Fina flickor och dåliga

Blondiner och muskelknuttar som tävlar om vem som är mest uppumpad och vem som kan ligga med flest medtävlande.
Det är intressant att så många svenskar fascineras av dokusåpaträsket.
Dokusåporna är bara en liten bäck i en aldrig sinande flod av kändisskvaller, utseendefixering och sexchocker som invaderar vår vardag.
Människors intresse för nakna och halvnakna blondiner tycks vara outtömligt. På omslagen till kvällstidningarnas fredagsbilagor alternerar utviksbimbon Victoria Silvstedt med hotellarvtagerskan Paris Hilton som gjort sig känd genom en hemmagjord sexvideo. Kändisarna och såpaskådisarna blir förebilder inom mode och livsstil ¬– för 20-åringar liksom för 11-åringar.
Den gemensamma nämnaren är sexualiseringen. Och offentliggörandet av det som tidigare ansågs som privat.
Utvecklingen har trots allt sina goda sidor.
För inte så länge sedan var flickor antingen ”fina” eller ”dåliga”. Idag räcker unga kvinnors självförtroende oftast för att säga både ja och nej. Fortfarande har män mer frihet än kvinnor, men sexualiteten har blivit mer jämställd. Folkhälsoinstitutets rapport i maj om tonåringars relativt fria syn på sex var talande.
Samhällsutvecklingen gör att tabun försvinner och det blir lättare att tala om de problem som finns.
Till exempel ökar anmälningarna av sexualbrott. Brottsförebyggande rådet konstaterar att anmälningsstatistiken från 1960-talet följt svängningarna i samhällsdebatten.
Hagamannens rättegång har gett diskussionen om våldtäkter förnyad aktualitet. Alla offer vågar inte anmäla. Känslor av skuld och skam spelar stor roll.
Men i takt med att samtalstonen i den offentliga debatten blir mer öppen blir offrens känslor av skuld mindre. Skulden är ju förövarens.
Hur våra tankar går är en sak. Men även rättssystemet kan vara otydligt i skuldfrågan. Journalisten Katarina Wennstam är en av dem som granskat en rad uppmärksammade våldtäktsfall och hur fördomar spelat in. Offrets beteende, tillstånd och klädsel har ofta inverkat på domen:
Hur var hon klädd? Följde hon med honom hem? Vad hade hon druckit? Vad hade hon för rykte? På så sätt får offret ta på sig en del av skulden.
Rättsväsendet får på inga villkor betrakta en kvinnas klädsel eller uppträdande som förmildrande omständighet.
Men på berusade män med tvivelaktig kvinnosyn omgiven av tjejer som försöker likna veckans hottaste dokusåpabrud biter kanske inte sådana argument.
Om det avklädda modet som krupit ned i åldrarna och tillgången på porr via internet spelar in går kanske inte att avgöra. Vi kan bara gissa.
Tankar har luftats om att lagstifta mot sexualiseringen i samhället. Det är fel väg att gå. Tryck- och yttrandefriheten väger tungt.
Däremot måste vi vara medvetna om hur sexualiseringen påverkar människor.
Att överskrida gränser kan vara bra ibland. Men långtifrån alltid.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, juli 2006.

Det nya tyska undret

Visst, Italien vann fotbolls-VM.
Men den verkliga vinnaren är Tyskland.
Organisationen klaffade med tysk effektivitet. Huliganerna fick knappast en chans. Prostitutionslavinen uteblev. Vädret skapade Medelhavsstämning.
Och som Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer konstaterade i fredags i Dagens Nyheter har även tyskarna förvandlats till Medelhavsbor: ”i hela landet, gammal som ung, visar ett coolt och avslappnat Tyskland upp sig ¬– kosmopolitiskt, vänligt och godmodigt”.
Tyskarna har viftat med den svartrödgula flaggan utan dåligt samvete. Och utan att andra länder höjt på ögonbrynen.
Skulden efter andra världskriget och Förintelsen har legat tungt på Tysklands axlar i sextio år. Men tyskarna har använt dessa sextio år till att förhållandevis väl bearbeta traumat.
Många tyskar tycker att det räcker nu. Gerhard Schröder var den första förbundskansler som var född efter kriget. Med honom kom en generation politiker som var trötta på Tysklands ständiga undergivenhet.
Patriotism är ofta snäv, dum och etnocentrisk. Men fotboll är internationell, både på planen och utanför. Och i glädjen och förbrödringen på tyska gator och torg har det återigen blivit accepterat att vara stolt över att vara tysk.
Kanske hänger den nya tyska stoltheten samman med den politiska och ekonomiska förnyelsen.
Efter Berlinmurens fall 1989 och återföreningen 1990 steg ett nytt Tyskland fram. Men optimismen byttes snart i pessimism. Att integrera öst med väst blev svårare än man trott.
Efterkrigstidens tyska ekonomiska under var historia. Europas ekonomiska lokomotiv blev EMU:s sorgebarn. Hög arbetslöshet, oflexibel arbetsmarknad, låg efterfrågan, närapå stagnerad tillväxt, ökande offentliga utgifter. Tysklands höga budgetunderskott har prövat tålamodet hos eurozonens finansministrar fyra år i rad.
Idag är det ekonomiska uppsvinget på väg att bli ett faktum. Även om regeringskoalitionen strider inbördes och reformerna delvis låter vänta på sig har den populära förbundskanslern Angela Merkel injicerat ny kraft i politiken.
Flaggviftandet kan också tyda på ett mer enat land. Taggtråden som före 1989 skiljde öst och väst ersattes med ett socialt och ekonomiskt gap. Ossis och wessis var laddade ord för att beskriva medborgarna i ett tudelat land.
Men tiden läker sår. Nya generationer glömmer gamla motsättningar. Merkels ursprung i östra Tyskland har haft ett stort symbolvärde. Under VM syntes knappt de DDR-flaggor som annars varit vanliga i det stundtals kommunistnostalgiska öst.
Nästa fotbolls-VM äger rum i Sydafrika 2010. Sydafrikas trauma är ett annat än Tysklands. Apartheid är ännu färskt i minnet.
Men om denna lek med en svartvit boll – som för många, många är blodigt allvar –¬ kan göra samma sak för Sydafrika som det gjort för Tyskland är det bara att applådera. Och vifta med regnbågsnationens vackra flagga i blått, rött, grönt, gult – och svart och vitt.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, juli 2006

Öppna dörrar i EU

Idag klockan 13.00 kan finansminister Pär Nuder beskådas när han http://beta.blogger.com/img/gl.link.gifdiskuterar EU:s budget i .
Inte underhållande, kanske. Men betydelsefullt.
Rådet har hittills lagstiftat inför stängda dörrar. Hemlighetsmakeriet är delvis förståeligt: ingen minister vill skylta med eftergifter till andra länder.
Men detta har varit en uppenbar demokratisk brist. Lagstiftande beslut bör vara offentliga. Väljarna har rätt att veta vad deras politiker säger i väljarnas namn.
Europaparlamentarikern Cecilia Malmström (fp) har länge krävt öppna dörrar i rådet. Nu har parlamentets krav gett resultat: sedan toppmötet i juni skall ministerrådsmötena i princip vara offentliga. Från och med den här veckan sänds rådsmötena på Internet, på www.consilium.eu.int.
Tyvärr är undantagen så många att öppenheten riskerar att urholkas.
Kontroversiella frågor som polis- och asylsamarbete, terrorbekämpning och utrikespolitik undantas. Dessutom betyder i princip just i princip. Rutan kan bli svart under känsliga diskussioner.
Suck.
Omfattningen av den svenska offentlighetsprincipen är unik i världen. Det tar tid att öppna upp tidigare slutna institutioner.
Rådet är på rätt väg. Det är värt att fira. Med att titta på Pär Nuder.

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida, juli 2006

Lång väg att gå för Kongo

Signerad tredjeledare i Sydsvenskan 28 juli 2006

När medborgarna i Demokratiska republiken Kongo på söndag väljer en ny president och ett nytt parlament är det första gången på 45 år som de går till valurnorna.
Många bedömare hoppas att valet skall stabilisera hela regionen efter åratal av konflikter. Ett normaliserat politiskt styre i jättelandet som blev självständigt från Belgien 1960 är en förutsättning för fred och ekonomisk utveckling. Men också tvärtom – utan mat i magen, utbildning och möjligheter att försörja sig förblir kongolesernas prioriteter andra än ett transparent och ansvarsfullt politiskt styre.
President Joseph Kabila är favorittippad. Inte bara på grund av hans stora kampanjbudget. Oppositionen har i protest mot oegentligheter och att valet inte skjuts upp en gång till bojkottat valet, vilket gynnar Kabila.
Med en opposition som valt att stå bredvid är det avgörande för Kongos framtid kanske inte vilken kandidat som blir vald, utan hur landet klarar av att bekämpa korruption och våld.
Veckans upplopp i Kinshasa riskerar att följas av upptrappat våld efter valet. Trots 2002 års fredsavtal och en FN-styrka på 17 000 man finns rebellgrupper kvar i nordöstra Kongo. Tidigare krigsherrar och milismän återfinns idag både i den svaga armén och i parlamentet, och många förväntas dra nytta av statens svagheter för att starta nya oroligheter. EU-styrkorna med bland annat svenska soldater som skall upprätthålla säkerheten under valet har ingen lätt uppgift.
Vilka utmaningar landets nya styre har framför sig kan inte förstås utan att se sammanhangen:
Den belgiske kung Leopold II:s omänskliga välde. Inbördeskriget på 1960-talet. Diktatorn Mobutus giriga kleptokrati. Inbördeskriget runt år 2000 som drog in flera grannländer. Summan blev runt fyra miljoner döda, främst av svält. Fortfarande är nästan två miljoner på flykt.
Kongo är rikt på naturresurser, men ett av världens fattigaste länder. Behoven är enorma: vägar, elektricitet, skolor. Jordbruk är den främsta sysselsättningen, ändå importeras livsmedel. Det enda man behöver mindre av är korruption. Att stjäla av staten är enda sättet att tjäna pengar, sägs det ibland.
Enligt Reuters är landet ett av världens farligaste länder att vara barn i. Varje månad dör 40 000 människor av våld, sjukdomar och hunger.
När Kongo kommer på tal refereras det ofta till Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta och dess dystopiska bild av terror och irrationalitet. Men en sådan parallell ger associationer till kolonialismens världsbild där Afrika förknippas med okunskap, mörker och allmän obegriplighet – Afrika som Det Andra, Det Oförståeliga – och kan därför bli en förevändning för att låta allt förbli som det är, det kan ju ändå inte bli bättre.
Men valet kan bidra till att få Kongo på fötter. Även om det kommer att ta lång tid.
Hastigt uppblossande kriser skapar ofta en våg av generositet i västvärlden. Men utdragna kriser tenderar att få mindre av västvärldens uppmärksamhet, trots att det mänskliga lidandet inte är mindre.
Söndagens val bidrar till att åter rikta strålkastarljuset på en region där svårigheterna inte tycks ta slut. Stöd från FN, EU och Världsbanken kommer att behövas länge än.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Kongo, parlamentsval, demokrati, FN, EU, bistånd, konflikter, Afrika

Ryt i rutan

Säg det goda som varar.
Nästa år kommer Sveriges Television att spara 70 miljoner kronor på nyheter och samhällsprogram. Bland de program som kommer att läggas ner finns ett av SVT:s äldsta program, Dokument utifrån, samt Faktum och program i SVT 24.
Istället kommer SVT att satsa på en ny dramaserie och lockbeten för unga tittare. Publikfavoriten Svensson, Svensson återupplivas. Regionala talkshower är en annan nyhet – trots att kvaliteten hos det regionala debattprogramet Re:agera verkligen kan diskuteras.
Förändringarna motiveras med att SVT i år sänder mycket politik och sport och att riksdagen beslutat om mer drama och regional bevakning. SVT vill också nå fler tittare under 44 år som enligt programdirektör Leif Jakobsson föredrar ”gestaltande produktioner”.
I dokusåpans tidevarv har han en poäng. Men inställningen är förvånande. Sydsvenskan upplyser gärna om att det finns personer under 44 år som har glädje av samhällsprogram och granskande journalistik.
Och inte minst: public service-TV bör värna den seriösa samhällsjournalistiken och omvärldsbevakningen – som de kommersiella kanalerna sällan har råd med.
Att riksdagen får styra SVT:s prioriteringar är också problematiskt. Public service bör vara oberoende av såväl politiska som kommersiella krafter.
Intressant nog understryker SVT också detta dubbla oberoende i sin slogan ”fri television”. Samtidigt ger de annonserade omprioriteringarna signaler om motsatsen.
Det är lätt att kritisera SVT på denna punkt. Och det är många som gör det.
Men trots att SVT:s nyhetsbevakning blivit torftigare genom att Rapports och Aktuellts redaktioner delvis slagits samman, kan SVT inte utan stolthet se tillbaka på en lång rad betydelsefulla samhällsprogram.
Ibland tendentiöst och hårdvinklat, men ofta välgjort och relevant. Oftast med stort inflytande på den offentliga debatten och för den politiska dagordningen:
Agendas debatter sätter fingret på relevanta problemställningar. Avslöjanden i Uppdrag granskning finns ofta på allas läppar dagen därpå – för detta fick Hannes Råstam Stora Journalistpriset 2005.
Janne Josefssons reportage anses ofta kontroversiella, men rör om i grytan, det gör de. Alexa Wolfs film om porrbranschen och Evin Rubars dokumentär Könskriget. Dokument inifråns granskningar av riksdagspartierna. Karin Anderssons och Pia Brandelius Speciellt. Jan Guillous Rekordmagazinet. Annika Hagströms Magasinet. Listan kan göras lång.
SVT:s samhällsjournalistik har i sina bästa stunder ett medialt genomslag som är svårslaget. Och resurser att bedriva granskande journalistik som få andra TV-kanaler.
Förslösas det arvet kan TV verkligen göra skäl för namnet. Dumburk.


Bildtext: Klokburk.

Arkiv: Sydsvenskan 1958

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida

Plånboken ljuger aldrig

Huvudledare Sydsvenskan

Det går bra för den svenska ekonomin. Mycket bra.
Och regeringen tar åt sig äran. Trots att det till stor del handlar om högkonjunktur och goda resultat för svenska företag.
För att bevara prisstabiliteten och värna en stabil ekonomisk utveckling höjde Riksbanken som väntat igår sin viktigaste styrränta från 2,0 till 2,25 procent. Uppskrivna tillväxt- och inflationsprognoser gör att fler räntehöjningar än vad marknaden har förväntat sig lär följa. Vid årsskiftet väntas reporäntan ligga på 2,75 procent och 2009 nära 4 procent.
Riksbankens försiktiga linje är välkommen.
De historiskt låga räntenivåerna har ökat svenska folkets belåning. Det har blivit vanligare att låna till konsumtion: ny bil, ny TV, kanske en båt. Och många villor är belånade upp till taknocken.
Svenskarna lägger en fjärdedel av sina inkomster på boendet. Kraftigt stigande bostadspriser har, i kombination med att rörliga räntor tagit över en stor del av bolånemarknaden, gjort konsumenterna sårbara.
Högre räntor minskar sannolikt risken för överbelåning. Men för dem som redan har små marginaler kommer ränteutvecklingen att kännas i plånboken.
Till ekvationen hör också regeringens expansiva utgiftspolitik. Riksbanken spår att förslagen i vårbudgeten ökar konsumtionen.
Som vanligt har regeringspartiet svårt att hålla tand för tunga. Att Riksbanken inte följer andra centralbankers räntepolitik – utan utmärkt sig ”genom att vara sist med att sänka räntan och först med att höja den” – ser partisekreterare Marita Ulvskog som ”någon slags brist på självförtroende”.
Riksbanken är självständig: inflationsmålet och inget annat ska styra penningpolitiken. När politiker kommenterar den förda penningpolitiken kan det tolkas som förtäckt politisk styrning.
Dessutom: att Riksbanken inte leker Följa John med Europeiska Centralbanken talar istället för att den verkligen är oberoende.
En god ekonomi i valtider brukar gynna den sittande regeringen.
Ulvskog tror inte att den höjda räntan påverkar valrörelsen. Men bakom hennes kritik av Riksbanken torde ändå ligga en oro att höjda räntor kan komma att missgynna regeringen.
Vilket utfall denna ekvation, som innehåller både väljargodis och stramare hushållsekonomi, får är svårt att sia om.
Men huvudsaken är att Riksbanken sköter sitt uppdrag. För när det går bra för Sverige, går det bättre för alla.


Upphovsrättsskyddat material.

Strategi à la Reinfeldt

Huvudledare Sydsvenskan juli 2006

Sedan moderatledaren Fredrik Reinfeldt lanserade de nya ”mjuka” moderaterna har många haft svårt att känna igen partiet. Skattesänkarretoriken har nästan tystnat och ersatts med välfärds- och arbetsrättskramande à la socialdemokraterna.
Men strategin att locka mittenväljarna har inte mottagits väl av alla inom partiet. Troligtvis var det därför som moderatledaren i sitt sommartal i Vaxholm igår lade ytterligare förslag till skattesänkningar och uppmanade den borgerliga alliansen att skynda på förslagen till skattesänkningar.
Att vinna mittenväljarna är grundläggande om regeringsmakten skall kunna erövras. Men om priset är svikna kärnväljare kan det bli för högt.
Reinfeldt har inte gjort ännu en politisk U-sväng. Men att moderaterna delvis visar upp sitt gamla ansikte behöver inte vara fel.
I Sverige, där skattetrycket är bland de högsta i världen, behöver det politiska landskapet ett eller flera partier som driver krav på lägre skatter.
Även för moderaterna är det antagligen nyttigt – få väljare anser moderaterna vara helt trovärdiga i rollen som välfärdskramare.
Men även för den borgerliga alliansen. En borgerlighet som till stor del låter sig styras av socialdemokraternas dagordning och verklighetsbeskrivning tyder på anpasslighet till ett långvarigt socialdemokratiskt styre, inte på självsäkerhet och tilltro till de egna idéerna.

Upphovsrättsskyddat material.

Vi får inte bli tysta inför Kina

Krönika i Sydsvenskan 20 juli 2006

Ostindiefararen Götheborg och det svenska kungaparet möttes på tisdagen i Kantons hamn av flaggviftande människor, orkestrar och vita duvor.
Kina är hett. Ekonomin sjuder. Tillväxten är cirka 11 procent om året. Den kommunistiska regimen styr landet med järnhand, men kapitalismen har släppts fri.
I Kina förknippas Ostindiska kompaniet med fredlig handel och Sverige med frihandel, menar Sveriges ambassadör i Kina, Börje Ljunggren. Den 20 man starka näringslivsdelegation som följer med på resan hoppas därför att detta statsbesök, det första på 25 år, skall öppna fler dörrar för svenska företag. Möjligheterna är enorma.
På kungens program idag står bland annat att inviga Ericssons nya Asienhögkvarter i Peking. Den svenska delegationen skall möta president Hu Jintao. Utrikesminister Jan Eliasson skall senare i veckan träffa sin kinesiske motsvarighet Li Zhaoxing.
Idag sker också något som sannolikt varken kungen eller utrikesministern kommer att tala om.
Idag ställs advokaten Chen Guangcheng från Shandong-provinsen inför rätta. Guangcheng har förföljts och hotats för att ha offentliggjort sena tvångsaborter, tvångssteriliseringar och andra övergrepp i familjeplaneringens namn. Åtalet gäller officiellt ”avsikt att förstöra offentlig egendom”.
Denna politiskt motiverade rättegång är bara en liten bråkdel av alla de brott mot de mänskliga rättigheterna som pågår i den kommunistiska diktaturen varje dag:
Politiska dissidenter och religiösa och etniska minoriteter förföljs. Eftersom Kinas författning förbjuder ”sabotage av det socialistiska systemet” kan oppositionella och intellektuella åtalas för att ha hotat statens säkerhet eller stört den allmänna ordningen. Andra dissidenter kan ”försvinna” eller låsas in på mentalsjukhus.
Kina verkställer flest dödsstraff i världen. Politisk indoktrinering och censur tillhör vardagen. De ansvariga för Tiananmenmassakern 1989 går fortfarande fria. Med de enorma dammbyggena har följt brutala tvångsförflyttningar av minst en miljon människor.
Listan kan bli mycket, mycket längre.
Efter den 11 september 2001 har Kina använt USA:s och Europas kamp mot terrorism som en skruvad förevändning för att gå hårt åt till exempel muslimer i Xinjiang-provinsen genom att kalla dem ”islamiska terrorister”.
Terrorismen är ett allvarligt hot. Men västvärldens övertramp har också bidragit till att kritiken mot diktaturers övergrepp delvis tystnat.
Tortyren i Guantànamolägret och Abu Ghurayb och dödandet av civila i Irak har underminerat USA:s trovärdighet som förespråkare av mänskliga rättigheter och gjort USA mindre villigt att komma med kritik.
Europas angrepp på de individuella friheterna, framför allt genom utökade möjligheter till övervakning –justitieminister Thomas Bodströms förslag är bara ett exempel – har minskat vårt politiska inflytande i fråga om mänskliga rättigheter.
Kinas ekonomi har naturligtvis enorm betydelse.
Tidens melodi är att bocka för den ekonomiska stormakten Kina.
Det är nästan som om Kinas långvariga policy om icke-inblandning i landets ”inre angelägeneter” har bönhörts internationellt.
I Sverige är det nästan också tyst.
Ingen vill ju gå miste om de ekonomiska möjligheterna på en marknad med 1,3 miljarder konsumenter.
Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschow som leder näringslivsdelegationen påpekade härom dagen att ”Kina är en totalitär stat”, men att det inte är ”så lätt att anpassa sig till USA heller”.
Många svenskar har en bild av Sverige som världssamvete och moralisk stormakt.
Upp till bevis!

Marianne Ekdahl

Upphovsrättsskyddat material

Andra bloggar om: Kina, mänskliga rättigheter, kungen, Götheborg, Svenskt Näringsliv

Ställ krav på Putin

Huvudledare i Sydsvenskan 15 juli 2006

Ett putsat och nymålat S:t Petersburg möter idag deltagarna i årets G8-toppmöte. President Vladimir Putin vill att ryssarna återigen skall vara jämbördiga spelare i den internationella storpolitiken.
Men Putins Potemkinkulisser lurar inte övriga G8-länder. Ur ekonomisk och demokratisk synvinkel är Ryssland knappast jämbördigt.
Putin har valt energisäkerhet som mötets huvudfråga. Det är befogat.
Sedan Ryssland i januari ströp gastillförseln till Ukraina – och därmed också till EU-länder – har spänningarna ökat. OECD varnar för sinande ryska gastillgångar. Gasmonopolet Gazprom hotar att leda gasledningarna till Asien istället för till Europa.
EU vill använda G8-mötet till att ge europeiska företag tillgång till ryska gas- och oljereserver i utbyte mot att Gazprom får direkt tillgång till EU:s konsumentmarknad.
Som alltid hör tillgången och priset på energi ihop med internationell politik och internationella konflikter.
New York Times-kolumnisten Thomas L Friedman har i en artikel i tidskriften Foreign Policy formulerat tesen att det genomsnittliga världspriset på olja och graden av frihet i länder som är beroende av sin oljeexport alltid rör sig i motsatta riktningar. Ju högre oljepris, desto mindre politisk och ekonomisk frihet i form av yttrandefrihet, fria och rättvisa val, pressfrihet, ekonomiska reformer och fritt företagande.
Iran, Saudiarabien, Nigeria, Venezuela, Sudan, Angola, Kazakstan. Listan kan göras längre.
Oljan der i ett avseende oberoende. När oljepriset höjs behöver de politiska ledarna inte ta lika stor hänsyn till kritik från västvärldens demokratier.
Häromdagen hotade Ryssland med militärmakt för att skydda sina ”inre angelägenheter”. Under Putin har Ryssland backat från demokratisering och marknadsekonomi. Staten styr energimarknaden. Putin kan fortsätta av använda gasledningarna som politiskt påtryckningsmedel.
EU får inte göra sig alltför beroende av Ryssland.
Samtidigt drömmer hundratals miljoner kineser, indier, brasilianare och ryssar om västerländsk standard. Reserverna av olja och gas minskar. På fredagen steg råoljepriset till en ny rekordnivå.
Slutsatserna är flera:
Beroendet av fossila bränslen måste minska. Skygglapparna inför ny modern kärnkraft måste av.
Silkesvantar i mötet med Vladimir Putin kan visserligen säkra gasleveranser på kort sikt, men leder knappast till stabilitet och säkerhet på energimarknaden.
Och inte heller till ökad respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.

Andra bloggar om: Putin, Ryssland, EU, G8, olja, gas, demokrati, mänskliga rättigheter, energi

Sköt jobbet, Riksbanken!

Bostadsbubbla eller inte?
De senaste åren har bostadspriserna i Sverige skjutit i höjden på ett sätt som för tanken till prisstegringarna i slutet av 1980-talet.
Ekonomer har i ett par år talat om att bostadspriserna snart borde nå ett ”tak”. Andra tror att prisökningarna inte är uppblåsta, utan står i rimlig proportion till hushållens förbättrade ekonomi och de historiskt låga räntorna. Att de många 70-talisterna bildar familj och ökar efterfrågan spelar kanske också in.
I år har Riksbanken höjt sin viktigaste styrränta i tre omgångar, från 1,50 till 2,25 procent. Riksbanken har signalerat att ytterligare tre räntehöjningar väntar under slutet av året.
De stigande räntorna har nu börjat få genomslag på prisnivåerna. Priserna på bostadsrätter i Sverige har börjat sjunka, och småhuspriserna kommer troligen att följa efter, enligt Mäklarsamfundet.
Sedan en tid diskuteras om bostadspriserna bör påverka räntepolitiken. Riksbanken är splittrad, men vid det senaste räntebeslutet beaktades hushållens skuldsättning och de snabbt stigande huspriserna. Idag driver Riksbanken i praktiken en flexibel penningpolitik, inte en strikt inflationsstyrd politik.
Hushållens kraftigt ökande belåning är oroande. Men sedan 1993 är Riksbankens uppgift en enda: att vaka över prisstabiliteten. Med hjälp av reporäntan skall inflationen hållas runt 2 procent.
Inflationen beräknas som ökningen av konsumentpriserna, inklusive hushållens boendekostnader. Därför behöver inte bostadspriserna också räknas in i inflationen. Även Konjunkturinstitutet har kritiserat Riksbankens agerande.
Också Riksbankens trovärdighet står på spel. Ett klart och tydligt mål för penningpolitiken skapar klara spelregler, relativ förutsägbarhet på penningmarknaden och tilltro till den svenska kronan utomlands.
Om Riksbanken börjar sväva på målet förlorar den – och därmed den svenska ekonomin – i trovärdighet.
Inflationsmålet ifrågasätts även från vänsterhåll. Nyligen anklagade vänsterpartiledaren Lars Ohly regeringen för att sätta bekämpningen av inflation före bekämpningen av arbetslöshet.
Resonemanget haltar. Riksbanken har inte till uppgift att bekämpa vare sig arbetslöshet eller stigande bostadspriser. Prisstabilitet i sig skapar inte fler jobb, men är en förutsättning för en positiv ekonomisk utveckling med företag som kan växa och nyanställa.
Strategin med en riksbank som fokuserar på att hålla den förhatliga inflationen i schack har visat sig fungera för den svenska ekonomin.
Så bör det förbli.

Huvudledare, Sydsvenskan 12 juli 2006