En suck av lättnad genom Europa

EU-krönika, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
23-24 okober 2007

Det är som om en suck av lättnad gått genom Europa. Två och ett halvt år efter att Frankrike och Nederländerna röstade nej till det nya EU-fördraget kunde EU:s ledare till slut, under förra veckans toppmöte i Lissabon, enas om nya spelregler för Europasamarbetet.
Det har varit en lång och segdragen process. Arbetet med det nya fördraget har pågått under hela 2000-talet. Processen är inte helt färdig, utan fördraget måste nu godkännas i samtliga 27 medlemsländer. Det kan bli nya bakslag.

Men som sagt: en suck av lättnad.
Helt annorlunda var det när framtidskonventet utarbetade sitt förslag till det som nu sannolikt blir "Lissabonfördraget". Då var det mer av pukor och trumpeter. I konventet fanns en känsla av historiens vingslag. För första gången utarbetades ett nytt EU-fördrag under öppna och demokratiska former.
Det mesta av innehållet i det nya fördraget är det samma som konventets förslag. Men stämningen runt om i Europa är en helt annan: det finns en utbredd trötthet över det konstitutionella tragglandet, över åratal av svett och möda.

Men det viktiga är att EU nu får bättre möjligheter att agera effektivt. Röstreglrna blir enklare och tydligare. Majoritetsbeslut införs på fler områden. Antalet kommissionärer minskas till 18. En permanent rådsordförande ersätter dagens roterande ordförandeskap, vilket kommer att ge bättre kontinuitet.
Utrikespolitiken blir starkare, bland annat genom att kommissionens och rådets resurser för EU:s relationer med omvärlden slås ihop. Det behövs, inte minst för att få till stånd ett bra globalt klimatavtal efter Kyotoprotokollet. EU har satt upp en ambitiös agenda i klimatpolitiken, men behöver en starkare röst i världen för att få gehör för den.
Polissamarbetet blir också starkare. Även det är nödvändigt – den gränsöverskridande brottsligheten ligger ofta steget före polis och rättsväsende.

Det nya fördraget kommer också att göra det möjligt för EU att fortsätta utvidgas, något som alltid varit viktigt för Sverige.
Det som möjligtvis kan sätta käppar i hjulen är den "nödbroms", Ioannina-klausulen, som Polen med näbbar och klor kämpade sig till. Men det är inte säkert att Polen eller något annat land kommer att utnyttja den möjligheten i någon större utsträckning.

Lika betydelsefullt som större effektivitet i beslutsfattandet, är att Unionens politiska liv får en starkare demokratisk förankring. Flera förändringar ger medborgarna och deras representanter mer att säga till om: de nationella parlamenten får en starkare roll, de folkvalda Europaparlamentarikerna får större inflytande, rättighetsstadgan stärker medborgarnas rättigheter och medborgarinitiativen inför en helt ny form av medborgarinflytande.

Men återigen hörs kraven på folkomröstning – främst från miljöpartiet och vänsterpartiet.
Till dem som vill ha en folkomröstning om det nya fördraget skulle jag vilja fråga: "Vad röstade ni i den senaste folkomröstningen om den svenska grundlagen?"
Nej, just det. Om grundlagsfrågor folkomröstar vi inte.
Beslut om grundlagsändringar fattas av riksdagen, i god demokratisk ordning.
Det borde vara lika självklart att även beslut om förändringar av EU:s fördrag fattas av Sveriges folkvalda.
I god demokratisk ordning.

Fint beröm!

Svenska mediers EU-bevakning är oftast mer ytlig och okunnig än bevakningen av inrikespolitiken. Det brukar jag ofta påstå.

I en bra artikel på Europaportalen, gör Bengt O. Karlsson, internationell konsult och tidigare departementsråd vid finansdepartementet, en liknande analys under rubriken "Så kan EU-bevakningen förbättras". Han menar bland annat att de traditionella medierna sviker i bevakningen av EU, och hoppas att alternativa webb-baserade media kan fylla informationsunderskottet.

Och trots den livliga debatten som förs på t ex Europaportalen, saknas den "djupgående analysen av de europeiska frågeställningarna", menar han.

Jag brukar lägga ett gott ord för Europa-Nytt som drivs av Ylva Nilsson. Bengt ger också Europa-Nytt en eloge för den rappa nyhetsförmedlingen av frågor som inte anses få plats i de konventionella medierna.

Sedan skriver Bengt, och jag rodnar lite över jämförelsen med Sveriges kanske främsta Europajournalist:

"Mera analytiska inlägg får man t.ex. hos Marianne Ekdahl, f.d. politiskt sakkunnig i Bryssel och Annika Ström Melin. I övrigt saknas mera ambitiösa svenska Europabloggar praktiskt taget helt. Något som kan jämföras med den mängd av kvalitativa EU- och Europabloggar av skiftande politisk inriktning som finns i engelsk, franskt, spanskt och tyskt språkrum finns inte."

Jag kanske ska bli mer aktiv med bloggandet igen? Några månaders ledarskrivande och sedan början av september ett helt nytt yrke - informatörens - har gjort att bloggandet i princip legat på is. Men det känns lite lockande igen, faktiskt.

Kärnkraften är åter på agendan

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
8-9 oktober 2007

Vi svenskar är bortskämda med ganska mycket. Bland annat med jämförelsevis billig och miljövänlig vattenkraft: de svenska älvarna täcker ungefär hälften av svenskarnas energibehov. Resten täcks av kärnkraft. Att vattenkraften är jämförelsevis billig och miljövänlig är något vi oftast tar för givet. Liksom att den gör Sverige mindre beroende av smutsigare och dyrare energikällor som kol, gas och olja – till skillnad från de flesta andra europeiska länder.

I hela Europa ökar energibehoven, och beroendet av importerad energi blir allt större. Hur ska Europa kunna täcka sina energibehov utan att bli alltför beroende av Ryssland och Mellanöstern? Utan att lägga anspråk på alltför stor del av världens samlade energiresurser? Utan att bidra alltför mycket till den globala uppvärmningen?

En del av svaren håller på att formuleras i den nya energipolitik som EU nu bygger upp, tillsammans med det som ofta kallas världens mest ambitiösa miljö- och klimatpolitik. Allt sedan Nicholas Stern för ungefär ett år sedan presenterade sin rapport om den globala uppvärmningens ekonomiska konsekvenser, och vad det skulle kosta att motarbeta den, har klimatfrågan blivit kanske världens högst prioriterade politiska fråga.

Alla är ense om att beroendet av fossila energikällor måste minska. Inom EU är det visserligen upp till varje medlemsland att besluta om vilka energislag man föredrar, men förnyelsebara energikällor är självklart en del av lösningen. Men det går ganska trögt. Just nu svettas EU-kommissionen över hur mycket var och en av de 27 medlemsländerna ska bidra till unionens mål att 20 procent av energikonsumtionen år 2020 ska vara förnyelsebar. Inget land vill ju ta "för stor" del av bördan.

Kärnkraften släpper förvisso ut ungefär lika lite växthusgaser som vattenkraft, men den är fortfarande kontroversiell i många länder. När svenskt utbränt kärnbränsle fraktas till Storbritannien för upparbetning blir det krigsrubriker. Men det tycks gå åt rätt håll. Kärnkraften blir allt mer rumsren:

"Medlemsstaterna kan inte undvika frågan om kärnkraft", sade EU-kommissionens ordförande José-Manuel Barroso nyligen vid en energikonferens i Madrid. För en vecka sedan sade energikommissionär Andris Piebalgs till spanska El País att EU borde öka sin kärnkraftsproduktion till att täcka 30 procent av elbehovet.

Det är betydelsefullt att insikten om att kärnkraft rimligtvis måste vara en del av världens energiekvation har fått allt större fäste. De fossila bränslena kan inte bytas ut mot enbart biobränsle, solceller och vindkraft – det är rent önsketänkande. Om utsläppen av koldioxid ska kunna minskas drastiskt krävs inte bara politisk vilja, utan också ett stort mått av rationellt tänkande.

Miljön gynnas inte av fördomar eller av luddiga känslomässiga argument. Kärnkraften kommer att fortsätta vara kontroversiell. Och inte ens kärnkraftsförespråkarna är väl verkliga kärnkraftskramare. Men kärnkraft är trots allt ett bättre val än att fortsätta elda på jordklotet med olja, gas och kol.
Man skulle bara önska att den insikten även kunde nå Sveriges regering.

Marianne Ekdahl