EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
25-26 september 2007
Lägg ner Belgien!
Det är en åsikt som kan få vem som helst att haja till. Men nej, det var inte en rättshaveristisk bloggare som uttryckte den. Eller någon annan marginell tyckare, som det finns så många av.
Det var The Economist, världens kanske mest respekterade politiska veckomagasin, som tyckte att Belgien lika gärna kan delas upp i två eller tre småländer, eller att de fransktalande och de flamländska delarna kan uppgå i Frankrike respektive Nederländerna.
Tja, efter sommarens politiska turbulens kan man ju fråga sig hur långt de belgiska politikerna ska gå för att försöka hålla ihop landet. I valen som hölls den 10 juni fick liberalerna och kristdemokraterna flest röster, men Belgien har fortfarande inte fått en ny regering.
De fransktalande och de flamländska politikerna har inte kunnat enas om hur makten ska delas. Mest svårsmält har varit de flamländska kraven på större befogenheter inom rätts- och transportpolitiken.
I måndags mötte Herman van Rompuy för fjärde gången kungen för att redogöra för sina försök att bilda en regering. Han fick ta över uppdraget efter att Yves Leterme gett upp och lämnat in sin avskedsansökan.
Men ännu finns få konkreta tecken på framsteg. Därför är det lätt att stämma in i The Economists kritik. Svårigheterna att bilda en fungerande regering påminner mer om politiken i en bananrepublik än i ett rikt, välorganiserat land i Västeuropa.
För en utomstående kan det vara svårt att förstå den djupa konflikten mellan norr och söder, mellan flamländare och valloner. När jag flyttade till Belgien för några år sedan slogs jag av hur den genomsyrade hela den politiska debatten. Så fort jag slog på radion fanns den i bakgrunden, varje gång jag slog på TV:n eller bläddrade i en dagstidning.
Nästan allting i Belgien är uppdelat efter språklig tillhörighet. Ett vanligt talesätt är att de enda ”riktiga” belgarna är medlemmarna i kungafamiljen. Historiskt har de fransktalande vallonerna varit den dominerande gruppen. Men idag är de fattigaste delarna av Belgien de fransktalande.
Flandern är den ekonomiska motorn, som bidrar till att hålla södra Belgien under armarna. Bryssel är den tredje regionen och officiellt tvåspråkigt, även om de fransktalande dominerar. Men Bryssel är inte så välmående som många icke-belgare tror - stora delar av staden är nedgångna och ganska fattiga. Därför finns det både ett ekonomiskt egenintresse och ett visst mått av revanschim i den flamländska separatismen.
På sätt och vis är den långdragna regeringskrisen bara en upptrappning av en permanent konflikt. De konstitutionella frågorna som rör maktdelningen diskuteras egentligen varje dag, överallt, av alla och envar.
Men det finns självklart ett sammanhållande kitt också. Belgien har funnits sedan 1831. Sju generationer har levt tillsammans i detta pytteland. På den tiden hinner trots allt en gemensam identitet växa fram, som inte kan suddas ut över en natt.
Nu är de flesta belgare trötta på regeringskrisen. Den belgiska flaggan blir alltmer synlig i gatumiljön, som en diskret uppmaning till politikerna att de faktiskt borde lösa krisen.
I måndags publicerade framstående flamländare ett manifest i den stora frankofona dagstidningen La Libre Belgique. Vi är inte separatister, var budskapet: det behövs fortfarande ett enat Belgien, även om det kräver ett visst mått av förståelse för de flamländska kraven på mer makt.
Sådana utsträckta händer behöver Belgien fler av, om landet inte ska falla sönder.
Marianne Ekdahl
Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.
25 september 2007
| [+/-] |
Ett Belgien på väg att falla sönder |
13 september 2007
| [+/-] |
Het höst väntar Europas ledare |
KB, YA, TB
EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 11-12 september 2007.
Det var tänkt att bli en oförarglig juridisk-teknisk övning. Okontroversiellt. Tjänstemän som tecknade ned det som politikerna redan enats om.
De viktiga kompromisserna om EU:s nya reformfördrag gjorde ju EU:s stats- och regeringschefer vid midsommarhelgens toppmöte. I princip skulle den regeringskonferens som det portugisiska ordförandeskapet nu dragit igång bara foga samman pusselbitarna till en helhet.
Men trots att det finns politiska överenskommelser, har de problematiska frågorna puttrat vidare under sommaren. Portugal har försökt lägga locket på, men efter hand har motsättningarna kommit upp till ytan igen.
Under den gångna helgen har unionens utrikesministrar diskuterat fördraget igen. Mötet i soliga Viana do Castello var ett första test på om Portugals föreslagna snabbspårsprocedur kommer att bli framgångsrik. Om mindre än sex veckor planeras allt vara klappat och klart.
Inte helt oväntat är det samma två länder som orsakade de största problemen under vårens fördragsförhandlingar som även nu hotar processen politiskt. Polen kräver att den kompromiss om ministerrådets röstregler, som man lyckades genomdriva under midsommarhelgen, skrivs in i fördraget, istället för i ett protokoll. Även Storbritannien ställer krav på särskilda lösningar.
De polska kraven kan bli verkligt besvärliga för unionen. Under sommaren har den polska regeringskrisen förvärrats, och den 21 oktober planeras nyval till parlamentet sejmen att hållas.
Timingen för det nya fördraget kunde inte vara sämre. Två dagar före valet ska ett toppmöte hållas i Lissabon, där stats- och regeringscheferna ska stadfästa fördraget.
För president Lech och premiärminister Jaroslaw Kazcynski är de polska kraven en fråga om prestige. Det kommer att bli svårt för tvillingarna att i en intensiv valkampanj ge efter för pressen från övriga länder och därmed förlora ansiktet. Snarare kan tonen mot övriga EU-länder förväntas bli mer aggressiv.
Förutom frågan om röstreglerna, vill Polen nu även ha ett undantag från rättighetsstadgan. Det kravet driver, liksom tidigare, även Storbritannien, eftersom britterna vill undvika att stadgans sociala rättigheter ska gälla över brittisk arbetsrätt. Frågan är vilken omfattning undantaget har, och hur det påverkar övriga EU-länder.
Premiärminister Gordon Brown har gått så långt att han hotat övriga medlemsländer med att utlysa en folkomröstning om Storbritannien inte får igenom sina krav. Det är högst osäkert om fördraget skulle överleva en sådan omröstning – även om övriga 26 medlemsländer står bakom det.
Det ser ut att bli en het höst i Europa.
Och då har vi inte ens nämnt det alltmer spända förhållandet mellan EU och Ryssland. För att inte tala om det akuta problemet Kosovo, där en lösning behöver nås under hösten.
Eller de ambitiösa energi- och klimatpolitiska åtagandena, som nu måste omvandlas till konkreta åtgärder, lagstiftning och, inte minst, förhandlingar om hur olika bördor ska fördelas mellan medlemsländerna:
Hur mycket varje land ska minska sina koldioxidutsläpp. Hur systemet med utsläppsrätter ska se ut i framtiden. Vilka bilmärken som måste minska sina koldioxidutsläpp mest. Och hur Europa ska minska sitt beroende av den ryska gasen.
Dessa frågor har direkta ekonomiska konsekvenser för samtliga EU-länder. Så de storpolitiska dragkamper som EU har framför sig blir kanske lika segslitna som turerna runt det reviderade fördraget.
Marianne Ekdahl
Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.
01 september 2007
| [+/-] |
Fred avlägsen i Kosovo |
Signerad ledare i Sydsvenskan, 1 september 2007:
Kosovo är ett ständigt öppet sår i Europa.
Men i de nya förhandlingar som nu förs har en delning av provinsen för första gången framställts som ett alternativ.
Igår öppnade Ryssland för en sådan lösning. Men om förslaget kommer att bära frukt är tveksamt, även om Ryssland och Serbien brukar tala samma språk.
Frågan om Kosovos ställning tas sannolikt upp under statsminister Fredrik Reinfeldts (m) och utrikesminister Carl Bildts (m) besök i Kroatien och Serbien igår och idag. Samtalen handlar framför allt om de två ländernas relationer till EU, men där är Kosovofrågan en betydelsefull bricka. Serberna kan inte räkna med att välkomnas i EU-klubben om de inte kan visa kompromissvilja i fråga om Kosovo.
Men även om parterna kan enas om provinsens ställning kan många problem kvarstå.
Tankesmedjan International Crisis Group varnade nyligen för att EU riskerar en ”blodig och destabiliserande” konflikt om Kosovo inte får bli självständigt.
Men i gårdagens Svenska Dagbladet menade den tidigare utrikeskorrespondenten Malcolm Dixelius att just självständighet för Kosovo kan utlösa en våg av nationalism och etnisk separatism, och förordade istället ett vidsträckt självstyre à la Åland.
Inte heller en delning kommer att lösa alla problem.
Oavsett vilken lösning som nås kommer verklig fred att vara avlägsen i det som brukar kallas Europas krutdurk.
Marianne Ekdahl
30 augusti 2007
| [+/-] |
Triangeldrama på högsta nivå |
EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, 28 augusti 2007:
Den fransk-tyska axeln har drivit den europeiska integrationen framåt. Så brukar det ju heta. Ett halvsekel av framstående ledare som utgjort motorn i det europeiska samarbetet: Jean Monnet och Konrad Adenauer. Francois Mitterrand och Helmut Kohl.
Men under historiens gång har två blivit tre.
Den brittiske förre premiärministern Tony Blair nöjde sig inte med att endast Tyskland och Frankrike spelade i EU:s toppdivision. Med Storbritannien skulle den fransk-tyska axeln bli en triangel. Under Blairs år vid makten fick Storbritannien en allt viktigare roll i den europeiska politiken, och nu inte bara som bromskloss, utan allt mer även som en konstruktiv kraft.
Men de senaste månaderna har två av triangelns länder fått nya ledare. Med Gordon Brown och Nicolas Sarkozy har en ny generation ledare sett dagens ljus. Och det står nu allt mer klart vilka relationer de vill ha med EU, och vilken dynamik som finns mellan dem och den tyska kanslern Angela Merkel, det tredje benet i Europas nya ledarskap.
Sarkozy har stigit fram på scenen bubblande av energi. Det råder ingen tvekan om att han vill spela en aktiv roll i Europa. Brown tycks, liksom Blair, vilja fortsätta att ha goda relationer med Europa och Bryssel, men till skillnad från företrädaren är hans motiv sannolikt mer strategiska än ideologiska.
Det finns en hel del likheter mellan de tre ledarna. Både Sarkozy och Merkel har ekonomiska reformer högst på dagordningen, medan den förre finansministern Brown har de flesta av sina ekonomiska reformer bakom sig. Alla tre försöker distansera sig från sina företrädare, och samtliga är mycket skickliga strateger.
Men i detta triangeldrama på högsta nivå är banden mellan de tre huvudrollsinnehavarna olika starka vid olika tidpunkter.
Under vårens och försommarens förhandlingar om det nya reformfördraget stärktes den gamla fransk-tyska axeln genom Angela Merkels starka ledarskap och Nicolas Sarkozys konstruktiva insatser för att ro fördraget i hamn.
Sarkozys motiv var kanske inte bara engagemanget för EU:s nödvändiga reformer. Nu har han fått en stor dos personlig goodwill, som han kan använda i de två kontroversiella frågor där han har många inflytelserika länder emot sig: hans motstånd mot ett eventuellt turkiskt EU-medlemskap och hans protektionistiska ekonomiska dagordning.
Just den senare frågan, men även andra utspel från Sarkozy, har irriterat Merkel, och fått henne att vända sig mot London igen. I förra veckan höll hon och Gordon Brown omfattande överläggningar just i syfte att stärka de engelsk-tyska banden.
Båda har sina skäl för det. Merkel vill för tillfället distansera sig från Sarkozy. För Brown är det betydelsefullt att visa de brittiska väljarna att det finns politiska fördelar i att ha nära band med kontinenten, inte minst när han, som nu, försöker stå emot det konservativa partiets krav på en folkomröstning om det nya reformfördraget. Det var ingen slump att mötet ägde rum just när det stormar som värst i brittisk inrikespolitik kring denna fråga.
Personkemin mellan de tre är sannolikt viktigare än man tror för vilka politiska band som knyts. Den stillsamme och lite buttre Gordon Brown har mer gemensamt med den lågmälda, men handlingskraftiga Angela Merkel än med den extroverta och rastlöse Nicolas Sarkozy.
Men tyngdpunkten i triangeln kommer att fortsätta skifta.
För ingen tror väl att den energiske Sarkozy kommer att låta sig sidsteppas?
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: EU, Nicolas Sarkozy, Angela Merkel, Gordon Brown, Tony Blair, triangeldrama, europeisk politik, reformfördraget, EU-fördraget, fransk-tyska axeln
| [+/-] |
Turkiska huvudsaken |
Ledare i Sydsvenskan, 28 augusti 2007:
Tredje gången gillt lär det bli för Turkiets utrikesminister Abdullah Gül. Idag väntas han i tredje valomgången bli vald till president av det turkiska parlamentet.
När Gül kandiderade i april i år orsakade det politisk kris. Den turkiska militären, som alltid sett sig som garant för det sekulära styret, hotade att ingripa.
Men hans parti, det islamiska men inte fundamentalistiska AKP, vann en jordskredsseger i nyvalet till parlamentet den 22 juli, vilket tolkades som en folklig protest mot militärens inblandning i politiken. Valet stärkte premiärminister Recep Tayyip Erdogan i hans beslut att nominera Gül igen.
Abdullah Gül är en respekterad politiker som drivit en västvänlig linje och bidragit till att föra Turkiet närmare EU. Det kontroversiella med honom är inte så mycket hans åsikter som det faktum att hans hustru Hayrunisa bär huvudduk.
Den är en stark symbol som inte skall underskattas. Men den innebär varken att den blivande presidenten eller hans parti har en dold islamistisk agenda, som många inom oppositionen påstår. Det finns knappast någon risk att Turkiet skulle få en fundamentalistisk regim à la Iran.
Snarare är det nog så att turkarna gynnas av en regim med siktet inställt på EU, och som därför har intresse av att förbättra respekten för yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och minoriteter och att få ett närmare ekonomiskt utbyte med EU. Trots att partiet är religiöst färgat.
Ingen skall förledas att tro att med AKP vid makten blir allt frid och fröjd så småningom – sekulära muslimer och kristna förföljs, och intoleransen mot oliktänkande ökar, menade statsvetaren Lisbeth Lindeborg i Expressen igår: ”Politiker och media försöker rikta en rosa spotlight på Turkiet.”
Men det går trots allt, för det mesta, åt rätt håll. Och de politiska alternativen till AKP är få. Turkietkännaren Ingmar Karlsson, tillika årets mottagare av Sydsvenskans Europapris, menar att det inte finns någon trovärdig opposition idag. Bland motståndarna till AKP finns många extrema nationalister och starka band till militären.
Självklart krävs det mer av Turkiet för att EU skall kunna släppa in landet i unionen.
EU bör fortsätta att trycka på. En blandning av morötter och piska har varit, och är fortfarande, det bästa sättet att bidra till att reformerna inte avstannar.
Och reformerna måste fortsätta. Det är mer betydelsefullt än om Turkiets First Lady har huvudduk eller inte.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: Turkiet, EU, Abdullah Gül, AKP, islamism, mänskliga rättigheter, demokrati, kandidatländer, reformer
14 augusti 2007
| [+/-] |
Smutsigt spel med få alternativ |
EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 14 augusti 2007:
Broderierna i avancerad petit-point-teknik blev en livlina under åren i fängelsecellen. Liksom hans gudstro, och de arga inristningarna i cellväggen.
Det berättade den palestinske läkaren Ashraf el-Hojouj i Dagens Nyheter i söndags. Han blev, liksom fem bulgariska sjuksköterskor, en syndabock när Libyen försökte skyla över en vårdskandal där 438 barn smittats med hiv och istället skylla på utländska vårdarbetare som i en absurd rättegång med fabricerade anklagelser dömdes till döden.
Men det är inte förrän nu, efter att dödsdomarna omvandlats till livstids fängelse och de sex vårdarbetarna blivit benådade i Bulgarien, som de mänskliga tragedierna framstår tydligt, bortom det diplomatiska spel på hög nivå som präglat medias rapportering.
Nu har villkoren i fängelset kunnat avslöjats. Tortyr, misshandel och våldtäkter var vardag i ”helvetesmaskinen i Tripoli”.
Avgörande för frigivningen var att Bulgarien blev EU-medlem i januari, vilket trappade upp diplomatin. Men kanske framför allt att Frankrike samtidigt, som första västland, gjorde upp om en vapenaffär med Libyen.
President Nicolas Sarkozys vapenförsäljning vägde i slutänden sannolikt tyngre för Libyen än EU:s diplomatiska ansträngningar, vilket många bedömare ser som ett bevis för EU:s svaga utrikespolitik.
Men EU:s löften att normalisera relationerna med Libyen var sannolikt också lockande. Det partnerskapsavtal som EU nu knutit med Libyen kan till och med vara mer värt än de 10 miljoner euro per hiv-smittat barn som Libyen krävde tidigare, underförstått för att dödsstraffen skulle upphävas.
Libyens utpressning har alltså lyckats, på sätt och vis. En skurkstat med terrorism på sitt samvete har belönats för sitt korrupta och rättsvidriga agerande.
Men Libyen har sedan en tid ansträngt sig för att bli mer rumsrent, bland annat genom att avbryta sitt kärnprogram och lägga om sin utrikespolitiska kurs. Det finns självklart en poäng i att landet nu har fått utdelning för det.
Men självklart påverkade även EU:s realpolitiska intressen det diplomatiska spelet.
Om EU skulle ha tagit i med hårdhandskarna gentemot Libyen skulle det ha gått stick i stäv med en av unionens främsta prioriteringar, att hantera den stora mängden så kallade illegala immigranter från Nordafrika. EU är i färd med att bygga ut sitt samarbete i regionen för att stoppa immigranterna redan i ursprungsländerna.
Det är talande att när EU år 2004 lyfte sitt vapenembargo och beslutade om stöd till Libyens hivvård startade samtidigt undersökningar om hur libyska immigranter skulle kunna stoppas.
Det hela har varit ett smutsigt spel.
Kritiken har haglat: mot Sarkozys misstänkta byteshandel ¬– människor mot vapen. Mot EU, som ansetts agerat alltför lite innan Bulgarien blev EU-medlem, och inte tillräckligt kraftfullt efter det.
Men frågan är om Europa hade kunnat förhandla sig till en frigivning utan att smutsa ner händerna. Att förhandla med skurkstater är ingen barnlek.
Libyens agerande är skamligt. Från många håll sägs även Europas agerande vara det. En skandal, till och med.
Därför är Ashraf el-Hojoujs egna ord tänkvärda: under åren i fängelset blev stödet från de människor i Europa som arbetade för hans frigivning avgörande för hans mentala hälsa. Men från arab-världen fick den orättvist dödsdömde palestiniern inget stöd.
Det ger lite perspektiv på frågan om vilket politiskt agerande som är mest skandalöst.
Marianne Ekdahl
31 juli 2007
| [+/-] |
Mina EU-krönikor - nu varannan vecka i fler tidningar |
Det här är inte vilken tråkig, regnig tisdag som helst - i varje fall inte för mig.
Idag debuterar jag som EU-krönikör i Kristianstadsbladet. Varannan tisdag kommer jag att kommentera aktuella Europapolitiska frågor på ledarsidan. Personligen tycker jag det är roligt att få möjlighet att skriva för fler dagstidningar, särskilt här "himma" i Skåne, och jag hoppas även att läsarna ska uppskatta mina kommentarer.
Även i Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda kommer jag att synas mer regelbundet än hittills, det vill säga varannan vecka, och förhoppningsvis bidra till att bredda perspektiven på frågor som inte alltid får den mediebevakning de förtjänar.
Det ska också bli intressant att läsa överste Bo Pellnäs, som är den andra fasta krönikör som KB, YA och TA nu engagerar. Hans internationella erfarenheter från fredsbevarande uppdrag gör honom till en av de mest insatta och läsvärda debattörerna i frågor som rör säkerhetspolitik och försvar - det är jag antagligen inte ensam om att tycka.
Andra bloggar om: EU, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Bo Pellnäs, EU-krönikor, EU-krönikör
| [+/-] |
Ensidig EU-debattt |
EU-krönika i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 31 juli 2007:
För många skåningar är en ovanligt regnig semester slut.
Men i Bryssel har kontoren precis börjat tömmas på folk inför semestermånaden augusti. Regeringskonferensen startade den 23 juli och finslipar nu, lite i skymundan, på teknikaliteterna kring det nya reformfördraget. Men i övrigt råder Europapolitisk stiltje.
Därför är augusti en utmärkt tid att fundera över Sveriges förhållande till resten av Europa. Sverige är ju något av en skeptisk europé, heter det ofta.
Men det intressanta är att kritiken mot EU – som ibland är motiverad, och ibland inte – oftast gäller hela unionen som sådan, hela systemet.
Hur ofta hör man inte svepande formuleringar som ”EU är byråkratiskt, korrupt och odemokratiskt” eller ”EU slukar alltför mycket pengar”? Sällan tycks det finnas utrymme för att nyansera kritiken. Ingen säger ”den där kommissionär Vladimir Spidla gör ju ingenting”, ”det bådar illa för miljöpolitiken att miljökommissionären är en före detta industriminister och Wall Street-jurist”, eller ”EU:s regionalpolitik behöver verkligen reformeras”.
Jämför med hur vi debatterar inrikespolitiken! Där säger vi till exempel: ”kulturministern tycks inte ha en egen agenda”, ”en kristdemokrat som socialminister är som att sätta bocken till trädgårdsmästare” eller ”regionalpolitiken har misslyckats”. Ingen skulle komma på tanken att komma med så svepande kritik mot hela det politiska systemet som ”Sverige är korrupt och odemokratiskt” eller ”Sverige slukar för mycket pengar” och förvänta sig att bli tagen på allvar.
Men EU kan kritikerna helt skåpa ut, med hull och hår. Och bli tagna på allvar – av en del, i alla fall.
När jag för en tid sedan träffade svenska Europaparlamentariker i Strasbourg rådde stor enighet om debattens ensidighet:
– Vi debatterar alltid systemfrågorna – ja eller nej till EU – aldrig sakfrågorna, menade Jan Andersson (s).
Det ligger mycket i det.
Men det går åt rätt håll. Enligt den senaste SOM-undersökningen har vi aldrig varit så positiva till EU som nu. Och i de politiska partierna har det rört på sig på vänsterkanten, där det största EU-motståndet finns:
På s-kongressen i våras uppmanade Mona Sahlin sitt parti att ”lämna debatten om ja eller nej till EU”. Förhoppningsvis kan hon hjälpa partiet att lämna sin "ängsliga" inställning till unionen, som Margot Wallström kallade det. Under våren har Sahlin också öppnat för en s-v-mp-allians, under förutsättning att de två småpartierna släpper sitt EU-motstånd, som Sahlin kallat för ”plakatpolitik”.
Även på andra håll lever insikten att EU-motståndet är föråldrat. I maj menade Gudrun Schyman (fi) att parollen ”Ut ur EU” är ”ointelligent”, och att vi istället ”får se till att ha ett så bra samarbete som möjligt”.
Europaparlamentarikern Eva-Britt Svensson (v) är inne på samma linje, trots att vänsterpartiet vill att fler EU-frågor ska beslutas i medlemsstaterna:
- Sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet har vi en ny beslutsarena, och då måste besluten inom EU bli så bra som möjligt.
Det borde vara en vettig inställning, och mer konstruktiv än fruktlös plakatpolitik.
Det handlar inte om att säga ja och amen till allt som planeras i Bryssel. EU-politiken ska debatteras och kritiseras, precis som all annan politik.
Men om vi ibland kunde bortse från den ständiga indelningen i EU-vänner och EU-kritiker, och istället börja diskutera de konkreta sakfrågor där beslut fattas varje dag vore mycket vunnet.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: EU, byråkrati, demokrati, debatt, EU-debatt, EU-vänner, EU-kritiker, plakatpolitik, EU-motstånd, konstruktiv kritik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna
22 juli 2007
| [+/-] |
Mothugg från en genuspedagog |
Britten Dehlin, lärare och genuspedagog i Simrishamn, har skrivit en insändare i Ystads Allehanda apropå min Signerat i Sydsvenskan härom dagen, som tog avstamp i den pågående Kiviks marknad. Bland annat nämnde jag stripporna som var tillbaka i år igen, citerade ett manschauvinistiskt skämt och nämnde sedan Gudrun Schyman, som varje år brukar marknadsföra Feministiskt initiativ på marknaden. Självklart väckte det reaktioner.
Det är alltid bra att, som Britten Dehlin, kritisera sexismen när den sticker fram sitt tryne. Särskilt i skolan behövs engagerade lärare för att motarbeta invanda könsroller.
Men eftersom Dehlin i någon mån även kritiserar mig för att inte själv ha formulerat en åsikt om stripporna kanske ett förtydligande är på sin plats.
Jag är fullt medveten om att ett fenomen som striptease alltid är kontroversiellt, och att man alltid förväntas ha en åsikt, särskilt på en ledarsida. Och jag vet att ämnen som dessa alltid väcker ilska, särskilt hos feminister och anti-feminister.
Men poängen med artikeln var inte att diskutera strippornas vara eller icke vara, och därför lät jag helt enkelt bli att kommentera dem själv. Det skulle blivit ett alltför långt och komplicerat sidospår i en artikel som egentligen handlade om något helt annat: hur vissa delar av kulturmiljöerna på Österlen kan förstöras och "kiviksmarknadiseras" för turisternas (och deras pengars) skull, medan andra delar av regionen tycks så heliga att inte en kvadratmeter får röras - utan att det tycks finnas någon logik bakom vad som anses värt att bevara och vad som kan byggas sönder.
Den uppmärksamme läsaren lade kanske märke till att jag inte heller uttryckte någon åsikt om Schyman eller Fi, trots att jag själv är feminist, Sydsvenskans ledarsida är uttalat feministisk - dock knappast Fi-anhängare - och trots att jag skulle kunna skriva mängder om ämnet. Det var lika medvetet, eftersom det hade tagit bort fokus från det jag ville ha sagt.
Andra bloggar om: Kiviks marknad, Österlen, kulturvård, kulturmiljöer, Ystads Allehanda, Sydsvenskan, feminism, genuspedagogik
| [+/-] |
Ingen Kiviks marknad året om |
Signerat, Sydsvenskan 18 juli 2007:
KIVIK.
Politikens Kiviks marknad är över. Almedalsveckan, alltså.
Och den riktiga Kiviks marknad har tagit vid.
Likheterna är fler än man kan tro. Det är visserligen skillnad på att kränga idéer och prylar. Men andelen fynd jämfört med andelen skräp är ungefär densamma i Kivik och i Visby. Skillnaden är att i Kivik slipper du skvallret och kändisfixeringen.
I år är marknaden ungefär som vanligt:
Foppatofflor, bokfynd, älgkorv och hjortronsylt. Pryttlar, mirakelmedel och krimskrams som säljs med en svada i 130 kilometer i timmen. Allt är särskilt billigt nu på marknaden, garanterat.
William Arnes motorcirkus och Lundaspexare. Stripporna som är tillbaka – igen:
”Det är tur, annars kommer inga män. Det är ju de som har plånboken”, skämtar Jerker Persson på marknadskontoret.
Undrar vad Gudrun Schyman skulle svarat. På marknaden säljer hon in Feministiskt initiativ med hembakat, bland annat till en aktiv moderat från Vellinge:
”Han uppskattar Fi, tycker att vi har rätt i en del frågor. Och våra goda bullar”, säger hon.
Längre bort lukten av söta våfflor och flottiga munkar. Diskodunket från tivolit, 80-talsplågan Vamos à la playa på högsta volym. Lägg till det över 100000 besökare packade som sillar.
Det är, kort sagt, rätt kul.
Österlen behöver sina turister. De skapar jobbtillfällen och inkomster till kommunen.
Men Österlen lever på lugnet och skönheten. Därför är planerna på att bryta alunskiffer sydväst om Gärsnäs omstridda:
”Österlen är ett sådant starkt varumärke, ett vackert område alla vill värna”, sade Christer Akej (m), ordförande i kommunstyrelsen i Simrishamn, till Ekot nyligen. ”Det skulle kunna skadas allvarligt om man gör ett allvarligt ingrepp i naturen.”
Därför säger han nej till gruvplanerna. De flesta Österlenbor är lika skeptiska. Med viss rätt: när en region som Österlen, med många känsliga kulturmiljöer, skall utvecklas krävs det försiktighet, även om det är fel att stoppa all industriell verksamhet med kulturhistoriska eller miljömässiga argument.
Men låt oss återgå till Kivik, där det gamla hamnområdet fått en helt ny look.
En enkelriktad väg runt hela hamnområdet leder trafiken från fiskaffärerna. ”Inre ringvägen” vore en passande benämning. Visserligen matchar vägen det stora nybyggda huset i modern stil – de är lika mörkgrå. Men alltihop är så malplacerat det kan bli i lilla Kivik, med sina korsvirkeshus och klängrosor. Mellan bykärnan och havet finns nu ett bälte av asfalt och parkeringsplatser så långt ögat når. Det känns lite som Kiviks marknad, här också, fast året om.
Ingen påstår att varje kvadratmeter av Österlens skogar, fält och ängar måste bevaras helt orörd. Österlen kan inte bli ett gigantiskt Skansen.
Men det som är historiskt, kulturellt och ekonomiskt (för att locka turisterna) betydelsefullt måste utvecklas med stor försiktighet: framför allt de små byarna, de pittoreska fiskelägena, gatuhusen i Simrishamn, äppelodlingarna, de vita stränderna.
Därför är det svårbegripligt hur det kan vara rätt sorts exploatering att bygga sönder hamnområdet i ett gammalt fiskeläge, medan gruvor är fel sorts exploatering.
Ikväll packar marknadsknallarna ihop och tivolit släcker ner. De flesta är glada när de tre marknadsdagarna är över. Om Kiviks marknad hade varat hela året hade det inte varit lika spännande, snarare outhärdligt.
Det finns inga skäl att stanna tiden. Men en ”kiviksmarknadisering” av hela Österlen vore en mardröm. Frågan är om Österlen är på rätt väg.
Marianne Ekdahl
Andra bloggar om: Kiviks marknad, gruvor, alunskiffer, Österlen, Kivik, exploatering, turister, Gudrun Schyman, Christer Akej, Simrishamn, Gärsnäs, kulturmiljöer
| [+/-] |
Muller från Kreml |
Huvudledare, Sydsvenskan 16 juli:
"Det mullrar från Kreml igen. Om 150 dagar skall Ryssland inte längre tillämpa CFE-avtalet om konventionella styrkor, meddelade president Vladimir Putin i helgen. (...)
Putins skäl för avhoppet från CFE-avtalet är USA:s planerade missilsköldar i de tidigare Warszawapaktsländerna Polen och Tjeckien. Men agerandet stämmer väl överens med de tendenser som växt sig starkare under Putins styre: kallakrigsretorik och utfall riktade mot västvärlden. (...)
Det är inte säkert att Rysslands utspel får några militära konsekvenser just nu. Mest oroväckande är den allt sämre atmosfären mellan Ryssland och västvärlden.
Ett frostigare klimat innebär inte automatiskt att ett nytt kallt krig är på väg. Men de senaste åren har Ryssland definitivt gått åt fel håll.
Ryssland har blivit alltmer revanschistiskt och nationalistiskt. Stormaktsambitionerna växer. Energiresurserna blir allt mer värdefulla för säkerhetspolitiska syften.
Landet distanserar sig alltmer från västvärlden. Den framtida utvecklingen beror på många faktorer, inte minst vem som kommer att efterträda Putin.
Den ryska björnen kan inte ignoreras.
Sverige och övriga länder i närområdet har skäl att noga följa utvecklingen."
Andra bloggar om: Ryssland, CFE, försvar, försvarspolitik, kalla kriget, militär, Nord Stream, gasledning, Vladimir Putin, USA, västvärlden, missilsköldar, Östersjön
15 juli 2007
| [+/-] |
Bush har ett stort ansvar |
Ledare, Sydsvenskan, 13 juli 2007:
"Irakkriget ser mer och mer ut som George W Bushs krig. Det blir allt svårare för USA:s president att försvara sin Irakstrategi mot de allt fler kritikerna på hemmaplan. (...)
Det politiska spelet i Washington har begränsad påverkan på den verklighet som irakierna lever i.
Där fortsätter blodbadet. Sekteristiskt våld, självmordsbombare, politiska mord, klanvendettor och maffialiknande organisationers härjande.
USA har begått många misstag i Irak.
”Irak är mitt i ett inbördeskrig. Men Irak har, före och bortom detta faktum, även blivit en failed state – ett land vars institutioner och nationella sammanhållning suddats ut”, skrev två analytiker från International Crisis Group nyligen i International Herald Tribune. Det är det som gjort våldet möjligt, menade de.
Konflikterna mellan sunniter, shiiter och kurder måste hanteras. En fungerande och legitim stat måste byggas upp.
Militära styrkor räcker inte. Den politiska uppbyggnaden måste irakierna i hög grad stå för själva. (...)
Vad händer om Bush ger efter för det hårda opinionstrycket och snabbt drar tillbaka USA-trupperna?
Det kan bli ännu värre. Kaoset kan bli ännu blodigare. Konflikten kan sprida sig i regionen – en risk som Iraks utrikesminister Hoshyar Zebari tydligt varnade för på en presskonferens i Bagdad i måndags.
USA:s ansvar är stort för vad som hänt och händer i Irak. Och för vad som kommer att hända."
| [+/-] |
Ett välkommet bakslag för Sarkozy |
Signerat, Sydsvenskan 12 juli 2007:
Hyperpresidenten Nicolas Sarkozy lämnar få oberörda. Hans bubblande energi och okuvliga vilja fortsätter att förbluffa, charma och irritera.
Omdömena varierar. Den tidigare inrikesministerns hårda tag och jämförelser av förortsbor med ”slödder” har legat honom till last både i och utanför Frankrike.
Men hans vilja att reformera fransk ekonomi – med en i franskt perspektiv sällsynt liberal agenda – har gjort honom mer populär runtom i Europa. Liksom hans konstruktiva insatser för att nå en överenskommelse om EU:s nya reformfördrag, i linje med utfästelserna om en mer aktiv Europapolitik.
Det gav honom en rejäl dos goodwill hos övriga EU-ledare. Det vill han nu utnyttja för att få stöd för två i högsta grad kontroversiella åsikter.
Den ena gäller Turkiet, som Sarkozy inte vill släppa in i unionen. Men den striden har ännu inte börjat på allvar.
Den andra gäller EU:s ekonomiska politik. Där har den första striden nu utkämpats.
Och den fick Sarkozy, som väl var, finna sig i att förlora.
Tidigare i veckan våldgästade presidenten EU:s finansministermöte för att få stöd för en expansiv finanspolitik och för att skjuta upp Frankrikes löfte att komma till rätta med sitt budgetunderskott.
Likaså vill han mjuka upp valutaunionens regler. Stabilitetspakten skall följas ”pragmatiskt och intelligent” – kodord för att göra lite som man vill. Tillväxten och sysselsättningen är viktigare, resonerar han.
Men risken med att stimulera ekonomin är att inflationen kan ta fart, köpkraften urholkas och effekterna på sysselsättningen bli små.
Frankrikes budgetunderskott och finanspolitik påverkar dessutom övriga länder i valutaunionen. Och den franska ekonomin är en ständig huvudvärk. Inte underligt att finansministrarna såg rött.
Lika kontroversiell var Sarkozys kritik mot Europeiska centralbanken, ECB. Euron borde vara billigare, menade han, och finansministrarna borde ta mer kontroll över ECB.
Men bankens frihet från politisk styrning är grundläggande för inflationsbekämpningen, och även här fick presidenten backa.
Man kunde önska att finansministrarna varit lika tuffa när de stora EU-länderna tidigare, gång på gång, brutit mot stabilitetspakten.
Frankrikes nye president är fascinerande i sitt sätt att förespråka en unik mix av protektionism och marknadsliberalism. För inrikes bruk förordar han skattesänkningar och avskaffande av den kritiserade 35-timmarsveckan – en utmärkt liberal medicin för Frankrike och ett brott mot mycket av den tidigare ekonomiska politiken. Men hans prioriteringar för Europa kunde inte vara mindre liberala.
I sin iver att överbeskydda ekonomin är Sarkozy lika typiskt fransk som sina företrädare.
Den medicinen vägrar de flesta medlemsländer lyckligtvis att svälja.
Sarkozy har redan lyckats undergräva EU:s konkurrenspolitik. Det var en tydlig signal om Sarkozys viljestyrka. Och han har gjort klart att han tänker fortsätta på den vägen.
Liksom företrädaren Jacques Chirac tycks Sarkozy anse att Frankrikes intressen är hela Europas intressen. Han har stärkt motsättningarna mellan marknadsekonomiskt sinnade länder och protektionistiska. Den ideologiska kampen kommer säkerligen inte att mildras så länge Sarkozy styr Frankrike.
Sarkozy tycks vara en enmansshow med evighetsbatteri:
Hyperaktiv, oförutsägbar, motsägelsefull, manipulativ.
Veckans överraskning var att presidenten helt enkelt drog tillbaka sina krav.
Vi får se vad de nya löftena är värda.
EU:s finansministrar får nog se upp även i fortsättningen.
Andra bloggar om: Nicolas Sarkozy, Frankrike, EU, finansministrar, ministerrådet, stabilitetspakten, ECB, globalisering, penningpolitik, konkurrenspolitik, marknadsekonomi, protektionism
11 juli 2007
| [+/-] |
Överbetald skribent? |
Ledare, Sydsvenskan.se, 11 juli:
Somliga verkar anse att ett kall, ett engagerat yrkesliv, fortfarande motiverar lägre lön.
Moder Teresa hade dåligt betalt, men var inte diskriminerad. För henne var kallet allt. Det borde ”jämställdhetsrörelsen” diskutera snarare än att utgå från att strukturella orättvisor ligger bakom löneskillnader mellan män och kvinnor, skriver ledarskribenten Per Gudmundson i onsdagens Svenska Dagbladet.
Antingen har Gudmundson fel: han tycks helt ha missat de senaste decenniernas debatt, där kallet ofta har använts som en förevändning för att betala lägre lön för kvinnodominerade yrken, som sjuksköterska, än för mansdominerade.
Eller så har han rätt: det finns jobb där motivationen är viktigare än lönen.
Ledarskribent, kanske?
Frågan är om inte en engagerad skribent som Gudmundson har på tok för hög lön.
| [+/-] |
Också ett byggfusk |
Ledare i Sydsvenskan, 11 juli:
"Nolltolerans mot svartarbete, krävde byggbranschen i Almedalen igår.
Så lägligt. Just igår frågade sig nämligen många när branschen skall införa nolltolerans mot andra ljusskygga verksamheter, som kartellbildningar.
På tisdagen fälldes tingsrättsdomen i Sveriges största kartellmål. Flera stora privata byggföretag samt Vägverket Produktion fälldes för att ha delat upp asfaltentreprenader i södra Sverige mellan sig.
Under hela 90-talet hölls priserna uppe i hela landet, enligt Konkurrensverket.
(...)
Så smart av byggbranschen att samma dag göra ett utspel som visar att man tar fusk på allvar. Frågan är vem som tar utspelet på allvar.
Det var sannolikt ingen slump att det var just de stora byggjättarna som dömdes igår.
”En utbredd kultur”, menade Konkurrensverkets generaldirektör Claes Norgren i P1:s Studio Ett och talade om ”kunderna som är dödströtta på det här”. Enligt en undersökning verket gjort tror varannan chef i byggbranschen att det finns karteller.
(...)
Frågan är om de rättsliga instrument som nu står till buds är tillräckligt avskräckande. Svårigheterna att bevisa kartellbildningar och de stora vinsterna med olagligt samarbete tycks ofta väga tungt.
(...)
Konkurrensen måste fungera. Det har konsumenterna rätt att kräva:
Så vässa verktygen, precis som det föreslogs i en utredning i november 2006. Det kan vara skillnaden mellan välståndsskapande marknadsekonomiska mekanismer och rövarkapitalism."