Barnen eller dammtussarna?

Livet som småbarnsmamma är fantastiskt roligt. Men stundtals slitsamt.
Det här är ingen världsnyhet. Däremot tror jag att livet med barn ofta ger nya infallsvinklar i jämställdhetsdebatten.
Varför är det så svårt att kombinera karriär och familj? Varför går kvinnor in i väggen av dubbelarbete? Är kön medfött eller socialt konstruerat?
När tidskriften Neo nu tar upp diskussionen finns en vilja att vara politiskt inkorrekt. Man chockstartar med hjärnforskaren Annika Dahlströms artikel om skillnaderna i kvinnors och mäns hjärnor. Många nyblivna föräldrar, inklusive jag själv, som tror att kön till största delen är en social konstruktion tvingas fundera över problematiken.
Kan min tvåårige sons kärlek till allt som har fyra hjul och säger ”brum-brum” förklaras som annat än inlärt? Vi föräldrar har säkert, genom att uppmuntra hans lekar, förstärkt hans intresse. Men jag har svårt att förklara varför min son leker mer högljutt och stökigt än de flesta flickor i samma ålder utan att ta till en biologisk förklaring.
Att påstå att kön är medfött är provocerande i Sverige. Men medvetandet om könsstrukturer i samhället får inte leda till blindhet inför vetenskap som inte passar den politiska agendan just idag.

Ännu mer politiskt intressant är Per Svenssons artikel. Liksom i sin utmärkta bok Svenska hem från 2002 ger Svensson perspektiv på dagens samhällsdebatt genom att belysa 1900-talets svenska reformidéer.
Det tidiga 1900-talets kvinnosakskämpar Ellen Key, Elin Wägner, Alva Myrdal hade nog inte tänkt sig att 2000-talets yrkesarbetande kvinnor skulle knäa under en 85-timmarsarbetsvecka.
Visst, män tar mer och mer ansvar för barn och hushåll. Men kvinnor tar fortfarande det största ansvaret. De gör mer av det mest stressframkallande obetalda arbetet matlagning - tvätt och hämtning på dagis - medan män oftare gör det arbete som kan planeras tidsmässigt, som bilreparationer och ekonomi. Långtidssjukskrivningarna kommer som ett brev på posten.
Nedärvda mönster är den självklara förklaringen. Och den självklara lösningen är att män måste ta större ansvar. Men inte bara.
Fördelningen av hemarbetet är en sak. Storleken på familjens sammanlagda arbetsbörda en annan, påpekar Svensson.
År 2006 är dagis självklart, medan städhjälp är tabu.
För fyrtiotalets reformatörer var Städis och Tvättis naturligt, medan de var tveksamma till subventionerad ”barnavård”.
Kvinnorörelsens krav på offentlig barnpassning har varit framgångsrik. Dagis har varit den främsta orsaken till att kvinnor kan delta i samhälls- och yrkeslivet.
Men i Sverige går det inte att debattera varför så få har råd med välbehövlig avlastning utan att hamna i den eviga pigdebatten.
Hur har vi hamnat i ett samhälle där vi lämnar ifrån oss små barn hela dagen men sällan städningen och strykningen? Varför prioriterar vi dammsugningen framför våra barn?

Nej, jag är inte kristdemokrat. Men jag tycker att något har gått snett. Inte bara i förhållande till den totala arbetsbördan för familjerna. Utan även vad gäller barnen, som Nina Björk förtjänstfullt hävdade för en tid sedan.
Jag ifrågasätter inte på något vis kvinnokampens framsteg. Men i det offentliga samtalet idag förväntas alla kvinnor vilja göra samma sak som män gjort så länge. I jämställdhetens namn ska frånvarande fäder ersättas med frånvarande föräldrar.
Är det verkligen jämställdhet att den ena könsrollen bara kalkeras på den andra? Varför är det mer acceptabelt att bara träffa sina barn i pyjamas än att vara hemmafru? Eller hemmaman, för den delen?

Marianne Ekdahl

Publicerad på Sydsvenskans ledarsida maj 2006