestige. Det kommer att bli svårt för tvillingarna att i en intensiv valkampanj ge efter för pressen från övriga länder och därmed förlora ansiktet. Snarare kan tonen mot övriga EU-länder förväntas bli mer aggressiv.
Förutom frågan om röstreglerna, vill Polen nu även ha ett undantag från rättighetsstadgan. Det kravet driver, liksom tidigare, även Storbritannien, eftersom britterna vill undvika att stadgans sociala rättigheter ska gälla över brittisk arbetsrätt. Frågan är vilken omfattning undantaget har, och hur det påverkar övriga EU-länder.
Premiärminister Gordon Brown har gått så långt att han hotat övriga medlemsländer med att utlysa en folkomröstning om Storbritannien inte får igenom sina krav. Det är högst osäkert om fördraget skulle överleva en sådan omröstning – även om övriga 26 medlemsländer står bakom det.

Det ser ut att bli en het höst i Europa.
Och då har vi inte ens nämnt det alltmer spända förhållandet mellan EU och Ryssland. För att inte tala om det akuta problemet Kosovo, där en lösning behöver nås under hösten.
Eller de ambitiösa energi- och klimatpolitiska åtagandena, som nu måste omvandlas till konkreta åtgärder, lagstiftning och, inte minst, förhandlingar om hur olika bördor ska fördelas mellan medlemsländerna:
Hur mycket varje land ska minska sina koldioxidutsläpp. Hur systemet med utsläppsrätter ska se ut i framtiden. Vilka bilmärken som måste minska sina koldioxidutsläpp mest. Och hur Europa ska minska sitt beroende av den ryska gasen.
Dessa frågor har direkta ekonomiska konsekvenser för samtliga EU-länder. Så de storpolitiska dragkamper som EU har framför sig blir kanske lika segslitna som turerna runt det reviderade fördraget.

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.

Fred avlägsen i Kosovo

Signerad ledare i Sydsvenskan, 1 september 2007:

Kosovo är ett ständigt öppet sår i Europa.
Men i de nya förhandlingar som nu förs har en delning av provinsen för första gången framställts som ett alternativ.
Igår öppnade Ryssland för en sådan lösning. Men om förslaget kommer att bära frukt är tveksamt, även om Ryssland och Serbien brukar tala samma språk.

Frågan om Kosovos ställning tas sannolikt upp under statsminister Fredrik Reinfeldts (m) och utrikesminister Carl Bildts (m) besök i Kroatien och Serbien igår och idag. Samtalen handlar framför allt om de två ländernas relationer till EU, men där är Kosovofrågan en betydelsefull bricka. Serberna kan inte räkna med att välkomnas i EU-klubben om de inte kan visa kompromissvilja i fråga om Kosovo.
Men även om parterna kan enas om provinsens ställning kan många problem kvarstå.
Tankesmedjan International Crisis Group varnade nyligen för att EU riskerar en ”blodig och destabiliserande” konflikt om Kosovo inte får bli självständigt.

Men i gårdagens Svenska Dagbladet menade den tidigare utrikeskorrespondenten Malcolm Dixelius att just självständighet för Kosovo kan utlösa en våg av nationalism och etnisk separatism, och förordade istället ett vidsträckt självstyre à la Åland.
Inte heller en delning kommer att lösa alla problem.
Oavsett vilken lösning som nås kommer verklig fred att vara avlägsen i det som brukar kallas Europas krutdurk.

Marianne Ekdahl

Triangeldrama på högsta nivå

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, 28 augusti 2007:

Den fransk-tyska axeln har drivit den europeiska integrationen framåt. Så brukar det ju heta. Ett halvsekel av framstående ledare som utgjort motorn i det europeiska samarbetet: Jean Monnet och Konrad Adenauer. Francois Mitterrand och Helmut Kohl.

Men under historiens gång har två blivit tre.
Den brittiske förre premiärministern Tony Blair nöjde sig inte med att endast Tyskland och Frankrike spelade i EU:s toppdivision. Med Storbritannien skulle den fransk-tyska axeln bli en triangel. Under Blairs år vid makten fick Storbritannien en allt viktigare roll i den europeiska politiken, och nu inte bara som bromskloss, utan allt mer även som en konstruktiv kraft.

Men de senaste månaderna har två av triangelns länder fått nya ledare. Med Gordon Brown och Nicolas Sarkozy har en ny generation ledare sett dagens ljus. Och det står nu allt mer klart vilka relationer de vill ha med EU, och vilken dynamik som finns mellan dem och den tyska kanslern Angela Merkel, det tredje benet i Europas nya ledarskap.

Sarkozy har stigit fram på scenen bubblande av energi. Det råder ingen tvekan om att han vill spela en aktiv roll i Europa. Brown tycks, liksom Blair, vilja fortsätta att ha goda relationer med Europa och Bryssel, men till skillnad från företrädaren är hans motiv sannolikt mer strategiska än ideologiska.
Det finns en hel del likheter mellan de tre ledarna. Både Sarkozy och Merkel har ekonomiska reformer högst på dagordningen, medan den förre finansministern Brown har de flesta av sina ekonomiska reformer bakom sig. Alla tre försöker distansera sig från sina företrädare, och samtliga är mycket skickliga strateger.

Men i detta triangeldrama på högsta nivå är banden mellan de tre huvudrollsinnehavarna olika starka vid olika tidpunkter.
Under vårens och försommarens förhandlingar om det nya reformfördraget stärktes den gamla fransk-tyska axeln genom Angela Merkels starka ledarskap och Nicolas Sarkozys konstruktiva insatser för att ro fördraget i hamn.
Sarkozys motiv var kanske inte bara engagemanget för EU:s nödvändiga reformer. Nu har han fått en stor dos personlig goodwill, som han kan använda i de två kontroversiella frågor där han har många inflytelserika länder emot sig: hans motstånd mot ett eventuellt turkiskt EU-medlemskap och hans protektionistiska ekonomiska dagordning.

Just den senare frågan, men även andra utspel från Sarkozy, har irriterat Merkel, och fått henne att vända sig mot London igen. I förra veckan höll hon och Gordon Brown omfattande överläggningar just i syfte att stärka de engelsk-tyska banden.
Båda har sina skäl för det. Merkel vill för tillfället distansera sig från Sarkozy. För Brown är det betydelsefullt att visa de brittiska väljarna att det finns politiska fördelar i att ha nära band med kontinenten, inte minst när han, som nu, försöker stå emot det konservativa partiets krav på en folkomröstning om det nya reformfördraget. Det var ingen slump att mötet ägde rum just när det stormar som värst i brittisk inrikespolitik kring denna fråga.

Personkemin mellan de tre är sannolikt viktigare än man tror för vilka politiska band som knyts. Den stillsamme och lite buttre Gordon Brown har mer gemensamt med den lågmälda, men handlingskraftiga Angela Merkel än med den extroverta och rastlöse Nicolas Sarkozy.
Men tyngdpunkten i triangeln kommer att fortsätta skifta.
För ingen tror väl att den energiske Sarkozy kommer att låta sig sidsteppas?

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, Nicolas Sarkozy, Angela Merkel, Gordon Brown, Tony Blair, triangeldrama, europeisk politik, reformfördraget, EU-fördraget, fransk-tyska axeln

Turkiska huvudsaken

Ledare i Sydsvenskan, 28 augusti 2007:

Tredje gången gillt lär det bli för Turkiets utrikesminister Abdullah Gül. Idag väntas han i tredje valomgången bli vald till president av det turkiska parlamentet.

När Gül kandiderade i april i år orsakade det politisk kris. Den turkiska militären, som alltid sett sig som garant för det sekulära styret, hotade att ingripa.
Men hans parti, det islamiska men inte fundamentalistiska AKP, vann en jordskredsseger i nyvalet till parlamentet den 22 juli, vilket tolkades som en folklig protest mot militärens inblandning i politiken. Valet stärkte premiärminister Recep Tayyip Erdogan i hans beslut att nominera Gül igen.

Abdullah Gül är en respekterad politiker som drivit en västvänlig linje och bidragit till att föra Turkiet närmare EU. Det kontroversiella med honom är inte så mycket hans åsikter som det faktum att hans hustru Hayrunisa bär huvudduk.
Den är en stark symbol som inte skall underskattas. Men den innebär varken att den blivande presidenten eller hans parti har en dold islamistisk agenda, som många inom oppositionen påstår. Det finns knappast någon risk att Turkiet skulle få en fundamentalistisk regim à la Iran.
Snarare är det nog så att turkarna gynnas av en regim med siktet inställt på EU, och som därför har intresse av att förbättra respekten för yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och minoriteter och att få ett närmare ekonomiskt utbyte med EU. Trots att partiet är religiöst färgat.
Ingen skall förledas att tro att med AKP vid makten blir allt frid och fröjd så småningom – sekulära muslimer och kristna förföljs, och intoleransen mot oliktänkande ökar, menade statsvetaren Lisbeth Lindeborg i Expressen igår: ”Politiker och media försöker rikta en rosa spotlight på Turkiet.”

Men det går trots allt, för det mesta, åt rätt håll. Och de politiska alternativen till AKP är få. Turkietkännaren Ingmar Karlsson, tillika årets mottagare av Sydsvenskans Europapris, menar att det inte finns någon trovärdig opposition idag. Bland motståndarna till AKP finns många extrema nationalister och starka band till militären.
Självklart krävs det mer av Turkiet för att EU skall kunna släppa in landet i unionen.
EU bör fortsätta att trycka på. En blandning av morötter och piska har varit, och är fortfarande, det bästa sättet att bidra till att reformerna inte avstannar.
Och reformerna måste fortsätta. Det är mer betydelsefullt än om Turkiets First Lady har huvudduk eller inte.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Turkiet, EU, Abdullah Gül, AKP, islamism, mänskliga rättigheter, demokrati, kandidatländer, reformer

Smutsigt spel med få alternativ

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 14 augusti 2007:

Broderierna i avancerad petit-point-teknik blev en livlina under åren i fängelsecellen. Liksom hans gudstro, och de arga inristningarna i cellväggen.
Det berättade den palestinske läkaren Ashraf el-Hojouj i Dagens Nyheter i söndags. Han blev, liksom fem bulgariska sjuksköterskor, en syndabock när Libyen försökte skyla över en vårdskandal där 438 barn smittats med hiv och istället skylla på utländska vårdarbetare som i en absurd rättegång med fabricerade anklagelser dömdes till döden.

Men det är inte förrän nu, efter att dödsdomarna omvandlats till livstids fängelse och de sex vårdarbetarna blivit benådade i Bulgarien, som de mänskliga tragedierna framstår tydligt, bortom det diplomatiska spel på hög nivå som präglat medias rapportering.
Nu har villkoren i fängelset kunnat avslöjats. Tortyr, misshandel och våldtäkter var vardag i ”helvetesmaskinen i Tripoli”.
Avgörande för frigivningen var att Bulgarien blev EU-medlem i januari, vilket trappade upp diplomatin. Men kanske framför allt att Frankrike samtidigt, som första västland, gjorde upp om en vapenaffär med Libyen.
President Nicolas Sarkozys vapenförsäljning vägde i slutänden sannolikt tyngre för Libyen än EU:s diplomatiska ansträngningar, vilket många bedömare ser som ett bevis för EU:s svaga utrikespolitik.

Men EU:s löften att normalisera relationerna med Libyen var sannolikt också lockande. Det partnerskapsavtal som EU nu knutit med Libyen kan till och med vara mer värt än de 10 miljoner euro per hiv-smittat barn som Libyen krävde tidigare, underförstått för att dödsstraffen skulle upphävas.
Libyens utpressning har alltså lyckats, på sätt och vis. En skurkstat med terrorism på sitt samvete har belönats för sitt korrupta och rättsvidriga agerande.
Men Libyen har sedan en tid ansträngt sig för att bli mer rumsrent, bland annat genom att avbryta sitt kärnprogram och lägga om sin utrikespolitiska kurs. Det finns självklart en poäng i att landet nu har fått utdelning för det.

Men självklart påverkade även EU:s realpolitiska intressen det diplomatiska spelet.
Om EU skulle ha tagit i med hårdhandskarna gentemot Libyen skulle det ha gått stick i stäv med en av unionens främsta prioriteringar, att hantera den stora mängden så kallade illegala immigranter från Nordafrika. EU är i färd med att bygga ut sitt samarbete i regionen för att stoppa immigranterna redan i ursprungsländerna.
Det är talande att när EU år 2004 lyfte sitt vapenembargo och beslutade om stöd till Libyens hivvård startade samtidigt undersökningar om hur libyska immigranter skulle kunna stoppas.
Det hela har varit ett smutsigt spel.
Kritiken har haglat: mot Sarkozys misstänkta byteshandel ¬– människor mot vapen. Mot EU, som ansetts agerat alltför lite innan Bulgarien blev EU-medlem, och inte tillräckligt kraftfullt efter det.

Men frågan är om Europa hade kunnat förhandla sig till en frigivning utan att smutsa ner händerna. Att förhandla med skurkstater är ingen barnlek.
Libyens agerande är skamligt. Från många håll sägs även Europas agerande vara det. En skandal, till och med.
Därför är Ashraf el-Hojoujs egna ord tänkvärda: under åren i fängelset blev stödet från de människor i Europa som arbetade för hans frigivning avgörande för hans mentala hälsa. Men från arab-världen fick den orättvist dödsdömde palestiniern inget stöd.
Det ger lite perspektiv på frågan om vilket politiskt agerande som är mest skandalöst.

Marianne Ekdahl