Ett mer socialt Europa

Europakrönikan 9 september 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Tidningarnas rubriker domineras av krisen i Georgien. Men i skuggan av Georgienkrisen händer det mycket annat i Europa som egentligen påverkar oss medborgare mycket mer.
I Bryssel har det länge talats om det socialpolitiska ”paket” som EU-kommissionen arbetat med under att par år. När kommissionär Vladimir Spidla i förra veckan talade inför Europaparlamentet presenterade han paketet som det största lagstiftningspaket som någonsin lagts fram av kommissionen:
- Ekonomiska och sociala åtgärder är två sidor av samma mynt, och de måste samordnas för att komma människor till godo, sade Spidla inför parlamentet.
Paketet omfattar ett tjugotal nya åtgärder inom sysselsättning och socialpolitik. De flesta Europaparlamentariker har välkomnat detta steg mot ”ett mer socialt Europa”.

Det viktigaste förslaget är ett brett direktiv som ska förbjuda all form av diskriminering. Likabehandling är ett centralt område i EU:s grundläggande fördrag. Redan idag förbjuder EU olika typer av diskriminering – ålder, etnisk härkomst, sexuell läggning, funktionshinder, religion, politiska åsikter – men bara inom arbetslivet. Det finns också en omfattande lagstiftning som förbjuder särbehandling av kvinnor och män.
Men det saknas ett heltäckande förbud mot diskriminering, inte bara i arbetslivet, utan även i tjänstesektorn, inom socialförsäkringssystemen, och så vidare. Europaparlamentariker och intresseorganisationer har krävt en sådan lag i flera år, och under sommaren lade EU-kommissionen till slut fram ett sådant lagförslag.
Om förslaget godkänns av ministerrådet, och inte urvattnas på vägen mot att bli färdig lag, blir det mycket stort steg framåt för principen att alla medborgare bör behandlas lika.

Men ska EU verkligen ägna sig åt socialpolitik? Borde inte subsidiaritetsprincipen råda, det vill säga att de politiska besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt? EU-länderna har ju mycket olika traditioner och lagar när det gäller socialförsäkringar, arbetsrätt, föräldraledighet?
Ja, social- och sysselsättningspolitik är områden som till största del utformas av varje EU-land själv.
Så bör det förbli. Och så kommer det också att förbli. Varken i medlemsländerna eller i Bryssel finns en utbredd önskan om till exempel ett gemensamt europeiskt socialförsäkringssystem.
Men lika självklart är det också att EU måste ha en politik för sociala frågor och sysselsättning. All politik syftar i grund och botten till att förbättra människors liv. Det gäller politiken i kommunerna likväl som EU-politiken. Även om makten över socialpolitiken framför allt finns i varje EU-land, måste EU kunna bidra till att höja levnadsstandarden över hela kontinenten.
EU har redan bidragit till att arbetsvillkoren och delar av det sociala skyddet förbättrats i många EU-länder.
Likabehandling och förbud mot diskriminering är ett utmärkt exempel. Det är ett område där EU kan bidra till att förbättra nationella lagar och till att alla EU-medborgare behandlas lika.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: EU, socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, likabehandling, diskriminering, subsidiaritetsprincipen

I samklang med Österlens själ

Europakrönikan
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Bleknade fartyg i svart-vitt, med handkolorerade flaggor. På ett av fartygen står det textat "Märta". Fotografierna av fartyg har hängt på väggen här i Kivik så länge jag kan minnas. Fartygen seglade min morfarsfar med. Han var sjökapten, och hämtade virke i Norrland som han sedan fraktade till Skottland, Tyskland och Frankrike.

Nu är det en annan tid. Kiviks fiskare och sjökaptener har bytts ut mot turister och sommarboende. Fler och fler varje sommar. Varken fisket eller sjöfarten skapar några stora inkomster åt Österlen längre, men turisterna som törstar efter kulturen, maten, naturen och ljuset på Österlen skapar nya möjligheter.

Turismen skapar arbetstillfällen och ger skatteinkomster. Den lägger grunden för att nya butiker och restauranger kan öppna varje år. Den ger inkomster åt konstnärer, hantverkare och fria yrkesutövare. Den innebär att många gamla fiskarstugor som annars skulle förfallit i stället renoveras varsamt.

Varje år sker nya förändringar. Och varje år gläds jag åt att se alla nya verksamheter som slår upp portarna. Alla eldsjälar som slår sig ner på Österlen för att skapa något nytt som berikar regionen.

Kivik är ett bra exempel, där flera butiker, gallerier, kaféer och restauranger har öppnat de senaste åren. Men den som vill uppleva det "genuina" Österlen riskerar att bli besviken.

Numera har mjukt gräs fått ge vika för oräkneliga nya parkeringsplatser nere vid havet. En enkelriktad asfalterad väg runt hela hamnområdet leder trafiken till och från fiskaffärerna. Den påminner om Inre Ringvägen i Malmö, bara helt malplacerad.

Det vackra hamnområdet har alltid varit en oas – liksom resten av Kivik. Nu har hela hamnområdet blivit grått, grått, grått. Parkeringarna, husen, vägen, till och med blomkrukorna: som ett tungt, grått sjok mellan det blå, glittrande havet och det småskaliga, färgstarka bysamhället. Det bryter radikalt mot resten av bebyggelsen i samhället. Jag tvivlar på att något motsvarande byggts i något annat fiskarsamhälle längs kusten.

Trenden i de flesta städer är i stället den motsatta. Där river man centralt placerade industrihamnar så att invånarna kan få glädje av en vacker stadsdel nära havet. Malmö, Helsingborg och Sundsvall är bara några exempel. Därför är det särskilt tråkigt att utvecklingen just i Kivik tyckts gå åt motsatt håll. Mer asfalt, fler parkeringsplatser, nästan industrikänsla.

Utveckling är inte fel – snarare tvärtom. Vi ska välkomna den utveckling som sker i takt med de allt fler turisterna. Men den måste kunna ske i samklang med Österlens "själ". Det som lockar människor till Österlen och får dem att stanna kvar är ju skönheten. Det pittoreska och det fridfulla. Det gamla och historiska. Inte asfalt, storskalighet, modernism. Det finns redan i Stockholm och Malmö.

Vi får akta oss för att förstöra det som är unikt för Österlen.

EU behövs för att medla i Georgien

Europakrönikan 12-13 augusti 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trellebors Allehanda

Rosornas revolution i Georgien 2003 direktsändes i TV över hela världen. Det var fantastiska scener som utspelades.
Demonstrationerna i Tbilisi mot den dåvarande presidenten Edvard Sjevardnadze övergick i att en folkmassa steg för steg övertog parlamentet under dess öppningssession. Sjevardnadze flydde bakvägen. Oppositionsledaren Michail Saakasjvili vann en jordskredsseger några veckor senare, på en tydligt väst-inriktad politik och ett hopp om förnyelse.

Nu har Georgien på bara några dagar hamnat i ett krig som av diplomater beskrivs som den mest allvarliga krisen i världen på flera år.
Georgisk militär angriper Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Ryskt stridsflyg har attackerat mål inuti Georgien. Minst 2000 människor har dött, både civila och soldater. Än fler människor befinner sig på flykt.

Ingen förväntade sig nog en problemfri demokratisering av Georgien, med dess etniska spänningar och två krutdurkar, Sydossetien och Abchazien.
Sydossetien bröt sig i början av 1990-talet loss från Georgien. Men Saakasjvili vill föra tillbaka utbrytarrepubliken under sitt direkta styre, något som har bidragit till att underblåsa konflikten. I en folkomröstning 2006 röstade 90 procent av sydosseterna för självständighet.
En bidragande orsak till att krisen blossat upp just nu är också att flera länder erkänt Kosovo som en självständig stat. Det har fått många separatister världen över att vädra morgonluft.

Rysslands intresse i regionen hänger samman med att det i Sydossetien finns starkare historiska band till Ryssland än till Georgien. Nordosseterna lever just i Ryssland. Men många ser också attackerna mot Georgien som ett sätt att bestraffa landet för den väst-vänliga linje landet valt.
Angreppet på Georgien är också ett sätt för Ryssland att visa upp sig som en stormakt. Ryssland har länge använt sig av gaskranen som ett vapen i den internationella politiken. Nu vill man även visa upp sin militära styrka.

Hur vägen ut ur krisen ska se ut är ännu för tidigt att säga. Men det enda acceptabla är en förhandlingslösning.
Från omvärlden och från EU:s sida behövs ökat politiskt tryck på både Ryssland och Georgien. Krisen får inte heller tillåtas att sprida sig till resten av Kaukasus. Redan ser det ut som om krisen har nått den andra utbrytarrepubliken Abchazien.
Det kommer att bli en hårdare ton gentemot Ryssland framöver. Men EU behöver också balansera sin kritik för att inte alltför mycket skada de ekonomiska banden med Ryssland. Många länder i Europa är beroende av den ryska oljan och gasen, men också av Georgien som är ett viktigt transitland.

Men EU har också en viktig roll som medlare och pådrivare av en konstruktiv lösning.
Tonen mellan USA och Ryssland har hårdnat betydligt under den senaste veckan. Ett nytt kallt krig är knappast vad världen behöver. Det är bara EU som har styrkan och trovärdigheten att agera som medlare.
Sällan har behovet av att EU kan hävda sin utrikespolitiska röst i världen framstått så tydligt som nu.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: Georgien, Sydossetien, Ryssland, EU, kallt krig, EU:s utrikespolitik, diplomati, medling

Seger för rättvisan, för Serbien och för Europa

Europakrönikan 29-30 juli 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Efter Jugoslaviens sönderfall förvandlades Balkan till en blodig krigsskådeplats. I den dåvarande serbiska ledningen var det tre personer som hade det högsta ansvaret för detta.
En av dem, Serbiens förre president Slobodan Milosevic, åtalades vid krigsförbrytartribunalen i Haag, men dog innan han hann få sin dom. En annan, den förre generalen Ratko Mladic, med massakern i Srebrenica 1995 på sitt samvete, är fortfarande på fri fot.
Den tredje, den tidigare bosnienserbiske presidenten Radovan Karadzic, kunde i förra veckan arresteras i Belgrad. Senare ska han utlämnas till domstolen i Haag.
Att så till slut skedde är en seger för rättvisan.
Karadzic kommer att åtalas för folkmord och för brott mot mänskligheten. Han var en av de ansvariga för 200.000 bosniska muslimers död och för fördrivandet av 1,2 miljoner människor.
Europas mest eftersökte krigsförbrytare har kunnat hålla sig gömd i tretton år, bland annat för att han skaffade sig en ny identitet medan hans vänner fortfarande var vid makten.
Visst hade han kunnat gripas tidigare. Visst har världens underrättelsetjänster haft information. Men det var inte förrän den serbiska underrättelsetjänsten fick en ny chef som Karadzic kunde gripas.
Därför var arresteringen av Karadzic också en seger för Serbien.
Landets president Boris Tadic vann valet i maj på en Europainriktad politik. Han har nu bidragit med den enskilt största pusselbiten för att nå ett serbiskt EU-medlemskap. Under flera år har EU betonat att Serbien har en framtid inom unionen, men att Serbien fullt ut måste samarbeta med krigsförbrytartribunalen.

Nu har Serbien visat att landet menar allvar med sina europeiska ambitioner, och har tagit ett steg mot att göra upp med sitt förflutna. Däremot återstår det för Serbien att även överlämna Ratko Mladic – ”slaktaren från Srebrenica” – till Haag. Det återstår också att se om den mer samarbetsvilliga inställningen också kommer att gälla Kosovo-provinsen. Närmast har Tadic att hantera den nationalistiska back-lash som utlösts av arresteringen av Karadzic.
Vägen till Bryssel är fortfarande lång.

Men arresteringen var också en seger för Europa.
Den är ett konkret exempel på att EU:s metod för att utvidga unionen, med både morötter och piskor, fungerar. Krav på demokratiska, ekonomiska och rättsliga reformer kombineras med uppmuntrande steg för att knyta länderna närmare EU.
I april togs ett viktigt steg mot medlemskap, genom att EU upprättade ett stabiliserings- och associationsavtal med Serbien, trots att Karadzic fortfarande var på fri fot, något som då fick kritik. Men att på så sätt stödja de europeiskt inriktade reformkrafterna har nu burit frukt. Utan avtalet hade kanske valet i maj inte gett en så tydlig seger för de Europavänliga krafterna.
Nu har den metoden bidragit till att Europas mest efterspanade krigsförbrytare till slut kommer att tvingas möta rättsväsendet. Och Serbien har kunnat avsluta ett kapitel i sin historia.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: Radovan Karadzic, Haag, Krigsförbrytartribunalen, Bosnien, Serbien, Jugoslavien, Balkan, brott mot mänskligheten, Boris Tadic, EU, utvidgning

EU och bloggarna - fjädern som blev en höna

Europakrönikan 1-2 juli 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda


”EU vill registrera alla bloggare!” ”EU hotar yttrandefriheten!”
Så har det låtit i delar av svensk media och i den svenska bloggvärlden den senaste veckan. Uppeldade av den hätska FRA-debatten har opinionsbildare och integritetsdebattörer siktat in sig på en ny fråga: att EU vill strypa den fria opinionsbildning som sker i bloggvärlden.
Men självklart vill inte EU det. Det här är en klassisk anka.
I en rapport om mediekoncentration som antagits av Europaparlamentets kulturutskott, föreslås bland annat att bloggares rättsliga ställning måste klargöras och att det måste finnas rättsliga ramar för vem som är ansvarig för innehållet vid en rättsprocess. I sig är detta inte helt fel – delar av Internet är laglöst land. Ursprungligen fanns även ett hårresande förslag om kvalitetsmärkning av bloggare, men det fick tummen ner av utskottet.
Av denna fjäder blev det en höna i den svenska debatten.
Detta är inget formellt EU-förslag. Det har tillkommit på initiativ av en enskild parlamentariker, den estländska socialdemokraten Marianne Mikko. Hennes argumentation har varit betydligt värre än själva rapporten.
Det kommer knappast att omvandlas till bindande lag. Parlamentets så kallade egen-initiativ-rapporter kan vara betydelsefulla för de ledamöter som tagit fram dem, och som ett uttryck för en politisk vilja, men de brukar vara mycket snabbt glömda.
Det finns ingen risk att förslaget får någon större betydelse. Det som är ogenomtänkt och orealistiskt i rapporten kommer att röstas ner när det når parlamentets kammare i september. Var så säker.

Det är underligt att se hur en struntsak så lätt blåstes upp till en mediastorm. Men det fanns ett par faktorer som bidrog till det.
Det råkade vara en struntsak som passade alltför väl in i en medielogik där EU ofta påstås lägga näsan i blöt, ägna sig åt löjeväckande detaljstyrning eller hota att ta ifrån oss svenskar våra allra svenskaste traditioner.
Det råkade också vara en struntsak som passade som hand i handske i den debatt om övervakning och Storebrorsmentalitet som följt med den kontroversiella FRA-lagen. Först vill regeringen övervaka alla medborgare, och sedan vill EU registrera och kvalitetsmärka alla bloggare!

Stormen i vattenglaset säger något om hur många svenskar ser på EU. Men det säger också en del om vilka kunskaper svenska journalister har om EU, och särskilt om Europaparlamentet. Hade ett förslag motsvarande Mikkos lagts i riksdagen hade ingen tagit det på allvar, utan tagit det för vad det var – ett stolpskott av en enskild politiker, utan politiskt värde.
Så nästa gång du läser i en tidning eller på en blogg att ”EU vill införa ditten” eller att ”EU vill förbjuda datten” - tro inte allt du läser!

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, Europaparlamentet, bloggar, Marianne Mikko, mediepolitik, storm i vattenglas

Irlands nej får inte stoppa viktiga reformer

Europakrönikan 17-18 juni 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Fredagen den 13 juni blev resultatet av Irlands folkomröstning offentligt. Kanske var det ingen slump att irländarnas no! till det nya Lissabonfördraget i förra veckan blev ett stort bakslag för Europa.
Det var flera orsaker som bidrog till resultatet, mestadels inrikespolitiska frågor. Valkampanjen präglades till stor del av skrämselpropaganda om risken för höjda skatter, påtvingad abortlagstiftning och mindre EU-stöd till Irland, vilket fick många irländare att rösta nej. Bedömare menar att mycket få hade läst eller förstått innebörden i själva fördraget. Istället lade många sin röst som en protest mot det politiska etablissemanget, som ville ha ett ja.
Många irländare ville också se ett mer demokratiskt EU, med mer utrymme för medborgarna. Det är en ödets ironi att Lissabonfördraget är skrivet just för att förbättra demokratin och den medborgerliga förankringen i EU!

Irlands nej är ett bakslag för EU:s försök att ta fram nya regler för samarbetet. Det är ett bakslag för de medlemsländer som redan ratificerat fördraget och förbereder sig för att arbeta utifrån de nya reglerna.
Men vad händer nu?
Alla 27 medlemsländer måste godkänna nya EU-fördrag. Det är därför sannolikt att fördraget inte kan träda i kraft i januari 2009 som planerat. Under midsommarhelgens toppmöte ska EU:s medlemsstater besluta hur man ska gå vidare.
Och hur kommer det att påverka EU-samarbetet?
För EU:s del kan det betyda att Nicefördraget kommer att gälla lite längre än det var tänkt, och fördröja angelägna reformer. Det kan påverka unionens beslutsförmåga och den framtida utvidgningen.
För Sveriges betyder det kanske att Sverige under ordförandeskapet hösten 2009 inte behöver dela ordförandeposten med en permanent EU-ordförande. Statsminister Fredrik Reinfeldt får då, liksom Göran Persson gjorde 2001, en möjlighet till inrikespolitiska vinster genom att visa upp sig som en europeisk statsman.

När de franska och nederländska folken 2005 röstade non och nee till det dåvarande konstitutionella fördraget försattes EU i en djup kris. Det gick som ett skalv genom hela Europa.
Så skedde inte den här gången.
Bakslag, ja. Men inte en lika djup kris som 2005.
Det finns en stark vilja bland EU-länderna att gå vidare och finna en lösning. Irlands nej kommer knappast att stoppa hela processen.
Av EU:s 495 miljoner invånare deltog runt 1,6 miljoner i den irländska folkomröstningen. Å andra sidan har hela 18 EU-länder, det vill säga två av tre, hunnit ratificera Lissabonfördraget. Andra planerar att göra det snart. I Sverige har lagrådet redan gett klartecken, och riksdagen planerar att anta fördraget i höst.
En möjlig lösning är att Irland får något undantag från fördraget. Det finns redan flera länder som har sådana undantag, inte minst Danmark.

EU har klarat av värre kriser än så här. Systemet är robust.
Eller som Washington Post’s välkände kolumnist Robert Kagan uttryckte det häromdagen: ”EU är fortfarande en mirakulös organisation, och ingen kan tro på något annat än att den fortsätter att gå framåt.”

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: Irland, Lissabonfördraget, folkomröstning, EU, ratificering

EU:s nya president blir – en man

Europakrönikan 3-4 juni 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Nästa år ska EU få sin första president. Eller, som den formella titeln är, permanent ordförande för Europeiska rådet.
Det en av de främsta reformerna i det nya Lissabonfördraget som ska träda i kraft i januari 2009 – om det ratificeras i alla medlemsstater. Idag får Europeiska rådet – och därmed EU:s toppmöten – en ny ordförande varje halvår, när ordförandeklubban byter hand. Men exakt vilken roll den nya ordföranden ska ha är ännu oklart.
Ett hett namn är Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker, som har stort inflytande över den europeiska politiken, trots att han representerar ett litet land. Andra kandidater är Bertie Ahern, Irlands förra premiärminister och Wolfgang Schüssel, tidigare österrikisk kansler.
Samtidigt ska EU få en utrikesminister, när posten som utrikespolitisk talesman och kommissionär med ansvar för utrikesrelationer ska slås ihop. Ett par namn med låga odds är David Milliband, ung och framgångsrik brittisk utrikesminister, och vår egen Carl Bildt. Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair kan vara aktuell för båda posterna.
EU-länderna börjar inte diskutera kandidater på allvar förrän Frankrike tar över ordförandeskapet den 1 juli. Men det senaste halvåret har det spekulerats vilt. Och alla namn som nämnts har haft något gemensamt:
”Allt jag vet är att det alltid handlar om män. Mycket sällan handlar det om kvinnliga kandidater.”
Det citatet av Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström sitter på min anslagstavla. Det var i vintras som jag läste det, och min första tanke var att Wallström självklart har rätt. Då, likväl som nu.
Margot Wallström är värd en stor applåd för att hon sedan dess hållit frågan högt på dagordningen genom artiklar, intervjuer och i olika politiska forum. I Financial Times nyligen uppmanade hon till en bred kampanj över parti- och nationsgränser för att öka kvinnors närvaro i den europeiska politiken.
Min andra tanke var att den sortens frispråkighet är ovanlig bland högt uppsatta kvinnor, om de inte är i slutet av sin karriär. För vill en kvinna uppnå eller behålla inflytande brukar det vara bäst att inte tala om jämställdhet. Tyvärr förstärker det en ond cirkel – om de kvinnor som har makt sällan påtalar bristen på kvinnor på topposter och i VD-stolar, blir trycket på förändring desto mindre.
Men visst finns det kvinnor som skulle vara utmärkta kandidater till EU:s verkliga toppjobb. Men i en ”manlig kartell”, för att låna en fras av Wallströms, brukar kvinnliga kandidater sällan komma fram.
Lettiska Vaira Vike-Freiberga, Mary Robinson från Irland och finska Tarja Halonen har alla respekterade namn med gedigen erfarenhet av jobbet som president. Tysklands förbundskansler Angela Merkel vore självskriven, men är inte intresserad, sägs det.
I USA har Hillary Clinton visat att en kvinna på allvar kan vara med och slåss om att bli president.
Det borde vara självklart även i Europa.

Marianne Ekdahl

Matkrisen ett steg bakåt i utvecklingen

Europakrönikan 19-20 maj 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda


Hungersnöd.
Ordet associerar till 1800-talet. Eller till 1980-talets svältkatastrof i Etiopien.
Men matbrist har återigen blivit ett verkligt problem i många länder. Under våren har de globala matpriserna ökat kraftigt, i vissa fall mångdubblats: idag är världspriset på ris tre gånger högre än vid årsskiftet.
För de flesta svenskar har det ingen stor betydelse, men för människor som redan kämpar med att försörja sin familj kan det betyda liv eller död. Under våren har matkrisen orsakat verkliga kravaller, framför allt i afrikanska länder, men även i andra världsdelar.
På fredag träffas FN:s människorättsråd i Génève för att diskutera den pågående globala matkrisen. Och i juni träffas FN:s jordbruksorganisation FAO i Rom, i samma syfte.
Orsakerna till matkrisen är många. Skiftande väderförhållanden i klimatförändringarnas spår. Högre levnadsstandard och ökad efterfrågan på förädlade livsmedel. Högre bensinpris har gjort det dyrare att producera och transportera livsmedel. Den ökade efterfrågan på etanol tillverkad av livsmedel som majs och vete. De stigande matpriserna har i sig lett till spekulationer, som minskat tillgången och därmed höjt matpriserna ytterligare.
Matbrist brukar beröra begränsade områden och bero på ett antal lätt identifierade orsaker. Men den globala dimensionen och de många samverkande orsakerna som ligger bakom krisen gör situationen både allvarligare och mer svårlöst än tidigare hungerskriser.
Det är ett steg bakåt i mänsklighetens utveckling. Levnadsstandarden ökar i de flesta länder i världen, liksom medellivslängden. Men mat är en helt grundläggande förutsättning för allt annat.
Eftersom även de rika länderna får känna på de stigande matpriserna har de fått upp ögonen för matkrisen, och det har ökat viljan att bidra för att lösa problemen.
Men frågan är om de åtgärder som sker kommer att räcka eller ha rätt fokus. Nödhjälp kan lindra den mest akuta svälten och hindra mänskligt lidande, men inte göra något åt de grundläggande problemen.
För att vända utvecklingen och hindra att liknande kriser uppstår igen krävs också långsiktighet. Och det ser tyvärr inte så ljust ut.
EU:s jordbrukspolitik, med sina höga tullmurar gentemot omvärlden, kommer sannolikt inte att genomgå några större reformer.
EU har redan siktet inställt på andra generationens biobränsle, dvs producerat av råvaror som cellulosa och gräs, men det kommer att ta tid att förfina tekniken och ställa om produktionen.
Och som i alla frågor av global natur är det globala handelssystemet avgörande. Men den pågående Doha-rundan som ska utmynna i ett nytt WTO-avtal är så nära dödförklarad man kan komma. De stora handelsnationerna har redan börjat sluta bilaterala avtal med viktiga handelspartners, det vill säga de stora, växande ekonomierna som Indien, Kina, Brasilien och Korea.
Om det inte blir ett nytt WTO-avtal kommer de fattigaste länderna - de som är i störst behov av att öka sin handel - att stå utanför det globala handelssystemet.


Marianne Ekdahl

Ett större Europa - och bättre

Europakrönikan 5-6 maj 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda


För fyra år sedan hände något fantastiskt. När åtta länder bakom den forna järnridån den 1 maj 2004 blev medlemmar i EU var Europa inte längre delat. I sextio år hade Europa varit uppdelat i öst och väst. Genom EU:s största utvidgning hittills – ofta kallad ”Big Bang” – blev kontinenten hel igen. Järnridån föll för gott.
Men mentalt har Europas tudelning delvis levt kvar. Fortfarande talar många om ”nya” och ”gamla” medlemsstater. I Europaparlamentet har detta skapat nya politiska skiljelinjer som påverkar hur ledamöterna röstar. Tydligast märks det i den största partigruppen, den konservativa EPP-gruppen.
Men i grund och botten är detta småpotatis. Det har blivit färre konflikter mellan ”nya” och ”gamla” länder, mellan rika och fattiga stater, än vad många befarade.
Ekonomin har inte blivit sämre, utan bättre. Tillväxten och investeringstakten i de ”nya” länderna har överskridit alla förväntningar. Den ökade efterfrågan på varor och tjänster har även gynnat de ”gamla” länderna, trots att de flesta får lite mindre kvar i statskassan i form av EU-stöd.
Den oro som fanns i början av 2000-talet över att mängder av människor skulle flytta från öst till väst har visat sig grundlös. Länder som Storbritannien och Sverige, som inte stängt sina arbetsmarknader, har snarare kunnat dra nytta av de många människor från de ”nya” länderna som gärna jobbar utomlands några år med bättre lön än de kan få hemma. Det har minskat arbetskraftsbristen i en del sektorer, och på så sätt gynnat ekonomin som helhet.

Beslutsmaskineriet har också gynnats av den stora utvidgningen. Tidigare kraxade olyckskorparna om att beslutsfattandet skulle bli mycket trögare, att det till och med skulle bli omöjligt att fatta beslut med 25 länder vid förhandlingsbordet i ministerrådet.
Flera studier visar att det blivit tvärtom. Utvidgningen har inte bidragit särskilt mycket till att försvåra diskussionerna. Det har inte blivit svårare att fatta beslut.
Däremot har beslutsfattandet på många håll anpassat sig efter de nya villkoren. Diskussionerna i ministerrådet har blivit kortare, och mer av förhandlingarna sker genom ”sherpas”, utsända av medlemsstaterna. EU-kommissionen har också lyckats arbeta lika effektivt som tidigare. Kommissionärerna själva arbetar ofta i små grupper runt olika sakfrågor, färre beslut fattas med alla kommissionärer närvarande.

I stort har Europa alltså påverkats positivt av ”Big Bang”.
Det kan vara värt att ha i minnet, eftersom nya länder idag står på tur att närma sig EU, medan många politiker vill bromsa den fortsatta utvidgningen.
Turkiet är för fattigt, och dessutom muslimskt, säger de. Det är helt enkelt för annorlunda, och kommer att förändra EU alltför mycket. Många sätter också frågetecken för Kroatien, Bosnien och Serbien, för att inte tala om Albanien och Ukraina.
Men den framgångsrika utvidgningen 2004 visar att stora steg inte bara är möjliga – de kan också skynda på förbättringar.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: EU, utvidgningen, utvidgning, Turkiet, , järnridån, demokratisering, tillväxt, Europa, nya och gamla medlemsstater

Berlusconi och hans vänner

Europakrönikan 22-23 april 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda


Tredje gången gillt för Silvio Berlusconi: efter att ha vunnit en klar majoritet i det italienska parlamentets båda kamrar, blir nu miljardären och mediemagnaten premiärminister för tredje gången.
Och Berlusconi vore inte Berlusconi om han inte trampade i klaveret med det samma. En lika ”rosa” regering som i Spanien, med nio kvinnor och åtta män, blir det minsann inte i Italien, lät han meddela.
Italiens nyvalde premiärminister har alltså redan gjort de spanska grannarna upprörda. Men hur kommer Italiens relationer till resten av Europa att bli? Ja, Berlusconis vänner kan säga en del om vart vinden kommer att blåsa.
Många bedömare påminner om Berlusconis likheter med Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Båda är impulsiva och USA-vänliga högerpolitiker, med alltför nära band till media och näringsliv. De kommer också väl överens personligen.
Berlusconi har redan lovat att bistå Sarkozy i hans attacker på den Europeiska Centralbanken. Sarkozys försök att undergräva ECB:s oberoende – och därmed grunden för en framgångsrik inflationsbekämpning - har mött hårt motstånd runt om i Europa, eftersom det strider mot EU:s fördrag. Men om han får en nära vän i Rom, kan han tyvärr få mer kraft bakom sina orimliga krav.
En annan ledare som kan tänkas knyta närmare band med Italien är Rysslands avgående president Vladimir Putin. Putin var den första utländska ledare som besökte Berlusconi för att gratulera till valsegern. De hade säkert mycket att tala om: ryska Gazprom bedriver allt mer intensiva affärer med de italienska energijättarna, vilket innebär enorma ekonomiska intressen för båda länderna.
Men relationen till Bryssel – hur kommer den att bli? Berlusconi har ju tidigare retat upp ganska många med sina klavertramp och sitt sätt att styra media och rättssystem så att det gynnar honom själv.
I Bryssel lär Berlusconi möjligtvis att stöta på mindre motstånd än han tidigare fått för sina dubbla roller och anklagelserna om korruption. Där finns nämligen en annan ledare som också vill bli omvald: EU-kommissionens ordförande José-Manuel Barroso.
Han har sannolikt stöd från ledarna för de tre största länderna – Sarkozy, Angela Merkel och Gordon Brown. Men han vill nog inte stöta sig med Berlusconi heller.
Barroso valdes 2004 som en kompromisskandidat, eftersom de flesta av de andra kandidaterna var som röda skynken för antingen federalisterna eller EU-skeptikerna. Däremot fruktade många miljövänner och förespråkare av ett mer ”socialt” Europa att Barrosos höger-mitten-dominerade kommission skulle sätta käppar i hjulen för reformer inom miljö och socialpolitik. En del av kritiken tycks Barroso vilja bemöta genom ett nytt, stort socialpolitiskt paket nu i juni.
Men annars har farhågorna kommit på skam. Klimatpolitiken har blivit den största politiska uppgiften för den sittande kommissionen.
Om Barroso vill bli omvald nästa år, kan det vara avgörande om han klarar av att genomföra en så ambitiös klimatpolitik som utlovats.

Andra bloggar om: EU, Silvio Berlusconi, Italien, italiensk politik, Vladimir Putin, Nicolas Sarkozy, José-Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande

Sarkozy syns, men Merkel verkar

Europakrönikan 9-10 april 2008

Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Pillerburken på huvudet sade allt. Frankrikes första dam, den tidigare fotomodellen Carla Bruni-Sarkozy, ska framstå som en ny Jackie Kennedy: sval och elegant, evigt välklädd.
Under det franska statsbesöket i Storbritannien nyligen stod det återigen klart hur president Nicolas Sarkozy vill styra bilden av sig själv. Statsbesök har sällan varit så glamorösa. Den värld som fascinerats av den hyper-energiske turbo-presidenten Sarkozy, bligar nu lika storögt på Carla Bruni.
För Sarkozy är detta en stor tillgång. Om Carla liknas vid Jackie, framstår ju Sarkozy som vår tids Kennedy. En ny sorts politiker: ungdomlig, energisk, hoppingivande. Precis det som Sarkozy vill.
Men kommentarerna har varit syrliga. Har vi nått epoken av ”show-presidenter” och ”bling-baroner”? ironiseradeThe Times.
Fransmännen är inte heller lika imponerade av längre. Snarare börjar de tröttna på ”president bling-bling”
Att vara energisk är inte detsamma som att verkligen åstadkomma politiska förändringar. Många anser att Sarkozy åstadkommit alltför lite av de ekonomiska reformer han utlovade när han blev vald.

Att synas och att verka är två olika saker – det är Frankrikes president ett utmärkt exempel på. Och Tysklands förbundskansler är ett lika självklart exempel.
Den diskreta, men handlingskraftiga Angela Merkel har flera gånger utnämnts till Europas mest inflytelserika politiker. I en opinionsundersökning som publicerades av International Herald Tribune i fredags, blev Merkel klar etta, långt före tvåan Sarkozy. Två år i rad har hon utsetts till världens mäktigaste kvinna av Forbes Magazine.
Hon är också den som flest européer skulle föredra som EU-ordförande, det Europeiska rådets nya permanenta ordförande som ska tillsättas i januari för en period av två och ett halvt år.
Och Merkel är så långt från bling-bling man kan komma. Hennes styrkor är anspråkslöshet och nätverkande. Om Sarkozy syns mer än han verkar, så verkar Merkel mer än hon syns.

Det finns också andra skillnader mellan de två. Lite hårdraget driver Sarkozy sakfrågor utifrån ensidiga franska intressen, medan Merkel oftare fungerar som en motor för det europeiska gemensamma bästa.
Sarkozys Europapolitik har dominerats av en protektionistisk agenda, attacker på den Europeiska Centralbanken, motstånd mot ett turkiskt EU-medlemskap, och en helt ny ”Medelhavsunion” - samtliga frågor som mött stort motstånd i övriga EU-länder. Den ambitiösa Medelhavsunionen är numera desarmerad av Europas övriga ledare, och ska inlemmas i EU:s ordinarie samarbete med länderna runt Medelhavet.
Med en sådan dagordning upplevs Sarkozy utmana en existerande konsensus. Och relationerna mellan Tyskland och Frankrike, som alltid varit motorn i EU-samarbete, gnisslar mer än på länge.

Merkel, å andra sidan, rodde Lissabonfördraget i hamn. Hon är en av de starkaste drivkrafterna för en ambitiös klimatpolitik. Hon driver på för bättre relationer med USA, Europas viktigaste handelspartner.
Det är frågor som enar, i stället för att splittra.


Andra bloggar om: EU, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, Tyskland, Frankrike, ledarstil

En journalist till försvar för politikerna

Ibland sägs det att politiker och journalister ofta kommer väl överens. Det stämmer antagligen. Men till vardags lever granskarna och de granskade i olika världar.
Politikerna - eller vem som helst som försöker uträtta något, förändra något till det bättre - ställs varje dag inför svåra beslut, eller obekväma beslut. Det kan vara nödvändiga beslut, för att åstadkomma en förbättring som kommer alla till del.

Journalisterna har en oerhört viktig uppgift som granskare av politiker och myndigheter. Utan dem vore demokratin ofullständig. Men granskningen innebär ibland att skärskådandet av detaljer tar överhanden, och att helheten och de stora sammanhangen kommer bort.

Jag har själv arbetat på både granskarnas och de granskades sida, och jag tror att det ibland skulle vara nyttigt med lite mer förståelse för den andra sidans villkor.

Det går ofta hem att beskylla politiker för allt möjligt fifflande och trixande, och att måla upp en bild av att många människor har lågt förtroende för politiker i allmänhet. Själv är jag ofta imponerad över många politiker, deras vilja att göra gott, deras energi och deras kraft att stå emot påhopp och stå fast vid svåra, men nödvändiga beslut.

Sydsvenskans Lundakrönikör Eskil Fagerström skriver idag en utmärkt artikel, där han går till försvar för politikerna och deras ibland otacksamma arbete. Den insikten finns hos många journalister, men den kommer sällan till uttryck i spalterna.

Hårdraget och skruvat, men med en hel del poänger, skriver Fagerström:

"Ta bara en sån sak som mediebevakningen. Varje dag är det tio pigga journalister i tjänst som har betalt för at hitta och exponera alla fel du gör på jobbet. (...)
Du sitter i en skogsbacke en sällsynt ledig dag och skalar apelsiner till barnbarnen - och vips ringer någon flåsande murvel. Ena gången gäller det tillämpningen av någon obskyr paragraf i socialtjänstlagen. Nästa gång måste du redovisa för kommunens upphandling av tejp under perioden 1996-2002. Eller hur det kommer sig att du råkade ta ut 211 kronor i milersättning för att hälsa på din sjuka mor i Beddingestrand i höstas. Din fifflare."

"Vi journalister ska naturligtvis inte sluta granska politikerna i Lund. Det är rentav vår viktigaste uppgift. (..)
Men ni andra, ni som inte har som jobb att granska? Kanske kunde ni bestämma en tid och samlas utanför Rådhuset när kommunstyrelsen sammanträder? Sjunga en sång och ta med något hembakat? Hurra lite grann? Krama din nämndspolitiker lite extra? Det är faktiskt viktiga grejer de håller på med där inne, hörrni."

En journalist till försvar för politikerna, det tillhör inte det vanligaste.

Andra bloggar om: politiker, journalister, granskare, granskade, Sydsvenskan, medier, lokalpolitiker

Två kvinnor som får direktörerna att darra

Europakrönikan 25-26 mars 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Vem är mäktigast i Bryssel? Utan tvekan Neelie Kroes, konkurrenskommissionären.
På skärtorsdagen anklagade hon återigen Microsoft för att vägra att efterleva kommissionens antitrust-dom, och hotade med nya böter på 30 miljoner kronor per dag efter den 1 april. Tidigare har Kroes gett Microsoft rekordböter på sammanlagt runt 15 miljarder kronor för att medvetet missbruka den dominerande ställningen för sitt operativsystem Windows (nu Vista).
- Talk is cheap, men om du går förbi EU:s regler kommer det att kosta, sade hårdhudade Kroes på en presskonferens nyligen. Vi vill inte ha snack och löften. Vi vill att reglerna efterlevs.

Microsofts Bill Gates darrar uppenbarligen inte i knävecken när Neelie Kroes namn nämns – men näringslivets övriga giganter gör det! Kroes har fått Siemens att betala rekordböter för kartellbrott. Den europeiska hisskartellen fick nyligen de största böterna genom tiderna. Antitrust-polisen Kroes kan stoppa sammanslagningar av de allra största bolagen.
För knappt en månad sedan fick kommissionen energijätten Eon att gå med på att sälja ut en del av sitt elnät. Det var oväntat, och sågs som en inledande seger för kommissionen i den pågående kampen om att öppna upp energimarknaderna för mer konkurrens genom att skilja på energiproduktion och distributionsnätverk. Eons utspel kan förhoppningsvis bli ett föredöme för andra energibolag.
Kroes har makt, och hon vet hur hon ska använda den.

Men lite oväntat har hennes kollega Viviane Reding, kommissionär från Luxemburg, seglat upp som storbolagens nya mardröm. Redings portfölj, information och media, brukar inte anses som särskilt åtråvärd, eftersom EU har relativt lite att säga till om inom TV och radiofrågor.
Men förra året visade hon att hon har muskler, och att hon är beredd att använda dem, när hon tvingade mobiltelefonbolagen att införa ett tak för mobilsamtal från och till utlandet. Och snabbt gick det från förslag till det att semesterfirarna kunde ringa billigare.
Det har gjort Reding respekterad i näringslivet och populär hos konsumenterna. Och gett henne själv blodad tand:
Nu har hon gett sig i kast med utlandstaxorna för SMS och mobilt Internet, som fortfarande kan vara vettlöst höga. Inte oväntat föredrar mobiloperatörerna självreglering, men om de inte har sänkt taxorna den 1 juli, blir det lagstiftning istället:
- Den här gången litar jag på att företagen själva klarar av att lösa problemen. Men under tiden planerar jag en ny förordning…, hotade Reding för en vecka sedan.

Vivianne Reding följer samma principer som Neelie Kroes: företag ska inte tillåtas missbruka sin ställning, konsumenterna ska ha rätt att välja själva och att inte bli skinnade.
Kroes och Reding är en mardröm för en del företag. Men riktigt goda vänner för de allra flesta. Konkurrens och transparens gynnar både företag och konsumenter.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: EU, konkurrenspolitik, Microsoft, Neelie Kroes, Viviane Reding, roaming, SMS, mobilt Internet, roamingförordningen, energy unbundling, antitrust, konsumenter

EU-revolution på gång i mp

Europakrönikan 11-12 mars 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Håller Maria Wetterstrand på att revolutionera miljöpartiet?
Nyligen ändrade språkröret uppfattning i en av partiets hjärtefrågor, EU-motståndet. Nu stöder hon inte längre partiets krav att Sverige ska gå ur EU och att EU ska upplösas. Om Wetterstrand kan få sitt parti att byta fot i denna principfråga, nära knuten till partiets identitet, är det inga överord att tala om revolution.
Wetterstrands omsvängning tolkas lätt som ett strategiskt val. Mp har länge varit ute efter ministerposter i en socialdemokratisk regering, men en förutsättning för det är att partiet intar en mer realistisk hållning både till EU och i den ekonomiska politiken.
Wetterstrand har stöd av det andra språkröret, Peter Eriksson, och av tunga namn som Per Gahrton. Men hon kommer att möta stort motstånd på partikongressen i maj.
Men Maria Wetterstrand har en grundmurad position i partiet. Även om hon inte kan driva igenom sin åsikt just nu, har hon pekat ut en ny kurs inför framtiden. Det är betydelsefullt.

Egentligen är en mer konstruktiv EU-politik den enda rimliga hållningen för ett parti som säger sig vilja värna miljön mer än andra partier.
Miljöförstöring låter sig inte hindras av statsgränser. Vi behöver inte sticka näsan utanför Sveriges gränser för att rädda svenska uttrar, lövgrodor och våtmarker, men om vi vill rädda planeten krävs det internationellt samarbete.
Miljöpolitiken är en av EU:s bästa grenar. Men det är endast som medlem som Sverige kan agera som ett föredöme och bidra till att ytterligare höja ambitionsnivån. Som medlem kan Sverige visa att det går att kombinera miljöhänsyn med ekonomisk tillväxt och god välfärd, något som ofta ifrågasätts av företag, fackförbund och politiker runt om i Europa.

Ett mer EU-vänligt miljöparti vore också ett välkommet närmande till den gröna europeiska mittfåran. De gröna i Europaparlamentet har en agenda som är uttalat federalistisk och betydligt mer ekonomiskt realistisk än mp. Där är mp verkligen en udda fågel bland andra gröna partier. Mp ligger ”i en egen sfär”, erkände partisekreteraren Agneta Börjesson i Ekot nyligen.

Kanske svenska miljöpartister kan fundera mer på saken under EU:s traditionella vårtoppmöte nu i veckan. Frågan om hur varje medlemsland ska bidra till EU:s mål att minska koldioxidutsläppen med 20% till år 2020 har nu för första gången hamnat på stats- och regeringschefernas bord.
Industrikommissionären Günther Verheugen kräver att toppmötet undantar vissa industrier från EU:s handel med utsläppsrätter. Och Verheugen är inte den enda som försöker urholka klimatpolitiken.
Miljöpartisterna kan fråga sig var de – och Sverige! – gör mest nytta: som isolerade åskådare, eller som aktiv pådrivare i dagens internationella miljöpolitik?
Valet borde vara lätt.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: miljöpartiet, EU, Maria Wetterstrand, EU-politik, EU-motstånd, EU-toppmöte, miljöpolitik

Självständighet löser inte problemen

Europakrönikan 25-26 februari 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

För nio år sedan, 1999, satte Natos bomber stopp för Serbiens våld mot kosovoalbanerna. När jag ett år senare besökte provinsen Kosovo var rollerna ombytta: det var det den serbiska minoriteten som förföljdes, inte den albanska majoriteten.
Och de etniska spänningarna har knappast upphört sedan dess, utan underblåsts av motsättningen mellan serbisk nationalism och kosovoalbanska krav på självständighet. Trots den massiva internationella närvaron, då som nu. Och frågan om Kosovos rättsliga status har förblivit en av Europas mest svårlösta problem.
Men för några dagar sedan utropade Kosovo till slut självständighet.
Men Kosovofrågan fortsätter att splittra Europa. En grupp länder kommer snabbt att erkänna den nya staten, medan en del väntar, och andra vägrar. Det finns ingen ansats att koordinera erkännandena av Europas nyaste stat, trots att Kosovo kommer att spela en central roll i EU:s förhållande till Balkan.

Det finns flera skäl till att Kosovo är betydligt mer problematiskt än andra Balkanländer som utropat självständighet.
Ett självständigt Kosovo utmanar samförståndet som funnits sedan andra världskriget om att gränslinjerna i Europa inte får röras, som författaren Richard Swartz har påpekat i SvD: ”I fallet Kosovo har man dock de facto övergivit denna politiska linje. Kosovo ska skiljas från Serbien mot Belgrads uttryckliga vilja. (…) För första gången sedan krigsslutet förlorar en suverän europeisk stat en betydande del av sitt territorium.”
För Serbien är Kosovo närmast helig mark, enligt myten vaggan för Serbien. Att ge upp Kosovo är otänkbart för de flesta serber, och därför även för Ryssland, Serbiens nära allierade.
Ett självständigt Kosovo kan också ge separatistiska och nationalistiska rörelser i Europa luft under vingarna. Inte minst brukar Spanien ständigt vara på vakt mot allt som kan ge legitimitet åt den katalanska och baskiska separatismen. Likaså oroar sig Rumänien för Transsylvanien.

Men i praktiken kommer Kosovos självständighet länge att mest likna en skrivbordsprodukt. Kosovo kommer att fortsätta vara beroende av EU:s och Natos stöd för att bygga upp ett fungerande samhälle och garantera ett minimum av säkerhet.
Problem i detta Europas fattigaste hörn är oräkneliga: arbetslösheten är nästan 50%, korruptionen är utbredd, kriminella nätverk och trafficking ett stort problem. För att uppnå verklig självständighet krävs ett ordentligt ekonomiskt uppsving parallellt med uppbyggnaden av demokrati och rättsstat. Och om de etniska spänningarna ska minska har Serbien en avgörande roll.
Att Kosovo till utropat självständighet löser inte de grundläggande problemen. Det enda som står helt klart är att Kosovofrågan kommer att förbli ett orosmoln för EU, kanske än mer idag än tidigare.

Marianne Ekdahl


Andra bloggar om: Kosovo, självständighet, folkrätt, Balkan, nationalism, diplomati, EU