Finanskrisen visar att euron behövs

Europakrönikan 4-5 november 2008

Den finansiella krisen har gjort det uppenbart att Danmark måste gå med i euro-samarbetet. Den analysen gjorde Danmarks premiärminister förra veckan:
- Euron ger politisk och ekonomisk stabilitet i Europa, och den pågående finansiella krisen gör det tydligt att Danmark måste gå med i euro-samarbetet, sade Anders Fogh Rasmussen när Europa liberala partier samlades till kongress i Stockholm.
En ny folkomröstning om EMU-medlemskap ska hållas före 2011.
Under finanskrisen har styrkan i den gemensamma valutan blivit tydlig. Det är inom euro-samarbetet som det funnits ledarskap att styra Europa genom den värsta krisen. Det var euroländernas räddningspaket som på allvar dämpade krisen.
Även i Polen har den finansiella krisen tvingat fram en ny debatt om euron. Premiärminister Donald Tusk och hans liberal-konservativa regering vill att Polen går med i valutaunionen 2012.

Men i Sverige tycks inte euro-frågan vara lika brännande. De borgerliga regeringspartierna har enats om att frågan inte ska upp under den här mandatperioden. Moderaterna ser dock finanskrisens verkningar som ett bevis på att euron behövs. Ja-anhängarna hade rätt, menade Fredrik Reinfeldt nyligen, och pekade på hur kronan fallit gentemot euron:
- Trots våra urstarka statsfinanser är ändå den finansiella oron av sådan magnitud att kronan nu tar stryk, sade statsministern härom veckan.
Folkpartiet är det enda parti som kräver en ny folkomröstning om euron, senast 2011. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vill däremot inte ha en ny folkomröstning om det blir maktskifte 2010.

Men euro-samarbetet handlar inte bara om ekonomi. Det är i lika hög grad ett politiskt samarbete.
Utanförskap har därför ett politiskt pris. De verkligt betydelsefulla ekonomisk-politiska besluten tas mellan euro-zonens ledare, där varken Sverige eller Danmark deltar vid förhandlingsbordet.
Det framstod med all önskvärd tydlighet när ledarna för de 15 euro-länderna möttes för några veckor sedan för att anta ett historiskt räddningspaket, medan ledarna för samtliga 27 EU-länder spelade en ganska undanskymd roll.
Detta mönster kan förstärkas ytterligare framöver. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har föreslagit att denna grupp blir en permanent ”ekonomisk regering” för Europa.
Om den blir verklighet, blir den en av EU:s tyngsta maktfaktorer. Den skulle inte bara åsidosätta finansministermötena, utan delvis även toppmötena, där ledarna för samtliga 27 länder samlas.
Om idén blir verklighet skulle den röra om i Europas ekonomiska gryta rejält. Just därför kommer sannolikt motståndet att bli stort, men det är inte omöjligt att Sarkozy ändå kan driva igenom en kompromiss.
Det finns en grogrund för förändring, eftersom den djupa krisen har visat att det behövs ett starkt europeiskt ekonomiskt ledarskap. Oavsett hur ett förnyat ekonomiskt samarbete kommer att se ut, kommer ett att vara säkert: de viktiga besluten kommer att fattas inom eurozonen.
För Sverige, Danmark, Polen och de övriga länder som står utanför euro-samarbetet gäller samma enkla sanning: utanförskapet har ett pris, som kan bli för stort.
Den finanskris som drabbade Sverige i början på 90-talet bidrog till att Sverige gick med i EU. Ska den nuvarande krisen bidra till att vi vågar ta steget fullt ut, som de flesta EU-länder redan gjort?

Marianne Ekdahl

Krisen kan bli start för en ny EU-politik

Europakrönikan 21-22 oktober 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Fyra gånger om året hålls EU:s toppmöten, och i förra veckan var det dags igen.
Men det verkligt betydande toppmötet hölls redan förra söndagen, när eurozonens regeringschefer möttes för att besluta om ett gigantiskt räddningspaket för banksystemen.

Under själva EU-toppmötet några dagar senare, kunde samtliga 27 EU-länder stödja strategin.
När Europas ledare visat handlingskraft reagerade finansmarknaderna genom att börserna tillfälligt steg, istället för att bara störtdyka. Men räddningsplanen kommer inte att stabilisera finansmarknaderna direkt, och den kom också för sent för att hindra en verklig recession i många EU-länder. Men den nya strategin har sänt tydliga signaler om att Europas ledare har handlingskraft att hantera krisen.
Fram till förra söndagens eurozon-toppmöte, hade regeringscheferna i de 15 euro-länderna inte mötts formellt sedan euron lanserades i januari 1999. Det säger något intressant om den europeiska ekonomiska politiken. När det verkligen är kris, är det eurozonens ledare som fattar besluten.
Nu sägs det också att mötet kan bli början på ett nytt skede i den europeiska politiken. Krisen kan bli en startpunkt för ett närmare ekonomiskt samarbete mellan EU-länderna.

I övrigt fokuserade EU-toppmötet på två frågor: EU:s klimatpaket och den nya så kallade migrationspakten.
Genom migrationspakten ska den lagliga invandringen samordnas, den illegala stoppas, och ett gemensamt asylsystem upprättas. Äntligen har EU-ledarna beslutat om ett så kallat ”blått kort” för arbetskraftsinvandrare, inspirerat av USA:s ”gröna kort”. EU:s befolkning åldras, och det behövs en vitaminkick i form av arbetskraft som kan bidra till att upprätthålla välfärden.
Men mycket tyder på att det kan bli hårdare tag framöver, som till exempel Frankrike och Italien vill, och att murarna runt Europa blir högre.
Samtidigt är överenskommelsen så bred att den ger stort utrymme för tolkning. Därför är det bra att det blir Sverige som ska lägga grunden för det gemensamma asylsystemet under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009. Sverige är ett av de länder som har någorlunda generösa asylregler, och som idag tar emot betydligt fler människor på flykt än de flesta andra EU-länder. Sverige har också en betydligt mer positiv syn på invandring och arbetskraftsinvandring än många andra länder.

Även i fråga om klimatpolitiken enades toppmötet om en kompromiss som ger utrymme för tolkning.
Åtta länder ville stoppa hela klimatpaketet, under förevändningen att de föreslagna klimatåtgärderna under den rådande finanskrisen skulle undergräva deras nationella industrier. Men det franska ordförandeskapet såg till att EU:s klimatarbete i stort sett fortsätter på rätt spår.
Däremot är toppmöteskompromissen en farlig eftergift. Den innebär att alla klimatåtgärder ska vara ”kostnadseffektiva”. Det argumentet kan nu komma att användas av de länder som är minst angelägna om en effektiv klimatpolitik för att bromsa viktiga åtgärder.
Även här måste Sverige – som är en drivkraft bakom EU:s miljöpolitik – driva på i rätt riktning!

Marianne Ekdahl

Franskt veto utan vett

Europakrönikan 7-8 oktober 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Färgglada skyddshjälmar är en ovanlig syn bland de mörka kostymerna och eleganta dräkterna i Europaparlamentet. Europaparlamentariker brukar ju inte behöva skyddshjälm på jobbet.
När Christofer Fjellner (m) och några andra parlamentariker delade ut skyddshjälmar härom veckan var det inte för att innertaket i plenisalen rasat ner, utan en protest mot flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg.

Efter att taket kollapsade i augusti har parlamentet fått stanna kvar i Bryssel under de två sammanträdena i september. Och det går ju precis lika bra, om inte bättre, som att hålla sammanträdena i Strasbourg. Parlamentarikerna är glada över att ha sluppit det opraktiska resandet för en gångs skull, och kraven på att parlamentet borde få stanna i Bryssel blir allt starkare.

Idag har Europaparlamentet inte två säten, utan faktiskt tre. Parlamentet fattar de lagstiftande besluten i Strasbourg i franska Alsace, men förbereder besluten i Bryssel. Plenum sammanträder i Frankrike, medan det mesta av arbetet, det vill säga utskottsmöten, partigruppsmöten och förhandlingar, tar plats i Belgien.
Till sessionerna i Strasbourg följer tjänstemän, assistenter, lobbyister och journalister. Samt de ledamöter och tjänstemän från kommissionen och rådet i Bryssel som vill påverka parlamentets beslut. Sammanlagt 5000 personer och 20 ton dokument färdas tolv gånger om året de 43 milen mellan Bryssel och Strasbourg.
Dessutom har parlamentet ett tredje säte i Luxemburg, där mycket av det administrativa arbetet sker.

Att de europeiska folkvalda möts just i Alsace – en plats för blodiga slag i båda världskrigen – har haft ett viktigt symbolvärde. Fred, försoning och mellanfolkligt samarbete. Inte minst eftersom EU länge ofta drivits av det fransk-tyska lokomotivet.
Men pendlandet är idag absurt.
Det enda positiva som kan sägas är att de tunga dokumentlådorna som körs med lastbil mellan Belgien och Frankrike skapar jobb inom flyttbranschen. Nackdelarna kan räknas i kronor – två miljarder per år i runda tal. För att inte tala om kostnaderna i tid och miljö.

Men frågan är känslig. Av parlamentsledamöterna själva är en majoritet emot pendlandet. Men hittills har alla förändringsinitiativ fallit på det franska motståndet. För Frankrike handlar detta om prestige. Och för Strasbourg om reda pengar. Helt andra sakfrågor tas som gisslan och det resulterar i franska veton.
Därför vågar de flesta politiker i parlamentet, i nationella regeringar och i kommissionen inte lyfta frågan av rädsla för att stöta sig med Frankrike.

Men det rasade taket har satt fart på debatten igen. Och stödet för att stoppa flyttkarusellen blir allt större.
Toppmötena som tidigare organiserades av varje ordförandeland har redan flyttat till Bryssel. Kommissionen och rådet finns i Bryssel.
Det är hög tid även för parlamentet att ta steget.

Marianne Ekdahl

Klarar Europa en finansiell härdsmälta?

Europakrönikan 23-24 september 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

En mardröm, kallar många den finansiella krisen i USA, som under de gångna veckorna har slagit till med kraft.
Över hela världen darrar finansministrar och finansmarknader, eftersom den amerikanska ekonomin påverkar hela världen. USA:s andel av världsekonomin är 30 procent.

Många länder världen över har redan påverkats kraftigt av den ekonomiska nedgång som startade med den amerikanska bolånekrisen för drygt ett år sedan.
Sverige har knappast kommit undan. För ett år sedan förutspådde det svenska Konjunkturinstitutet att tillväxt skulle bli 3,8 procent för 2008. I augusti hade prognosen skrivits ner till 1,7 procent.
I USA har krisen inneburit stigande arbetslöshet, högre energipriser och minskad privat konsumtion. Även i Storbritannien stiger arbetslösheten kraftigt, och inflationen är den högsta på 16 år. Den tyska ekonomin har påverkats något mindre, medan den spanska nu genomgår sin djupaste sin djupaste kris på decennier.
Under de gångna veckornas turbulens har finanskrisen i USA fördjupats på ett sätt som få trodde var möjligt. Den amerikanska staten har tvingats ta kontrollen över de två största bolåneinstituten, Fannie Mae och Freddie Mac. Storbanken Lehman Brothers har kraschat. Den federala regeringen har lagt fram ett gigantiskt räddningspaket värt 700 miljarder dollar – mer än 4600 miljarder kronor.
Det är en statlig intervention av historiska mått, inte minst med hänsyn till den marknadsliberala politik som brukar drivas från Washington. Det är också ett bakslag för president George W Bush att tvingas avsluta sin presidentperiod med en enorm intervention för att hantera den djupaste finanskrisen sedan Wall Street-kraschen 1929.

Men trots krispaket både i USA och i andra länder finns det en risk att finanskrisen leder till en djupare ekonomisk nedgång.
En global härdsmälta, talas det till och med om. En del bedömare tror att det inte bara blir en tillfällig nedgång, utan slutet på fler decennier av kontinuerlig kreditexpansion.
Men hur kommer Europa att klara en ännu djupare ekonomisk kris?
Det finns det inga svar på idag. Finanskriser kan få oförutsägbara förlopp.
Sverige behöver inte nödvändigtvis drabbas så hårt. Enligt Konjunkturinstitutet kan lågkonjunkturen i Sverige bli relativt mild. Den svenska ekonomin är i grunden god.
Men med tanke på den lågkonjunktur som redan råder i många europeiska länder, kan en fördjupad ekonomisk kris få stora konsekvenser även på den här sidan Atlanten.
Den främsta lärdomen att dra är att finansmarknaderna behöver ta mindre lättvindigt på risker.
Men det står också klart att Europa i ännu högre grad än tidigare måste rusta sig för framtiden.
Här har EU:s så kallade Lissabonagenda för konkurrenskraft och sysselsättning kanske den mest betydande rollen att spela. Att få fler människor i arbete och att investera i forskning och innovation är grunden för en hållbar och stabil ekonomisk utveckling.

Marianne Ekdahl

Ett mer socialt Europa

Europakrönikan 9 september 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Tidningarnas rubriker domineras av krisen i Georgien. Men i skuggan av Georgienkrisen händer det mycket annat i Europa som egentligen påverkar oss medborgare mycket mer.
I Bryssel har det länge talats om det socialpolitiska ”paket” som EU-kommissionen arbetat med under att par år. När kommissionär Vladimir Spidla i förra veckan talade inför Europaparlamentet presenterade han paketet som det största lagstiftningspaket som någonsin lagts fram av kommissionen:
- Ekonomiska och sociala åtgärder är två sidor av samma mynt, och de måste samordnas för att komma människor till godo, sade Spidla inför parlamentet.
Paketet omfattar ett tjugotal nya åtgärder inom sysselsättning och socialpolitik. De flesta Europaparlamentariker har välkomnat detta steg mot ”ett mer socialt Europa”.

Det viktigaste förslaget är ett brett direktiv som ska förbjuda all form av diskriminering. Likabehandling är ett centralt område i EU:s grundläggande fördrag. Redan idag förbjuder EU olika typer av diskriminering – ålder, etnisk härkomst, sexuell läggning, funktionshinder, religion, politiska åsikter – men bara inom arbetslivet. Det finns också en omfattande lagstiftning som förbjuder särbehandling av kvinnor och män.
Men det saknas ett heltäckande förbud mot diskriminering, inte bara i arbetslivet, utan även i tjänstesektorn, inom socialförsäkringssystemen, och så vidare. Europaparlamentariker och intresseorganisationer har krävt en sådan lag i flera år, och under sommaren lade EU-kommissionen till slut fram ett sådant lagförslag.
Om förslaget godkänns av ministerrådet, och inte urvattnas på vägen mot att bli färdig lag, blir det mycket stort steg framåt för principen att alla medborgare bör behandlas lika.

Men ska EU verkligen ägna sig åt socialpolitik? Borde inte subsidiaritetsprincipen råda, det vill säga att de politiska besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt? EU-länderna har ju mycket olika traditioner och lagar när det gäller socialförsäkringar, arbetsrätt, föräldraledighet?
Ja, social- och sysselsättningspolitik är områden som till största del utformas av varje EU-land själv.
Så bör det förbli. Och så kommer det också att förbli. Varken i medlemsländerna eller i Bryssel finns en utbredd önskan om till exempel ett gemensamt europeiskt socialförsäkringssystem.
Men lika självklart är det också att EU måste ha en politik för sociala frågor och sysselsättning. All politik syftar i grund och botten till att förbättra människors liv. Det gäller politiken i kommunerna likväl som EU-politiken. Även om makten över socialpolitiken framför allt finns i varje EU-land, måste EU kunna bidra till att höja levnadsstandarden över hela kontinenten.
EU har redan bidragit till att arbetsvillkoren och delar av det sociala skyddet förbättrats i många EU-länder.
Likabehandling och förbud mot diskriminering är ett utmärkt exempel. Det är ett område där EU kan bidra till att förbättra nationella lagar och till att alla EU-medborgare behandlas lika.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: EU, socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, likabehandling, diskriminering, subsidiaritetsprincipen

I samklang med Österlens själ

Europakrönikan
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Bleknade fartyg i svart-vitt, med handkolorerade flaggor. På ett av fartygen står det textat "Märta". Fotografierna av fartyg har hängt på väggen här i Kivik så länge jag kan minnas. Fartygen seglade min morfarsfar med. Han var sjökapten, och hämtade virke i Norrland som han sedan fraktade till Skottland, Tyskland och Frankrike.

Nu är det en annan tid. Kiviks fiskare och sjökaptener har bytts ut mot turister och sommarboende. Fler och fler varje sommar. Varken fisket eller sjöfarten skapar några stora inkomster åt Österlen längre, men turisterna som törstar efter kulturen, maten, naturen och ljuset på Österlen skapar nya möjligheter.

Turismen skapar arbetstillfällen och ger skatteinkomster. Den lägger grunden för att nya butiker och restauranger kan öppna varje år. Den ger inkomster åt konstnärer, hantverkare och fria yrkesutövare. Den innebär att många gamla fiskarstugor som annars skulle förfallit i stället renoveras varsamt.

Varje år sker nya förändringar. Och varje år gläds jag åt att se alla nya verksamheter som slår upp portarna. Alla eldsjälar som slår sig ner på Österlen för att skapa något nytt som berikar regionen.

Kivik är ett bra exempel, där flera butiker, gallerier, kaféer och restauranger har öppnat de senaste åren. Men den som vill uppleva det "genuina" Österlen riskerar att bli besviken.

Numera har mjukt gräs fått ge vika för oräkneliga nya parkeringsplatser nere vid havet. En enkelriktad asfalterad väg runt hela hamnområdet leder trafiken till och från fiskaffärerna. Den påminner om Inre Ringvägen i Malmö, bara helt malplacerad.

Det vackra hamnområdet har alltid varit en oas – liksom resten av Kivik. Nu har hela hamnområdet blivit grått, grått, grått. Parkeringarna, husen, vägen, till och med blomkrukorna: som ett tungt, grått sjok mellan det blå, glittrande havet och det småskaliga, färgstarka bysamhället. Det bryter radikalt mot resten av bebyggelsen i samhället. Jag tvivlar på att något motsvarande byggts i något annat fiskarsamhälle längs kusten.

Trenden i de flesta städer är i stället den motsatta. Där river man centralt placerade industrihamnar så att invånarna kan få glädje av en vacker stadsdel nära havet. Malmö, Helsingborg och Sundsvall är bara några exempel. Därför är det särskilt tråkigt att utvecklingen just i Kivik tyckts gå åt motsatt håll. Mer asfalt, fler parkeringsplatser, nästan industrikänsla.

Utveckling är inte fel – snarare tvärtom. Vi ska välkomna den utveckling som sker i takt med de allt fler turisterna. Men den måste kunna ske i samklang med Österlens "själ". Det som lockar människor till Österlen och får dem att stanna kvar är ju skönheten. Det pittoreska och det fridfulla. Det gamla och historiska. Inte asfalt, storskalighet, modernism. Det finns redan i Stockholm och Malmö.

Vi får akta oss för att förstöra det som är unikt för Österlen.

EU behövs för att medla i Georgien

Europakrönikan 12-13 augusti 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trellebors Allehanda

Rosornas revolution i Georgien 2003 direktsändes i TV över hela världen. Det var fantastiska scener som utspelades.
Demonstrationerna i Tbilisi mot den dåvarande presidenten Edvard Sjevardnadze övergick i att en folkmassa steg för steg övertog parlamentet under dess öppningssession. Sjevardnadze flydde bakvägen. Oppositionsledaren Michail Saakasjvili vann en jordskredsseger några veckor senare, på en tydligt väst-inriktad politik och ett hopp om förnyelse.

Nu har Georgien på bara några dagar hamnat i ett krig som av diplomater beskrivs som den mest allvarliga krisen i världen på flera år.
Georgisk militär angriper Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Ryskt stridsflyg har attackerat mål inuti Georgien. Minst 2000 människor har dött, både civila och soldater. Än fler människor befinner sig på flykt.

Ingen förväntade sig nog en problemfri demokratisering av Georgien, med dess etniska spänningar och två krutdurkar, Sydossetien och Abchazien.
Sydossetien bröt sig i början av 1990-talet loss från Georgien. Men Saakasjvili vill föra tillbaka utbrytarrepubliken under sitt direkta styre, något som har bidragit till att underblåsa konflikten. I en folkomröstning 2006 röstade 90 procent av sydosseterna för självständighet.
En bidragande orsak till att krisen blossat upp just nu är också att flera länder erkänt Kosovo som en självständig stat. Det har fått många separatister världen över att vädra morgonluft.

Rysslands intresse i regionen hänger samman med att det i Sydossetien finns starkare historiska band till Ryssland än till Georgien. Nordosseterna lever just i Ryssland. Men många ser också attackerna mot Georgien som ett sätt att bestraffa landet för den väst-vänliga linje landet valt.
Angreppet på Georgien är också ett sätt för Ryssland att visa upp sig som en stormakt. Ryssland har länge använt sig av gaskranen som ett vapen i den internationella politiken. Nu vill man även visa upp sin militära styrka.

Hur vägen ut ur krisen ska se ut är ännu för tidigt att säga. Men det enda acceptabla är en förhandlingslösning.
Från omvärlden och från EU:s sida behövs ökat politiskt tryck på både Ryssland och Georgien. Krisen får inte heller tillåtas att sprida sig till resten av Kaukasus. Redan ser det ut som om krisen har nått den andra utbrytarrepubliken Abchazien.
Det kommer att bli en hårdare ton gentemot Ryssland framöver. Men EU behöver också balansera sin kritik för att inte alltför mycket skada de ekonomiska banden med Ryssland. Många länder i Europa är beroende av den ryska oljan och gasen, men också av Georgien som är ett viktigt transitland.

Men EU har också en viktig roll som medlare och pådrivare av en konstruktiv lösning.
Tonen mellan USA och Ryssland har hårdnat betydligt under den senaste veckan. Ett nytt kallt krig är knappast vad världen behöver. Det är bara EU som har styrkan och trovärdigheten att agera som medlare.
Sällan har behovet av att EU kan hävda sin utrikespolitiska röst i världen framstått så tydligt som nu.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: Georgien, Sydossetien, Ryssland, EU, kallt krig, EU:s utrikespolitik, diplomati, medling

Seger för rättvisan, för Serbien och för Europa

Europakrönikan 29-30 juli 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Efter Jugoslaviens sönderfall förvandlades Balkan till en blodig krigsskådeplats. I den dåvarande serbiska ledningen var det tre personer som hade det högsta ansvaret för detta.
En av dem, Serbiens förre president Slobodan Milosevic, åtalades vid krigsförbrytartribunalen i Haag, men dog innan han hann få sin dom. En annan, den förre generalen Ratko Mladic, med massakern i Srebrenica 1995 på sitt samvete, är fortfarande på fri fot.
Den tredje, den tidigare bosnienserbiske presidenten Radovan Karadzic, kunde i förra veckan arresteras i Belgrad. Senare ska han utlämnas till domstolen i Haag.
Att så till slut skedde är en seger för rättvisan.
Karadzic kommer att åtalas för folkmord och för brott mot mänskligheten. Han var en av de ansvariga för 200.000 bosniska muslimers död och för fördrivandet av 1,2 miljoner människor.
Europas mest eftersökte krigsförbrytare har kunnat hålla sig gömd i tretton år, bland annat för att han skaffade sig en ny identitet medan hans vänner fortfarande var vid makten.
Visst hade han kunnat gripas tidigare. Visst har världens underrättelsetjänster haft information. Men det var inte förrän den serbiska underrättelsetjänsten fick en ny chef som Karadzic kunde gripas.
Därför var arresteringen av Karadzic också en seger för Serbien.
Landets president Boris Tadic vann valet i maj på en Europainriktad politik. Han har nu bidragit med den enskilt största pusselbiten för att nå ett serbiskt EU-medlemskap. Under flera år har EU betonat att Serbien har en framtid inom unionen, men att Serbien fullt ut måste samarbeta med krigsförbrytartribunalen.

Nu har Serbien visat att landet menar allvar med sina europeiska ambitioner, och har tagit ett steg mot att göra upp med sitt förflutna. Däremot återstår det för Serbien att även överlämna Ratko Mladic – ”slaktaren från Srebrenica” – till Haag. Det återstår också att se om den mer samarbetsvilliga inställningen också kommer att gälla Kosovo-provinsen. Närmast har Tadic att hantera den nationalistiska back-lash som utlösts av arresteringen av Karadzic.
Vägen till Bryssel är fortfarande lång.

Men arresteringen var också en seger för Europa.
Den är ett konkret exempel på att EU:s metod för att utvidga unionen, med både morötter och piskor, fungerar. Krav på demokratiska, ekonomiska och rättsliga reformer kombineras med uppmuntrande steg för att knyta länderna närmare EU.
I april togs ett viktigt steg mot medlemskap, genom att EU upprättade ett stabiliserings- och associationsavtal med Serbien, trots att Karadzic fortfarande var på fri fot, något som då fick kritik. Men att på så sätt stödja de europeiskt inriktade reformkrafterna har nu burit frukt. Utan avtalet hade kanske valet i maj inte gett en så tydlig seger för de Europavänliga krafterna.
Nu har den metoden bidragit till att Europas mest efterspanade krigsförbrytare till slut kommer att tvingas möta rättsväsendet. Och Serbien har kunnat avsluta ett kapitel i sin historia.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: Radovan Karadzic, Haag, Krigsförbrytartribunalen, Bosnien, Serbien, Jugoslavien, Balkan, brott mot mänskligheten, Boris Tadic, EU, utvidgning

EU och bloggarna - fjädern som blev en höna

Europakrönikan 1-2 juli 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda


”EU vill registrera alla bloggare!” ”EU hotar yttrandefriheten!”
Så har det låtit i delar av svensk media och i den svenska bloggvärlden den senaste veckan. Uppeldade av den hätska FRA-debatten har opinionsbildare och integritetsdebattörer siktat in sig på en ny fråga: att EU vill strypa den fria opinionsbildning som sker i bloggvärlden.
Men självklart vill inte EU det. Det här är en klassisk anka.
I en rapport om mediekoncentration som antagits av Europaparlamentets kulturutskott, föreslås bland annat att bloggares rättsliga ställning måste klargöras och att det måste finnas rättsliga ramar för vem som är ansvarig för innehållet vid en rättsprocess. I sig är detta inte helt fel – delar av Internet är laglöst land. Ursprungligen fanns även ett hårresande förslag om kvalitetsmärkning av bloggare, men det fick tummen ner av utskottet.
Av denna fjäder blev det en höna i den svenska debatten.
Detta är inget formellt EU-förslag. Det har tillkommit på initiativ av en enskild parlamentariker, den estländska socialdemokraten Marianne Mikko. Hennes argumentation har varit betydligt värre än själva rapporten.
Det kommer knappast att omvandlas till bindande lag. Parlamentets så kallade egen-initiativ-rapporter kan vara betydelsefulla för de ledamöter som tagit fram dem, och som ett uttryck för en politisk vilja, men de brukar vara mycket snabbt glömda.
Det finns ingen risk att förslaget får någon större betydelse. Det som är ogenomtänkt och orealistiskt i rapporten kommer att röstas ner när det når parlamentets kammare i september. Var så säker.

Det är underligt att se hur en struntsak så lätt blåstes upp till en mediastorm. Men det fanns ett par faktorer som bidrog till det.
Det råkade vara en struntsak som passade alltför väl in i en medielogik där EU ofta påstås lägga näsan i blöt, ägna sig åt löjeväckande detaljstyrning eller hota att ta ifrån oss svenskar våra allra svenskaste traditioner.
Det råkade också vara en struntsak som passade som hand i handske i den debatt om övervakning och Storebrorsmentalitet som följt med den kontroversiella FRA-lagen. Först vill regeringen övervaka alla medborgare, och sedan vill EU registrera och kvalitetsmärka alla bloggare!

Stormen i vattenglaset säger något om hur många svenskar ser på EU. Men det säger också en del om vilka kunskaper svenska journalister har om EU, och särskilt om Europaparlamentet. Hade ett förslag motsvarande Mikkos lagts i riksdagen hade ingen tagit det på allvar, utan tagit det för vad det var – ett stolpskott av en enskild politiker, utan politiskt värde.
Så nästa gång du läser i en tidning eller på en blogg att ”EU vill införa ditten” eller att ”EU vill förbjuda datten” - tro inte allt du läser!

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, Europaparlamentet, bloggar, Marianne Mikko, mediepolitik, storm i vattenglas

Irlands nej får inte stoppa viktiga reformer

Europakrönikan 17-18 juni 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Fredagen den 13 juni blev resultatet av Irlands folkomröstning offentligt. Kanske var det ingen slump att irländarnas no! till det nya Lissabonfördraget i förra veckan blev ett stort bakslag för Europa.
Det var flera orsaker som bidrog till resultatet, mestadels inrikespolitiska frågor. Valkampanjen präglades till stor del av skrämselpropaganda om risken för höjda skatter, påtvingad abortlagstiftning och mindre EU-stöd till Irland, vilket fick många irländare att rösta nej. Bedömare menar att mycket få hade läst eller förstått innebörden i själva fördraget. Istället lade många sin röst som en protest mot det politiska etablissemanget, som ville ha ett ja.
Många irländare ville också se ett mer demokratiskt EU, med mer utrymme för medborgarna. Det är en ödets ironi att Lissabonfördraget är skrivet just för att förbättra demokratin och den medborgerliga förankringen i EU!

Irlands nej är ett bakslag för EU:s försök att ta fram nya regler för samarbetet. Det är ett bakslag för de medlemsländer som redan ratificerat fördraget och förbereder sig för att arbeta utifrån de nya reglerna.
Men vad händer nu?
Alla 27 medlemsländer måste godkänna nya EU-fördrag. Det är därför sannolikt att fördraget inte kan träda i kraft i januari 2009 som planerat. Under midsommarhelgens toppmöte ska EU:s medlemsstater besluta hur man ska gå vidare.
Och hur kommer det att påverka EU-samarbetet?
För EU:s del kan det betyda att Nicefördraget kommer att gälla lite längre än det var tänkt, och fördröja angelägna reformer. Det kan påverka unionens beslutsförmåga och den framtida utvidgningen.
För Sveriges betyder det kanske att Sverige under ordförandeskapet hösten 2009 inte behöver dela ordförandeposten med en permanent EU-ordförande. Statsminister Fredrik Reinfeldt får då, liksom Göran Persson gjorde 2001, en möjlighet till inrikespolitiska vinster genom att visa upp sig som en europeisk statsman.

När de franska och nederländska folken 2005 röstade non och nee till det dåvarande konstitutionella fördraget försattes EU i en djup kris. Det gick som ett skalv genom hela Europa.
Så skedde inte den här gången.
Bakslag, ja. Men inte en lika djup kris som 2005.
Det finns en stark vilja bland EU-länderna att gå vidare och finna en lösning. Irlands nej kommer knappast att stoppa hela processen.
Av EU:s 495 miljoner invånare deltog runt 1,6 miljoner i den irländska folkomröstningen. Å andra sidan har hela 18 EU-länder, det vill säga två av tre, hunnit ratificera Lissabonfördraget. Andra planerar att göra det snart. I Sverige har lagrådet redan gett klartecken, och riksdagen planerar att anta fördraget i höst.
En möjlig lösning är att Irland får något undantag från fördraget. Det finns redan flera länder som har sådana undantag, inte minst Danmark.

EU har klarat av värre kriser än så här. Systemet är robust.
Eller som Washington Post’s välkände kolumnist Robert Kagan uttryckte det häromdagen: ”EU är fortfarande en mirakulös organisation, och ingen kan tro på något annat än att den fortsätter att gå framåt.”

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: Irland, Lissabonfördraget, folkomröstning, EU, ratificering

EU:s nya president blir – en man

Europakrönikan 3-4 juni 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Nästa år ska EU få sin första president. Eller, som den formella titeln är, permanent ordförande för Europeiska rådet.
Det en av de främsta reformerna i det nya Lissabonfördraget som ska träda i kraft i januari 2009 – om det ratificeras i alla medlemsstater. Idag får Europeiska rådet – och därmed EU:s toppmöten – en ny ordförande varje halvår, när ordförandeklubban byter hand. Men exakt vilken roll den nya ordföranden ska ha är ännu oklart.
Ett hett namn är Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker, som har stort inflytande över den europeiska politiken, trots att han representerar ett litet land. Andra kandidater är Bertie Ahern, Irlands förra premiärminister och Wolfgang Schüssel, tidigare österrikisk kansler.
Samtidigt ska EU få en utrikesminister, när posten som utrikespolitisk talesman och kommissionär med ansvar för utrikesrelationer ska slås ihop. Ett par namn med låga odds är David Milliband, ung och framgångsrik brittisk utrikesminister, och vår egen Carl Bildt. Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair kan vara aktuell för båda posterna.
EU-länderna börjar inte diskutera kandidater på allvar förrän Frankrike tar över ordförandeskapet den 1 juli. Men det senaste halvåret har det spekulerats vilt. Och alla namn som nämnts har haft något gemensamt:
”Allt jag vet är att det alltid handlar om män. Mycket sällan handlar det om kvinnliga kandidater.”
Det citatet av Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström sitter på min anslagstavla. Det var i vintras som jag läste det, och min första tanke var att Wallström självklart har rätt. Då, likväl som nu.
Margot Wallström är värd en stor applåd för att hon sedan dess hållit frågan högt på dagordningen genom artiklar, intervjuer och i olika politiska forum. I Financial Times nyligen uppmanade hon till en bred kampanj över parti- och nationsgränser för att öka kvinnors närvaro i den europeiska politiken.
Min andra tanke var att den sortens frispråkighet är ovanlig bland högt uppsatta kvinnor, om de inte är i slutet av sin karriär. För vill en kvinna uppnå eller behålla inflytande brukar det vara bäst att inte tala om jämställdhet. Tyvärr förstärker det en ond cirkel – om de kvinnor som har makt sällan påtalar bristen på kvinnor på topposter och i VD-stolar, blir trycket på förändring desto mindre.
Men visst finns det kvinnor som skulle vara utmärkta kandidater till EU:s verkliga toppjobb. Men i en ”manlig kartell”, för att låna en fras av Wallströms, brukar kvinnliga kandidater sällan komma fram.
Lettiska Vaira Vike-Freiberga, Mary Robinson från Irland och finska Tarja Halonen har alla respekterade namn med gedigen erfarenhet av jobbet som president. Tysklands förbundskansler Angela Merkel vore självskriven, men är inte intresserad, sägs det.
I USA har Hillary Clinton visat att en kvinna på allvar kan vara med och slåss om att bli president.
Det borde vara självklart även i Europa.

Marianne Ekdahl

Matkrisen ett steg bakåt i utvecklingen

Europakrönikan 19-20 maj 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda


Hungersnöd.
Ordet associerar till 1800-talet. Eller till 1980-talets svältkatastrof i Etiopien.
Men matbrist har återigen blivit ett verkligt problem i många länder. Under våren har de globala matpriserna ökat kraftigt, i vissa fall mångdubblats: idag är världspriset på ris tre gånger högre än vid årsskiftet.
För de flesta svenskar har det ingen stor betydelse, men för människor som redan kämpar med att försörja sin familj kan det betyda liv eller död. Under våren har matkrisen orsakat verkliga kravaller, framför allt i afrikanska länder, men även i andra världsdelar.
På fredag träffas FN:s människorättsråd i Génève för att diskutera den pågående globala matkrisen. Och i juni träffas FN:s jordbruksorganisation FAO i Rom, i samma syfte.
Orsakerna till matkrisen är många. Skiftande väderförhållanden i klimatförändringarnas spår. Högre levnadsstandard och ökad efterfrågan på förädlade livsmedel. Högre bensinpris har gjort det dyrare att producera och transportera livsmedel. Den ökade efterfrågan på etanol tillverkad av livsmedel som majs och vete. De stigande matpriserna har i sig lett till spekulationer, som minskat tillgången och därmed höjt matpriserna ytterligare.
Matbrist brukar beröra begränsade områden och bero på ett antal lätt identifierade orsaker. Men den globala dimensionen och de många samverkande orsakerna som ligger bakom krisen gör situationen både allvarligare och mer svårlöst än tidigare hungerskriser.
Det är ett steg bakåt i mänsklighetens utveckling. Levnadsstandarden ökar i de flesta länder i världen, liksom medellivslängden. Men mat är en helt grundläggande förutsättning för allt annat.
Eftersom även de rika länderna får känna på de stigande matpriserna har de fått upp ögonen för matkrisen, och det har ökat viljan att bidra för att lösa problemen.
Men frågan är om de åtgärder som sker kommer att räcka eller ha rätt fokus. Nödhjälp kan lindra den mest akuta svälten och hindra mänskligt lidande, men inte göra något åt de grundläggande problemen.
För att vända utvecklingen och hindra att liknande kriser uppstår igen krävs också långsiktighet. Och det ser tyvärr inte så ljust ut.
EU:s jordbrukspolitik, med sina höga tullmurar gentemot omvärlden, kommer sannolikt inte att genomgå några större reformer.
EU har redan siktet inställt på andra generationens biobränsle, dvs producerat av råvaror som cellulosa och gräs, men det kommer att ta tid att förfina tekniken och ställa om produktionen.
Och som i alla frågor av global natur är det globala handelssystemet avgörande. Men den pågående Doha-rundan som ska utmynna i ett nytt WTO-avtal är så nära dödförklarad man kan komma. De stora handelsnationerna har redan börjat sluta bilaterala avtal med viktiga handelspartners, det vill säga de stora, växande ekonomierna som Indien, Kina, Brasilien och Korea.
Om det inte blir ett nytt WTO-avtal kommer de fattigaste länderna - de som är i störst behov av att öka sin handel - att stå utanför det globala handelssystemet.


Marianne Ekdahl

Ett större Europa - och bättre

Europakrönikan 5-6 maj 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda


För fyra år sedan hände något fantastiskt. När åtta länder bakom den forna järnridån den 1 maj 2004 blev medlemmar i EU var Europa inte längre delat. I sextio år hade Europa varit uppdelat i öst och väst. Genom EU:s största utvidgning hittills – ofta kallad ”Big Bang” – blev kontinenten hel igen. Järnridån föll för gott.
Men mentalt har Europas tudelning delvis levt kvar. Fortfarande talar många om ”nya” och ”gamla” medlemsstater. I Europaparlamentet har detta skapat nya politiska skiljelinjer som påverkar hur ledamöterna röstar. Tydligast märks det i den största partigruppen, den konservativa EPP-gruppen.
Men i grund och botten är detta småpotatis. Det har blivit färre konflikter mellan ”nya” och ”gamla” länder, mellan rika och fattiga stater, än vad många befarade.
Ekonomin har inte blivit sämre, utan bättre. Tillväxten och investeringstakten i de ”nya” länderna har överskridit alla förväntningar. Den ökade efterfrågan på varor och tjänster har även gynnat de ”gamla” länderna, trots att de flesta får lite mindre kvar i statskassan i form av EU-stöd.
Den oro som fanns i början av 2000-talet över att mängder av människor skulle flytta från öst till väst har visat sig grundlös. Länder som Storbritannien och Sverige, som inte stängt sina arbetsmarknader, har snarare kunnat dra nytta av de många människor från de ”nya” länderna som gärna jobbar utomlands några år med bättre lön än de kan få hemma. Det har minskat arbetskraftsbristen i en del sektorer, och på så sätt gynnat ekonomin som helhet.

Beslutsmaskineriet har också gynnats av den stora utvidgningen. Tidigare kraxade olyckskorparna om att beslutsfattandet skulle bli mycket trögare, att det till och med skulle bli omöjligt att fatta beslut med 25 länder vid förhandlingsbordet i ministerrådet.
Flera studier visar att det blivit tvärtom. Utvidgningen har inte bidragit särskilt mycket till att försvåra diskussionerna. Det har inte blivit svårare att fatta beslut.
Däremot har beslutsfattandet på många håll anpassat sig efter de nya villkoren. Diskussionerna i ministerrådet har blivit kortare, och mer av förhandlingarna sker genom ”sherpas”, utsända av medlemsstaterna. EU-kommissionen har också lyckats arbeta lika effektivt som tidigare. Kommissionärerna själva arbetar ofta i små grupper runt olika sakfrågor, färre beslut fattas med alla kommissionärer närvarande.

I stort har Europa alltså påverkats positivt av ”Big Bang”.
Det kan vara värt att ha i minnet, eftersom nya länder idag står på tur att närma sig EU, medan många politiker vill bromsa den fortsatta utvidgningen.
Turkiet är för fattigt, och dessutom muslimskt, säger de. Det är helt enkelt för annorlunda, och kommer att förändra EU alltför mycket. Många sätter också frågetecken för Kroatien, Bosnien och Serbien, för att inte tala om Albanien och Ukraina.
Men den framgångsrika utvidgningen 2004 visar att stora steg inte bara är möjliga – de kan också skynda på förbättringar.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: EU, utvidgningen, utvidgning, Turkiet, , järnridån, demokratisering, tillväxt, Europa, nya och gamla medlemsstater

Berlusconi och hans vänner

Europakrönikan 22-23 april 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda


Tredje gången gillt för Silvio Berlusconi: efter att ha vunnit en klar majoritet i det italienska parlamentets båda kamrar, blir nu miljardären och mediemagnaten premiärminister för tredje gången.
Och Berlusconi vore inte Berlusconi om han inte trampade i klaveret med det samma. En lika ”rosa” regering som i Spanien, med nio kvinnor och åtta män, blir det minsann inte i Italien, lät han meddela.
Italiens nyvalde premiärminister har alltså redan gjort de spanska grannarna upprörda. Men hur kommer Italiens relationer till resten av Europa att bli? Ja, Berlusconis vänner kan säga en del om vart vinden kommer att blåsa.
Många bedömare påminner om Berlusconis likheter med Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Båda är impulsiva och USA-vänliga högerpolitiker, med alltför nära band till media och näringsliv. De kommer också väl överens personligen.
Berlusconi har redan lovat att bistå Sarkozy i hans attacker på den Europeiska Centralbanken. Sarkozys försök att undergräva ECB:s oberoende – och därmed grunden för en framgångsrik inflationsbekämpning - har mött hårt motstånd runt om i Europa, eftersom det strider mot EU:s fördrag. Men om han får en nära vän i Rom, kan han tyvärr få mer kraft bakom sina orimliga krav.
En annan ledare som kan tänkas knyta närmare band med Italien är Rysslands avgående president Vladimir Putin. Putin var den första utländska ledare som besökte Berlusconi för att gratulera till valsegern. De hade säkert mycket att tala om: ryska Gazprom bedriver allt mer intensiva affärer med de italienska energijättarna, vilket innebär enorma ekonomiska intressen för båda länderna.
Men relationen till Bryssel – hur kommer den att bli? Berlusconi har ju tidigare retat upp ganska många med sina klavertramp och sitt sätt att styra media och rättssystem så att det gynnar honom själv.
I Bryssel lär Berlusconi möjligtvis att stöta på mindre motstånd än han tidigare fått för sina dubbla roller och anklagelserna om korruption. Där finns nämligen en annan ledare som också vill bli omvald: EU-kommissionens ordförande José-Manuel Barroso.
Han har sannolikt stöd från ledarna för de tre största länderna – Sarkozy, Angela Merkel och Gordon Brown. Men han vill nog inte stöta sig med Berlusconi heller.
Barroso valdes 2004 som en kompromisskandidat, eftersom de flesta av de andra kandidaterna var som röda skynken för antingen federalisterna eller EU-skeptikerna. Däremot fruktade många miljövänner och förespråkare av ett mer ”socialt” Europa att Barrosos höger-mitten-dominerade kommission skulle sätta käppar i hjulen för reformer inom miljö och socialpolitik. En del av kritiken tycks Barroso vilja bemöta genom ett nytt, stort socialpolitiskt paket nu i juni.
Men annars har farhågorna kommit på skam. Klimatpolitiken har blivit den största politiska uppgiften för den sittande kommissionen.
Om Barroso vill bli omvald nästa år, kan det vara avgörande om han klarar av att genomföra en så ambitiös klimatpolitik som utlovats.

Andra bloggar om: EU, Silvio Berlusconi, Italien, italiensk politik, Vladimir Putin, Nicolas Sarkozy, José-Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande

Sarkozy syns, men Merkel verkar

Europakrönikan 9-10 april 2008

Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Pillerburken på huvudet sade allt. Frankrikes första dam, den tidigare fotomodellen Carla Bruni-Sarkozy, ska framstå som en ny Jackie Kennedy: sval och elegant, evigt välklädd.
Under det franska statsbesöket i Storbritannien nyligen stod det återigen klart hur president Nicolas Sarkozy vill styra bilden av sig själv. Statsbesök har sällan varit så glamorösa. Den värld som fascinerats av den hyper-energiske turbo-presidenten Sarkozy, bligar nu lika storögt på Carla Bruni.
För Sarkozy är detta en stor tillgång. Om Carla liknas vid Jackie, framstår ju Sarkozy som vår tids Kennedy. En ny sorts politiker: ungdomlig, energisk, hoppingivande. Precis det som Sarkozy vill.
Men kommentarerna har varit syrliga. Har vi nått epoken av ”show-presidenter” och ”bling-baroner”? ironiseradeThe Times.
Fransmännen är inte heller lika imponerade av längre. Snarare börjar de tröttna på ”president bling-bling”
Att vara energisk är inte detsamma som att verkligen åstadkomma politiska förändringar. Många anser att Sarkozy åstadkommit alltför lite av de ekonomiska reformer han utlovade när han blev vald.

Att synas och att verka är två olika saker – det är Frankrikes president ett utmärkt exempel på. Och Tysklands förbundskansler är ett lika självklart exempel.
Den diskreta, men handlingskraftiga Angela Merkel har flera gånger utnämnts till Europas mest inflytelserika politiker. I en opinionsundersökning som publicerades av International Herald Tribune i fredags, blev Merkel klar etta, långt före tvåan Sarkozy. Två år i rad har hon utsetts till världens mäktigaste kvinna av Forbes Magazine.
Hon är också den som flest européer skulle föredra som EU-ordförande, det Europeiska rådets nya permanenta ordförande som ska tillsättas i januari för en period av två och ett halvt år.
Och Merkel är så långt från bling-bling man kan komma. Hennes styrkor är anspråkslöshet och nätverkande. Om Sarkozy syns mer än han verkar, så verkar Merkel mer än hon syns.

Det finns också andra skillnader mellan de två. Lite hårdraget driver Sarkozy sakfrågor utifrån ensidiga franska intressen, medan Merkel oftare fungerar som en motor för det europeiska gemensamma bästa.
Sarkozys Europapolitik har dominerats av en protektionistisk agenda, attacker på den Europeiska Centralbanken, motstånd mot ett turkiskt EU-medlemskap, och en helt ny ”Medelhavsunion” - samtliga frågor som mött stort motstånd i övriga EU-länder. Den ambitiösa Medelhavsunionen är numera desarmerad av Europas övriga ledare, och ska inlemmas i EU:s ordinarie samarbete med länderna runt Medelhavet.
Med en sådan dagordning upplevs Sarkozy utmana en existerande konsensus. Och relationerna mellan Tyskland och Frankrike, som alltid varit motorn i EU-samarbete, gnisslar mer än på länge.

Merkel, å andra sidan, rodde Lissabonfördraget i hamn. Hon är en av de starkaste drivkrafterna för en ambitiös klimatpolitik. Hon driver på för bättre relationer med USA, Europas viktigaste handelspartner.
Det är frågor som enar, i stället för att splittra.


Andra bloggar om: EU, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, Tyskland, Frankrike, ledarstil