Tänk om Belgien inte behövs?

Krönika i Europa-Posten, december 2007:
Och på Europanytt.

För drygt ett år sedan chockade den franskspråkiga TV-kanalen RTBF tittarna med beskedet att Flandern hade utropat självständighet från Belgien.
Det var en bluff. Men förvånansvärt många belgare gick på det, eftersom det inte var alls osannolikt.
Ett år senare har verkligheten ännu inte överträffat dikten, men Belgiens enighet är helt klart ställd inför sitt kanske hårdaste prov hittills. Mitt i Europa pågår ett politiskt drama som få här i Sverige ens märker av.
Efter valen som hölls den 10 juni har en ny regering ännu inte kunnat bildas, eftersom de fransktalande och de flamländska, liberala respektive kristdemokratiska, politikerna har inte kunnat enas om hur makten ska delas.

Kung Albert II har utnämnt fyra regeringsbildare under det senaste halvåret. Den senaste, valvinnaren Yves Leterme, har nu kastat in handduken för andra gången, sedan hans förslag till reformprogram förkastats av ett av de fyra politiska partierna i regeringsförhandlingarna. För de frankofona kristdemokraterna var hans förslag om mer självbestämmande för regionerna alltför långtgående. Letermes kontroversiella uttalanden har knappast gjort saken lättare.
I skrivande stund tycks den tidigare premiärministern Guy Verhofstadt få i uppdrag att bilda en tidsbegränsad regering, om inte annat så för att Belgien ska kunna skriva under det nya EU-fördraget.
Aldrig tidigare har det tagit så lång tid att bilda en regering i Belgien. Men regeringskrisen är anmärkningsvärd även med europeiska mått mätt. Lika bra att lägga ner Belgien! skrev The Economist, världens kanske mest respekterade politiska veckomagasin, för en tid sedan.

Bakgrunden till regeringskrisen är den djupa konflikten mellan norr och söder, mellan flamländare och valloner, som genomsyrar hela det belgiska samhället. Historiskt har de fransktalande vallonerna varit dominerande, men idag är det Flandern som är Belgiens ekonomiska motor, som bidrar till att hålla Vallonien under armarna genom federala skatteintäkter. Följaktligen är vallonerna mer federalistiska än vad flamländarna är, medan det i den flamländska separatismen finns både ett ekonomiskt egenintresse och ett visst mått av revanschism. På sätt och vis är den långdragna regeringskrisen bara en upptrappning av denna permanenta konflikt.

Men sedan länge är de flesta belgare trötta på regeringskrisen. Fler och fler visar öppet sitt stöd för att Belgien ska hålla samman. Den belgiska flaggan blir alltmer synlig i gatumiljön, som en uppmaning till politikerna att lösa krisen.
Trots motsättningarna finns självklart ett sammanhållande kitt i Belgien. Landet har funnits sedan 1831. Sju generationer har levt tillsammans i detta pytteland. På den tiden hinner trots allt en gemensam identitet växa fram, som inte kan suddas ut över en natt.
Dessutom finns det politiska krafter utanför Belgien som har intresse av att landet inte delas. Storbritannien, Spanien och Frankrike vill undvika att skotska, baskiska och eller korsikanska separatister blir inspirerade av framgångsrika flamländska separatister.

Det finns ingen risk att RTBF:s fejkade nyhetssändning blir verklighet just nu. Belgien kommer sannolikt att få en ny regering till slut. Men den långdragna krisen kan få konsekvenser ändå.
Sår har rivits upp som kommer att ta lång tid att läka. Om regionerna får mer självbestämmande, kommer missnöjet i Vallonien att bli mer påtagligt. Om inte, kommer istället den flamländska separatismen att stärkas.

Dessutom har regeringskrisen ironiskt nog visat att ett federalt Belgien inte är nödvändigt. Det mesta har fungerat ändå, eftersom landet har flera regeringar inom delstaterna och språkgemenskaperna.
Om en stat inte har en regering, och ändå kan styras någorlunda – varför behövs då staten?
Tänk om The Economist hade rätt?

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är informatör och journalist, och har tidigare varit politisk rådgivare i Europaparlamentet.

Andra bloggar om: Belgien, Yves Leterme, Guy Verhofstadt, Economist, Europa-Posten, federalism, regeringskris, Vallonien, Flandern

...och välförtjänade utmärkelser

En statsvetare som däremot, mycket välförtjänt, har fått ett fint erkännande är Jonas Tallberg, docent vid Stockholms universitet. Tallberg fick härom dagen, som en av bara sju svenska forskare, ett anslag i mångmiljonklassen från European Research Council, ERC.

Forskningsprojektet ska studera internationella institutioner, närmare bestämt varför sociala rörelser och multinationella företag fått mer inflytande i internationella institutioner. Men information om forskningsprojektet finns på Stockholms universitets hemsida. Liksom Tallbergs rapport Bargaining power in the European Council, som fick internationell uppmärksamhet, och som jag inser att jag borde ha skrivit mer om, är projektet unikt.

Det enda tråkiga är att ingen av de sju utvalda av ERC är kvinna, även om det kanske inte är förvånande. När toppforskare ska premieras brukar det ju bli mest män. Bland Nobelpristagarna - för att inte tala om de ledamöter som utser dem! - är det verkligen tunnsått med kvinnor.

Men i det här fallet borde man nämna särskilt en framgångsrik kvinnlig forskare, Maria Strömvik vid Lunds universitet. Maria fick 2006 utmärkelsen Bästa avhandling av den prestigefyllda organisationen UACES (University Association for Contemporary European Studies), och hon var den som tillsammans med Tallberg genomförde uppmärksammade projektet "Power and Negotiation in the European Council".

I projektet deltog även den förre finansministern m m Allan Larsson, som även jag har förmånen att arbeta med idag. Allan kommer, tillsammans med professor Colin Carlile, att se till att Sverige ror hem det stora forskningscentret European Spallation Source, det är jag övertygad om.

Nog med namedropping! Poängen med blogginlägget var att det är roligt att Sverige har Europaforskare av riktigt hög klass. Och att det finns kvinnor värda att uppmärksamma bland alla manliga toppforskare.

Andra bloggar om: Jonas Tallberg, Maria Strömvik, Allan Larsson, Colin Carlile, ERC, statsvetenskap, forskning, Europaforskning, ESS

Lånta fjädrar...

Jag upphör aldrig att förvånas över allt detta "lånande" av texter och idéer som går lätt som en plätt med Internet. Fräckt är det, hur som helst.

Anders Sandberg från tankesmedjan Eudoxa har upphöjts till forskningschef, och har idag presenterat studien "Riksdagens nätverk 2007", en uppdatering av Den svenska politikens geometri från härom året.

Den första studien skrev jag om i en ledare i Sydsvenskan, under rubriken "Bra politiker syns inte", vilket Eudoxa var glada över, eftersom inga andra journalister uppmärksammade studien. (Antagligen var presentationen av studien på Svenska Dagbladets debattsida, i form av en komplex grafik över motionsnätverkandet i riksdagen, så svårtolkad att få journalister, utom statsvetarnördar som jag, fick ut något intressant av den.)

Uppenbarligen var min SDS-ledare så intressant att Sandberg nu "lånat" min rubrik som rubrik till hans eget pressmeddelande.

Enligt pressmeddelandet finns det också ” 'många politiker som är skickliga på att göra strategiska utspel, profilera sig i media och röstmaximera' säger Anders Sandberg forskningschef på tankesmedjan Eudoxa". Även det är en fras direkt "lånad" från min ledare.

Personligen hade jag väntat mig mer av någon som kallar sig "forskningschef", men jag är kanske naiv.

*****

PS lite senare. Eudoxa har bett så mycket om ursäkt, och tagit bort pressmeddelandet, som inte var skrivet av Sandberg. Hederligt, tack för det.

Andra bloggar om: textstöld, Eudoxa, Anders Sandberg, lånta fjädrar

USA kommer inte undan klimatansvar

EU-krönikan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
18-19 december 2007


USA står för en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp. Räknat per invånare släpper amerikanerna till och med ut mer koldioxid än andra i-länder, men USA har hittills vägrat att ratificera Kyotoprotokollet.
I helgen avslutades FN:s klimattoppmöte på indonesiska Bali, avstampet för förhandlingarna om det nya internationella avtal som ska ta över efter att Kyotoprotokollet år 2012. För att det skulle anses som lyckat var det därför helt avgörande om USA skulle förmås att delta i förhandlingarna eller inte.
Ur det perspektivet var toppmötet definitivt ett steg framåt. Runt 190 länder har nu enats om en tidsplan. USA har till slut accepterat att delta.
Det är en bra startpunkt för de kommande förhandlingarna. Kyotoprotokollet undertecknades bara av länder som stod för en tredjedel av de globala utsläppen.
Förhandlingarna kommer också att ha FN:s klimatpanel IPCC:s fyra rapporter – världens samlade kunskap om klimatforskning – som utgångspunkt. Det kommer förhoppningsvis att göra det svårare för motsträviga länder att försöka slingra sig undan ett rimligt ansvar.

Men USA:s agerande tyder knappast på en amerikansk helomvändning, snarare på en knapp omvändning under galgen, för att slippa anklagelser om att ha saboterat toppmötet.
Signifikant är att USA blockerade preciserande siffror för hur mycket utsläppen bör minska. EU krävde minskningar på mellan 25 och 40 procent fram till år 2020. I sista stund uppgav dock USA:s förhandlare att USA ska försöka halvera sina koldioxidutsläpp till år 2050, men man är fortfarande emot rättsligt bindande utsläppsminskningar.
De konkreta löftena från toppmötet är därför vaga. Hur mycket kommer löftena egentligen att vara värda? Det kommer det sannolikt att bli strid om när förhandlingarna kommer in på de verkligt svåra frågorna om vilket ansvar olika länder ska ta.

En stor framgång var däremot att EU lyckades driva igenom att i-länderna ska ta större ansvar än u-länderna.
Det måste vara det enda rimliga. Argument som att Kina totalt släpper ut lika mycket koldioxid som USA gör, håller inte. USA släpper ut mångdubbelt mer koldioxid per invånare än de snabbväxande ekonomierna Indien och Kina. I-länderna kan inte förutsätta att u-världens befolkning – som strävar efter samma energislukande bilar, kylskåp och mikrovågsugnar som i-världen har – ska ge upp sina krav på högre ekonomisk standard.
De rika länderna har det största ansvaret för den globala uppvärmningen. Det är de som måste minska sina utsläpp mest.

Sett i ett längre tidsperspektiv måste Balimötet anses vara betydelsefullt. Men det skulle sannolikt inte blivit så om inte förre chefen för Världsbanken, Nicholas Stern, för drygt ett år sedan lagt fram sin rapport om klimatförändringarnas påverkan på den globala ekonomin.
Få enstaka företeelser har förändrat den internationella arenan så mycket som Stern-rapporten. Debatten om klimatfrågorna har pågått i mer än ett decennium, men det var inte förrän världens ledare fick en konkret prislapp på de klimatförändringar som världens befolkning orsakar, som de insåg att de inte hade råd att inte agera i klimatfrågan.
Utan Stern-rapporten, skulle EU sannolikt inte EU ha antagit världens mest ambitiösa klimatstrategi i mars i år, skulle IPCC inte varit en förkortning på allas läppar, skulle Al Gore inte fått Nobels fredspris i år.
Det har skapat ett politiskt tryck, som länder som USA i längden inte kan komma undan.
Men det kräver också att EU – och Sverige - fortsätta att driva det globala klimatsamarbetet framåt.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Bali, FN, klimat, USA, koldioxidutsläpp, klimatpolitik, Kyotoprotokollet, EU, IPCC

Ryssland blir allt mer auktoritärt

Den planerade ryska gasledningen i Östersjön oroar många, både i Sverige och i resten av Europa. Jag tror nog att den politiska utvecklingen i Ryssland är ett betydligt värre orosmoln, skrev jag i min EU-krönika för två veckor sedan.

Nu har Putin valt sin efterträdare på presidentposten, så det kan knappast råda några tvivel om att näste ryske president kommer att heta

I en bra artikel i DN, under rubriken "Auktoritär regim på väg i Ryssland" intervjuas den ryska människorättskämpen Ljudmila Alexejeva:

"På sovjettiden hade vi bara en kandidat att rösta på. I dag har vi flera kandidater och partier, men det finns bara en att välja: president Vladimir Putin", menar hon, och forsätter:

"Det är Putin som bestämmer vilka partier och kandidater som får ställa upp i val och vem som blir president. Ryssland kan inte kallas en demokrati därför att landet är på väg att få en auktoritär regim."

Läsvärt!

Vägen mot det nya Sovjet

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
4-5 december 2007

Söndagens ryska val till parlamentet, duman, har gett omvärlden ännu en bekräftelse på att det står illa till med den ryska demokratin.
Den tidigare schackmästaren Gari Kasparov, nu ledare för oppositionsalliansen Det andra Ryssland, som inte fick ställa upp i valet, lade blommor vid den centrala valkommissionens port ”i sorg över den ryska demokratins död”.
Det förekommer mängder av rapporter om fusk, trots att antalet valobservatörer var betydligt färre nu än under valet 2003, eftersom Putin dragit ner på antalet tillstånd. Det har förekommit påtryckningar mot medborgare, både direkt inför valet och tidigare under valrörelsen.
Trots det uppenbara valfusket står det klart att president Vladimir Putin har ett stort stöd bland det ryska folket. Som väntat vann hans stödparti, Enade Ryssland, en storseger. Det innebär att Putin får utnämna regeringen och premiärministern, som sannolikt kommer att fortsätta att driva hans politik. Det kan hända att Putin själv blir premiärminister, vilket skulle innebära att han kan fortsätta att styra Ryssland direkt.
Ända sedan Putin blev president år 2000 har han samlat allt mer makt runt sig själv. Medias frihet har inskränkts. Oppositionella krafter har marginaliserats. Mord på journalister och politiker tillhör vardagen.
Nu är allt upplagt för att Putin även efter sin avgång ska kunna styra rysk politik.

När den förre presidenten Boris Jeltsin dog tidigare i år fick omvärlden en nyttig påminnelse om en tid när hoppet om ett fredligt och demokratiskt Ryssland fortfarande levde.
Idag går Ryssland bakåt. Demokratiska vinningar demonteras. Kallakrigsretoriken dammas av. Tonerna från ett svunnet Sovjet blir allt starkare.
”Styrd demokrati” kallar vissa ideologer i Kreml det ryska politiska systemet.
Styrd, ja.
Men demokrati, högst tveksamt.
Det kommande presidentvalet kommer att ge oss ännu en fingervisning om vart Ryssland är på väg. Sannolikt kommer jättelandet att fortsätta på fel väg.

Men i de flesta europeiska länder är det framför allt den planerade ryska gasledningen som oroar politiker, journalister och debattörer, inte den politiska utvecklingen. Jag undrar om inte det är fel fokus.
Förra veckan frågade sig journalisten Kjell-Albin Abrahamsson i P1-morgon ”var hela den protestskrivande svenska kultureliten finns när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i Ryssland?” Det kunde inte sagts bättre.

Abrahamsson menade också att Ryssland mest av allt liknar ”en polisstat, där makten ligger i händerna på säkerhetsorganen.” Inte så underligt när presidenten är en före detta KGB-agent. Men varför är det så tyst om detta?

Kjell-Albin Abrahamsson tillhör mina favoritjournalister. Han är en av de få som rapporterat om östra Europa, även före Berlinmurens fall, då svenskarna knappt kunde skilja länderna bakom järnridån från varandra. Han var länge den ende svenske journalist som rapporterade om tvillingbröderna Kazcynskis vankötsel av Polen.
Kjell-Albin är nog även i detta fall värd att lyssna på:
Varför vågar inte Europas ledare och intellektuella höja rösten mot Putin?
Orsakerna är naturligtvis två: pengar och energi.
Ryssland förser Europa med en stor del av kontinentens energibehov. Inkomsterna från gasen och oljan har skapat stora rikedomar i några ryska fickor, och gjort Ryssland till en intressant handelspartner. Inget europeiskt land har råd att göra sig ovän med Putin.
Money talks.

Marianne Ekdahl

Danska sjukan biter sig fast

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
20-21 november 2007


En promenadseger för den sittande regeringen. Det förutspådde många bedömare före det danska folketingsvalet förra veckan. Och så blev det också.
Anders Fogh-Rasmussens miten-höger-regering vann det tredje valet i rad. Hans parti Venstre blev till och med det största partiet.
Många anser att en förutsättning för partiets långa, obrutna maktinnehav är Venstres rörelse mot att bli ett brett mittenparti. I Danmark har vi sett samma samling i det politiska mittfältet som i många andra länder, inklusive Sverige.

Även de danska socialdemokraterna har, inte minst under den relativt nya partiledaren Helle Thorning-Schmidt, rört sig mot mitten. Trots det var valet ett bakslag för socialdemokraterna, som gjort sitt hittills sämsta valresultat.
Orsakerna är flera. En del anser att Thorning-Schmidt är en relativt svag partiledare. Många danskar har också varit nöjda med Fogh Rasmussens regering, och inte minst den goda ekonomiska tillväxten i landet. Dessutom, i ett valsystem där den sittande regeringen kan besluta om datum för parlamentsvalen, och därför välja ett tillfälle när det egna partiets opinionssiffror är höga, är det självklart lättare för en regering att få förnyat förtroende från väljarna.

Valets stora överraskning trodde många skulle bli det nya partiet Ny Alliance, som bildades för några månader sedan. Partiledaren Naser Kader har länge varit en populär politiker, men fick sitt stora genombrott efter den danska Muhammed-krisen, där han visade sig vara en stark röst för bättre förståelse mellan muslimer och infödda danskar.
En av NA:s målsättningar var att slå undan fötterna på Dansk folkepartis inflytande i dansk politik och istället ge den borgerliga regeringen möjlighet att söka ett mittensamarbete. Det har tidigare varit omöjligt, eftersom det parti som ligger närmast till hands, socialliberala Radikale Venstre, står närmare socialdemokraterna.
NA fick tyvärr inte den vågmästarroll Khader hoppades på, och regeringen kommer fortsätta att söka stöd hos DF, som dessutom kräver större inflytande nu än partiet tidigare haft. Om Fogh även vill samarbeta med NA, vilket verkar sannolikt, är hur frågan hur NA ska klara sig undan det politiska krumbuktandet utan en svekdebatt.

Vilket inflytande Ny Alliance får i praktiken kan bero på hur samarbetsvilligt partiet är. Khader satte kanske tonen när han efter valet krävde att Fogh skulle avgå, så att regeringsförhandlingarna kan starta från noll. Fogh själv var knappast glad över utspelet.
Det är kanske mer intressant att fråga sig hur Foghs regering ska klara av en politisk balansgång mellan två stödpartier som knappast har mycket till övers för varandra. Det kan bli livat i holken, om man säger så.
Även på andra plan kan den danska politiken bli mer händelserik. Fogh har – kanske inspirerad av Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins tal om eventuellt blocköverskriande samarbete – bjudit in oppositionen till breda politiska lösningar.

Ur en svensk synvinkel kan den danska politiken vara svårbegriplig. Dansk folkeparti, ett parti med 14 procents väljarstöd, har lyckats sätta dagordningen för hela den danska flykting- och integrationspolitiken. På så sätt har partiet varit enormt framgångsrikt.
Ingen av de stora partierna ifrågasätter de höga murar för asylsökande och den kravfyllda udlaendingepolitik som DF lagt grunden för. Både Venstre och socialdemokraterna vill behålla en ”stram” flyktingpolitik.
Den danska ekonomin kommer att fortsätta gå på högvarv. Företagen skriker efter arbetskraft.
Men det ser knappast ut som om den ”danska sjukan” kommer att ge med sig.

Marianne Ekdahl

Danska språket allt svårare att förstå

Danska låter som om man har en het potatis i munnen. Så brukar svenskar oftast skämta om det danska språket.
Själv brukar jag alltid försvara danskan. Så svårt är det inte att förstå. Dessutom tycker jag det låter fint och mjukt. Jo, faktiskt.
Men enligt forskare har danskan faktiskt blivit svårare att förstå under de senaste 30 åren, enligt P1:s Godmorgon Världen nu på förmiddagen. Och danska barn har svårare än barn från andra länder att lära sig sitt modersmål.

Då kan jag inte låta bli att länka till en sketch på Youtube: "Danish language is falling apart". Nu är det inte bara omvärlden, utan även danskarna själva, som inte längre förstår danska. De kan helt enkelt inte längre kommunicera med varandra.
Fantastiskt kul, åtminstone om man förstår lite danska. Och uppenbarligen finns det åtminstone lite sanning bakom det.

I klimatpolitiken är inte ensam stark

EU-krönikan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
6-7 november 2007

Sedan Irak-kriget startade har relationerna över Atlanten varit mer än kylslagna. Men banden mellan Europa och USA blir återigen allt starkare.
I april i år sjösatte dåvarande EU-ordföranden Angela Merkel och USA:s president ett omfattande transatlantiskt ekonomiskt samarbete. Och nu i veckan, under det Transatlantiska Ekonomiska Rådets första möte, som kommer att hållas i Washington, kommer det första konkreta resultatet. Det är ett tidens tecken att det gäller klimat- och energipolitik: gemensamma regler för handeln med biobränsle.

Idén lanserades av den tyska kanslern i en stor intervju i Financial Times vid början av det tyska ordförandeskapet i januari i år. Då var Europas ögon och öron riktade mot Merkels planer på att ro det nya EU-fördraget i hamn, och idén fick lite uppmärksamhet.
Men nu börjar ”den nya Atlantpakten” ta form.
Målet är inte direkt blygsamt. Planerna kan liknas vid att utvidga EU:s inre marknad till ytterligare en kontinent. Första steget är att enas kring gemensamma normer för flera industrisektorer och finansiella tjänster. 
Men till 2015 skall världens två största handelsområden knytas närmare samman genom gemensamma regler för intellektuella rättigheter, miljöskydd, tekniska standarder och handelssäkerhet. Kostnaderna för både handel och produktion kan minska avsevärt.

Det är en lovvärd vision.
De ekonomiska fördelarna av gemensamma regelverk är uppenbara. Men Merkel och Bush är naturligtvis medvetna om att det även kommer att gynna den politiska vänskapen över Atlanten. 
Just EU:s inre marknad är det självklara exemplet på hur ett ekonomiskt närmande mellan stater även främjar den politiska samhörigheten. De ekonomiska banden mellan EU-länderna har lagt grunden för politiskt samarbete på allt fler områden.
Just därför är samarbetet mellan EU och USA desto mer välkommet.
Kittet i de transatlantiska relationerna har hittills varit säkerhetspolitiken – Nato. 
Med en ekonomisk pakt ökar chanserna att de politiska spänningar som funnits mellan USA och Europa, till exempel i fråga om Irakkriget, blir mindre och samförståndet större.
Självklart är det inte bara politiska visioner som närt det nya partnerskapet. Det handlar minst lika mycket om att hävda sig i den globala konkurrensen med Kina.

Ett annat internationellt samarbete som också tagit också sina första steg är det internationella klimatsamarbetet ICAP, International Carbon Action Partnership, som lanserades i slutet av oktober av flera EU-länder, EU-kommissionen, ett antal delstater i USA och Kanada, samt Nya Zeeland och Norge.
Inom ICAP ska länder och regioner som använder utsläppstak och handel med utsläppsrätter diskutera hur en global marknad för utsläppsrätter skulle kunna fungera. Sådana diskussioner är helt nödvändiga om världens länder ska kunna sy ihop ett nytt internationellt klimatavtal som ska ta över efter Kyotoprotokollet. ICAP är därför ett viktigt etappmål i det arbetet, liksom FN:s klimattoppmöte på Bali i december kommer att bli.

Svagheten i ICAP-samarbetet är självklart att USA – som släpper ut i särklass mest växthusgaser per capita - inte deltar.
Att få med USA på noterna är en av de största svårigheterna. Oenigheten om Kyotoprotokollet - som USA inte undertecknat – har satt många käppar i många hjul, även i Bush och Merkels transatlantiska partnerskap.
Men förhoppningsvis kan den nya transatlantiska länken bidra till att mjuka upp USA:s motstånd i klimatförhandlingarna. Tack och lov för det.
I det globala klimatsamarbetet måste EU ta ledningen: EU satte i mars världens mest ambitiösa klimatmål.
Men ensam är inte stark. Särskilt inte om klotets feber ska kunna stillas.

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är skribent med inriktning på europeisk politik, vid sidan av sitt arbete som informatör.

En suck av lättnad genom Europa

EU-krönika, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
23-24 okober 2007

Det är som om en suck av lättnad gått genom Europa. Två och ett halvt år efter att Frankrike och Nederländerna röstade nej till det nya EU-fördraget kunde EU:s ledare till slut, under förra veckans toppmöte i Lissabon, enas om nya spelregler för Europasamarbetet.
Det har varit en lång och segdragen process. Arbetet med det nya fördraget har pågått under hela 2000-talet. Processen är inte helt färdig, utan fördraget måste nu godkännas i samtliga 27 medlemsländer. Det kan bli nya bakslag.

Men som sagt: en suck av lättnad.
Helt annorlunda var det när framtidskonventet utarbetade sitt förslag till det som nu sannolikt blir "Lissabonfördraget". Då var det mer av pukor och trumpeter. I konventet fanns en känsla av historiens vingslag. För första gången utarbetades ett nytt EU-fördrag under öppna och demokratiska former.
Det mesta av innehållet i det nya fördraget är det samma som konventets förslag. Men stämningen runt om i Europa är en helt annan: det finns en utbredd trötthet över det konstitutionella tragglandet, över åratal av svett och möda.

Men det viktiga är att EU nu får bättre möjligheter att agera effektivt. Röstreglrna blir enklare och tydligare. Majoritetsbeslut införs på fler områden. Antalet kommissionärer minskas till 18. En permanent rådsordförande ersätter dagens roterande ordförandeskap, vilket kommer att ge bättre kontinuitet.
Utrikespolitiken blir starkare, bland annat genom att kommissionens och rådets resurser för EU:s relationer med omvärlden slås ihop. Det behövs, inte minst för att få till stånd ett bra globalt klimatavtal efter Kyotoprotokollet. EU har satt upp en ambitiös agenda i klimatpolitiken, men behöver en starkare röst i världen för att få gehör för den.
Polissamarbetet blir också starkare. Även det är nödvändigt – den gränsöverskridande brottsligheten ligger ofta steget före polis och rättsväsende.

Det nya fördraget kommer också att göra det möjligt för EU att fortsätta utvidgas, något som alltid varit viktigt för Sverige.
Det som möjligtvis kan sätta käppar i hjulen är den "nödbroms", Ioannina-klausulen, som Polen med näbbar och klor kämpade sig till. Men det är inte säkert att Polen eller något annat land kommer att utnyttja den möjligheten i någon större utsträckning.

Lika betydelsefullt som större effektivitet i beslutsfattandet, är att Unionens politiska liv får en starkare demokratisk förankring. Flera förändringar ger medborgarna och deras representanter mer att säga till om: de nationella parlamenten får en starkare roll, de folkvalda Europaparlamentarikerna får större inflytande, rättighetsstadgan stärker medborgarnas rättigheter och medborgarinitiativen inför en helt ny form av medborgarinflytande.

Men återigen hörs kraven på folkomröstning – främst från miljöpartiet och vänsterpartiet.
Till dem som vill ha en folkomröstning om det nya fördraget skulle jag vilja fråga: "Vad röstade ni i den senaste folkomröstningen om den svenska grundlagen?"
Nej, just det. Om grundlagsfrågor folkomröstar vi inte.
Beslut om grundlagsändringar fattas av riksdagen, i god demokratisk ordning.
Det borde vara lika självklart att även beslut om förändringar av EU:s fördrag fattas av Sveriges folkvalda.
I god demokratisk ordning.

Fint beröm!

Svenska mediers EU-bevakning är oftast mer ytlig och okunnig än bevakningen av inrikespolitiken. Det brukar jag ofta påstå.

I en bra artikel på Europaportalen, gör Bengt O. Karlsson, internationell konsult och tidigare departementsråd vid finansdepartementet, en liknande analys under rubriken "Så kan EU-bevakningen förbättras". Han menar bland annat att de traditionella medierna sviker i bevakningen av EU, och hoppas att alternativa webb-baserade media kan fylla informationsunderskottet.

Och trots den livliga debatten som förs på t ex Europaportalen, saknas den "djupgående analysen av de europeiska frågeställningarna", menar han.

Jag brukar lägga ett gott ord för Europa-Nytt som drivs av Ylva Nilsson. Bengt ger också Europa-Nytt en eloge för den rappa nyhetsförmedlingen av frågor som inte anses få plats i de konventionella medierna.

Sedan skriver Bengt, och jag rodnar lite över jämförelsen med Sveriges kanske främsta Europajournalist:

"Mera analytiska inlägg får man t.ex. hos Marianne Ekdahl, f.d. politiskt sakkunnig i Bryssel och Annika Ström Melin. I övrigt saknas mera ambitiösa svenska Europabloggar praktiskt taget helt. Något som kan jämföras med den mängd av kvalitativa EU- och Europabloggar av skiftande politisk inriktning som finns i engelsk, franskt, spanskt och tyskt språkrum finns inte."

Jag kanske ska bli mer aktiv med bloggandet igen? Några månaders ledarskrivande och sedan början av september ett helt nytt yrke - informatörens - har gjort att bloggandet i princip legat på is. Men det känns lite lockande igen, faktiskt.

Kärnkraften är åter på agendan

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
8-9 oktober 2007

Vi svenskar är bortskämda med ganska mycket. Bland annat med jämförelsevis billig och miljövänlig vattenkraft: de svenska älvarna täcker ungefär hälften av svenskarnas energibehov. Resten täcks av kärnkraft. Att vattenkraften är jämförelsevis billig och miljövänlig är något vi oftast tar för givet. Liksom att den gör Sverige mindre beroende av smutsigare och dyrare energikällor som kol, gas och olja – till skillnad från de flesta andra europeiska länder.

I hela Europa ökar energibehoven, och beroendet av importerad energi blir allt större. Hur ska Europa kunna täcka sina energibehov utan att bli alltför beroende av Ryssland och Mellanöstern? Utan att lägga anspråk på alltför stor del av världens samlade energiresurser? Utan att bidra alltför mycket till den globala uppvärmningen?

En del av svaren håller på att formuleras i den nya energipolitik som EU nu bygger upp, tillsammans med det som ofta kallas världens mest ambitiösa miljö- och klimatpolitik. Allt sedan Nicholas Stern för ungefär ett år sedan presenterade sin rapport om den globala uppvärmningens ekonomiska konsekvenser, och vad det skulle kosta att motarbeta den, har klimatfrågan blivit kanske världens högst prioriterade politiska fråga.

Alla är ense om att beroendet av fossila energikällor måste minska. Inom EU är det visserligen upp till varje medlemsland att besluta om vilka energislag man föredrar, men förnyelsebara energikällor är självklart en del av lösningen. Men det går ganska trögt. Just nu svettas EU-kommissionen över hur mycket var och en av de 27 medlemsländerna ska bidra till unionens mål att 20 procent av energikonsumtionen år 2020 ska vara förnyelsebar. Inget land vill ju ta "för stor" del av bördan.

Kärnkraften släpper förvisso ut ungefär lika lite växthusgaser som vattenkraft, men den är fortfarande kontroversiell i många länder. När svenskt utbränt kärnbränsle fraktas till Storbritannien för upparbetning blir det krigsrubriker. Men det tycks gå åt rätt håll. Kärnkraften blir allt mer rumsren:

"Medlemsstaterna kan inte undvika frågan om kärnkraft", sade EU-kommissionens ordförande José-Manuel Barroso nyligen vid en energikonferens i Madrid. För en vecka sedan sade energikommissionär Andris Piebalgs till spanska El País att EU borde öka sin kärnkraftsproduktion till att täcka 30 procent av elbehovet.

Det är betydelsefullt att insikten om att kärnkraft rimligtvis måste vara en del av världens energiekvation har fått allt större fäste. De fossila bränslena kan inte bytas ut mot enbart biobränsle, solceller och vindkraft – det är rent önsketänkande. Om utsläppen av koldioxid ska kunna minskas drastiskt krävs inte bara politisk vilja, utan också ett stort mått av rationellt tänkande.

Miljön gynnas inte av fördomar eller av luddiga känslomässiga argument. Kärnkraften kommer att fortsätta vara kontroversiell. Och inte ens kärnkraftsförespråkarna är väl verkliga kärnkraftskramare. Men kärnkraft är trots allt ett bättre val än att fortsätta elda på jordklotet med olja, gas och kol.
Man skulle bara önska att den insikten även kunde nå Sveriges regering.

Marianne Ekdahl

Ett Belgien på väg att falla sönder

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
25-26 september 2007

Lägg ner Belgien!
Det är en åsikt som kan få vem som helst att haja till. Men nej, det var inte en rättshaveristisk bloggare som uttryckte den. Eller någon annan marginell tyckare, som det finns så många av.
Det var The Economist, världens kanske mest respekterade politiska veckomagasin, som tyckte att Belgien lika gärna kan delas upp i två eller tre småländer, eller att de fransktalande och de flamländska delarna kan uppgå i Frankrike respektive Nederländerna.
Tja, efter sommarens politiska turbulens kan man ju fråga sig hur långt de belgiska politikerna ska gå för att försöka hålla ihop landet. I valen som hölls den 10 juni fick liberalerna och kristdemokraterna flest röster, men Belgien har fortfarande inte fått en ny regering.
De fransktalande och de flamländska politikerna har inte kunnat enas om hur makten ska delas. Mest svårsmält har varit de flamländska kraven på större befogenheter inom rätts- och transportpolitiken.
I måndags mötte Herman van Rompuy för fjärde gången kungen för att redogöra för sina försök att bilda en regering. Han fick ta över uppdraget efter att Yves Leterme gett upp och lämnat in sin avskedsansökan.
Men ännu finns få konkreta tecken på framsteg. Därför är det lätt att stämma in i The Economists kritik. Svårigheterna att bilda en fungerande regering påminner mer om politiken i en bananrepublik än i ett rikt, välorganiserat land i Västeuropa.
För en utomstående kan det vara svårt att förstå den djupa konflikten mellan norr och söder, mellan flamländare och valloner. När jag flyttade till Belgien för några år sedan slogs jag av hur den genomsyrade hela den politiska debatten. Så fort jag slog på radion fanns den i bakgrunden, varje gång jag slog på TV:n eller bläddrade i en dagstidning.
Nästan allting i Belgien är uppdelat efter språklig tillhörighet. Ett vanligt talesätt är att de enda ”riktiga” belgarna är medlemmarna i kungafamiljen. Historiskt har de fransktalande vallonerna varit den dominerande gruppen. Men idag är de fattigaste delarna av Belgien de fransktalande.
Flandern är den ekonomiska motorn, som bidrar till att hålla södra Belgien under armarna. Bryssel är den tredje regionen och officiellt tvåspråkigt, även om de fransktalande dominerar. Men Bryssel är inte så välmående som många icke-belgare tror - stora delar av staden är nedgångna och ganska fattiga. Därför finns det både ett ekonomiskt egenintresse och ett visst mått av revanschim i den flamländska separatismen.
På sätt och vis är den långdragna regeringskrisen bara en upptrappning av en permanent konflikt. De konstitutionella frågorna som rör maktdelningen diskuteras egentligen varje dag, överallt, av alla och envar.
Men det finns självklart ett sammanhållande kitt också. Belgien har funnits sedan 1831. Sju generationer har levt tillsammans i detta pytteland. På den tiden hinner trots allt en gemensam identitet växa fram, som inte kan suddas ut över en natt.
Nu är de flesta belgare trötta på regeringskrisen. Den belgiska flaggan blir alltmer synlig i gatumiljön, som en diskret uppmaning till politikerna att de faktiskt borde lösa krisen.
I måndags publicerade framstående flamländare ett manifest i den stora frankofona dagstidningen La Libre Belgique. Vi är inte separatister, var budskapet: det behövs fortfarande ett enat Belgien, även om det kräver ett visst mått av förståelse för de flamländska kraven på mer makt.
Sådana utsträckta händer behöver Belgien fler av, om landet inte ska falla sönder.

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.

Het höst väntar Europas ledare

KB, YA, TB
EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 11-12 september 2007.

Det var tänkt att bli en oförarglig juridisk-teknisk övning. Okontroversiellt. Tjänstemän som tecknade ned det som politikerna redan enats om.
De viktiga kompromisserna om EU:s nya reformfördrag gjorde ju EU:s stats- och regeringschefer vid midsommarhelgens toppmöte. I princip skulle den regeringskonferens som det portugisiska ordförandeskapet nu dragit igång bara foga samman pusselbitarna till en helhet.
Men trots att det finns politiska överenskommelser, har de problematiska frågorna puttrat vidare under sommaren. Portugal har försökt lägga locket på, men efter hand har motsättningarna kommit upp till ytan igen.
Under den gångna helgen har unionens utrikesministrar diskuterat fördraget igen. Mötet i soliga Viana do Castello var ett första test på om Portugals föreslagna snabbspårsprocedur kommer att bli framgångsrik. Om mindre än sex veckor planeras allt vara klappat och klart.

Inte helt oväntat är det samma två länder som orsakade de största problemen under vårens fördragsförhandlingar som även nu hotar processen politiskt. Polen kräver att den kompromiss om ministerrådets röstregler, som man lyckades genomdriva under midsommarhelgen, skrivs in i fördraget, istället för i ett protokoll. Även Storbritannien ställer krav på särskilda lösningar.
De polska kraven kan bli verkligt besvärliga för unionen. Under sommaren har den polska regeringskrisen förvärrats, och den 21 oktober planeras nyval till parlamentet sejmen att hållas.
Timingen för det nya fördraget kunde inte vara sämre. Två dagar före valet ska ett toppmöte hållas i Lissabon, där stats- och regeringscheferna ska stadfästa fördraget.
För president Lech och premiärminister Jaroslaw Kazcynski är de polska kraven en fråga om prestige. Det kommer att bli svårt för tvillingarna att i en intensiv valkampanj ge efter för pressen från övriga länder och därmed förlora ansiktet. Snarare kan tonen mot övriga EU-länder förväntas bli mer aggressiv.
Förutom frågan om röstreglerna, vill Polen nu även ha ett undantag från rättighetsstadgan. Det kravet driver, liksom tidigare, även Storbritannien, eftersom britterna vill undvika att stadgans sociala rättigheter ska gälla över brittisk arbetsrätt. Frågan är vilken omfattning undantaget har, och hur det påverkar övriga EU-länder.
Premiärminister Gordon Brown har gått så långt att han hotat övriga medlemsländer med att utlysa en folkomröstning om Storbritannien inte får igenom sina krav. Det är högst osäkert om fördraget skulle överleva en sådan omröstning – även om övriga 26 medlemsländer står bakom det.

Det ser ut att bli en het höst i Europa.
Och då har vi inte ens nämnt det alltmer spända förhållandet mellan EU och Ryssland. För att inte tala om det akuta problemet Kosovo, där en lösning behöver nås under hösten.
Eller de ambitiösa energi- och klimatpolitiska åtagandena, som nu måste omvandlas till konkreta åtgärder, lagstiftning och, inte minst, förhandlingar om hur olika bördor ska fördelas mellan medlemsländerna:
Hur mycket varje land ska minska sina koldioxidutsläpp. Hur systemet med utsläppsrätter ska se ut i framtiden. Vilka bilmärken som måste minska sina koldioxidutsläpp mest. Och hur Europa ska minska sitt beroende av den ryska gasen.
Dessa frågor har direkta ekonomiska konsekvenser för samtliga EU-länder. Så de storpolitiska dragkamper som EU har framför sig blir kanske lika segslitna som turerna runt det reviderade fördraget.

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.

Fred avlägsen i Kosovo

Signerad ledare i Sydsvenskan, 1 september 2007:

Kosovo är ett ständigt öppet sår i Europa.
Men i de nya förhandlingar som nu förs har en delning av provinsen för första gången framställts som ett alternativ.
Igår öppnade Ryssland för en sådan lösning. Men om förslaget kommer att bära frukt är tveksamt, även om Ryssland och Serbien brukar tala samma språk.

Frågan om Kosovos ställning tas sannolikt upp under statsminister Fredrik Reinfeldts (m) och utrikesminister Carl Bildts (m) besök i Kroatien och Serbien igår och idag. Samtalen handlar framför allt om de två ländernas relationer till EU, men där är Kosovofrågan en betydelsefull bricka. Serberna kan inte räkna med att välkomnas i EU-klubben om de inte kan visa kompromissvilja i fråga om Kosovo.
Men även om parterna kan enas om provinsens ställning kan många problem kvarstå.
Tankesmedjan International Crisis Group varnade nyligen för att EU riskerar en ”blodig och destabiliserande” konflikt om Kosovo inte får bli självständigt.

Men i gårdagens Svenska Dagbladet menade den tidigare utrikeskorrespondenten Malcolm Dixelius att just självständighet för Kosovo kan utlösa en våg av nationalism och etnisk separatism, och förordade istället ett vidsträckt självstyre à la Åland.
Inte heller en delning kommer att lösa alla problem.
Oavsett vilken lösning som nås kommer verklig fred att vara avlägsen i det som brukar kallas Europas krutdurk.

Marianne Ekdahl

Triangeldrama på högsta nivå

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, 28 augusti 2007:

Den fransk-tyska axeln har drivit den europeiska integrationen framåt. Så brukar det ju heta. Ett halvsekel av framstående ledare som utgjort motorn i det europeiska samarbetet: Jean Monnet och Konrad Adenauer. Francois Mitterrand och Helmut Kohl.

Men under historiens gång har två blivit tre.
Den brittiske förre premiärministern Tony Blair nöjde sig inte med att endast Tyskland och Frankrike spelade i EU:s toppdivision. Med Storbritannien skulle den fransk-tyska axeln bli en triangel. Under Blairs år vid makten fick Storbritannien en allt viktigare roll i den europeiska politiken, och nu inte bara som bromskloss, utan allt mer även som en konstruktiv kraft.

Men de senaste månaderna har två av triangelns länder fått nya ledare. Med Gordon Brown och Nicolas Sarkozy har en ny generation ledare sett dagens ljus. Och det står nu allt mer klart vilka relationer de vill ha med EU, och vilken dynamik som finns mellan dem och den tyska kanslern Angela Merkel, det tredje benet i Europas nya ledarskap.

Sarkozy har stigit fram på scenen bubblande av energi. Det råder ingen tvekan om att han vill spela en aktiv roll i Europa. Brown tycks, liksom Blair, vilja fortsätta att ha goda relationer med Europa och Bryssel, men till skillnad från företrädaren är hans motiv sannolikt mer strategiska än ideologiska.
Det finns en hel del likheter mellan de tre ledarna. Både Sarkozy och Merkel har ekonomiska reformer högst på dagordningen, medan den förre finansministern Brown har de flesta av sina ekonomiska reformer bakom sig. Alla tre försöker distansera sig från sina företrädare, och samtliga är mycket skickliga strateger.

Men i detta triangeldrama på högsta nivå är banden mellan de tre huvudrollsinnehavarna olika starka vid olika tidpunkter.
Under vårens och försommarens förhandlingar om det nya reformfördraget stärktes den gamla fransk-tyska axeln genom Angela Merkels starka ledarskap och Nicolas Sarkozys konstruktiva insatser för att ro fördraget i hamn.
Sarkozys motiv var kanske inte bara engagemanget för EU:s nödvändiga reformer. Nu har han fått en stor dos personlig goodwill, som han kan använda i de två kontroversiella frågor där han har många inflytelserika länder emot sig: hans motstånd mot ett eventuellt turkiskt EU-medlemskap och hans protektionistiska ekonomiska dagordning.

Just den senare frågan, men även andra utspel från Sarkozy, har irriterat Merkel, och fått henne att vända sig mot London igen. I förra veckan höll hon och Gordon Brown omfattande överläggningar just i syfte att stärka de engelsk-tyska banden.
Båda har sina skäl för det. Merkel vill för tillfället distansera sig från Sarkozy. För Brown är det betydelsefullt att visa de brittiska väljarna att det finns politiska fördelar i att ha nära band med kontinenten, inte minst när han, som nu, försöker stå emot det konservativa partiets krav på en folkomröstning om det nya reformfördraget. Det var ingen slump att mötet ägde rum just när det stormar som värst i brittisk inrikespolitik kring denna fråga.

Personkemin mellan de tre är sannolikt viktigare än man tror för vilka politiska band som knyts. Den stillsamme och lite buttre Gordon Brown har mer gemensamt med den lågmälda, men handlingskraftiga Angela Merkel än med den extroverta och rastlöse Nicolas Sarkozy.
Men tyngdpunkten i triangeln kommer att fortsätta skifta.
För ingen tror väl att den energiske Sarkozy kommer att låta sig sidsteppas?

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, Nicolas Sarkozy, Angela Merkel, Gordon Brown, Tony Blair, triangeldrama, europeisk politik, reformfördraget, EU-fördraget, fransk-tyska axeln

Turkiska huvudsaken

Ledare i Sydsvenskan, 28 augusti 2007:

Tredje gången gillt lär det bli för Turkiets utrikesminister Abdullah Gül. Idag väntas han i tredje valomgången bli vald till president av det turkiska parlamentet.

När Gül kandiderade i april i år orsakade det politisk kris. Den turkiska militären, som alltid sett sig som garant för det sekulära styret, hotade att ingripa.
Men hans parti, det islamiska men inte fundamentalistiska AKP, vann en jordskredsseger i nyvalet till parlamentet den 22 juli, vilket tolkades som en folklig protest mot militärens inblandning i politiken. Valet stärkte premiärminister Recep Tayyip Erdogan i hans beslut att nominera Gül igen.

Abdullah Gül är en respekterad politiker som drivit en västvänlig linje och bidragit till att föra Turkiet närmare EU. Det kontroversiella med honom är inte så mycket hans åsikter som det faktum att hans hustru Hayrunisa bär huvudduk.
Den är en stark symbol som inte skall underskattas. Men den innebär varken att den blivande presidenten eller hans parti har en dold islamistisk agenda, som många inom oppositionen påstår. Det finns knappast någon risk att Turkiet skulle få en fundamentalistisk regim à la Iran.
Snarare är det nog så att turkarna gynnas av en regim med siktet inställt på EU, och som därför har intresse av att förbättra respekten för yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och minoriteter och att få ett närmare ekonomiskt utbyte med EU. Trots att partiet är religiöst färgat.
Ingen skall förledas att tro att med AKP vid makten blir allt frid och fröjd så småningom – sekulära muslimer och kristna förföljs, och intoleransen mot oliktänkande ökar, menade statsvetaren Lisbeth Lindeborg i Expressen igår: ”Politiker och media försöker rikta en rosa spotlight på Turkiet.”

Men det går trots allt, för det mesta, åt rätt håll. Och de politiska alternativen till AKP är få. Turkietkännaren Ingmar Karlsson, tillika årets mottagare av Sydsvenskans Europapris, menar att det inte finns någon trovärdig opposition idag. Bland motståndarna till AKP finns många extrema nationalister och starka band till militären.
Självklart krävs det mer av Turkiet för att EU skall kunna släppa in landet i unionen.
EU bör fortsätta att trycka på. En blandning av morötter och piska har varit, och är fortfarande, det bästa sättet att bidra till att reformerna inte avstannar.
Och reformerna måste fortsätta. Det är mer betydelsefullt än om Turkiets First Lady har huvudduk eller inte.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Turkiet, EU, Abdullah Gül, AKP, islamism, mänskliga rättigheter, demokrati, kandidatländer, reformer

Smutsigt spel med få alternativ

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 14 augusti 2007:

Broderierna i avancerad petit-point-teknik blev en livlina under åren i fängelsecellen. Liksom hans gudstro, och de arga inristningarna i cellväggen.
Det berättade den palestinske läkaren Ashraf el-Hojouj i Dagens Nyheter i söndags. Han blev, liksom fem bulgariska sjuksköterskor, en syndabock när Libyen försökte skyla över en vårdskandal där 438 barn smittats med hiv och istället skylla på utländska vårdarbetare som i en absurd rättegång med fabricerade anklagelser dömdes till döden.

Men det är inte förrän nu, efter att dödsdomarna omvandlats till livstids fängelse och de sex vårdarbetarna blivit benådade i Bulgarien, som de mänskliga tragedierna framstår tydligt, bortom det diplomatiska spel på hög nivå som präglat medias rapportering.
Nu har villkoren i fängelset kunnat avslöjats. Tortyr, misshandel och våldtäkter var vardag i ”helvetesmaskinen i Tripoli”.
Avgörande för frigivningen var att Bulgarien blev EU-medlem i januari, vilket trappade upp diplomatin. Men kanske framför allt att Frankrike samtidigt, som första västland, gjorde upp om en vapenaffär med Libyen.
President Nicolas Sarkozys vapenförsäljning vägde i slutänden sannolikt tyngre för Libyen än EU:s diplomatiska ansträngningar, vilket många bedömare ser som ett bevis för EU:s svaga utrikespolitik.

Men EU:s löften att normalisera relationerna med Libyen var sannolikt också lockande. Det partnerskapsavtal som EU nu knutit med Libyen kan till och med vara mer värt än de 10 miljoner euro per hiv-smittat barn som Libyen krävde tidigare, underförstått för att dödsstraffen skulle upphävas.
Libyens utpressning har alltså lyckats, på sätt och vis. En skurkstat med terrorism på sitt samvete har belönats för sitt korrupta och rättsvidriga agerande.
Men Libyen har sedan en tid ansträngt sig för att bli mer rumsrent, bland annat genom att avbryta sitt kärnprogram och lägga om sin utrikespolitiska kurs. Det finns självklart en poäng i att landet nu har fått utdelning för det.

Men självklart påverkade även EU:s realpolitiska intressen det diplomatiska spelet.
Om EU skulle ha tagit i med hårdhandskarna gentemot Libyen skulle det ha gått stick i stäv med en av unionens främsta prioriteringar, att hantera den stora mängden så kallade illegala immigranter från Nordafrika. EU är i färd med att bygga ut sitt samarbete i regionen för att stoppa immigranterna redan i ursprungsländerna.
Det är talande att när EU år 2004 lyfte sitt vapenembargo och beslutade om stöd till Libyens hivvård startade samtidigt undersökningar om hur libyska immigranter skulle kunna stoppas.
Det hela har varit ett smutsigt spel.
Kritiken har haglat: mot Sarkozys misstänkta byteshandel ¬– människor mot vapen. Mot EU, som ansetts agerat alltför lite innan Bulgarien blev EU-medlem, och inte tillräckligt kraftfullt efter det.

Men frågan är om Europa hade kunnat förhandla sig till en frigivning utan att smutsa ner händerna. Att förhandla med skurkstater är ingen barnlek.
Libyens agerande är skamligt. Från många håll sägs även Europas agerande vara det. En skandal, till och med.
Därför är Ashraf el-Hojoujs egna ord tänkvärda: under åren i fängelset blev stödet från de människor i Europa som arbetade för hans frigivning avgörande för hans mentala hälsa. Men från arab-världen fick den orättvist dödsdömde palestiniern inget stöd.
Det ger lite perspektiv på frågan om vilket politiskt agerande som är mest skandalöst.

Marianne Ekdahl

Mina EU-krönikor - nu varannan vecka i fler tidningar

Det här är inte vilken tråkig, regnig tisdag som helst - i varje fall inte för mig.
Idag debuterar jag som EU-krönikör i Kristianstadsbladet. Varannan tisdag kommer jag att kommentera aktuella Europapolitiska frågor på ledarsidan. Personligen tycker jag det är roligt att få möjlighet att skriva för fler dagstidningar, särskilt här "himma" i Skåne, och jag hoppas även att läsarna ska uppskatta mina kommentarer.

Även i Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda kommer jag att synas mer regelbundet än hittills, det vill säga varannan vecka, och förhoppningsvis bidra till att bredda perspektiven på frågor som inte alltid får den mediebevakning de förtjänar.

Det ska också bli intressant att läsa överste Bo Pellnäs, som är den andra fasta krönikör som KB, YA och TA nu engagerar. Hans internationella erfarenheter från fredsbevarande uppdrag gör honom till en av de mest insatta och läsvärda debattörerna i frågor som rör säkerhetspolitik och försvar - det är jag antagligen inte ensam om att tycka.

Andra bloggar om: EU, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Bo Pellnäs, EU-krönikor, EU-krönikör

Ensidig EU-debattt

EU-krönika i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 31 juli 2007:

För många skåningar är en ovanligt regnig semester slut.
Men i Bryssel har kontoren precis börjat tömmas på folk inför semestermånaden augusti. Regeringskonferensen startade den 23 juli och finslipar nu, lite i skymundan, på teknikaliteterna kring det nya reformfördraget. Men i övrigt råder Europapolitisk stiltje.
Därför är augusti en utmärkt tid att fundera över Sveriges förhållande till resten av Europa. Sverige är ju något av en skeptisk europé, heter det ofta.
Men det intressanta är att kritiken mot EU – som ibland är motiverad, och ibland inte – oftast gäller hela unionen som sådan, hela systemet.
Hur ofta hör man inte svepande formuleringar som ”EU är byråkratiskt, korrupt och odemokratiskt” eller ”EU slukar alltför mycket pengar”? Sällan tycks det finnas utrymme för att nyansera kritiken. Ingen säger ”den där kommissionär Vladimir Spidla gör ju ingenting”, ”det bådar illa för miljöpolitiken att miljökommissionären är en före detta industriminister och Wall Street-jurist”, eller ”EU:s regionalpolitik behöver verkligen reformeras”.
Jämför med hur vi debatterar inrikespolitiken! Där säger vi till exempel: ”kulturministern tycks inte ha en egen agenda”, ”en kristdemokrat som socialminister är som att sätta bocken till trädgårdsmästare” eller ”regionalpolitiken har misslyckats”. Ingen skulle komma på tanken att komma med så svepande kritik mot hela det politiska systemet som ”Sverige är korrupt och odemokratiskt” eller ”Sverige slukar för mycket pengar” och förvänta sig att bli tagen på allvar.
Men EU kan kritikerna helt skåpa ut, med hull och hår. Och bli tagna på allvar – av en del, i alla fall.
När jag för en tid sedan träffade svenska Europaparlamentariker i Strasbourg rådde stor enighet om debattens ensidighet:
– Vi debatterar alltid systemfrågorna – ja eller nej till EU – aldrig sakfrågorna, menade Jan Andersson (s).
Det ligger mycket i det.

Men det går åt rätt håll. Enligt den senaste SOM-undersökningen har vi aldrig varit så positiva till EU som nu. Och i de politiska partierna har det rört på sig på vänsterkanten, där det största EU-motståndet finns:
På s-kongressen i våras uppmanade Mona Sahlin sitt parti att ”lämna debatten om ja eller nej till EU”. Förhoppningsvis kan hon hjälpa partiet att lämna sin "ängsliga" inställning till unionen, som Margot Wallström kallade det. Under våren har Sahlin också öppnat för en s-v-mp-allians, under förutsättning att de två småpartierna släpper sitt EU-motstånd, som Sahlin kallat för ”plakatpolitik”.
Även på andra håll lever insikten att EU-motståndet är föråldrat. I maj menade Gudrun Schyman (fi) att parollen ”Ut ur EU” är ”ointelligent”, och att vi istället ”får se till att ha ett så bra samarbete som möjligt”.
Europaparlamentarikern Eva-Britt Svensson (v) är inne på samma linje, trots att vänsterpartiet vill att fler EU-frågor ska beslutas i medlemsstaterna:
- Sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet har vi en ny beslutsarena, och då måste besluten inom EU bli så bra som möjligt.
Det borde vara en vettig inställning, och mer konstruktiv än fruktlös plakatpolitik.
Det handlar inte om att säga ja och amen till allt som planeras i Bryssel. EU-politiken ska debatteras och kritiseras, precis som all annan politik.
Men om vi ibland kunde bortse från den ständiga indelningen i EU-vänner och EU-kritiker, och istället börja diskutera de konkreta sakfrågor där beslut fattas varje dag vore mycket vunnet.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, byråkrati, demokrati, debatt, EU-debatt, EU-vänner, EU-kritiker, plakatpolitik, EU-motstånd, konstruktiv kritik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna

Mothugg från en genuspedagog

Britten Dehlin, lärare och genuspedagog i Simrishamn, har skrivit en insändare i Ystads Allehanda apropå min Signerat i Sydsvenskan härom dagen, som tog avstamp i den pågående Kiviks marknad. Bland annat nämnde jag stripporna som var tillbaka i år igen, citerade ett manschauvinistiskt skämt och nämnde sedan Gudrun Schyman, som varje år brukar marknadsföra Feministiskt initiativ på marknaden. Självklart väckte det reaktioner.

Det är alltid bra att, som Britten Dehlin, kritisera sexismen när den sticker fram sitt tryne. Särskilt i skolan behövs engagerade lärare för att motarbeta invanda könsroller.
Men eftersom Dehlin i någon mån även kritiserar mig för att inte själv ha formulerat en åsikt om stripporna kanske ett förtydligande är på sin plats.

Jag är fullt medveten om att ett fenomen som striptease alltid är kontroversiellt, och att man alltid förväntas ha en åsikt, särskilt på en ledarsida. Och jag vet att ämnen som dessa alltid väcker ilska, särskilt hos feminister och anti-feminister.

Men poängen med artikeln var inte att diskutera strippornas vara eller icke vara, och därför lät jag helt enkelt bli att kommentera dem själv. Det skulle blivit ett alltför långt och komplicerat sidospår i en artikel som egentligen handlade om något helt annat: hur vissa delar av kulturmiljöerna på Österlen kan förstöras och "kiviksmarknadiseras" för turisternas (och deras pengars) skull, medan andra delar av regionen tycks så heliga att inte en kvadratmeter får röras - utan att det tycks finnas någon logik bakom vad som anses värt att bevara och vad som kan byggas sönder.

Den uppmärksamme läsaren lade kanske märke till att jag inte heller uttryckte någon åsikt om Schyman eller Fi, trots att jag själv är feminist, Sydsvenskans ledarsida är uttalat feministisk - dock knappast Fi-anhängare - och trots att jag skulle kunna skriva mängder om ämnet. Det var lika medvetet, eftersom det hade tagit bort fokus från det jag ville ha sagt.

Andra bloggar om: Kiviks marknad, Österlen, kulturvård, kulturmiljöer, Ystads Allehanda, Sydsvenskan, feminism, genuspedagogik

Ingen Kiviks marknad året om

Signerat, Sydsvenskan 18 juli 2007:

KIVIK.
Politikens Kiviks marknad är över. Almedalsveckan, alltså.
Och den riktiga Kiviks marknad har tagit vid.
Likheterna är fler än man kan tro. Det är visserligen skillnad på att kränga idéer och prylar. Men andelen fynd jämfört med andelen skräp är ungefär densamma i Kivik och i Visby. Skillnaden är att i Kivik slipper du skvallret och kändisfixeringen.

I år är marknaden ungefär som vanligt:
Foppatofflor, bokfynd, älgkorv och hjortronsylt. Pryttlar, mirakelmedel och krimskrams som säljs med en svada i 130 kilometer i timmen. Allt är särskilt billigt nu på marknaden, garanterat.
William Arnes motorcirkus och Lundaspexare. Stripporna som är tillbaka – igen:
”Det är tur, annars kommer inga män. Det är ju de som har plånboken”, skämtar Jerker Persson på marknadskontoret.
Undrar vad Gudrun Schyman skulle svarat. På marknaden säljer hon in Feministiskt initiativ med hembakat, bland annat till en aktiv moderat från Vellinge:
”Han uppskattar Fi, tycker att vi har rätt i en del frågor. Och våra goda bullar”, säger hon.
Längre bort lukten av söta våfflor och flottiga munkar. Diskodunket från tivolit, 80-talsplågan Vamos à la playa på högsta volym. Lägg till det över 100000 besökare packade som sillar.
Det är, kort sagt, rätt kul.

Österlen behöver sina turister. De skapar jobbtillfällen och inkomster till kommunen.
Men Österlen lever på lugnet och skönheten. Därför är planerna på att bryta alunskiffer sydväst om Gärsnäs omstridda:
”Österlen är ett sådant starkt varumärke, ett vackert område alla vill värna”, sade Christer Akej (m), ordförande i kommunstyrelsen i Simrishamn, till Ekot nyligen. ”Det skulle kunna skadas allvarligt om man gör ett allvarligt ingrepp i naturen.”
Därför säger han nej till gruvplanerna. De flesta Österlenbor är lika skeptiska. Med viss rätt: när en region som Österlen, med många känsliga kulturmiljöer, skall utvecklas krävs det försiktighet, även om det är fel att stoppa all industriell verksamhet med kulturhistoriska eller miljömässiga argument.

Men låt oss återgå till Kivik, där det gamla hamnområdet fått en helt ny look.
En enkelriktad väg runt hela hamnområdet leder trafiken från fiskaffärerna. ”Inre ringvägen” vore en passande benämning. Visserligen matchar vägen det stora nybyggda huset i modern stil – de är lika mörkgrå. Men alltihop är så malplacerat det kan bli i lilla Kivik, med sina korsvirkeshus och klängrosor. Mellan bykärnan och havet finns nu ett bälte av asfalt och parkeringsplatser så långt ögat når. Det känns lite som Kiviks marknad, här också, fast året om.

Ingen påstår att varje kvadratmeter av Österlens skogar, fält och ängar måste bevaras helt orörd. Österlen kan inte bli ett gigantiskt Skansen.
Men det som är historiskt, kulturellt och ekonomiskt (för att locka turisterna) betydelsefullt måste utvecklas med stor försiktighet: framför allt de små byarna, de pittoreska fiskelägena, gatuhusen i Simrishamn, äppelodlingarna, de vita stränderna.
Därför är det svårbegripligt hur det kan vara rätt sorts exploatering att bygga sönder hamnområdet i ett gammalt fiskeläge, medan gruvor är fel sorts exploatering.

Ikväll packar marknadsknallarna ihop och tivolit släcker ner. De flesta är glada när de tre marknadsdagarna är över. Om Kiviks marknad hade varat hela året hade det inte varit lika spännande, snarare outhärdligt.
Det finns inga skäl att stanna tiden. Men en ”kiviksmarknadisering” av hela Österlen vore en mardröm. Frågan är om Österlen är på rätt väg.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Kiviks marknad, gruvor, alunskiffer, Österlen, Kivik, exploatering, turister, Gudrun Schyman, Christer Akej, Simrishamn, Gärsnäs, kulturmiljöer

Muller från Kreml

Huvudledare, Sydsvenskan 16 juli:

"Det mullrar från Kreml igen. Om 150 dagar skall Ryssland inte längre tillämpa CFE-avtalet om konventionella styrkor, meddelade president Vladimir Putin i helgen. (...)
Putins skäl för avhoppet från CFE-avtalet är USA:s planerade missilsköldar i de tidigare Warszawapaktsländerna Polen och Tjeckien. Men agerandet stämmer väl överens med de tendenser som växt sig starkare under Putins styre: kallakrigsretorik och utfall riktade mot västvärlden. (...)

Det är inte säkert att Rysslands utspel får några militära konsekvenser just nu. Mest oroväckande är den allt sämre atmosfären mellan Ryssland och västvärlden.
Ett frostigare klimat innebär inte automatiskt att ett nytt kallt krig är på väg. Men de senaste åren har Ryssland definitivt gått åt fel håll.
Ryssland har blivit alltmer revanschistiskt och nationalistiskt. Stormaktsambitionerna växer. Energiresurserna blir allt mer värdefulla för säkerhetspolitiska syften.
Landet distanserar sig alltmer från västvärlden. Den framtida utvecklingen beror på många faktorer, inte minst vem som kommer att efterträda Putin.
Den ryska björnen kan inte ignoreras.
Sverige och övriga länder i närområdet har skäl att noga följa utvecklingen."

Andra bloggar om: Ryssland, CFE, försvar, försvarspolitik, kalla kriget, militär, Nord Stream, gasledning, Vladimir Putin, USA, västvärlden, missilsköldar, Östersjön

Bush har ett stort ansvar

Ledare, Sydsvenskan, 13 juli 2007:

"Irakkriget ser mer och mer ut som George W Bushs krig. Det blir allt svårare för USA:s president att försvara sin Irakstrategi mot de allt fler kritikerna på hemmaplan. (...)

Det politiska spelet i Washington har begränsad påverkan på den verklighet som irakierna lever i.
Där fortsätter blodbadet. Sekteristiskt våld, självmordsbombare, politiska mord, klanvendettor och maffialiknande organisationers härjande.
USA har begått många misstag i Irak.
”Irak är mitt i ett inbördeskrig. Men Irak har, före och bortom detta faktum, även blivit en failed state – ett land vars institutioner och nationella sammanhållning suddats ut”, skrev två analytiker från International Crisis Group nyligen i International Herald Tribune. Det är det som gjort våldet möjligt, menade de.
Konflikterna mellan sunniter, shiiter och kurder måste hanteras. En fungerande och legitim stat måste byggas upp.
Militära styrkor räcker inte. Den politiska uppbyggnaden måste irakierna i hög grad stå för själva. (...)

Vad händer om Bush ger efter för det hårda opinionstrycket och snabbt drar tillbaka USA-trupperna?
Det kan bli ännu värre. Kaoset kan bli ännu blodigare. Konflikten kan sprida sig i regionen – en risk som Iraks utrikesminister Hoshyar Zebari tydligt varnade för på en presskonferens i Bagdad i måndags.
USA:s ansvar är stort för vad som hänt och händer i Irak. Och för vad som kommer att hända."

Ett välkommet bakslag för Sarkozy

Signerat, Sydsvenskan 12 juli 2007:
Hyperpresidenten Nicolas Sarkozy lämnar få oberörda. Hans bubblande energi och okuvliga vilja fortsätter att förbluffa, charma och irritera.
Omdömena varierar. Den tidigare inrikesministerns hårda tag och jämförelser av förortsbor med ”slödder” har legat honom till last både i och utanför Frankrike.

Men hans vilja att reformera fransk ekonomi – med en i franskt perspektiv sällsynt liberal agenda – har gjort honom mer populär runtom i Europa. Liksom hans konstruktiva insatser för att nå en överenskommelse om EU:s nya reformfördrag, i linje med utfästelserna om en mer aktiv Europapolitik.
Det gav honom en rejäl dos goodwill hos övriga EU-ledare. Det vill han nu utnyttja för att få stöd för två i högsta grad kontroversiella åsikter.
Den ena gäller Turkiet, som Sarkozy inte vill släppa in i unionen. Men den striden har ännu inte börjat på allvar.
Den andra gäller EU:s ekonomiska politik. Där har den första striden nu utkämpats.
Och den fick Sarkozy, som väl var, finna sig i att förlora.
Tidigare i veckan våldgästade presidenten EU:s finansministermöte för att få stöd för en expansiv finanspolitik och för att skjuta upp Frankrikes löfte att komma till rätta med sitt budgetunderskott.
Likaså vill han mjuka upp valutaunionens regler. Stabilitetspakten skall följas ”pragmatiskt och intelligent” – kodord för att göra lite som man vill. Tillväxten och sysselsättningen är viktigare, resonerar han.

Men risken med att stimulera ekonomin är att inflationen kan ta fart, köpkraften urholkas och effekterna på sysselsättningen bli små.
Frankrikes budgetunderskott och finanspolitik påverkar dessutom övriga länder i valutaunionen. Och den franska ekonomin är en ständig huvudvärk. Inte underligt att finansministrarna såg rött.
Lika kontroversiell var Sarkozys kritik mot Europeiska centralbanken, ECB. Euron borde vara billigare, menade han, och finansministrarna borde ta mer kontroll över ECB.
Men bankens frihet från politisk styrning är grundläggande för inflationsbekämpningen, och även här fick presidenten backa.
Man kunde önska att finansministrarna varit lika tuffa när de stora EU-länderna tidigare, gång på gång, brutit mot stabilitetspakten.
Frankrikes nye president är fascinerande i sitt sätt att förespråka en unik mix av protektionism och marknadsliberalism. För inrikes bruk förordar han skattesänkningar och avskaffande av den kritiserade 35-timmarsveckan – en utmärkt liberal medicin för Frankrike och ett brott mot mycket av den tidigare ekonomiska politiken. Men hans prioriteringar för Europa kunde inte vara mindre liberala.

I sin iver att överbeskydda ekonomin är Sarkozy lika typiskt fransk som sina företrädare.
Den medicinen vägrar de flesta medlemsländer lyckligtvis att svälja.
Sarkozy har redan lyckats undergräva EU:s konkurrenspolitik. Det var en tydlig signal om Sarkozys viljestyrka. Och han har gjort klart att han tänker fortsätta på den vägen.
Liksom företrädaren Jacques Chirac tycks Sarkozy anse att Frankrikes intressen är hela Europas intressen. Han har stärkt motsättningarna mellan marknadsekonomiskt sinnade länder och protektionistiska. Den ideologiska kampen kommer säkerligen inte att mildras så länge Sarkozy styr Frankrike.
Sarkozy tycks vara en enmansshow med evighetsbatteri:
Hyperaktiv, oförutsägbar, motsägelsefull, manipulativ.
Veckans överraskning var att presidenten helt enkelt drog tillbaka sina krav.
Vi får se vad de nya löftena är värda.
EU:s finansministrar får nog se upp även i fortsättningen.

Andra bloggar om: Nicolas Sarkozy, Frankrike, EU, finansministrar, ministerrådet, stabilitetspakten, ECB, globalisering, penningpolitik, konkurrenspolitik, marknadsekonomi, protektionism

Överbetald skribent?

Ledare, Sydsvenskan.se, 11 juli:

Somliga verkar anse att ett kall, ett engagerat yrkesliv, fortfarande motiverar lägre lön.
Moder Teresa hade dåligt betalt, men var inte diskriminerad. För henne var kallet allt. Det borde ”jämställdhetsrörelsen” diskutera snarare än att utgå från att strukturella orättvisor ligger bakom löneskillnader mellan män och kvinnor, skriver ledarskribenten Per Gudmundson i onsdagens Svenska Dagbladet.

Antingen har Gudmundson fel: han tycks helt ha missat de senaste decenniernas debatt, där kallet ofta har använts som en förevändning för att betala lägre lön för kvinnodominerade yrken, som sjuksköterska, än för mansdominerade.

Eller så har han rätt: det finns jobb där motivationen är viktigare än lönen.
Ledarskribent, kanske?
Frågan är om inte en engagerad skribent som Gudmundson har på tok för hög lön.

Också ett byggfusk

Ledare i Sydsvenskan, 11 juli:

"Nolltolerans mot svartarbete, krävde byggbranschen i Almedalen igår.
Så lägligt. Just igår frågade sig nämligen många när branschen skall införa nolltolerans mot andra ljusskygga verksamheter, som kartellbildningar.
På tisdagen fälldes tingsrättsdomen i Sveriges största kartellmål. Flera stora privata byggföretag samt Vägverket Produktion fälldes för att ha delat upp asfaltentreprenader i södra Sverige mellan sig.
Under hela 90-talet hölls priserna uppe i hela landet, enligt Konkurrensverket.
(...)
Så smart av byggbranschen att samma dag göra ett utspel som visar att man tar fusk på allvar. Frågan är vem som tar utspelet på allvar.
Det var sannolikt ingen slump att det var just de stora byggjättarna som dömdes igår.
”En utbredd kultur”, menade Konkurrensverkets generaldirektör Claes Norgren i P1:s Studio Ett och talade om ”kunderna som är dödströtta på det här”. Enligt en undersökning verket gjort tror varannan chef i byggbranschen att det finns karteller.
(...)
Frågan är om de rättsliga instrument som nu står till buds är tillräckligt avskräckande. Svårigheterna att bevisa kartellbildningar och de stora vinsterna med olagligt samarbete tycks ofta väga tungt.
(...)
Konkurrensen måste fungera. Det har konsumenterna rätt att kräva:
Så vässa verktygen, precis som det föreslogs i en utredning i november 2006. Det kan vara skillnaden mellan välståndsskapande marknadsekonomiska mekanismer och rövarkapitalism."

Sahlin borde få alliansen att småle

Årets viktigaste politiska evenemang pågår i Almedalen. Det är där många av de viktigaste politiska utspelen görs. Det är dit medias alla mikrofoner är riktade.

Och socialdemokraterna förbereder sig för att vinna tillbaka regeringsmakten om tre år. Det är i alla fall Mona Sahlins mål. Underligt vore det ju annars.

Men vad föreslår då Sahlin, när hon nu har allas blickar riktade på sig, och chansen att göra ett riktigt tungt utspel, drämma till motståndarlaget, och lägga grunden för en valseger 2010?

Jo, hennes första betydande förslag som nybliven oppositionsledare är att tillsätta en ungdomspanel.
Jag kan inte låta bli att tänka på den träffande beskrivning av olika socialdemokrater som bloggaren Katrine Kielos gjorde nyligen i testet "Vilken sosse är du?":

En "sahlinist" är en person som på allvar tror "att det går att vinna val på HBT och slogans".

Jag har all förståelse om alliansregeringen ler i mjugg.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, socialdemokraterna, ungdomspolitik, alliansen, Katrine Kielos

Bra artikel om det heliga Ikea

För några år sedan fick Ikea en hel del kritik för att deras leverantörer och underleverantörer använde sig av barnarbete och generellt hade undermåliga arbetsvillkor. Uppenbarligen förekommer inte längre barnarbete i produktionen, men samtidigt vägrar Ikea att ge omvärlden insyn i företaget för att till exempel kontrollera hur man lever upp till sociala och miljömässiga normer. Företaget är helt slutet. Insynen är noll.

Idag har Emily von Sydow en bra krönika i Sydsvenskan om just detta, men den finns tyvärr inte på nätet. Bland annat tror hon att Ikea symboliserar "en svensk religion av jämlikhet, vanlighet, tllgänglighet och i vanliga fall, öppenhet", och att det är därför som all kritik mot Ikea "tigs ihjäl".

Andra bloggar om: Ikea, media, barnarbete, Corporate Social Responsibility, miljö, arbetsvillkor, Ingvar Kamprad

En naken EU-sanning

Ledare, Sydsvenskan, 10 juli:

Det är garanterat fler som har upptäckt EU:s ”sexfilm” på Youtube än det pågående finansministermötet, trots att mötet kan tända en krutdurk i unionen.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy vill slösa, inte spara. Han vill att Frankrike, än en gång, skall få bryta mot valutaunionens regler. Dessutom vill han se mer politiskt klåfingrande i Europeiska centralbanken.
Det är en farlig väg han gett sig in på, bort från den väg som gett Europa ekonomisk stabilitet och låg inflation – till nytta för konsumenterna och näringslivet.

EU:s ekonomi är viktig. Men den 44 sekunder långa PR-filmen med sexscener från EU-sponsrade biofilmer, som skall bidra till att göra unionen mer populär bland de många skeptiska medborgarna, är också förvånansvärt viktig.
Filmen har funnits på nätet sedan februari, men efter lanseringen av EUtube för två veckor sedan har den blivit the talk of the town.
Det är kanske inget att förvånas över. Sex säljer. Sex är kontroversiellt.

Det mesta av kritiken är löjlig. Den luktar bibelbälte och moralisk indignation. De moderata Europaparlamentarikerna Gunnar Hökmarks och Christofer Fjellners jämförelse med porr vittnar om okunskap.
Filmklippen kommer från kvalitetsfilmer som samtliga fått internationella utmärkelser. Filmer som Amélie från Montmartre, Farväl, Lenin, Mot väggen, och svenska Såsom i himmelen. Regissörer som Lars von Trier, Pedro Almodóvar och Bernardo Bertolucci.
Det är lätt att instämma med den senaste kommentaren, ”Make love, not war”, på EUtube. Inget upprör människor så som sex, medan ingen reagerar på att tjugo personer utan pardon mejas ner i den senaste actionrullen. Död är normal underhållning, kärlek är något skamligt.
Det är en film man blir glad av. Liksom EUtube-filmerna Joy, med skrattande och dansande människor, och Romanticism, med ömt viskande par – även de med klipp ur EU-sponsrade biofilmer.
Idag sponsras ungefär hälften av alla europeiska filmer av EU.

Hur många svenska filmer – med en jämförelsevis liten marknad – skulle ha sett dagens ljus utan det stödet? Hur många ”smala” filmer skulle distribueras?
Enligt en oberoende utvärdering gjord 2006 är EU:s medieprogram särskilt viktigt för att filmer från små språkområden – som Sverige – skall kunna spridas. Två tredjedelar av projekten som fick stöd 2003–2005 var från länder med relativt liten filmindustri – som Sverige.
Inför EU-omröstningen 1994 fanns en oro att medlemskapet skulle innebära Rambofilmer dubbade till tyska. Istället har svenskarna fått fler möjligheter att se bra europeisk film och européerna kan se bra svensk film.
Självklart skall EU – med stolthet – visa upp sina insatser för europeisk film för att bli mer populärt.

Det är antagligen naivt att tro att PR-filmer på Youtube kan få fler att inse vitsen med knastertorra företeelser som monetär politik.
Men även de torraste politiska beslut berör människors vardagsliv. Det måste man kunna kommunicera. Övriga filmer på EUtube, som Reformen av inre marknaden för socker är informativa, men få är några publikmagneter.
Det är på tiden att EU visar upp en mänsklig och humoristisk sida.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: YouTube, EUtube, film, filmstöd, PR, EU, kommunikation

EU:s helrenovering tog sju år

Krönika, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 6 juli 2007:

Det tog sju år. Men i midsommarhelgen kunde till slut EU:s ledare enas om unionens nya fördrag.
Redan i december 2000, när det nu gällande Nice-fördraget tog form, insåg man att det behövdes ett helt nytt regelverk. Sedan dess har man snickrat och slipat på reformerna, men nu tycks bygget – till slut – stå fast förankrat.
Men vad betyder uppgörelsen? Och vad händer nu?

* Det blev inget konstitutionellt fördrag, utan en rad tillägg till de nuvarande fördragen.
Inget nybygge, men en helrenovering. Och allt som påminner om en konstitution har nogsamt skrubbats bort.

* Men det viktigaste är att de reformer som ska göra EU mer effektivt och möjliggöra att fler länder kan bli medlemmar nu kan bli verklighet:
En permanent ordförande för EU-toppmötena ska bidra till kontinuiteten. En ”utrikesminister” ska göra det lättare för EU att tala med en röst i världen.
Majoritetsbeslut införs på fler områden. Beslutsfattandet blir enklare och mer effektivt. Men som en rejäl eftergift till Polen träder modellen inte i kraft fullt ut förrän 2017.

* Lika viktiga är att EU blir mer medborgarvänligt och demokratiskt:
Ministerrådets möten ska bli mer öppna. De medborgerliga rättigheter som redan är praxis blir nu juridiskt bindande.
De nationella parlamenten kan säga stopp om EU överträder sina befogenheter. Med en miljon underskrifter kan en fråga föras upp på dagordningen.
Men tyvärr har mycket av det nytänkande som skulle göra EU:s regelverk mer begripligt skrotats. Bland annat skulle man röja upp i snårskogen av direktiv och förordningar och ersätta dem med vanliga lagar och ramlagar.
Av det blir nu inget. Överskådligheten försvinner, och reglerna blir än mer svårläsliga. Belgiens utrikesminister Karel de Gucht myntade snabbt det talande uttrycket ”fotnotsfördraget”.

* Den lättnad som EU-ledarna upplevde efter toppmötets uppgörelse kan fungera som smörjmedel framöver. Nu finns det hopp om att EU kan koncentrera sig på det viktiga.
Men det kan också bli sura miner. Uppgörelsen har kostat.
Frågan är om det någonsin har varit lika svårt att enas om ett nytt fördrag. Många är upprörda över att Polen, Storbritannien och Nederländerna lät snäva nationella intressen gå före det gemensamma bästa. Över Polens, i mångas ögon smaklösa, krav på att få behålla orimligt mycket makt i ministerrådet som betalning för landets offer under andra världskriget. Över Nicolas Sarkozys överraskande attack på EU:s konkurrenspolitik, som kan få större konsekvenser än många anar.
Det kan göra samarbetsklimatet lite tuffare framöver. Det är inte säkert att den regeringskonferens som med start den 23 juli ska bena ut teknikaliteterna blir lika oproblematisk som förväntat, inte minst om Polen igen vill riva upp delar av överenskommelsen, som man nyligen hotade med.

* Och hur var det egentligen med kritiken mot att förhandlingarna var slutna och ”odemokratiska”?
Den var ganska förutsägbar, skulle jag vilja påstå.
Statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte nyligen det som borde vara självklart: Ingen kräver att regeringens budgetförhandlingar ska vara offentliga. Eller komplicerade internationella förhandlingar. Bara förhandlingar inom EU.
Kritiken mot processen sade mer om kritikerna än om EU.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, EU-fördraget, konstitutionen, EU-toppmöte, demokrati, effektivitet, reformer, reformfördraget

Tio år med den kinesiska draken

Huvudledare, Sydsvenskan, 30 juni 2007:

Imorgon har Hongkong varit ”kinesiskt” i tio år.
Då, 1997, när britterna trädde tillbaka, trodde många att diktaturen Kina skulle kväva Hongkongs mer västinriktade system. Massakern på Himmelska fridens torg i Peking 1989 fanns fortfarande i färskt minne.
Men de värsta farhågorna har inte besannats. Folkrepubliken Kina respekterar yttrandefriheten och de fria medierna, men dess censorer håller naturligtvis saker och ting under uppsyn. Falun gong är inte förbjudet, som på fastlandet.
Men en fullfjädrad demokrati är det inte.
Deng Xiaoping myntade talesättet ”Ett land, två system”. Men det innebär också krav på respekt för det kommunistiska partiet, eftersom partiet och landet är intimt förknippade. För att upprätthålla ett styre som är lojalt mot partiet har den kinesiska regimen inte tillåtit fria och direkta val.

Men demokratirörelsen är stark. Om allmänna och direkta val hade tillåtits, skulle de prodemokratiska krafterna med stor sannolikhet få majoritet: ”Regeringen gör allt för att skjuta upp rörelsen mot direkta val”, sade en av de främsta demokratiförespråkarna i gårdagens Financial Times.
Riktiga demokratiska reformer är knappast möjliga förrän Kina förändras.
Och Kina har förändrats under de gångna tio åren – mer än Hongkong. Kina har kopierat den västerländska kapitalismen och driver den ekonomiska utvecklingen i vrålfart. Men inte kopierat den västerländska demokratin.

Det finns dock positiva tendenser. Attityden till att diskutera demokrati har blivit mer öppen. Men det är oklart om det förebådar politiska reformer eller bara är ett sätt att ”lätta på trycket”.
Kina är fortfarande en hård diktatur. När marknadsekonomin tar sig friheter slår regimen tillbaka. Censuren av internet är bara ett exempel.
Det är en vansklig balansgång och det är svårt att tro att ett sådant system i längden kan överleva. Med ekonomisk utveckling brukar följa krav på demokratiska reformer.

På så sätt kan Hongkong – på sikt – bidra till att öppna Fastlandskina.
Impulser utifrån är betydelsefulla. Det är i kontakterna med omvärlden som nya idéer växer. Inte minst därför måste Sveriges allt större handelsutbyte med Kina kombineras med en dialog om demokrati och mänskliga rättigheter.
Handelsminister Sten Tolgfors har tidigare visat att det dunkar ett hjärta för mänskliga rättigheter innanför moderatkostymen. Under sin resa i Kina nyligen talade Tolgfors en del om undermåliga arbetsvillkor, dödsstraff och även om demokrati.
Det är en bra början.
Det kommunistiska Kina behöver bli mer som Hongkong. Hongkong får inte bli mer som det kommunistiska Kina.

Andra bloggar om: Kina, Hongkong, demokrati, mänskliga rättigheter, handel, diktatur, Sten Tolgfors