Marianne Ekdahl

Enfrågepartierna saknar makt

2009-06-07T21:24:00.001+02:00

Europakrönikan 2-3 juni 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Det har varit – och är! – en ganska bra valkampanj inför valet till Europaparlamentet på söndag. Partierna har satsat mer krut på sina kampanjer än de gjort vid tidigare Europaval, och media har överlag haft en bra bevakning av partierna, kandidaterna och vilka som är de viktigaste sakfrågorna.
Om det har fått fler svenskar att inse varför det är viktigt att ta chansen att påverka vem som företräder oss i Europaparlamentet, lär vi veta på söndag. Fortfarande tyder opinionsundersökningarna på att relativt få svenskar kommer att ta chansen att rösta.

Det har också varit en valkampanj med ovanligt många enfråges- och missnöjespartier, och där de fått ovanligt stort utrymme:
Det nystartade Piratpartiet som driver fildelningsfrågor.
EU-kritiska Junilistan, som redan har två mandat i parlamentet.
Främlingsfientliga Sverigedemokraterna som siktar på att Sverige ska lämna EU.
Feministiskt initiativ, som också har en ledamot i parlamentet, efter att Maria Robsahm (tidigare Carlshamre) lämnade folkpartiet.
Om valdeltagandet även i år blir betydligt lägre än i riksdagsvalen, kan de små enfråge- och missnöjespartierna få en relativt stor röstandel.

Men vad händer då om kandidaterna från enfrågepartierna blir invalda?
En enskild ledamot som endast driver en eller två frågor har generellt mycket svårt att få inflytande i parlamentet. Det är genom de politiska partigrupperna som en ledamot kan nätverka och driva sina frågor. Och ju större politisk grupp, desto större chans att få stöd för sina idéer.

Både den partigrupp som Junilistan tillhör, EDD, och den grupp som sverigedemokraterna vill ingå i, om de får mandat, UEN, där även främlingsfientliga Dansk Folkeparti sitter, är små och marginaliserade grupper utan inflytande.
I teorin har därför Piratpartiet och Feministiskt initiativ bättre förutsättningar, eftersom de vill ingå i någon av de lite större partigrupperna: den liberala, den gröna respektive vänstergruppen.

En ledamot från ett litet parti blir inte automatiskt utan inflytande. Centerns Lena Ek är idag ensam om att representera sitt parti, men hon har fått flera tunga uppdrag i parlamentet, både vad gäller den omfattande kemikalielagstiftningen och de nu pågående internationella klimatförhandlingarna. Den tidigare ledamoten, danska socialliberala Lone Dybkjaer, är ett annat exempel på en ledamot från ett litet parti som lyckats driva igenom flera av sina profilfrågor, framför allt inom jämställdhetsområdet.

Två saker är alltså avgörande för om den kandidat du lägger din röst på framgångsrikt ska kunna driva dina frågor i Europa: den personliga drivkraften och förmågan att nätverka, och en stabil politisk plattform.
Enfråge- och missnöjespartier ses oftast med stor skepsis, vilket gör att få andra ledamöter lyssnar på dem.
Så mitt råd är: lägg hellre din röst på ett parti som har ett genomarbetat, heltäckande politiskt program och kan ta ställning i alla de hundratals frågor där parlamentet beslutar. Då får din röst bäst effekt!

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Europaparlamentet, Europavalet, EU-valet, enfrågepartier, missnöjespartier, Piratpartier, Junilistan, Feministiskt initiativ, sverigedemokraterna, EDD, UEN

EU-parlamentet styr vår vardag

2009-06-07T21:21:00.001+02:00

Europakrönikan 19-20 maj 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Ett snackeforum. En lam anka. En gubbhylla. Ett Kalle Anka-parlament.
Ja, det cirkulerar många fördomar om att Europaparlamentet är maktlöst.
Men det är bara fördomar. I 30 år har vi haft direkta val till Europaparlamentet. Och allt sedan 1979 har parlamentarikerna fått alltmer att säga till om.
En mycket stor del av de lagar som riksdagen fattar beslut om, härrör från EU-direktiv och EU-förordningar. Även kommunernas verksamhet berörs. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting berörs 60 procent av de kommunala besluten av EU-regler.
Och de flesta av dem har i sin tur Europaparlamentet beslutat om – flera år innan de dyker upp i Sveriges riksdag eller i kommunerna.
Parlamentet och ministerrådet är idag EU:s två så kallade lagstiftande armar. Det är EU-kommissionen som lägger förslagen till nya direktiv och förordningar, men på de flesta områden krävs det idag en kompromiss mellan parlamentet och rådet för att anta dem. Det kallas medbeslutande.
Parlamentet beslutar dessutom om EU:s budget tillsammans med rådet, och har också ansvar för den demokratiska kontrollen av de andra EU-institutionerna.

Många av direktiven berör vår vardag, direkt eller indirekt.
Det kan handla om miljöfrågor som utsläpp till vatten, luft och mark, eller juridiskt ansvar för miljöförstörande verksamhet. Det kan handla om folkhälsofrågor som tobak och alkohol, eller arbetsmiljöfrågor som exponering för asbest och buller. Det kan handla om att göra leksaker säkrare eller om att förbjuda farliga färgämnen i livsmedel. Det kan handla om jämställdhet och icke-diskriminering, eller att förbättra föräldraledigheten för miljontals europeiska kvinnor.
En stor del av besluten rör den inre marknaden: fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och medborgare. Mobiltelefontaxorna för samtal mellan EU-länder, där EU nu satt ett tak. Telekomdirektivet, där svenska parlamentariker nyligen vann en rejäl seger. Och det var i parlamentet som initiativet togs till att fasa ut de vanliga glödlamporna, en av våra verkliga energitjuvar.

Med det nya Lissabonfördraget får parlamentet än mer makt än idag. Då blir medbeslutande huvudregel. Med det nya fördraget blir antalet så kallade rättsliga grunder där parlamentet blir medbeslutande ungefär dubbelt så många som idag.
Bland annat får då parlamentet mer inflytande inom det snabbt växande polissamarbetet och det rättsliga samarbetet. Där är europeiskt samarbete en absolut nödvändighet för att bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten.

Jordbrukspolitik är det andra området där parlamentet får verklig makt. Nu får alltså svenska politiker en verklig möjlighet att påverka de enorma, snedvridande stöden till Europas jordbrukare.
Det finns alltså dubbelt så många anledningar att rösta i Europavalet i år!

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Europaparlamentet, Europavalet, EU-valet, medbeslutande, inflytande, Lissabonfördraget, rättsliga samarbetet, jordbrukspolitiken, rösta

Partigrupperna styr EU-parlamentet

2009-06-07T21:18:00.001+02:00

Europakrönikan 5-6 maj 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Vem är det som bestämmer i Bryssel?
Ja bland andra en hel del svenskar som arbetar i EU:s institutioner. Om en månad har vi chansen att välja ut de 18 personer som ska representera oss i Europaparlamentet och stifta lagar tillsammans med ministrarna i rådet.

Men vad händer när de socialdemokrater, moderater, centerpartister och miljöpartister vi väljer kliver igenom parlamentets glasdörrar i Bryssel?

En nyckel för att förstå det är att förstå hur de europeiska partigrupperna fungerar. Liksom den svenska politiken till stor del styrs av partipolitiken, gör Europapolitiken det.
När våra folkvalda tar plats i parlamentet blir de medlemmar i de europeiska partigrupperna. Grupperna har fått allt större betydelse genom åren, och det är genom dem man som enskild ledamot får inflytande och kan påverka besluten i parlamenten.
Moderaterna och kristdemokraterna ingår i EPP-ED, det europeiska folkpartiet, som är parlamentets största partigrupp, dominerad av kontinentala kristdemokratiska idéer. Socialdemokraterna är medlemmar i den näst största gruppen, PES, det europeiska socialistpartiet, och vänsterpartisterna i GUE/NGL, den förenade europeiska vänstern. Folkpartisterna och centerpartisterna ingår i den tredje största partigruppen, liberaldemokratiska ALDE. Miljöpartisterna blir medlemmar i Greens/ALE, där de med sin uttalat EU-skeptiska linje samsas med några av parlamentets mest europavänliga partier.
Självklart är det de två stora grupperna som dominerar, med mittengruppen ALDE som vågmästare.

Men partipiskan inte viner lika hårt i Europaparlamentet som i riksdagen. Ledamöterna följer oftast sin svenska ideologiska kompass när de röstar. Nationella hänsyn får ofta gå före grupplinjen.
Till skillnad från den svenska politiken är också gränsen mellan höger- och vänsterblocken mindre tydliga.
Dels beror det på att varje partigrupp hyser politiska partier som ibland har vitt skilda åsikter. Dels beror det på att ”blocken” ser olika ut beroende på vad man röstar om. I miljöfrågor skapas oftast en mitten-vänster-majoritet, men i ekonomiska frågor bildas majoriteten oftast av mitten- och högerpartierna.

Det finns fler skillnader mot den nationella politiken. Varje partigrupp leds av en gruppledare – precis som i riksdagen. Och bakom varje partigrupp finns ett (europeiskt) politiskt parti – som i riksdagen.
Men till skillnad från den svenska politiken, där de politiska partierna är viktigare än riksdagsgrupperna, har de europeiska partigrupperna i parlamentet större tyngd än sina respektive partier. Partierna finns mestadels i bakgrunden, medan politiken sköts av grupperna i parlamentet.

Det hänger samman med att det europeiska partisystemet fortfarande är mindre utvecklat än de nationella partisystemen.
Men den europeiska partipolitiken får allt större betydelse som arena för demokratin på Europanivå. Just därför är det så viktigt att rösta den 7 juni!

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Europaparlamentet, Europavalet, EU-valet, partigrupperna, ALDE, EPP-ED, PSE, GUE/NGL, Greens/ALE, europeiska partipolitik

Din röst påverkar Europa

2009-06-07T21:15:00.001+02:00

Europakrönikan 21-22 april 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

När hålls nästa val till Europaparlamentet?
Rätt svar är 7 juni i år. Men endast var sjätte svensk känner till att det hålls i juni överhuvudtaget. Bara 33 procent vet att det hålls under 2009. Än mer oroväckande är att okunskapen är störst bland de yngsta väljarna. Det visar en opinionsundersökning som tidningen Fokus gjort nyligen.
Svenskarna är bland de bästa i världen på att utnyttja sin rösträtt, åtminstone i valen till riksdag, landsting och kommuner.
Men svenskarna är bland de sämsta i Europa på att utnyttja sin rätt att påverka EU:s beslut. I valet till Europaparlamentet 2004 röstade bara 38 procent av svenskarna. Möjligtvis kommer fler svenskar att rösta i år. I en enkät som gjordes av Skop i vintras uppgav hela 59 procent att de tänker rösta i juni.
Om så blir fallet blir det en rejäl, och välkommen, förbättring. EU-besluten – som fattas av bland annat svenska politiker och tjänstemän – får allt större betydelse för vår vardag. Parlamentet har genom åren också fått allt mer makt. I de flesta frågor stiftar parlamentet lagarna tillsammans med ministerrådet. Därför ska vi också utnyttja våra demokratiska möjligheter att påverka besluten.
Nu finns desto större anledning att utnyttja sin röst, eftersom Lissabonfördraget ger parlamentet betydligt större inflytande. Till exempel, om fördraget antas kommer de europeiska folkvalda för första gången att ha verklig makt över EU:s jordbrukspolitik.

Men om valet är okänt blir valdeltagandet därefter. Enligt Fokus’ undersökning kan drygt två tredjedelar av svenskarna inte ens pricka in rätt år – trots att valet hålls om en och en halv månad
Därför är bättre information självklart nyckeln till ett högre valdeltagande.
Valkampanjen har inte riktigt kommit igång än, men det ser ut som om den faktiskt kommer att bli mer intensiv än vid tidigare val. Det är bra, för det behövs.
I år får kampanjen dessutom ett helt nytt inslag: TV-reklam. Det är kristdemokraterna som bryter det svenska tabut mot politisk reklam i TV. Det kan också bidra till att höja valtemperaturen.
Media har ett stort ansvar att informera om valet, granska kandidaterna och vad de vill åstadkomma. I det långa loppet behöver media också bli bättre på att bevaka den vardagliga politiken i EU – innan besluten väl är tagna, som ofta är fallet idag. Inrikespolitiken och EU-politiken är idag tätt sammanknutna, men det avspeglas sällan i media.
Däri ligger den viktigaste orsaken till att så få svenskar bryr sig om valen till Europaparlamentet.
Men om vi slutar att behandla EU-politiken som något helt väsensskilt från den nationella politiken skulle fler svenskar inse att deras röst verkligen spelar roll.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Europaparlamentet, 7 juni, rösträtt, Europavalet, EU-valet, väljare

G20 – handling bättre än löften

2009-06-07T21:13:00.000+02:00

Europakrönikan 7-8 april 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Det största räddningspaket som världen skådat. Sammanlagt 9000 miljarder kronor.
Det blev resultatet av G20-ländernas toppmöte i London i förra veckan.
- En historisk global samling för att motverka den världsomspännande finanskrisen, sade toppmötets värd, den brittiske premiärministern Gordon Brown.
Men det kommer att ta flera månader innan vi kan se om löftena från G20 är tillräckliga för att rädda världen från en utdragen recession.
Toppmötet gav inga löften om fler nationella räddningspaket. Däremot fick den internationella valutafonden IMF ett gigantiskt resurstillskott på 6000 miljarder för att bistå de länder vars ekonomier drabbats särskilt hårt.
Dessutom utlovades 2000 miljarder kronor för att stimulera den internationella handeln. G20-länderna ska också förbättra och samordna övervakningen av de finansiella systemen.
Det gavs också löften om att få fart på förhandlingarna om ett nytt globalt handelsavtal inom WTO:s så kallade Doha-runda, vilket var viktigt. Det är den internationella handeln som är motorn i den globala ekonomin.

På kort sikt kan tillskottet till IMF synas vara det viktigaste. Det kan ge IMF bättre möjligheter att ge utsatta ekonomier andrum. Det kan skapa svängrum för nödvändiga nationella reformer.
Men i det långa loppet är reformerna och övervakningen av de finansiella systemen mest betydelsefulla. Det finns ingen chans till verklig ekonomisk återhämtning innan kvastarna gått i banksektorn.
Och det återstår mycket hårt arbete på hemmaplan.
G20 har gett en av viktigaste impulserna hittills för en global ekonomisk återhämtning. Men nu måste löftena från toppmötet förvandlas till konkreta åtgärder inom varje land, annars är de bara ett slag i luten. När världens mäktigaste ledare återvänder hem möter de ekonomier där bankrutter och arbetslöshet stiger till de högsta nivåerna sedan 30-talets depression.

Det första testet på viljan att förverkliga löftena har redan kommit.
I dagarna får EU:s finansministrar ta itu med uppgiften att förbättra tillsynen av de internationella bankerna. Medan bankerna blir allt mer internationella, är tillsynen oftast nationell. Under det ministerrådsmöte som hålls i Prag i dagarna ska flera förslag till bättre samordning diskuteras.
Storbritannien vill dock sätta käppar i hjulet. Britterna motsätter sig oftast mer samordning inom EU, inte minst på det ekonomiska området. London är dessutom ett av världens allra största finanscentrum, och en ekonomisk motor för öriket. Britterna vill både värna sina EU-politiska principer och den egna finanssektorns frihet.
Men det är upp till Gordon Brown att visa att han menar allvar.
Storslagna fraser vid ett toppmöte räcker inte. Tillhör man världens mäktigaste ledare bör det vara handling som gäller.

Marianne Ekdahl

Rasmussen - finns det Fogh för

2009-06-07T21:11:00.000+02:00

Europakrönikan 24-24 mars 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Världens mest framgångsrika försvarsorganisation letar efter en ny chef. Och det lutar allt mer åt att Danmark snart kommer att få en ny statsminister. Den nuvarande, Anders Fogh Rasmussen, blir nämligen allt hetare som kandidat till ny generalsekreterare i Nato.
I lördags fick Fogh stöd av USA. Han hade redan tidigare stöd av Frankrike, Tyskland och Storbritannien, de tre tungviktarna bland de sammanlagt 26 Nato-länderna.
Det ser alltså ut som om försvarsalliansen samlar sig runt Fogh. För andra kandidater, som den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski och den kanadensiske försvarsministern Peter MacKay, tycks chanserna bli allt mindre.
Hittills har Fogh Rasmusen inte kommenterat ryktena, men nu förväntar många att han kommer att offentliggöra sin kandidatur mycket snart. Det formella beslutet tas 3-4 april under Nato-toppmötet i Strasbourg, då försvarsorganisationen även firar sitt 60-årsjubileum.
Posten som generalsekreterare brukar gå till en europé, men för USA är det självklart avgörande att den nye generalsekreteraren har stor förståelse för USA:s militära intressen. Inte minst vill USA ha någon som kan fortsätta driva ett militärt engagemang i Afghanistan. Då väger det tungt att Danmark redan har 750 soldater i Afghanistan.
Fogh Rasmussen var därför etta på Bush-administrationens lista, och även på den nuvarande Obama-administrationens. Danmarks agerande under Irak-kriget, då danska trupper sändes till Irak, spelar också stor roll.
Det enda Nato-land som ogillar om Danmarks statsminister skulle få jobbet är Turkiet, även om det är osannolikt att Turkiet skulle lägga in veto. Det danska hanterandet av Jyllands-Postens Muhammed-teckningar är fortfarande ett djupt sår i Danmarks relationer med muslimska länder.
Men vad händer i Danmark om Fogh blir ny Nato-chef?
Ja, det blir självklart en fjäder i hatten att vårt västliga grannland nu för första gången får se en dansk på en hög, internationell position.
Men inrikespolitiskt då?
Det behöver inte bli särskilt omvälvande. Fogh är en veteran – han har varit statsminister i snart åtta år, och lett tre regeringar. Hans efterträdare som partiledare och statsminister är redan utsedd: Lars Lökke Rasmussen, den nuvarande finansministern.
Men det är heller inget optimalt tillfälle för en ny statsminister att ta över. Som i alla europeiska länder är osäkerheten om den ekonomiska situationen stor. Och de långvariga diskussionerna om Foghs framtid har skadat både den liberal-konservativa regeringen och statsministerns parti Venstre. Oppositionen är också mer samlad än tidigare. Det finns en risk att väljarna slår tillbaka, och vänder sig mot socialdemokraterna i nästa val.
Men en sak talat för att Lars Lökke Rasmussen kommer att klara sig bra. Hans efternamn.
De två senaste statsministrarna har båda haft samma efternamn: Poul Nyrup Rasmussen och Anders Fogh Rasmussen. En dansk statsminister ska uppenbarligen heta Rasmussen.

Marianne Ekdahl

Protektionismen splittrar EU

2009-06-07T21:10:00.000+02:00

Europakrönikan 10-11 mars 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Det är protektionismens tid i Europa. Den djupa konjunkturnedgången har fått Europas länder att ta till drastiska åtgärder för att skydda sina egna ekonomier. Det har orsakat stora konflikter de senaste veckorna.
Utvecklingen berör direkt EU:s grundpelare: den gränsöverskridande inre marknaden.
En av de branscher som drabbats hårdast av krisen är bilindustrin. Men om EU-länderna går in med för stora garantier räknas det som olagliga statsstöd, i strid mot principen om fri konkurrens. Och när regeringar går in för att rädda banker i kris, hotar det EU:s gränslösa inre finansmarknad, som med stor möda byggts upp under de senaste åren.
I grund och botten handlar striderna om huruvida medlemsländerna ska följa den inre marknadens regler.
Den inre marknaden bygger på fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Man får inte diskriminera mot varor eller företag från andra EU-länder, eftersom den fria konkurrensen och den fria rörligheten är mer gynnsam för alla i längden
Därför har EU en strikt lagstiftning för att värna den fria konkurrensen. Medlemsländerna får inte införa vilka statsstöd som helst.
Detta är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera. Om vissa länder tillåts bryta mot statsstödsreglerna, vill andra länder också göra det.
Sådan nationell egoism vinner ingen på i det långa loppet. Om den inre marknaden och den fria rörligheten naggas i kanten kan i slutänden den ekonomiska krisen fördjupas.

Allvaret i situationen fick EU:s ledare att för drygt en vecka sedan hålla ett särskilt toppmöte för att diskutera de stimulansåtgärder som planeras av många medlemsländer. Den direkt utlösande faktorn var Frankrikes närmast protektionistiska förslag till stöd för den franska bilindustrin.
Toppmötet fick få konkreta resultat, men bidrog till att förbättra dialogen om den ekonomiska krisen. Alla EU-ledare var – på papperet – eniga om att situationen är allvarlig och att protektionism måste undvikas. Det var nödvändigt som ett avstamp för den fortsatta krishanteringen.

Men det var oroväckande att EU-kommissionen strax före toppmötet godkände Frankrikes planer på stöd till bilindustrin. Kommissionen är den institution som försvarar den fria konkurrensen. Det får inte vara så att påtryckningar från de stora medlemsländerna gör att EU:s lagstiftning förbigås.
Europas länder kan sannolikt hantera de ekonomiska följderna av den djupa krisen. Men kan de hantera de politiska följderna?
Kan de hindra sprickan mellan östra och västra Europa att bli alltför djup?
Kan de stoppa vågen av protektionism?
Kan de hindra att sammanhållningen i Europa försvagas?
Det kräver mer än det vanliga kompromissande som präglar EU. Det kräver en extraordinär insats av alla EU-länder, och ett långsiktigt ansvarstagande utöver vad som krävs för stunden.

Marianne Ekdahl

Tjeckien – en motsträvig EU-ordförande

2009-06-07T21:09:00.001+02:00

Europakrönikan
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
24-25 februari 2009

Tjeckiens president Vaclav Klaus tycktes inte alls bry sig om att Tjeckien är ordförandeland i EU, när han häromdagen talade inför Europaparlamentet.
Kritiken mot EU-systemet haglade från talarstolen. Vaclav Klaus liknade till och med EU vid en kommunistisk diktatur.
- Vi i östra Europa, som levt under halva 1900-talet utan frihet och i centralstyrda ekonomier, är särskilt känsliga för tendenser som leder bort från frihet och välstånd.
Men när han jämförde Europaparlamentet med ett sovjetiskt en-parti-system fick många parlamentariker nog och lämnade salen.

Sedan årsskiftet är det Tjeckien som har ordförandeklubban i EU. Det är andra gången som ett av de”nya” medlemsländerna i östra Europa leder EU-arbetet.
Men till skillnad från Slovenien är Tjeckien ett av de mest EU-skeptiska medlemsländerna, och ett av de mest kritiska till det nya Lissabonfördraget. Vaclav Klaus har som president inte så mycket makt, men det är han som ska skriva under Lissabonfördraget. Och han vägrar avslöja om han är beredd att göra det.
Många bedömare runtom i Europa har haft farhågor om huruvida Tjeckien verkligen skulle klara av att leda EU genom ett halvår med flera svåra utmaningar. En del farhågor har redan besannats.
Tjeckien inledde sitt ordförandeskap med en konstutställning som drev med andra EU-länder. Och nu presidentens hårda attack på EU-systemet.
Det verkligt viktiga är förvisso hur den tjeckiska regeringen klarar av att leda EU igenom frågorna på den politiska dagordningen och de oförutsedda kriser som alltid kommer upp.
Men diplomatiska incidenter kan slänga onödigt mycket grus i EU:s beslutsmaskineri. Dessutom är den tjeckiska regeringen svag och splittrad.
Och det återstår många utmaningar för det tjeckiska ordförandeskapet.
Lissabonfördraget är en. Den djupa ekonomiska krisen, och arbetslösheten som följer i dess spår, är en annan. Hur relationerna med de förra Sovjetrepublikerna ska utformas, där Vitryssland är en särskild huvudvärk, är en tredje. Förberedelserna för det stora klimattoppmötet i Köpenhamn i december är en fjärde.

Inte minst börjar det blåsa upp till storm över hur Europa ska hantera den ekonomiska krisen. Hur ska EU rädda så många jobb som möjligt, utan att förfalla till protektionism? Det finns redan en spricka mellan västra Europa och flera länder i östra Europa, som intar en mer marknadsliberal hållning.
Nästa helg håller EU:s ledare ett extra toppmöte om detta. Tjeckien kallade till mötet som en protest mot Frankrikes närmast protektionistiska räddningsplaner för den franska bilindustrin.
Men innan dess kommer medlemsstaterna i östra Europa att hålla ett separat toppmöte, också det som ett svar på att flera av de stora länderna i västra Europa börjat inta en protektionistisk hållning. Senast är det Italiens och Spaniens generösa stöd till nationella biltillverkare som fått kritik.
Den ekonomiska krisen sätter stor press på Europas länder.
Det är illa nog att det blåser protektionistiska vindar över Europa. Det vore värre om det dessutom skapar en klyfta mellan östra och västra Europa.

Marianne Ekdahl

Tio års framgång för euron

2009-06-07T21:06:00.001+02:00

Europakrönikan 27-28 januari 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

I skuggan av den ekonomiska krisen har EU:s gemensamma valuta, euron, vid årsskiftet firat tio år. Men firandet har kommit i skymundan, av begripliga skäl.
Flera EU-länder, som Lettland, Litauen, Grekland och Bulgarien, har skakats av våldsamma demonstrationer mot hur regeringarna hanterat krisen.
Oroligheterna har nu spridit sig till Island, som står på konkursens brant. Risken är stor att oroligheterna sprids till fler länder, eftersom den ekonomiska tillbakagången har drabbat hela Europa.
Men det ekonomiska läget hade varit betydligt värre utan EMU, menar de flesta ekonomer. Och det är uppenbart att de länder som drabbats hårdast är de som står utanför EMU:
- Om inte Irland hade varit med i EMU, hade landet varit i samma ekonomiska situation som Island, menar Daniel Gros, chef för den välkända tankesmedjan Centre for European Policy Studies i Bryssel. Euron har haft en viktig stabiliserande effekt på Europas ekonomi under den pågående krisen.
Det är ett riktigt bra betyg för en valuta som bara är tio år gammal.

Det var i januari 1999 som den gemensamma valutan lanserades. Det var ett stort steg för alla deltagande länder, kanske allra mest för Tyskland. Den tyska D-marken var en stark och respekterad världsvaluta. Att byta ut den mot ett helt oprövat koncept – flera länder som gick samman för att gemensamt upprätta en gemensam valuta och en gemensam centralbank – var ett djärvt steg.
Men det har gått bättre för euron än vad många förutspådde. För tio år sedan var tyskarna skeptiska till att byta ut D-marken, men idag vill en stor majoritet behålla euron.
De flesta européer märkte ingen större skillnad när den då virtuella euron fick en mycket diskret start 1999. Annat var det i januari 2002, när nationella sedlar och mynt byttes ut.
Idag har euron blivit en naturlig del av de flesta européers vardag. Stödet för den gemensamma valutan är stort.
Den brittiska tidningen Financial Times publicerade nyligen en opinionsundersökning, som visar att fler än hälften av européerna tror att euron kan ta över den amerikanska dollarns roll som den viktigaste globala valutan inom fem år. Den bedömningen delas också av många ekonomer.

På tio år har euron förvandlats från ett oprövat koncept till en stabil och respekterad världsvaluta. Inflationen i euro-området har hållits nere, liksom räntorna, och valutaspekulationerna har minskat.
Det har varit tio framgångsrika år, då EU har stärkt sin roll som finansiell stormakt.
Det märks också i attityderna till euron i de länder som står utanför EMU. I Danmark, och till och med i Storbritannien, det starkaste motståndsfästet mot euron, höjs nu allt fler röster för EMU-medlemskap. På Island och i Norge ökar stödet för både EU- och EMU-medlemskap.
De närmaste åren kommer att bli en prövotid för euron och för centralbanken. Vi har knappast sett slutet på den ekonomiska krisen än.
Men det mesta tyder på att framgångssagan kommer att fortsätta.

Marianne Ekdahl

Med en röst gentemot Gazprom

2009-06-07T21:04:00.000+02:00

Europakrönikan 12-13 januari 2009
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Det börjar nästan bli en återkommande politisk träta vid nyåret. När det är som kallast i Europa, stänger Ryssland gaskranarna till Ukraina.
Och hela Europa får frysa.
Första gången Ryssland stängde kranarna var 2006. Då dog 186 ukrainska medborgare, påminde Ukrainas vice premiärminister Hryhoriy Nemyria Europaparlamentet i ett extrainkallat möte häromdagen.
Den formella anledningen till att Ryssland ströp gastillförseln var att ukrainska Naftogaz ”stal” från gasledningarna. Men det hela är närmast ett lågintensivt gaskrig mellan Ryssland och Ukraina. Ryska Gazprom vill höja gaspriset rejält, från ”kompispris” till en marknadsmässig nivå, något som Ukraina i dagsläget inte anser sig ha råd med. Men i botten av konflikten finns också de politiska spänningarna mellan de två forna Sovjetstaterna. Ukraina har sedan fem år tillbaka vänt sig alltmer mot väst, och söker medlemskap i både EU och Nato.

Konflikten är mer än en fråga för Kiev och Moskva. Arton länder, de flesta inom EU, som idag importerar gas från Ryssland, har drabbats.
Hårdast drabbade är de länder som till stor del förlitar sig på den ryska gasen för sin energiförsörjning, som Bulgarien, Slovakien, Rumänien och i länderna på Balkan. På många håll har den humanitära situationen varit allvarlig. Hundratusentals hushåll har varit utan värme och många människor har köldskadats. På en del sjukhus har operationer fått skjutas upp. Skolor och fabriker har fått stänga.
EU har dock agerat snabbt, och ett avtal om EU-övervakning av gasledningarna kunde i helgen skrivas under av både Ryssland och Ukraina, så att gasleveranserna till Europa skulle kunna återupptas. På söndagen kom EU:s övervakningsteam på plats. Men i skrivande stund har dock Ryssland fått kalla fötter.

Att Ryssland låter miljontals människor i utomstående länder drabbas är allvarligt. Det kan inte accepteras.
I dagsläget är Gazprom är den största leverantören av gas till Europa. Men på sikt måste Europas beroende av den ryska gasen minska. Även om gasen åter börjar flöda, är inte Ryssland och Ukraina närmare ett avtal för 2009 än de var vid nyåret. Ingen kan veta när gaskranarna stängs nästa gång, och Europa är fortfarande mycket sårbart.
Om Europa ser sig om efter andra gasleverantörer, kommer Gazprom sannolikt att inse behovet av att vårda relationerna med sin största kund bättre. Ryssland är lika beroende av intäkterna från Europa som Europa är av den ryska gasen. Gazprom behöver bland annat dessa intäkter för att finansiera de stora investeringar som nu planeras.

För att sätta mer press på Ryssland, måste också de europeiska länderna agera mer samstämmigt gentemot Gazprom. Större koordinering skulle skicka starkare signaler om att EU verkligen menar vad man säger när man påstår sig representera samtliga medlemsstater.
Men den långsiktiga strategin måste vara att minska användningen av naturgas överlag.
Idag utmålas ofta naturgas som miljövänlig energi. Men gas är ett fossilt bränsle liksom kol och olja, även om koldioxidutsläppen är något mindre.
Beroende av gas är inte bättre än beroende av kol och olja.

Marianne Ekdahl

2009 – ett år med nya spelregler

2009-06-07T21:01:00.001+02:00

Europakrönikan 30-31 december 2008

Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

År 2008 kommer att gå till historien som den stora finanskrisens år. Den allvarligaste finanskrisen sedan depressionen gör att året slutar i en betydligt dystrare ton än det började.

Under höstens franska EU-ordförandeskap staplades flera kriser på varandra: irländarnas nej till Lissabonfördraget, kriget i Georgien och sedan finanskrisen. Men ”turbopresidenten” Nicolas Sarkozy har lett EU med fast hand genom höstens kriser. Han förhandlade fram ett avtal om eld upphör i Georgien och han samlade EU till åtgärder mot finanskrisen. Sällan har EU haft så många särskilda kristoppmöten som under det senaste halvåret.

Vad kan vi då säga om 2009?

En sak är fullkomligt säker. Finanskrisen kommer att fortsätta prägla den europeiska politiken. År 2009 kommer att bli ett av de värsta ekonomiska åren i Europa sedan andra världskriget, spådde Financial Times nyligen.

Krisen kommer att generera nya konflikter mellan EU:s medlemsländer. Den kommer också att prägla förhandlingarna inom många olika sakfrågor.

Vi har redan sett hur många eftergifter som krävdes för att ro EU:s stora klimatpaket i land för två veckor sedan. Liknande svårigheter kan komma att uppstå när EU ska fatta beslut när det gäller miljö, ekonomisk politik, sysselsättning, jordbruk eller handelsfrågor.

I hårda tider är det lättare att se till kortsiktiga ekonomiska intressen än till vad som är det rätta på lång sikt.

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt har därför en mycket svår uppgift framför sig. Under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009 ska han leda EU-arbetet i slutspurten av FN:s globala klimatförhandlingar. EU har nyss antagit världens mest ambitiösa klimatåtgärder, och under 2009 ska de hittills mest omfattande globala klimatförhandlingarna leda fram till ett nytt avtal.

Den ekonomiska krisen kommer att göra Reinfeldts uppgift än svårare. Många regeringar kommer att kämpa för att göra så små åtaganden som möjligt, under förevändningen att värna de egna ekonomierna.

Men det är knappast nattsvart. En kris kan också uppbåda handlingskraft. Det visade inte minst Nicolas Sarkozys resoluta agerande under den gångna hösten.

Dessutom, med Barack Obama som USA:s president kommer USA sannolikt att bli en drivkraft i det globala klimatarbetet, inte en bromskloss, som under George W Bush.

Obama har också signalerat att han ska lägga om USA:s utrikespolitiska kurs. Det är efterlängtat, inte minst från europeiskt håll. Det kommer också att bidra till nya spelregler i den internationella politiken, som kommer att påverka Europa i hög grad.

Kort sagt: 2009 blir ett år med förändrade spelregler.

Med Lissabonfördraget blir EU mer handlingskraftigt och mer demokratiskt. Dessutom ska en ny EU-kommission väljas, liksom nya Europaparlamentariker.

Men framför allt har den globala ekonomiska krisen skapat nya politiska förutsättningar och nya politiska konflikter. Och med en ny president i USA och en ny amerikansk utrikespolitik kommer även den internationella kartan att ritas om.

Marianne Ekdahl

Starkare ledarskap krävs av EU – för klimatets skull

2008-12-28T16:45:00.001+01:00

Europakrönikan 16-17 december 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Under förra veckans EU-toppmöte skrevs nya kapitel i tre frågor som blivit riktiga långkörare:
För nästan två år sedan beslutade EU:s ledare om historiska klimatpolitiska målsättningar.
För ett år sedan skrev de under det nya Lissabonfördraget.
Och för drygt ett år sedan syntes de första tecknen på den finansiella krisen.
Under toppmötet i torsdags och fredags fattade EU:s stats- och regeringschefer avgörande beslut i alla dessa tre frågor.
För att mota den ekonomiska krisen godkändes ett gigantiskt krispaket värt 2.000 miljarder kronor.
Irland, som i en folkomröstning i somras röstade nej till Lissabonfördraget, har fått garantier för att varje medlemsland får behålla en kommissionär, och för att irländska hjärtefrågor som rör skattepolitik, sociala och etiska frågor (läs abort och äktenskap för homosexuella) inte ska påverkas av EU:s regler. Redan har 26 länder ratificerat Lissabonfördraget, och förhoppningsvis kan det träda i kraft i slutet av 2009.

Men det var klimatuppgörelsen som var den i särklass viktigaste frågan på dagordningen. Målet som sattes för två år sedan var att till år 2020 ska unionens koldioxidutsläpp minska med 20 procent, energiförbrukningen minska med 20 procent och andelen förnyelsebar energi öka till 20 procent av den totala energianvändningen.
Den djupa ekonomiska krisen har gjort det betydligt svårare att mejsla ut detaljerna i hur dessa mål ska uppnås och hur bördan ska fördelas mellan medlemsländer och industrisektorer. Men nu har EU-ledarna trots allt visat att de kunde nå en uppgörelse.

Men det hade ett högt pris. Klimatpaketet har fått mycket kritik för att vara alltför urvattnat.
Flera medlemsländer sökte eftergifter av rädsla för att klimatåtgärderna skulle skapa arbetslöshet och spä på recesssionen. Särskilt Tyskland, Polen och Italien satte käppar i hjulen.
Det har lett till stora eftergifter åt den tunga industrin och till ”nya” medlemsländer i östra Europa. Alltför stor del av utsläppsrätterna ska delas ut gratis, något som undergräver systemet med utsläppsrätter. En stor del av EU-ländernas utsläppsminskningar ska också få göras i utvecklingsländer, vilket fått stor kritik.
Betyget kan inte bli mer än med nöd och näppe godkänt. Trovärdigheten i EU:s klimatpolitik har fått sig en törn.
Men sett ur ett globalt perspektiv är EU:s klimatpaket trots allt ett stort steg framåt. Det är betydelsefullt.
EU behöver inte bara en bra klimatpolitik för att minska utsläppen på den egna kontinenten. EU behöver också vara ett föredöme i världen, och en drivkraft i det globala klimatarbetet.
Det blir Sverige som under det svenska EU-ordförandeskapet nästa höst får ta på sig ledartröjan för att nå ett nytt globalt klimatavtal i Köpenhamn i december 2009.
Men det krävs också att samtliga 27 medlemsländer visar ett starkare ledarskap i klimatfrågan, och inte bara försöker skydda de egna ekonomierna. Det behövs, om USA, Kina, Indien och Brasilien ska kunna övertalas under de komplicerade klimatförhandlingar som väntar det närmaste året.

Marianne Ekdahl

Europas kulturarv – ett musklick bort

2008-12-28T16:44:00.001+01:00

Europakrönikan 2-3 december 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Tänk om de kulturskatter som finns på Skånes alla muséer snart kan bli tillgängliga för människor i hela världen i ett gigantiskt museum på Internet?
Muséet, eller biblioteket, finns redan, och heter Europeana. Men det är inte helt färdigt. Under de kommande åren ska det fyllas med hela Europas kulturarv – från Lissabon till Luleå, från London till Ljubljana.
Det sägs att biblioteket i Alexandria i det forna Egypten innehöll 70 procent av den tidens samlade mänskliga vetande. EU-kommissionen, som tagit initiativ till Europeana, vill samla mer kunskap än så. Och framför allt göra kunskapen tillgänglig för alla.

I det digitala multimedia-biblioteket ska rymmas konst från Europas främsta konstsamlingar, handskrivna manuskript som haft en avgörande betydelse för historien och vetenskapen, originalnoter av Beethoven, Brahms och Bach.
Men också filmer som format populärkulturen, eller som visar bitar av vår historia. Sällsynta musikinspelningar eller inspelningar av dialekter som är på väg att försvinna. Gamla kartor som visar hur människan såg världen för hundratals år sedan.
Idag finns mer än 3,5 miljoner böcker, kartor, fotografier, filmer och konstverk i databasen. År 2010 ska biblioteket innehålla 10 miljoner objekt i digital form från tusentals muséer, bibliotek och arkiv.
Europeana kommer att bli en fantastisk källa att ösa ur både för forskare och för var och en som är intresserad av litteratur, historia, politik, vetenskap, konst, film och musik. Mycket, mycket av det som ska rymmas i biblioteket göms idag i dammiga förråd, otillgängliga för omvärlden.

Många har redan insett vilken guldgruva som håller på att skapas. När Europeana skulle invigas av EU-kommissionären Viviane Reding för ett par veckor sedan, blev anstormningen av besökare så stor att webbplatsen bröt ihop. Ingen hade planerat för mer än 10 miljoner sökningar i timmen! Hemsidan är fortfarande ur funktion, men kommer snart att öppna igen.

Mycket av den kultur och kunskap som idag ryms i Europeana kommer från de stora, nationella samlingarna: British Museum i London, Louvren i Paris, Kungliga Biblioteket i Stockholm. Men just nu byggs det också upp ett digitalt bibliotek av samlingar från lokala och regionala muséer från alla 27 EU-länder.
Idag kan vi skåningar på Europeana ta del av Gutenbergs bibel, da Vincis manuskript, Vermeers målningar och filminspelningar från första världskriget. Men jag hoppas att det skånska kulturarvet snart kommer att nå ut till resten av Europa.
Jag önskar att tyskar och fransmän snart ska kunna studera manuskript av Hjalmar Gullberg, skulpturer av Barbro Bäckström, kartor från den De la Gardieska samlingen, flamskvävnader från Regionmuséet i Kristianstad, klosterhistoria från klostret i Ystad, medeltida kyrkoföremål från Kulturen, och unika fynd från järnåldersstaden Uppåkra.
Den önskan blir inte uppfylld till julafton. Men det blir en önskan att spara till julen 2009.

Marianne Ekdahl

Fotnot: Europeana öppnar inom kort på www.europeana.eu .

Jordbrukspolitiken behöver tillfriskna

2008-12-28T16:40:00.001+01:00

Europakrönikan
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
18-19 november 2008

Västvärldens livsstil sätter sina spår i form av välfärdssjukdomar. Övervikt är ett av problemen, både bland vuxna och barn.
Därför har EU-kommissionen föreslagit att EU ska finansiera frukt åt Europas skolbarn, som ett led i att bidra till sundare matvanor hos de uppväxande generationerna. Europaparlamentet, som debatterar frågan den här veckan, ser frågan som så viktig att man vill öka stödet med 300 procent.

Men tyvärr är Sverige är emot förslaget. Det är ologiskt. Idag ger EU stöd till mjölk till skolbarn – även det för att bidra till bättre folkhälsa. Och Sverige är ett av de länder som tar emot mest av mjölkstödet, närmare 15 procent.
EU-samarbetet kräver också ett mått av solidaritet mellan EU-länderna. I den svenska skollunchen ingår redan en del frukt, men så är det inte i alla EU-länder. Om EU på ett enkelt och relativt billigt sätt kan bidra till bättre folkhälsa i flera länder, borde det bara välkomnas.
Däremot har förslaget till viss del kritiserats för att ”bakvägen” bidra till att upprätthålla EU:s gigantiska jordbrukspolitik, och det finns en poäng i den kritiken.

Jordbrukspolitiken genomgår just nu den största reformen på flera år. I veckan tar Europaparlamentet upp denna s.k ”hälsokontroll” av jordbrukspolitiken, och sannolikt kommer ministerrådet att besluta om reformerna senare i veckan.
EU:s jordbrukspolitik äter upp runt hälften av unionens budget. Den grundades i ett vällovligt syfte, att säkra Europas livsmedelsproduktion efter andra världskriget. Men idag har den blivit en dyrt, krångligt och onödigt system som snedvrider marknaderna, bidrar till protektionism och till att hålla livsmedelspriserna uppe.
De reformer som nu ska beslutas borde ha varit mer långtgående, men det går ändå i rätt riktning.
Den viktigaste reformen är att stöden nu helt frikopplas från produktionen. Jordbrukarna ska inte längre få stöd i proportion till vad de producerar. Det är en förutsättning för att göra jordbruket mer marknadsinriktat och för att konsumenternas efterfrågan och miljökrav i större utsträckning ska påverka vad som produceras. Det är också en förutsättning för att minska protektionismen: vi ska inte bidra till att alltför dyr eller onödig produktion hålls under armarna, men vi ska göra det lättare för tredje världen att exportera till den europeiska marknaden.
Vid sidan om detta ökar nu bidragen till landsbygdsutveckling inom bland annat klimatåtgärder och biologisk mångfald. Möjligheterna till interventioner och stödköp ska också begränsas.
Det är steg i rätt riktning. Men på längre sikt bör man inte bara minska stöd som snedvrider marknaderna. Det är också nödvändigt att minska den totala mängden jordbruksstöd. Sverige driver på för att reformerna måste fortsätta, och det behövs. Pengarna behöver EU till annat: till klimatåtgärder, till fredsskapande insatser, till strategiska forskningssatsningar, till gränsöverskridande brottsbekämpning.
Hälsokontrollen har visat att jordbrukspolitiken går mot ett tillfrisknande, men den är fortfarande sjuk.

Marianne Ekdahl

Finanskrisen visar att euron behövs

2008-12-28T16:38:00.001+01:00

Europakrönikan 4-5 november 2008

Den finansiella krisen har gjort det uppenbart att Danmark måste gå med i euro-samarbetet. Den analysen gjorde Danmarks premiärminister förra veckan:
- Euron ger politisk och ekonomisk stabilitet i Europa, och den pågående finansiella krisen gör det tydligt att Danmark måste gå med i euro-samarbetet, sade Anders Fogh Rasmussen när Europa liberala partier samlades till kongress i Stockholm.
En ny folkomröstning om EMU-medlemskap ska hållas före 2011.
Under finanskrisen har styrkan i den gemensamma valutan blivit tydlig. Det är inom euro-samarbetet som det funnits ledarskap att styra Europa genom den värsta krisen. Det var euroländernas räddningspaket som på allvar dämpade krisen.
Även i Polen har den finansiella krisen tvingat fram en ny debatt om euron. Premiärminister Donald Tusk och hans liberal-konservativa regering vill att Polen går med i valutaunionen 2012.

Men i Sverige tycks inte euro-frågan vara lika brännande. De borgerliga regeringspartierna har enats om att frågan inte ska upp under den här mandatperioden. Moderaterna ser dock finanskrisens verkningar som ett bevis på att euron behövs. Ja-anhängarna hade rätt, menade Fredrik Reinfeldt nyligen, och pekade på hur kronan fallit gentemot euron:
- Trots våra urstarka statsfinanser är ändå den finansiella oron av sådan magnitud att kronan nu tar stryk, sade statsministern härom veckan.
Folkpartiet är det enda parti som kräver en ny folkomröstning om euron, senast 2011. Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vill däremot inte ha en ny folkomröstning om det blir maktskifte 2010.

Men euro-samarbetet handlar inte bara om ekonomi. Det är i lika hög grad ett politiskt samarbete.
Utanförskap har därför ett politiskt pris. De verkligt betydelsefulla ekonomisk-politiska besluten tas mellan euro-zonens ledare, där varken Sverige eller Danmark deltar vid förhandlingsbordet.
Det framstod med all önskvärd tydlighet när ledarna för de 15 euro-länderna möttes för några veckor sedan för att anta ett historiskt räddningspaket, medan ledarna för samtliga 27 EU-länder spelade en ganska undanskymd roll.
Detta mönster kan förstärkas ytterligare framöver. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har föreslagit att denna grupp blir en permanent ”ekonomisk regering” för Europa.
Om den blir verklighet, blir den en av EU:s tyngsta maktfaktorer. Den skulle inte bara åsidosätta finansministermötena, utan delvis även toppmötena, där ledarna för samtliga 27 länder samlas.
Om idén blir verklighet skulle den röra om i Europas ekonomiska gryta rejält. Just därför kommer sannolikt motståndet att bli stort, men det är inte omöjligt att Sarkozy ändå kan driva igenom en kompromiss.
Det finns en grogrund för förändring, eftersom den djupa krisen har visat att det behövs ett starkt europeiskt ekonomiskt ledarskap. Oavsett hur ett förnyat ekonomiskt samarbete kommer att se ut, kommer ett att vara säkert: de viktiga besluten kommer att fattas inom eurozonen.
För Sverige, Danmark, Polen och de övriga länder som står utanför euro-samarbetet gäller samma enkla sanning: utanförskapet har ett pris, som kan bli för stort.
Den finanskris som drabbade Sverige i början på 90-talet bidrog till att Sverige gick med i EU. Ska den nuvarande krisen bidra till att vi vågar ta steget fullt ut, som de flesta EU-länder redan gjort?

Marianne Ekdahl

Krisen kan bli start för en ny EU-politik

2008-12-28T16:35:00.002+01:00

Europakrönikan 21-22 oktober 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Fyra gånger om året hålls EU:s toppmöten, och i förra veckan var det dags igen.
Men det verkligt betydande toppmötet hölls redan förra söndagen, när eurozonens regeringschefer möttes för att besluta om ett gigantiskt räddningspaket för banksystemen.

Under själva EU-toppmötet några dagar senare, kunde samtliga 27 EU-länder stödja strategin.
När Europas ledare visat handlingskraft reagerade finansmarknaderna genom att börserna tillfälligt steg, istället för att bara störtdyka. Men räddningsplanen kommer inte att stabilisera finansmarknaderna direkt, och den kom också för sent för att hindra en verklig recession i många EU-länder. Men den nya strategin har sänt tydliga signaler om att Europas ledare har handlingskraft att hantera krisen.
Fram till förra söndagens eurozon-toppmöte, hade regeringscheferna i de 15 euro-länderna inte mötts formellt sedan euron lanserades i januari 1999. Det säger något intressant om den europeiska ekonomiska politiken. När det verkligen är kris, är det eurozonens ledare som fattar besluten.
Nu sägs det också att mötet kan bli början på ett nytt skede i den europeiska politiken. Krisen kan bli en startpunkt för ett närmare ekonomiskt samarbete mellan EU-länderna.

I övrigt fokuserade EU-toppmötet på två frågor: EU:s klimatpaket och den nya så kallade migrationspakten.
Genom migrationspakten ska den lagliga invandringen samordnas, den illegala stoppas, och ett gemensamt asylsystem upprättas. Äntligen har EU-ledarna beslutat om ett så kallat ”blått kort” för arbetskraftsinvandrare, inspirerat av USA:s ”gröna kort”. EU:s befolkning åldras, och det behövs en vitaminkick i form av arbetskraft som kan bidra till att upprätthålla välfärden.
Men mycket tyder på att det kan bli hårdare tag framöver, som till exempel Frankrike och Italien vill, och att murarna runt Europa blir högre.
Samtidigt är överenskommelsen så bred att den ger stort utrymme för tolkning. Därför är det bra att det blir Sverige som ska lägga grunden för det gemensamma asylsystemet under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009. Sverige är ett av de länder som har någorlunda generösa asylregler, och som idag tar emot betydligt fler människor på flykt än de flesta andra EU-länder. Sverige har också en betydligt mer positiv syn på invandring och arbetskraftsinvandring än många andra länder.

Även i fråga om klimatpolitiken enades toppmötet om en kompromiss som ger utrymme för tolkning.
Åtta länder ville stoppa hela klimatpaketet, under förevändningen att de föreslagna klimatåtgärderna under den rådande finanskrisen skulle undergräva deras nationella industrier. Men det franska ordförandeskapet såg till att EU:s klimatarbete i stort sett fortsätter på rätt spår.
Däremot är toppmöteskompromissen en farlig eftergift. Den innebär att alla klimatåtgärder ska vara ”kostnadseffektiva”. Det argumentet kan nu komma att användas av de länder som är minst angelägna om en effektiv klimatpolitik för att bromsa viktiga åtgärder.
Även här måste Sverige – som är en drivkraft bakom EU:s miljöpolitik – driva på i rätt riktning!

Marianne Ekdahl

Franskt veto utan vett

2008-12-26T11:47:00.002+01:00

Europakrönikan 7-8 oktober 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Färgglada skyddshjälmar är en ovanlig syn bland de mörka kostymerna och eleganta dräkterna i Europaparlamentet. Europaparlamentariker brukar ju inte behöva skyddshjälm på jobbet.
När Christofer Fjellner (m) och några andra parlamentariker delade ut skyddshjälmar härom veckan var det inte för att innertaket i plenisalen rasat ner, utan en protest mot flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg.

Efter att taket kollapsade i augusti har parlamentet fått stanna kvar i Bryssel under de två sammanträdena i september. Och det går ju precis lika bra, om inte bättre, som att hålla sammanträdena i Strasbourg. Parlamentarikerna är glada över att ha sluppit det opraktiska resandet för en gångs skull, och kraven på att parlamentet borde få stanna i Bryssel blir allt starkare.

Idag har Europaparlamentet inte två säten, utan faktiskt tre. Parlamentet fattar de lagstiftande besluten i Strasbourg i franska Alsace, men förbereder besluten i Bryssel. Plenum sammanträder i Frankrike, medan det mesta av arbetet, det vill säga utskottsmöten, partigruppsmöten och förhandlingar, tar plats i Belgien.
Till sessionerna i Strasbourg följer tjänstemän, assistenter, lobbyister och journalister. Samt de ledamöter och tjänstemän från kommissionen och rådet i Bryssel som vill påverka parlamentets beslut. Sammanlagt 5000 personer och 20 ton dokument färdas tolv gånger om året de 43 milen mellan Bryssel och Strasbourg.
Dessutom har parlamentet ett tredje säte i Luxemburg, där mycket av det administrativa arbetet sker.

Att de europeiska folkvalda möts just i Alsace – en plats för blodiga slag i båda världskrigen – har haft ett viktigt symbolvärde. Fred, försoning och mellanfolkligt samarbete. Inte minst eftersom EU länge ofta drivits av det fransk-tyska lokomotivet.
Men pendlandet är idag absurt.
Det enda positiva som kan sägas är att de tunga dokumentlådorna som körs med lastbil mellan Belgien och Frankrike skapar jobb inom flyttbranschen. Nackdelarna kan räknas i kronor – två miljarder per år i runda tal. För att inte tala om kostnaderna i tid och miljö.

Men frågan är känslig. Av parlamentsledamöterna själva är en majoritet emot pendlandet. Men hittills har alla förändringsinitiativ fallit på det franska motståndet. För Frankrike handlar detta om prestige. Och för Strasbourg om reda pengar. Helt andra sakfrågor tas som gisslan och det resulterar i franska veton.
Därför vågar de flesta politiker i parlamentet, i nationella regeringar och i kommissionen inte lyfta frågan av rädsla för att stöta sig med Frankrike.

Men det rasade taket har satt fart på debatten igen. Och stödet för att stoppa flyttkarusellen blir allt större.
Toppmötena som tidigare organiserades av varje ordförandeland har redan flyttat till Bryssel. Kommissionen och rådet finns i Bryssel. Det är hög tid även för parlamentet att ta steget.

Marianne Ekdahl

Klarar Europa en finansiell härdsmälta?

2008-12-26T11:44:00.001+01:00

Europakrönikan 23-24 september 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

En mardröm, kallar många den finansiella krisen i USA, som under de gångna veckorna har slagit till med kraft.
Över hela världen darrar finansministrar och finansmarknader, eftersom den amerikanska ekonomin påverkar hela världen. USA:s andel av världsekonomin är 30 procent.

Många länder världen över har redan påverkats kraftigt av den ekonomiska nedgång som startade med den amerikanska bolånekrisen för drygt ett år sedan.
Sverige har knappast kommit undan. För ett år sedan förutspådde det svenska Konjunkturinstitutet att tillväxt skulle bli 3,8 procent för 2008. I augusti hade prognosen skrivits ner till 1,7 procent.
I USA har krisen inneburit stigande arbetslöshet, högre energipriser och minskad privat konsumtion. Även i Storbritannien stiger arbetslösheten kraftigt, och inflationen är den högsta på 16 år. Den tyska ekonomin har påverkats något mindre, medan den spanska nu genomgår sin djupaste sin djupaste kris på decennier.
Under de gångna veckornas turbulens har finanskrisen i USA fördjupats på ett sätt som få trodde var möjligt. Den amerikanska staten har tvingats ta kontrollen över de två största bolåneinstituten, Fannie Mae och Freddie Mac. Storbanken Lehman Brothers har kraschat. Den federala regeringen har lagt fram ett gigantiskt räddningspaket värt 700 miljarder dollar – mer än 4600 miljarder kronor.
Det är en statlig intervention av historiska mått, inte minst med hänsyn till den marknadsliberala politik som brukar drivas från Washington. Det är också ett bakslag för president George W Bush att tvingas avsluta sin presidentperiod med en enorm intervention för att hantera den djupaste finanskrisen sedan Wall Street-kraschen 1929.

Men trots krispaket både i USA och i andra länder finns det en risk att finanskrisen leder till en djupare ekonomisk nedgång.
En global härdsmälta, talas det till och med om. En del bedömare tror att det inte bara blir en tillfällig nedgång, utan slutet på fler decennier av kontinuerlig kreditexpansion.
Men hur kommer Europa att klara en ännu djupare ekonomisk kris?
Det finns det inga svar på idag. Finanskriser kan få oförutsägbara förlopp.
Sverige behöver inte nödvändigtvis drabbas så hårt. Enligt Konjunkturinstitutet kan lågkonjunkturen i Sverige bli relativt mild. Den svenska ekonomin är i grunden god.
Men med tanke på den lågkonjunktur som redan råder i många europeiska länder, kan en fördjupad ekonomisk kris få stora konsekvenser även på den här sidan Atlanten.
Den främsta lärdomen att dra är att finansmarknaderna behöver ta mindre lättvindigt på risker.
Men det står också klart att Europa i ännu högre grad än tidigare måste rusta sig för framtiden.
Här har EU:s så kallade Lissabonagenda för konkurrenskraft och sysselsättning kanske den mest betydande rollen att spela. Att få fler människor i arbete och att investera i forskning och innovation är grunden för en hållbar och stabil ekonomisk utveckling.

Marianne Ekdahl

Ett mer socialt Europa

2008-09-10T22:23:00.003+02:00

Europakrönikan 9 september 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Tidningarnas rubriker domineras av krisen i Georgien. Men i skuggan av Georgienkrisen händer det mycket annat i Europa som egentligen påverkar oss medborgare mycket mer.
I Bryssel har det länge talats om det socialpolitiska ”paket” som EU-kommissionen arbetat med under att par år. När kommissionär Vladimir Spidla i förra veckan talade inför Europaparlamentet presenterade han paketet som det största lagstiftningspaket som någonsin lagts fram av kommissionen:
- Ekonomiska och sociala åtgärder är två sidor av samma mynt, och de måste samordnas för att komma människor till godo, sade Spidla inför parlamentet.
Paketet omfattar ett tjugotal nya åtgärder inom sysselsättning och socialpolitik. De flesta Europaparlamentariker har välkomnat detta steg mot ”ett mer socialt Europa”.

Det viktigaste förslaget är ett brett direktiv som ska förbjuda all form av diskriminering. Likabehandling är ett centralt område i EU:s grundläggande fördrag. Redan idag förbjuder EU olika typer av diskriminering – ålder, etnisk härkomst, sexuell läggning, funktionshinder, religion, politiska åsikter – men bara inom arbetslivet. Det finns också en omfattande lagstiftning som förbjuder särbehandling av kvinnor och män.
Men det saknas ett heltäckande förbud mot diskriminering, inte bara i arbetslivet, utan även i tjänstesektorn, inom socialförsäkringssystemen, och så vidare. Europaparlamentariker och intresseorganisationer har krävt en sådan lag i flera år, och under sommaren lade EU-kommissionen till slut fram ett sådant lagförslag.
Om förslaget godkänns av ministerrådet, och inte urvattnas på vägen mot att bli färdig lag, blir det mycket stort steg framåt för principen att alla medborgare bör behandlas lika.

Men ska EU verkligen ägna sig åt socialpolitik? Borde inte subsidiaritetsprincipen råda, det vill säga att de politiska besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt? EU-länderna har ju mycket olika traditioner och lagar när det gäller socialförsäkringar, arbetsrätt, föräldraledighet?
Ja, social- och sysselsättningspolitik är områden som till största del utformas av varje EU-land själv.
Så bör det förbli. Och så kommer det också att förbli. Varken i medlemsländerna eller i Bryssel finns en utbredd önskan om till exempel ett gemensamt europeiskt socialförsäkringssystem.
Men lika självklart är det också att EU måste ha en politik för sociala frågor och sysselsättning. All politik syftar i grund och botten till att förbättra människors liv. Det gäller politiken i kommunerna likväl som EU-politiken. Även om makten över socialpolitiken framför allt finns i varje EU-land, måste EU kunna bidra till att höja levnadsstandarden över hela kontinenten.
EU har redan bidragit till att arbetsvillkoren och delar av det sociala skyddet förbättrats i många EU-länder.
Likabehandling och förbud mot diskriminering är ett utmärkt exempel. Det är ett område där EU kan bidra till att förbättra nationella lagar och till att alla EU-medborgare behandlas lika.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, likabehandling, diskriminering, subsidiaritetsprincipen

I samklang med Österlens själ

2008-09-07T20:36:00.001+02:00

Europakrönikan
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Bleknade fartyg i svart-vitt, med handkolorerade flaggor. På ett av fartygen står det textat "Märta". Fotografierna av fartyg har hängt på väggen här i Kivik så länge jag kan minnas. Fartygen seglade min morfarsfar med. Han var sjökapten, och hämtade virke i Norrland som han sedan fraktade till Skottland, Tyskland och Frankrike.

Nu är det en annan tid. Kiviks fiskare och sjökaptener har bytts ut mot turister och sommarboende. Fler och fler varje sommar. Varken fisket eller sjöfarten skapar några stora inkomster åt Österlen längre, men turisterna som törstar efter kulturen, maten, naturen och ljuset på Österlen skapar nya möjligheter.

Turismen skapar arbetstillfällen och ger skatteinkomster. Den lägger grunden för att nya butiker och restauranger kan öppna varje år. Den ger inkomster åt konstnärer, hantverkare och fria yrkesutövare. Den innebär att många gamla fiskarstugor som annars skulle förfallit i stället renoveras varsamt.

Varje år sker nya förändringar. Och varje år gläds jag åt att se alla nya verksamheter som slår upp portarna. Alla eldsjälar som slår sig ner på Österlen för att skapa något nytt som berikar regionen.

Kivik är ett bra exempel, där flera butiker, gallerier, kaféer och restauranger har öppnat de senaste åren. Men den som vill uppleva det "genuina" Österlen riskerar att bli besviken.

Numera har mjukt gräs fått ge vika för oräkneliga nya parkeringsplatser nere vid havet. En enkelriktad asfalterad väg runt hela hamnområdet leder trafiken till och från fiskaffärerna. Den påminner om Inre Ringvägen i Malmö, bara helt malplacerad.

Det vackra hamnområdet har alltid varit en oas – liksom resten av Kivik. Nu har hela hamnområdet blivit grått, grått, grått. Parkeringarna, husen, vägen, till och med blomkrukorna: som ett tungt, grått sjok mellan det blå, glittrande havet och det småskaliga, färgstarka bysamhället. Det bryter radikalt mot resten av bebyggelsen i samhället. Jag tvivlar på att något motsvarande byggts i något annat fiskarsamhälle längs kusten.

Trenden i de flesta städer är i stället den motsatta. Där river man centralt placerade industrihamnar så att invånarna kan få glädje av en vacker stadsdel nära havet. Malmö, Helsingborg och Sundsvall är bara några exempel. Därför är det särskilt tråkigt att utvecklingen just i Kivik tyckts gå åt motsatt håll. Mer asfalt, fler parkeringsplatser, nästan industrikänsla.

Utveckling är inte fel – snarare tvärtom. Vi ska välkomna den utveckling som sker i takt med de allt fler turisterna. Men den måste kunna ske i samklang med Österlens "själ". Det som lockar människor till Österlen och får dem att stanna kvar är ju skönheten. Det pittoreska och det fridfulla. Det gamla och historiska. Inte asfalt, storskalighet, modernism. Det finns redan i Stockholm och Malmö.

Vi får akta oss för att förstöra det som är unikt för Österlen.

EU behövs för att medla i Georgien

2008-08-12T07:44:00.003+02:00

Europakrönikan 12-13 augusti 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trellebors Allehanda

Rosornas revolution i Georgien 2003 direktsändes i TV över hela världen. Det var fantastiska scener som utspelades.
Demonstrationerna i Tbilisi mot den dåvarande presidenten Edvard Sjevardnadze övergick i att en folkmassa steg för steg övertog parlamentet under dess öppningssession. Sjevardnadze flydde bakvägen. Oppositionsledaren Michail Saakasjvili vann en jordskredsseger några veckor senare, på en tydligt väst-inriktad politik och ett hopp om förnyelse.

Nu har Georgien på bara några dagar hamnat i ett krig som av diplomater beskrivs som den mest allvarliga krisen i världen på flera år.
Georgisk militär angriper Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Ryskt stridsflyg har attackerat mål inuti Georgien. Minst 2000 människor har dött, både civila och soldater. Än fler människor befinner sig på flykt.

Ingen förväntade sig nog en problemfri demokratisering av Georgien, med dess etniska spänningar och två krutdurkar, Sydossetien och Abchazien.
Sydossetien bröt sig i början av 1990-talet loss från Georgien. Men Saakasjvili vill föra tillbaka utbrytarrepubliken under sitt direkta styre, något som har bidragit till att underblåsa konflikten. I en folkomröstning 2006 röstade 90 procent av sydosseterna för självständighet.
En bidragande orsak till att krisen blossat upp just nu är också att flera länder erkänt Kosovo som en självständig stat. Det har fått många separatister världen över att vädra morgonluft.

Rysslands intresse i regionen hänger samman med att det i Sydossetien finns starkare historiska band till Ryssland än till Georgien. Nordosseterna lever just i Ryssland. Men många ser också attackerna mot Georgien som ett sätt att bestraffa landet för den väst-vänliga linje landet valt.
Angreppet på Georgien är också ett sätt för Ryssland att visa upp sig som en stormakt. Ryssland har länge använt sig av gaskranen som ett vapen i den internationella politiken. Nu vill man även visa upp sin militära styrka.

Hur vägen ut ur krisen ska se ut är ännu för tidigt att säga. Men det enda acceptabla är en förhandlingslösning.
Från omvärlden och från EU:s sida behövs ökat politiskt tryck på både Ryssland och Georgien. Krisen får inte heller tillåtas att sprida sig till resten av Kaukasus. Redan ser det ut som om krisen har nått den andra utbrytarrepubliken Abchazien.
Det kommer att bli en hårdare ton gentemot Ryssland framöver. Men EU behöver också balansera sin kritik för att inte alltför mycket skada de ekonomiska banden med Ryssland. Många länder i Europa är beroende av den ryska oljan och gasen, men också av Georgien som är ett viktigt transitland.

Men EU har också en viktig roll som medlare och pådrivare av en konstruktiv lösning.
Tonen mellan USA och Ryssland har hårdnat betydligt under den senaste veckan. Ett nytt kallt krig är knappast vad världen behöver. Det är bara EU som har styrkan och trovärdigheten att agera som medlare.
Sällan har behovet av att EU kan hävda sin utrikespolitiska röst i världen framstått så tydligt som nu.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Georgien, Sydossetien, Ryssland, EU, kallt krig, EU:s utrikespolitik, diplomati, medling

Seger för rättvisan, för Serbien och för Europa

2008-08-10T20:58:00.001+02:00

Europakrönikan 29-30 juli 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Efter Jugoslaviens sönderfall förvandlades Balkan till en blodig krigsskådeplats. I den dåvarande serbiska ledningen var det tre personer som hade det högsta ansvaret för detta.
En av dem, Serbiens förre president Slobodan Milosevic, åtalades vid krigsförbrytartribunalen i Haag, men dog innan han hann få sin dom. En annan, den förre generalen Ratko Mladic, med massakern i Srebrenica 1995 på sitt samvete, är fortfarande på fri fot.
Den tredje, den tidigare bosnienserbiske presidenten Radovan Karadzic, kunde i förra veckan arresteras i Belgrad. Senare ska han utlämnas till domstolen i Haag.
Att så till slut skedde är en seger för rättvisan.
Karadzic kommer att åtalas för folkmord och för brott mot mänskligheten. Han var en av de ansvariga för 200.000 bosniska muslimers död och för fördrivandet av 1,2 miljoner människor.
Europas mest eftersökte krigsförbrytare har kunnat hålla sig gömd i tretton år, bland annat för att han skaffade sig en ny identitet medan hans vänner fortfarande var vid makten.
Visst hade han kunnat gripas tidigare. Visst har världens underrättelsetjänster haft information. Men det var inte förrän den serbiska underrättelsetjänsten fick en ny chef som Karadzic kunde gripas.
Därför var arresteringen av Karadzic också en seger för Serbien.
Landets president Boris Tadic vann valet i maj på en Europainriktad politik. Han har nu bidragit med den enskilt största pusselbiten för att nå ett serbiskt EU-medlemskap. Under flera år har EU betonat att Serbien har en framtid inom unionen, men att Serbien fullt ut måste samarbeta med krigsförbrytartribunalen.

Nu har Serbien visat att landet menar allvar med sina europeiska ambitioner, och har tagit ett steg mot att göra upp med sitt förflutna. Däremot återstår det för Serbien att även överlämna Ratko Mladic – ”slaktaren från Srebrenica” – till Haag. Det återstår också att se om den mer samarbetsvilliga inställningen också kommer att gälla Kosovo-provinsen. Närmast har Tadic att hantera den nationalistiska back-lash som utlösts av arresteringen av Karadzic.
Vägen till Bryssel är fortfarande lång.

Men arresteringen var också en seger för Europa.
Den är ett konkret exempel på att EU:s metod för att utvidga unionen, med både morötter och piskor, fungerar. Krav på demokratiska, ekonomiska och rättsliga reformer kombineras med uppmuntrande steg för att knyta länderna närmare EU.
I april togs ett viktigt steg mot medlemskap, genom att EU upprättade ett stabiliserings- och associationsavtal med Serbien, trots att Karadzic fortfarande var på fri fot, något som då fick kritik. Men att på så sätt stödja de europeiskt inriktade reformkrafterna har nu burit frukt. Utan avtalet hade kanske valet i maj inte gett en så tydlig seger för de Europavänliga krafterna.
Nu har den metoden bidragit till att Europas mest efterspanade krigsförbrytare till slut kommer att tvingas möta rättsväsendet. Och Serbien har kunnat avsluta ett kapitel i sin historia.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Radovan Karadzic, Haag, Krigsförbrytartribunalen, Bosnien, Serbien, Jugoslavien, Balkan, brott mot mänskligheten, Boris Tadic, EU, utvidgning

EU och bloggarna - fjädern som blev en höna

2008-07-13T21:26:00.002+02:00

Europakrönikan 1-2 juli 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

”EU vill registrera alla bloggare!” ”EU hotar yttrandefriheten!”
Så har det låtit i delar av svensk media och i den svenska bloggvärlden den senaste veckan. Uppeldade av den hätska FRA-debatten har opinionsbildare och integritetsdebattörer siktat in sig på en ny fråga: att EU vill strypa den fria opinionsbildning som sker i bloggvärlden.
Men självklart vill inte EU det. Det här är en klassisk anka.
I en rapport om mediekoncentration som antagits av Europaparlamentets kulturutskott, föreslås bland annat att bloggares rättsliga ställning måste klargöras och att det måste finnas rättsliga ramar för vem som är ansvarig för innehållet vid en rättsprocess. I sig är detta inte helt fel – delar av Internet är laglöst land. Ursprungligen fanns även ett hårresande förslag om kvalitetsmärkning av bloggare, men det fick tummen ner av utskottet.
Av denna fjäder blev det en höna i den svenska debatten.
Detta är inget formellt EU-förslag. Det har tillkommit på initiativ av en enskild parlamentariker, den estländska socialdemokraten Marianne Mikko. Hennes argumentation har varit betydligt värre än själva rapporten.
Det kommer knappast att omvandlas till bindande lag. Parlamentets så kallade egen-initiativ-rapporter kan vara betydelsefulla för de ledamöter som tagit fram dem, och som ett uttryck för en politisk vilja, men de brukar vara mycket snabbt glömda.
Det finns ingen risk att förslaget får någon större betydelse. Det som är ogenomtänkt och orealistiskt i rapporten kommer att röstas ner när det når parlamentets kammare i september. Var så säker.

Det är underligt att se hur en struntsak så lätt blåstes upp till en mediastorm. Men det fanns ett par faktorer som bidrog till det.
Det råkade vara en struntsak som passade alltför väl in i en medielogik där EU ofta påstås lägga näsan i blöt, ägna sig åt löjeväckande detaljstyrning eller hota att ta ifrån oss svenskar våra allra svenskaste traditioner.
Det råkade också vara en struntsak som passade som hand i handske i den debatt om övervakning och Storebrorsmentalitet som följt med den kontroversiella FRA-lagen. Först vill regeringen övervaka alla medborgare, och sedan vill EU registrera och kvalitetsmärka alla bloggare!

Stormen i vattenglaset säger något om hur många svenskar ser på EU. Men det säger också en del om vilka kunskaper svenska journalister har om EU, och särskilt om Europaparlamentet. Hade ett förslag motsvarande Mikkos lagts i riksdagen hade ingen tagit det på allvar, utan tagit det för vad det var – ett stolpskott av en enskild politiker, utan politiskt värde.
Så nästa gång du läser i en tidning eller på en blogg att ”EU vill införa ditten” eller att ”EU vill förbjuda datten” - tro inte allt du läser!

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, Europaparlamentet, bloggar, Marianne Mikko, mediepolitik, storm i vattenglas

Irlands nej får inte stoppa viktiga reformer

2008-06-17T23:37:00.002+02:00

Europakrönikan 17-18 juni 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Fredagen den 13 juni blev resultatet av Irlands folkomröstning offentligt. Kanske var det ingen slump att irländarnas no! till det nya Lissabonfördraget i förra veckan blev ett stort bakslag för Europa.
Det var flera orsaker som bidrog till resultatet, mestadels inrikespolitiska frågor. Valkampanjen präglades till stor del av skrämselpropaganda om risken för höjda skatter, påtvingad abortlagstiftning och mindre EU-stöd till Irland, vilket fick många irländare att rösta nej. Bedömare menar att mycket få hade läst eller förstått innebörden i själva fördraget. Istället lade många sin röst som en protest mot det politiska etablissemanget, som ville ha ett ja.
Många irländare ville också se ett mer demokratiskt EU, med mer utrymme för medborgarna. Det är en ödets ironi att Lissabonfördraget är skrivet just för att förbättra demokratin och den medborgerliga förankringen i EU!

Irlands nej är ett bakslag för EU:s försök att ta fram nya regler för samarbetet. Det är ett bakslag för de medlemsländer som redan ratificerat fördraget och förbereder sig för att arbeta utifrån de nya reglerna.
Men vad händer nu?
Alla 27 medlemsländer måste godkänna nya EU-fördrag. Det är därför sannolikt att fördraget inte kan träda i kraft i januari 2009 som planerat. Under midsommarhelgens toppmöte ska EU:s medlemsstater besluta hur man ska gå vidare.
Och hur kommer det att påverka EU-samarbetet?
För EU:s del kan det betyda att Nicefördraget kommer att gälla lite längre än det var tänkt, och fördröja angelägna reformer. Det kan påverka unionens beslutsförmåga och den framtida utvidgningen.
För Sveriges betyder det kanske att Sverige under ordförandeskapet hösten 2009 inte behöver dela ordförandeposten med en permanent EU-ordförande. Statsminister Fredrik Reinfeldt får då, liksom Göran Persson gjorde 2001, en möjlighet till inrikespolitiska vinster genom att visa upp sig som en europeisk statsman.

När de franska och nederländska folken 2005 röstade non och nee till det dåvarande konstitutionella fördraget försattes EU i en djup kris. Det gick som ett skalv genom hela Europa.
Så skedde inte den här gången.
Bakslag, ja. Men inte en lika djup kris som 2005.
Det finns en stark vilja bland EU-länderna att gå vidare och finna en lösning. Irlands nej kommer knappast att stoppa hela processen.
Av EU:s 495 miljoner invånare deltog runt 1,6 miljoner i den irländska folkomröstningen. Å andra sidan har hela 18 EU-länder, det vill säga två av tre, hunnit ratificera Lissabonfördraget. Andra planerar att göra det snart. I Sverige har lagrådet redan gett klartecken, och riksdagen planerar att anta fördraget i höst.
En möjlig lösning är att Irland får något undantag från fördraget. Det finns redan flera länder som har sådana undantag, inte minst Danmark.

EU har klarat av värre kriser än så här. Systemet är robust.
Eller som Washington Post’s välkände kolumnist Robert Kagan uttryckte det häromdagen: ”EU är fortfarande en mirakulös organisation, och ingen kan tro på något annat än att den fortsätter att gå framåt.”

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Irland, Lissabonfördraget, folkomröstning, EU, ratificering

EU:s nya president blir – en man

2008-06-15T22:34:00.001+02:00

Europakrönikan 3-4 juni 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Nästa år ska EU få sin första president. Eller, som den formella titeln är, permanent ordförande för Europeiska rådet.
Det en av de främsta reformerna i det nya Lissabonfördraget som ska träda i kraft i januari 2009 – om det ratificeras i alla medlemsstater. Idag får Europeiska rådet – och därmed EU:s toppmöten – en ny ordförande varje halvår, när ordförandeklubban byter hand. Men exakt vilken roll den nya ordföranden ska ha är ännu oklart.
Ett hett namn är Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker, som har stort inflytande över den europeiska politiken, trots att han representerar ett litet land. Andra kandidater är Bertie Ahern, Irlands förra premiärminister och Wolfgang Schüssel, tidigare österrikisk kansler.
Samtidigt ska EU få en utrikesminister, när posten som utrikespolitisk talesman och kommissionär med ansvar för utrikesrelationer ska slås ihop. Ett par namn med låga odds är David Milliband, ung och framgångsrik brittisk utrikesminister, och vår egen Carl Bildt. Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair kan vara aktuell för båda posterna.
EU-länderna börjar inte diskutera kandidater på allvar förrän Frankrike tar över ordförandeskapet den 1 juli. Men det senaste halvåret har det spekulerats vilt. Och alla namn som nämnts har haft något gemensamt:
”Allt jag vet är att det alltid handlar om män. Mycket sällan handlar det om kvinnliga kandidater.”
Det citatet av Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström sitter på min anslagstavla. Det var i vintras som jag läste det, och min första tanke var att Wallström självklart har rätt. Då, likväl som nu.
Margot Wallström är värd en stor applåd för att hon sedan dess hållit frågan högt på dagordningen genom artiklar, intervjuer och i olika politiska forum. I Financial Times nyligen uppmanade hon till en bred kampanj över parti- och nationsgränser för att öka kvinnors närvaro i den europeiska politiken.
Min andra tanke var att den sortens frispråkighet är ovanlig bland högt uppsatta kvinnor, om de inte är i slutet av sin karriär. För vill en kvinna uppnå eller behålla inflytande brukar det vara bäst att inte tala om jämställdhet. Tyvärr förstärker det en ond cirkel – om de kvinnor som har makt sällan påtalar bristen på kvinnor på topposter och i VD-stolar, blir trycket på förändring desto mindre.
Men visst finns det kvinnor som skulle vara utmärkta kandidater till EU:s verkliga toppjobb. Men i en ”manlig kartell”, för att låna en fras av Wallströms, brukar kvinnliga kandidater sällan komma fram.
Lettiska Vaira Vike-Freiberga, Mary Robinson från Irland och finska Tarja Halonen har alla respekterade namn med gedigen erfarenhet av jobbet som president. Tysklands förbundskansler Angela Merkel vore självskriven, men är inte intresserad, sägs det.
I USA har Hillary Clinton visat att en kvinna på allvar kan vara med och slåss om att bli president.
Det borde vara självklart även i Europa.

Marianne Ekdahl

Matkrisen ett steg bakåt i utvecklingen

2008-06-15T22:30:00.002+02:00

Europakrönikan 19-20 maj 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Hungersnöd.
Ordet associerar till 1800-talet. Eller till 1980-talets svältkatastrof i Etiopien.
Men matbrist har återigen blivit ett verkligt problem i många länder. Under våren har de globala matpriserna ökat kraftigt, i vissa fall mångdubblats: idag är världspriset på ris tre gånger högre än vid årsskiftet.
För de flesta svenskar har det ingen stor betydelse, men för människor som redan kämpar med att försörja sin familj kan det betyda liv eller död. Under våren har matkrisen orsakat verkliga kravaller, framför allt i afrikanska länder, men även i andra världsdelar.
På fredag träffas FN:s människorättsråd i Génève för att diskutera den pågående globala matkrisen. Och i juni träffas FN:s jordbruksorganisation FAO i Rom, i samma syfte.
Orsakerna till matkrisen är många. Skiftande väderförhållanden i klimatförändringarnas spår. Högre levnadsstandard och ökad efterfrågan på förädlade livsmedel. Högre bensinpris har gjort det dyrare att producera och transportera livsmedel. Den ökade efterfrågan på etanol tillverkad av livsmedel som majs och vete. De stigande matpriserna har i sig lett till spekulationer, som minskat tillgången och därmed höjt matpriserna ytterligare.
Matbrist brukar beröra begränsade områden och bero på ett antal lätt identifierade orsaker. Men den globala dimensionen och de många samverkande orsakerna som ligger bakom krisen gör situationen både allvarligare och mer svårlöst än tidigare hungerskriser.
Det är ett steg bakåt i mänsklighetens utveckling. Levnadsstandarden ökar i de flesta länder i världen, liksom medellivslängden. Men mat är en helt grundläggande förutsättning för allt annat.
Eftersom även de rika länderna får känna på de stigande matpriserna har de fått upp ögonen för matkrisen, och det har ökat viljan att bidra för att lösa problemen.
Men frågan är om de åtgärder som sker kommer att räcka eller ha rätt fokus. Nödhjälp kan lindra den mest akuta svälten och hindra mänskligt lidande, men inte göra något åt de grundläggande problemen.
För att vända utvecklingen och hindra att liknande kriser uppstår igen krävs också långsiktighet. Och det ser tyvärr inte så ljust ut.
EU:s jordbrukspolitik, med sina höga tullmurar gentemot omvärlden, kommer sannolikt inte att genomgå några större reformer.
EU har redan siktet inställt på andra generationens biobränsle, dvs producerat av råvaror som cellulosa och gräs, men det kommer att ta tid att förfina tekniken och ställa om produktionen.
Och som i alla frågor av global natur är det globala handelssystemet avgörande. Men den pågående Doha-rundan som ska utmynna i ett nytt WTO-avtal är så nära dödförklarad man kan komma. De stora handelsnationerna har redan börjat sluta bilaterala avtal med viktiga handelspartners, det vill säga de stora, växande ekonomierna som Indien, Kina, Brasilien och Korea.
Om det inte blir ett nytt WTO-avtal kommer de fattigaste länderna - de som är i störst behov av att öka sin handel - att stå utanför det globala handelssystemet.

Marianne Ekdahl

Ett större Europa - och bättre

2008-05-15T22:52:00.003+02:00

Europakrönikan 5-6 maj 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

För fyra år sedan hände något fantastiskt. När åtta länder bakom den forna järnridån den 1 maj 2004 blev medlemmar i EU var Europa inte längre delat. I sextio år hade Europa varit uppdelat i öst och väst. Genom EU:s största utvidgning hittills – ofta kallad ”Big Bang” – blev kontinenten hel igen. Järnridån föll för gott.
Men mentalt har Europas tudelning delvis levt kvar. Fortfarande talar många om ”nya” och ”gamla” medlemsstater. I Europaparlamentet har detta skapat nya politiska skiljelinjer som påverkar hur ledamöterna röstar. Tydligast märks det i den största partigruppen, den konservativa EPP-gruppen.
Men i grund och botten är detta småpotatis. Det har blivit färre konflikter mellan ”nya” och ”gamla” länder, mellan rika och fattiga stater, än vad många befarade.
Ekonomin har inte blivit sämre, utan bättre. Tillväxten och investeringstakten i de ”nya” länderna har överskridit alla förväntningar. Den ökade efterfrågan på varor och tjänster har även gynnat de ”gamla” länderna, trots att de flesta får lite mindre kvar i statskassan i form av EU-stöd.
Den oro som fanns i början av 2000-talet över att mängder av människor skulle flytta från öst till väst har visat sig grundlös. Länder som Storbritannien och Sverige, som inte stängt sina arbetsmarknader, har snarare kunnat dra nytta av de många människor från de ”nya” länderna som gärna jobbar utomlands några år med bättre lön än de kan få hemma. Det har minskat arbetskraftsbristen i en del sektorer, och på så sätt gynnat ekonomin som helhet.

Beslutsmaskineriet har också gynnats av den stora utvidgningen. Tidigare kraxade olyckskorparna om att beslutsfattandet skulle bli mycket trögare, att det till och med skulle bli omöjligt att fatta beslut med 25 länder vid förhandlingsbordet i ministerrådet.
Flera studier visar att det blivit tvärtom. Utvidgningen har inte bidragit särskilt mycket till att försvåra diskussionerna. Det har inte blivit svårare att fatta beslut.
Däremot har beslutsfattandet på många håll anpassat sig efter de nya villkoren. Diskussionerna i ministerrådet har blivit kortare, och mer av förhandlingarna sker genom ”sherpas”, utsända av medlemsstaterna. EU-kommissionen har också lyckats arbeta lika effektivt som tidigare. Kommissionärerna själva arbetar ofta i små grupper runt olika sakfrågor, färre beslut fattas med alla kommissionärer närvarande.

I stort har Europa alltså påverkats positivt av ”Big Bang”.
Det kan vara värt att ha i minnet, eftersom nya länder idag står på tur att närma sig EU, medan många politiker vill bromsa den fortsatta utvidgningen.
Turkiet är för fattigt, och dessutom muslimskt, säger de. Det är helt enkelt för annorlunda, och kommer att förändra EU alltför mycket. Många sätter också frågetecken för Kroatien, Bosnien och Serbien, för att inte tala om Albanien och Ukraina.
Men den framgångsrika utvidgningen 2004 visar att stora steg inte bara är möjliga – de kan också skynda på förbättringar.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, utvidgningen, utvidgning, Turkiet, , järnridån, demokratisering, tillväxt, Europa, nya och gamla medlemsstater

Berlusconi och hans vänner

2008-04-27T22:47:00.004+02:00

Europakrönikan 22-23 april 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Tredje gången gillt för Silvio Berlusconi: efter att ha vunnit en klar majoritet i det italienska parlamentets båda kamrar, blir nu miljardären och mediemagnaten premiärminister för tredje gången.
Och Berlusconi vore inte Berlusconi om han inte trampade i klaveret med det samma. En lika ”rosa” regering som i Spanien, med nio kvinnor och åtta män, blir det minsann inte i Italien, lät han meddela.
Italiens nyvalde premiärminister har alltså redan gjort de spanska grannarna upprörda. Men hur kommer Italiens relationer till resten av Europa att bli? Ja, Berlusconis vänner kan säga en del om vart vinden kommer att blåsa.
Många bedömare påminner om Berlusconis likheter med Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Båda är impulsiva och USA-vänliga högerpolitiker, med alltför nära band till media och näringsliv. De kommer också väl överens personligen.
Berlusconi har redan lovat att bistå Sarkozy i hans attacker på den Europeiska Centralbanken. Sarkozys försök att undergräva ECB:s oberoende – och därmed grunden för en framgångsrik inflationsbekämpning - har mött hårt motstånd runt om i Europa, eftersom det strider mot EU:s fördrag. Men om han får en nära vän i Rom, kan han tyvärr få mer kraft bakom sina orimliga krav.
En annan ledare som kan tänkas knyta närmare band med Italien är Rysslands avgående president Vladimir Putin. Putin var den första utländska ledare som besökte Berlusconi för att gratulera till valsegern. De hade säkert mycket att tala om: ryska Gazprom bedriver allt mer intensiva affärer med de italienska energijättarna, vilket innebär enorma ekonomiska intressen för båda länderna.
Men relationen till Bryssel – hur kommer den att bli? Berlusconi har ju tidigare retat upp ganska många med sina klavertramp och sitt sätt att styra media och rättssystem så att det gynnar honom själv.
I Bryssel lär Berlusconi möjligtvis att stöta på mindre motstånd än han tidigare fått för sina dubbla roller och anklagelserna om korruption. Där finns nämligen en annan ledare som också vill bli omvald: EU-kommissionens ordförande José-Manuel Barroso.
Han har sannolikt stöd från ledarna för de tre största länderna – Sarkozy, Angela Merkel och Gordon Brown. Men han vill nog inte stöta sig med Berlusconi heller.
Barroso valdes 2004 som en kompromisskandidat, eftersom de flesta av de andra kandidaterna var som röda skynken för antingen federalisterna eller EU-skeptikerna. Däremot fruktade många miljövänner och förespråkare av ett mer ”socialt” Europa att Barrosos höger-mitten-dominerade kommission skulle sätta käppar i hjulen för reformer inom miljö och socialpolitik. En del av kritiken tycks Barroso vilja bemöta genom ett nytt, stort socialpolitiskt paket nu i juni.
Men annars har farhågorna kommit på skam. Klimatpolitiken har blivit den största politiska uppgiften för den sittande kommissionen.
Om Barroso vill bli omvald nästa år, kan det vara avgörande om han klarar av att genomföra en så ambitiös klimatpolitik som utlovats.

Andra bloggar om: EU, Silvio Berlusconi, Italien, italiensk politik, Vladimir Putin, Nicolas Sarkozy, José-Manuel Barroso, EU-kommissionens ordförande

Sarkozy syns, men Merkel verkar

2008-04-17T15:31:00.003+02:00

Europakrönikan 9-10 april 2008

Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Pillerburken på huvudet sade allt. Frankrikes första dam, den tidigare fotomodellen Carla Bruni-Sarkozy, ska framstå som en ny Jackie Kennedy: sval och elegant, evigt välklädd.
Under det franska statsbesöket i Storbritannien nyligen stod det återigen klart hur president Nicolas Sarkozy vill styra bilden av sig själv. Statsbesök har sällan varit så glamorösa. Den värld som fascinerats av den hyper-energiske turbo-presidenten Sarkozy, bligar nu lika storögt på Carla Bruni.
För Sarkozy är detta en stor tillgång. Om Carla liknas vid Jackie, framstår ju Sarkozy som vår tids Kennedy. En ny sorts politiker: ungdomlig, energisk, hoppingivande. Precis det som Sarkozy vill.
Men kommentarerna har varit syrliga. Har vi nått epoken av ”show-presidenter” och ”bling-baroner”? ironiseradeThe Times.
Fransmännen är inte heller lika imponerade av längre. Snarare börjar de tröttna på ”president bling-bling”
Att vara energisk är inte detsamma som att verkligen åstadkomma politiska förändringar. Många anser att Sarkozy åstadkommit alltför lite av de ekonomiska reformer han utlovade när han blev vald.

Att synas och att verka är två olika saker – det är Frankrikes president ett utmärkt exempel på. Och Tysklands förbundskansler är ett lika självklart exempel.
Den diskreta, men handlingskraftiga Angela Merkel har flera gånger utnämnts till Europas mest inflytelserika politiker. I en opinionsundersökning som publicerades av International Herald Tribune i fredags, blev Merkel klar etta, långt före tvåan Sarkozy. Två år i rad har hon utsetts till världens mäktigaste kvinna av Forbes Magazine.
Hon är också den som flest européer skulle föredra som EU-ordförande, det Europeiska rådets nya permanenta ordförande som ska tillsättas i januari för en period av två och ett halvt år.
Och Merkel är så långt från bling-bling man kan komma. Hennes styrkor är anspråkslöshet och nätverkande. Om Sarkozy syns mer än han verkar, så verkar Merkel mer än hon syns.

Det finns också andra skillnader mellan de två. Lite hårdraget driver Sarkozy sakfrågor utifrån ensidiga franska intressen, medan Merkel oftare fungerar som en motor för det europeiska gemensamma bästa.
Sarkozys Europapolitik har dominerats av en protektionistisk agenda, attacker på den Europeiska Centralbanken, motstånd mot ett turkiskt EU-medlemskap, och en helt ny ”Medelhavsunion” - samtliga frågor som mött stort motstånd i övriga EU-länder. Den ambitiösa Medelhavsunionen är numera desarmerad av Europas övriga ledare, och ska inlemmas i EU:s ordinarie samarbete med länderna runt Medelhavet.
Med en sådan dagordning upplevs Sarkozy utmana en existerande konsensus. Och relationerna mellan Tyskland och Frankrike, som alltid varit motorn i EU-samarbete, gnisslar mer än på länge.

Merkel, å andra sidan, rodde Lissabonfördraget i hamn. Hon är en av de starkaste drivkrafterna för en ambitiös klimatpolitik. Hon driver på för bättre relationer med USA, Europas viktigaste handelspartner.
Det är frågor som enar, i stället för att splittra.

Andra bloggar om: EU, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, Tyskland, Frankrike, ledarstil

En journalist till försvar för politikerna

2008-03-29T11:27:00.004+01:00

Ibland sägs det att politiker och journalister ofta kommer väl överens. Det stämmer antagligen. Men till vardags lever granskarna och de granskade i olika världar.
Politikerna - eller vem som helst som försöker uträtta något, förändra något till det bättre - ställs varje dag inför svåra beslut, eller obekväma beslut. Det kan vara nödvändiga beslut, för att åstadkomma en förbättring som kommer alla till del.

Journalisterna har en oerhört viktig uppgift som granskare av politiker och myndigheter. Utan dem vore demokratin ofullständig. Men granskningen innebär ibland att skärskådandet av detaljer tar överhanden, och att helheten och de stora sammanhangen kommer bort.

Jag har själv arbetat på både granskarnas och de granskades sida, och jag tror att det ibland skulle vara nyttigt med lite mer förståelse för den andra sidans villkor.

Det går ofta hem att beskylla politiker för allt möjligt fifflande och trixande, och att måla upp en bild av att många människor har lågt förtroende för politiker i allmänhet. Själv är jag ofta imponerad över många politiker, deras vilja att göra gott, deras energi och deras kraft att stå emot påhopp och stå fast vid svåra, men nödvändiga beslut.

Sydsvenskans Lundakrönikör Eskil Fagerström skriver idag en utmärkt artikel, där han går till försvar för politikerna och deras ibland otacksamma arbete. Den insikten finns hos många journalister, men den kommer sällan till uttryck i spalterna.

Hårdraget och skruvat, men med en hel del poänger, skriver Fagerström:

"Ta bara en sån sak som mediebevakningen. Varje dag är det tio pigga journalister i tjänst som har betalt för at hitta och exponera alla fel du gör på jobbet. (...)
Du sitter i en skogsbacke en sällsynt ledig dag och skalar apelsiner till barnbarnen - och vips ringer någon flåsande murvel. Ena gången gäller det tillämpningen av någon obskyr paragraf i socialtjänstlagen. Nästa gång måste du redovisa för kommunens upphandling av tejp under perioden 1996-2002. Eller hur det kommer sig att du råkade ta ut 211 kronor i milersättning för att hälsa på din sjuka mor i Beddingestrand i höstas. Din fifflare."

"Vi journalister ska naturligtvis inte sluta granska politikerna i Lund. Det är rentav vår viktigaste uppgift. (..)
Men ni andra, ni som inte har som jobb att granska? Kanske kunde ni bestämma en tid och samlas utanför Rådhuset när kommunstyrelsen sammanträder? Sjunga en sång och ta med något hembakat? Hurra lite grann? Krama din nämndspolitiker lite extra? Det är faktiskt viktiga grejer de håller på med där inne, hörrni."

En journalist till försvar för politikerna, det tillhör inte det vanligaste.

Andra bloggar om: politiker, journalister, granskare, granskade, Sydsvenskan, medier, lokalpolitiker

Två kvinnor som får direktörerna att darra

2008-03-24T10:57:00.003+01:00

Europakrönikan 25-26 mars 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Vem är mäktigast i Bryssel? Utan tvekan Neelie Kroes, konkurrenskommissionären.
På skärtorsdagen anklagade hon återigen Microsoft för att vägra att efterleva kommissionens antitrust-dom, och hotade med nya böter på 30 miljoner kronor per dag efter den 1 april. Tidigare har Kroes gett Microsoft rekordböter på sammanlagt runt 15 miljarder kronor för att medvetet missbruka den dominerande ställningen för sitt operativsystem Windows (nu Vista).
- Talk is cheap, men om du går förbi EU:s regler kommer det att kosta, sade hårdhudade Kroes på en presskonferens nyligen. Vi vill inte ha snack och löften. Vi vill att reglerna efterlevs.

Microsofts Bill Gates darrar uppenbarligen inte i knävecken när Neelie Kroes namn nämns – men näringslivets övriga giganter gör det! Kroes har fått Siemens att betala rekordböter för kartellbrott. Den europeiska hisskartellen fick nyligen de största böterna genom tiderna. Antitrust-polisen Kroes kan stoppa sammanslagningar av de allra största bolagen.
För knappt en månad sedan fick kommissionen energijätten Eon att gå med på att sälja ut en del av sitt elnät. Det var oväntat, och sågs som en inledande seger för kommissionen i den pågående kampen om att öppna upp energimarknaderna för mer konkurrens genom att skilja på energiproduktion och distributionsnätverk. Eons utspel kan förhoppningsvis bli ett föredöme för andra energibolag.
Kroes har makt, och hon vet hur hon ska använda den.

Men lite oväntat har hennes kollega Viviane Reding, kommissionär från Luxemburg, seglat upp som storbolagens nya mardröm. Redings portfölj, information och media, brukar inte anses som särskilt åtråvärd, eftersom EU har relativt lite att säga till om inom TV och radiofrågor.
Men förra året visade hon att hon har muskler, och att hon är beredd att använda dem, när hon tvingade mobiltelefonbolagen att införa ett tak för mobilsamtal från och till utlandet. Och snabbt gick det från förslag till det att semesterfirarna kunde ringa billigare.
Det har gjort Reding respekterad i näringslivet och populär hos konsumenterna. Och gett henne själv blodad tand:
Nu har hon gett sig i kast med utlandstaxorna för SMS och mobilt Internet, som fortfarande kan vara vettlöst höga. Inte oväntat föredrar mobiloperatörerna självreglering, men om de inte har sänkt taxorna den 1 juli, blir det lagstiftning istället:
- Den här gången litar jag på att företagen själva klarar av att lösa problemen. Men under tiden planerar jag en ny förordning…, hotade Reding för en vecka sedan.

Vivianne Reding följer samma principer som Neelie Kroes: företag ska inte tillåtas missbruka sin ställning, konsumenterna ska ha rätt att välja själva och att inte bli skinnade.
Kroes och Reding är en mardröm för en del företag. Men riktigt goda vänner för de allra flesta. Konkurrens och transparens gynnar både företag och konsumenter.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, konkurrenspolitik, Microsoft, Neelie Kroes, Viviane Reding, roaming, SMS, mobilt Internet, roamingförordningen, energy unbundling, antitrust, konsumenter

EU-revolution på gång i mp

2008-03-10T15:28:00.002+01:00

Europakrönikan 11-12 mars 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

Håller Maria Wetterstrand på att revolutionera miljöpartiet?
Nyligen ändrade språkröret uppfattning i en av partiets hjärtefrågor, EU-motståndet. Nu stöder hon inte längre partiets krav att Sverige ska gå ur EU och att EU ska upplösas. Om Wetterstrand kan få sitt parti att byta fot i denna principfråga, nära knuten till partiets identitet, är det inga överord att tala om revolution.
Wetterstrands omsvängning tolkas lätt som ett strategiskt val. Mp har länge varit ute efter ministerposter i en socialdemokratisk regering, men en förutsättning för det är att partiet intar en mer realistisk hållning både till EU och i den ekonomiska politiken.
Wetterstrand har stöd av det andra språkröret, Peter Eriksson, och av tunga namn som Per Gahrton. Men hon kommer att möta stort motstånd på partikongressen i maj.
Men Maria Wetterstrand har en grundmurad position i partiet. Även om hon inte kan driva igenom sin åsikt just nu, har hon pekat ut en ny kurs inför framtiden. Det är betydelsefullt.

Egentligen är en mer konstruktiv EU-politik den enda rimliga hållningen för ett parti som säger sig vilja värna miljön mer än andra partier.
Miljöförstöring låter sig inte hindras av statsgränser. Vi behöver inte sticka näsan utanför Sveriges gränser för att rädda svenska uttrar, lövgrodor och våtmarker, men om vi vill rädda planeten krävs det internationellt samarbete.
Miljöpolitiken är en av EU:s bästa grenar. Men det är endast som medlem som Sverige kan agera som ett föredöme och bidra till att ytterligare höja ambitionsnivån. Som medlem kan Sverige visa att det går att kombinera miljöhänsyn med ekonomisk tillväxt och god välfärd, något som ofta ifrågasätts av företag, fackförbund och politiker runt om i Europa.

Ett mer EU-vänligt miljöparti vore också ett välkommet närmande till den gröna europeiska mittfåran. De gröna i Europaparlamentet har en agenda som är uttalat federalistisk och betydligt mer ekonomiskt realistisk än mp. Där är mp verkligen en udda fågel bland andra gröna partier. Mp ligger ”i en egen sfär”, erkände partisekreteraren Agneta Börjesson i Ekot nyligen.

Kanske svenska miljöpartister kan fundera mer på saken under EU:s traditionella vårtoppmöte nu i veckan. Frågan om hur varje medlemsland ska bidra till EU:s mål att minska koldioxidutsläppen med 20% till år 2020 har nu för första gången hamnat på stats- och regeringschefernas bord.
Industrikommissionären Günther Verheugen kräver att toppmötet undantar vissa industrier från EU:s handel med utsläppsrätter. Och Verheugen är inte den enda som försöker urholka klimatpolitiken.
Miljöpartisterna kan fråga sig var de – och Sverige! – gör mest nytta: som isolerade åskådare, eller som aktiv pådrivare i dagens internationella miljöpolitik?
Valet borde vara lätt.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: miljöpartiet, EU, Maria Wetterstrand, EU-politik, EU-motstånd, EU-toppmöte, miljöpolitik

Självständighet löser inte problemen

2008-03-09T09:59:00.003+01:00

Europakrönikan 25-26 februari 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda

För nio år sedan, 1999, satte Natos bomber stopp för Serbiens våld mot kosovoalbanerna. När jag ett år senare besökte provinsen Kosovo var rollerna ombytta: det var det den serbiska minoriteten som förföljdes, inte den albanska majoriteten.
Och de etniska spänningarna har knappast upphört sedan dess, utan underblåsts av motsättningen mellan serbisk nationalism och kosovoalbanska krav på självständighet. Trots den massiva internationella närvaron, då som nu. Och frågan om Kosovos rättsliga status har förblivit en av Europas mest svårlösta problem.
Men för några dagar sedan utropade Kosovo till slut självständighet.
Men Kosovofrågan fortsätter att splittra Europa. En grupp länder kommer snabbt att erkänna den nya staten, medan en del väntar, och andra vägrar. Det finns ingen ansats att koordinera erkännandena av Europas nyaste stat, trots att Kosovo kommer att spela en central roll i EU:s förhållande till Balkan.

Det finns flera skäl till att Kosovo är betydligt mer problematiskt än andra Balkanländer som utropat självständighet.
Ett självständigt Kosovo utmanar samförståndet som funnits sedan andra världskriget om att gränslinjerna i Europa inte får röras, som författaren Richard Swartz har påpekat i SvD: ”I fallet Kosovo har man dock de facto övergivit denna politiska linje. Kosovo ska skiljas från Serbien mot Belgrads uttryckliga vilja. (…) För första gången sedan krigsslutet förlorar en suverän europeisk stat en betydande del av sitt territorium.”
För Serbien är Kosovo närmast helig mark, enligt myten vaggan för Serbien. Att ge upp Kosovo är otänkbart för de flesta serber, och därför även för Ryssland, Serbiens nära allierade.
Ett självständigt Kosovo kan också ge separatistiska och nationalistiska rörelser i Europa luft under vingarna. Inte minst brukar Spanien ständigt vara på vakt mot allt som kan ge legitimitet åt den katalanska och baskiska separatismen. Likaså oroar sig Rumänien för Transsylvanien.

Men i praktiken kommer Kosovos självständighet länge att mest likna en skrivbordsprodukt. Kosovo kommer att fortsätta vara beroende av EU:s och Natos stöd för att bygga upp ett fungerande samhälle och garantera ett minimum av säkerhet.
Problem i detta Europas fattigaste hörn är oräkneliga: arbetslösheten är nästan 50%, korruptionen är utbredd, kriminella nätverk och trafficking ett stort problem. För att uppnå verklig självständighet krävs ett ordentligt ekonomiskt uppsving parallellt med uppbyggnaden av demokrati och rättsstat. Och om de etniska spänningarna ska minska har Serbien en avgörande roll.
Att Kosovo till utropat självständighet löser inte de grundläggande problemen. Det enda som står helt klart är att Kosovofrågan kommer att förbli ett orosmoln för EU, kanske än mer idag än tidigare.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Kosovo, självständighet, folkrätt, Balkan, nationalism, diplomati, EU

Europabloggar - den kompletta listan

2008-02-18T22:55:00.002+01:00

Europabloggar finns det inte så många i Sverige. Men på engelska och franska!

Euractiv har gjort den mest heltäckande sammanställningen av Europabloggar jag sett hittills, sorterade efter temata, Euroapparlamentariker, kommissionärer, bloggar om Europabloggar... you name it.

Kanske inte förvånande - Euractiv är som vanligt en guldgruva av information.

Långt från idé till marknad

2008-02-16T09:06:00.003+01:00

Europakrönikan 12-13 februari 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda

Europa har fått ett nytt buzzword: 20 procent mindre koldioxidutsläpp till år 2020. EU:s klimatmål har knappt ett år på nacken men det har redan blivit den kanske viktigaste måttstocken för en lång rad andra frågor. Runtom i Europa tas just nu en mängd nya politiska initiativ inom hållbar utveckling, energi och energiteknik - allt med målet twenty-twenty för ögonen.

EU:s årliga kampanjvecka för hållbar energianvändning, Sustainable Energy Week, är ett tillfälle när dessa idéer och initiativ diskuteras på längden och på tvären.

Europaparlamentarikern Romana Jordan Cezelj förklarade EU:s nya plan för hållbar energiteknik, SET:

"Vi behöver stärka energiforskningen, och det måste gå snabbare att introducera energiteknik med låga koldioxidutsläpp på marknaden.

En deltagare från det tyska finansministeriet underströk att vi redan i dag har den teknik som kommer att finnas på marknaden år 2020, men att det är mer investeringar som krävs. I dag måste vi börja ta fram tekniken för år 2050.

Det är en viktig poäng. Det är vägen mellan forskarlaboratoriet och den kommersiella marknaden som är det svåraste.

Att det också redan finns ickeinnovativ men småskalig energiteknik är tydligt för den som besöker Bryssel under energiveckan. Eldsjälar som driver visionära projekt är guld värda, som föregångare och inspiratörer. Men om den globala uppvärmningen inte ska gå allt för långt, krävs storskalig användning av ny teknik.

Liknande tankar hördes på ett seminarium om svensk miljöteknik på forskarbyn Ideon i Lund häromveckan. Sverige är ett av de länder som investerar mest i miljöteknikforskning, men är inte lika framgångsrikt på att få ut innovationerna på marknaden. Det menade samtliga deltagare, innovationsforskare, politiker och företagare.

"Var är investerarna", frågade sig Europaparlamentarikern Lena Ek (c). "Om vi ska nå EU:s klimatmål måste vi dessutom agera mycket snabbare", fortsatte hon.

Både i Sverige och i Europa tycks experterna eniga: ny miljövänlig teknik måste nå marknaden snabbare.

Och det är producenterna som måste ta till sig den nya tekniken och omvandla den till gångbar produktion i större skala. Politikerna har trots allt en begränsad roll. Men de flesta producenter kan behöva en knuff i rätt riktning för att någonting ska hända:

"Biltillverkarna har länge misstolkat marknaden för miljöteknik, men i dag är det det främsta försäljningsargumentet", menade en annan Europaparlamentariker, tyska Jorgo Chatzymarkakies.

Där har vi konsumenter den viktigaste rollen. Vi måste ställa krav på mer miljövänliga bilar och på att en större del av vår energi produceras med miljövänlig teknik.

Det räcker inte att lacken på bilen är grön. Det är innehållet som räknas.

Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan av sitt arbete som informatör.

Andra bloggar om: cleantech, miljöteknik, Lena Ek, energiteknik, ny teknik, klimatet, miljö, koldioxidutsläpp, Ideon, Europaparlamentet, Sustainable Energy Week, Sustainable Energy Europe, Jorgo Chatzimakakis, miljöbilar

Föredöme i klimatpolitiken

2008-01-30T22:54:00.001+01:00

Europakrönikan 29-30 januari 2008
Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso var högtidlig när han förra veckan presenterade det nya klimatpaketet i Europaparlamentets kammare. "Vår generations stora projekt" kallade Barroso klimatfrågan. Bara det faktum att det var Barroso, inte miljökommissionären Stavros Dimas, som presenterade paketet gav en vink om vilken tyngd kommissionen tillmäter frågan.

I sak innehöll klimatpaketet flera väntade åtgärder. Handeln med utsläppsrätter ska stramas åt. Rättigheterna ska auktioneras ut, inte ges bort gratis. Fler industrisektorer och växthusgaser som kväve ska inkluderas, vilket är helt nödvändigt, om systemet ska fungera bättre än det gör i dag.

Produktionen av biobränslen underställs minimikrav. Målet är 10 procent av alla fordonsbränslen år 2020. Statligt stöd för förnyelsebar energi ska öka andelen till 20 procent. En rättslig ram för infångande och lagring av koldioxid upprättas.

Viktigast är att varje medlemsland får individuella mål att uppfylla till år 2020. De rikaste länderna måste minska sina koldioxidutsläpp mest, medan de "nya" länderna i östra Europa tillåts öka sina utsläpp. Sveriges måste minska med 17 procent.

Nu kommer medlemsländerna att slåss med näbbar och klor för att påverka målen. Alla vill rädda vår planet – men ingen vill ta på sig särskilt mycket av kostnaden.

Kommissionen har också stött på hårt motstånd från både näringsliv och fackförbund, som för en gångs skull står på samma sida. Företagen vill värna höga vinstmarginaler och facken vill inte utsätta arbetstagarna för konkurrens från icke-europeiska länder med lägre klimatkrav.

Det är sant att klimatåtgärderna kommer att kosta. Men tiofalt mindre än om ingenting görs. Och kommissionen är inne på helt rätt spår.

När EU i mars förra året firade 50-årsjubileum med pompa och ståt gav den sig själv den finaste 50-årspresent som Europa kunde ha önskat sig: en ambitiös klimatpolitik. Klimatfrågan har blivit unionens mest centrala politiska fråga, en ny gemensam strävan, nu när krig mellan de europeiska länderna är en otänkbarhet, och fred inte längre än den drivande kraften bakom den europeiska integrationen.

EU måste leda det globala klimatarbetet. Men då måste EU agera som ett föredöme, och verkligen uppfylla sina högt ställda mål. Detsamma gäller Sverige. Regeringen ville egentligen uppnå Sveriges mål genom en större andel åtgärder i utvecklingsländer än vad kommissionen tillåter. Det resonemanget är i grunden fel.

Regeringen vill att Sverige ska vara ett europeiskt och globalt föredöme i klimatarbetet. Det är lysande. Men då måste vi också agera föredömligt.

Vad hade hänt om alla rika länder, som ju står för den allra största delen av världens koldioxidutsläpp, hade skjutit över hela bördan på utvecklingsländerna?

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: klimatpolitik, EU, Barroso, koldioxidutsläpp, koldioxidmål, utsläppsmål, klimatpaket, fordonsbränslen, biobränslen

Snabbmat och oplockade gäss

2008-01-14T23:30:00.000+01:00

Den Timbro-anknutne debattören Mattias Svensson har en gås oplockad med mig, hävdar han, efter att han, som han påstår, nekats en replik på min artikel "Snabbmatslandet" på Sydsvenskans ledarsida för drygt ett år sedan. Nu har han startat en blogg, och kan nu publicera sin replik.

Men Svensson har fel, repliken publicerades, tillsammans med mitt svar. Ledarredaktionen rättar alltid faktafel, men i det här fallet publicerades Svenssons replik inte för att det fanns felaktiga uppgifter i min artikel, utan av artighet, eftersom jag råkat ge honom fel efternamn. De påståenden som han tillskrev mig var båda tagna ur luften.

Men eftersom mitt svar inte finns på nätet, publiceras det därför här:

Svar

Mattias Svensson fick i min artikel fel efternamn. Det ber jag om ursäkt för.
I sak är Svenssons kritik svårförståelig. Kopplingen mellan helt fria marknader och skräpmat tillskriver jag ingen annan, den gör jag själv.
WHO-texten nämner jag överhuvudtaget inte.

Marianne Ekdahl

Heja Maud Olofsson!

2008-01-14T22:18:00.000+01:00

En annan kvinna med makt som får stå ut med kommentarer som ingen man i motsvarande ställning behöver göra är Maud Olofsson, vice statsminister och Sveriges första kvinnliga näringsminister. Ibland framstå kritiken av hennes sätt att tala och skratta och hennes sätt att klä sig som ren mobbning.

Om detta berättade Olofsson i söndagens Agenda i SVT1. Sevärt!
Behöver Fredrik Reinfeldt stå ut med att media granskar hans kostymer, hans ögonfransar eller skor, eller hans sätt att skratta? Nej, för så beskrivs aldrig manliga politiker.
I intervjun talar Olofsson om härskartekniker, om det provocerande i att kvinnor tar plats, om hur kvinnor med makt får stå ut att bli granskade på ett helt annan sätt än manliga kolleger. Och om hur provocerande det är att kvinnor i hennes ställning att överhuvudtaget diskuterar de här frågorna - då blir de ofta utmålade som dåliga förlorare som försöker plocka enkla poäng.

Modigt av Maud att hon vågar vara så öppen. Det är inte första gånger hon går ut och avslöjar hur härskartekniker används mot kvinnor.
Heja näringsministern!

"Heja Hillary"

2008-01-14T21:47:00.000+01:00

skrev DN:s politiske chefredaktör Niklas Ekdal i en utmärkt artikel alldeles nyligen.

I USA är Hillary-hatet utbrett. Men till och med i Sverige existerar det tyvärr, ibland döljt under lovsånger till Barack Obama eller alla möjliga tunna argument för att Hillary Clinton inte är rätt person att leda USA. Då är det uppfriskande att läsa en manlig journalist skriva som Ekdal gör:

"Nu har det oundvikliga inträffat, att könet spelar en huvudroll i valkampanjen. "Gråt Clinton gråt", skriver kolumnisten Maureen Dowd i Herald Tribune om de tårar som anses ha vänt vinden i New Hampshires primärval.
De sexistiska undertonerna mobiliserar väljare som annars inte kunde tänka sig att rösta på Hillary. Könet, som i den bästa av världar vore irrelevant, kan bli det som stjälper eller räddar hennes kampanj.
Mönstret är trist men ligger nedärvt i den kulturella koden, och därmed i den mediala dramaturgin. Sverige är inte så annorlunda som vi kanske vill tro."

"Faktum är att Hillary Clinton är en av de mest meriterade personer som någonsin kandiderat för presidentposten. Hon har varit allt från elevrådsordförande till senator och har unik erfarenhet, som närmaste medarbetare till en guvernör i tolv år och till en president i åtta år."

"Sammantaget blir Hillary likväl den överlägsna kandidaten. Hon har nästan alltid stått för bra saker, från motståndet mot Vietnamkriget till ambitionerna att reformera sjukvårdssystemet, lika möjligheter för alla, omsorg om barn och utsatta."

"Hillary Clintons kön är en bonus. Inte för att kvinnor regerar annorlunda än män, men för symbolverkan. Med en kvinna i Vita huset skulle världen ta ett stort steg bort från stereotyperna, mot lika möjligheter för alla."

Utmärkt att det finns manliga journalister som skriver det som är självklart.
Heja Ekdal!

Sista ordet inte sagt i Vaxholmsmålet

2008-01-05T21:57:00.000+01:00

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
2-3 januari 2008

Ett år har tagit slut, ett annat har tagit vid. Vad har EU uppnått under 2007, och vad väntar under 2008?
Två frågor har dominerat under det gångna året: det nya fördraget och klimatpolitiken.
Under pompa och ståt undertecknades det nya Lissabonfördraget i mitten av december. Men det var trots allt lite av en antiklimax, för den som följt de sju år av framtidsdebatt och konstitutionellt tragglande som lagt grunden för det nya fördraget – inte minst jämfört med förväntningarna på framtidskonventet, som utarbetade huvuddelen av det som sedan blev Lissabonfördraget.
Men paradoxerna slutade inte där. Sju år var uppenbarligen inte tillräckligt. Strax efter att fördraget undertecknats upprättades en så kallad reflektionsgrupp med uppgiften att tänka till om EU:s framtid!

Självklart har 2007 också varit klimatfrågans år. Nu har EU satt ambitiösa klimat- och miljöpolitiska mål. Men det är bara början.
De närmaste åren ska målen omsättas i åtgärder, lagstiftning och utsläppsgränser – det kommer att bli det riktigt svåra. För industrin står mycket pengar på spel, och motståndet är stort. Under 2008 kommer en av de stora striderna att stå om hur biltillverkarna ska dela bördan att minska koldioxidutsläppen. Det, i sin tur, kommer att överskuggas av striden om hur vart och ett av de 27 medlemsländerna ska bidra till att minska EU:s koldioxidutsläpp. Kommissionens förslag väntas snart, den 12 januari.
Så 2008 blir knappast ett händelselöst år. Dessutom ska unionens budget ses över, och Lissabonfördraget ska ratificeras av samtliga medlemsländer.
Ur svensk synvinkel är kanske det mest intressanta vad som händer efter EG-domstolens dom i Vaxholms-målet. Än är knappast sista ordet sagt. Nu är det upp till regeringen, facken, arbetsgivarna och EU-kommissionen att tolka domen. Och till Arbetsdomstolen att fälla sin dom.
Det kommer att råda mycket delade meningar om domen kräver förändringar av den svenska – och nordiska – arbetsmarknadsmodellen, och i så fall vilka förändringar. Det kommer att bli en intressant debatt, inte bara ur ett nordiskt perspektiv, utan även för de nya medlemsländer vars medborgare vill ut i Europa för att arbeta.

De ”nya” medlemsländerna blir allt mer integrerade. I dagarna har både euro-zonen och det gränslösa Schengen-området utvidgats. Vid årsskiftet har Cypern och Malta gått över till euron. Schengen fick i december nio nya medlemmar, och har nu tagit det definitiva steget förbi den gamla järnridån.
Slovenien tog den här veckan, som det första av de nya centraleuropeiska medlemsländerna, över ordförandeskapet i unionen.
Ingen förväntar sig att lilla Slovenien ska styra EU-skutan med lika fast hand som till exempel Tyskland gjorde för ett halvår sedan. Men Slovenien kan få en betydande roll för att lösa den allt hetare Kosovo-frågan.
Det kommer att ställa stora krav på politisk fingerfärdighet från det slovenska ordförandeskapet. En bro till Balkan är värdefullt för EU, och Slovenien är väl placerat för att medla mellan Serbien och Kosovo. Men Slovenien måste också bevisa att landet inte är alltför insyltat i Balkan-politiken, utan kan förhålla sig så opartiskt som krävs av ett ordförandeland.
Det blir alltså en spännande EU-vår.
Och sannolikt en spännande EU-höst. Efter Slovenien tar Frankrike över rodret, och turbo-president Sarkozy kommer att lägga in en ännu högre växel. Om det nu är möjligt.
Gott nytt år, kära läsare!

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är skribent med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.

Andra bloggar om: EU, Lissabonfördraget, Vaxholmsmålet, Slovenien, Nicolas Sarkozy, Kosovo, klimatpolitik, 2007, 2008, EMU, euro, Schengen

Tänk om Belgien inte behövs?

2007-12-31T12:36:00.000+01:00

Krönika i Europa-Posten, december 2007:
Och på Europanytt.

För drygt ett år sedan chockade den franskspråkiga TV-kanalen RTBF tittarna med beskedet att Flandern hade utropat självständighet från Belgien.
Det var en bluff. Men förvånansvärt många belgare gick på det, eftersom det inte var alls osannolikt.
Ett år senare har verkligheten ännu inte överträffat dikten, men Belgiens enighet är helt klart ställd inför sitt kanske hårdaste prov hittills. Mitt i Europa pågår ett politiskt drama som få här i Sverige ens märker av.
Efter valen som hölls den 10 juni har en ny regering ännu inte kunnat bildas, eftersom de fransktalande och de flamländska, liberala respektive kristdemokratiska, politikerna har inte kunnat enas om hur makten ska delas.

Kung Albert II har utnämnt fyra regeringsbildare under det senaste halvåret. Den senaste, valvinnaren Yves Leterme, har nu kastat in handduken för andra gången, sedan hans förslag till reformprogram förkastats av ett av de fyra politiska partierna i regeringsförhandlingarna. För de frankofona kristdemokraterna var hans förslag om mer självbestämmande för regionerna alltför långtgående. Letermes kontroversiella uttalanden har knappast gjort saken lättare.
I skrivande stund tycks den tidigare premiärministern Guy Verhofstadt få i uppdrag att bilda en tidsbegränsad regering, om inte annat så för att Belgien ska kunna skriva under det nya EU-fördraget.
Aldrig tidigare har det tagit så lång tid att bilda en regering i Belgien. Men regeringskrisen är anmärkningsvärd även med europeiska mått mätt. Lika bra att lägga ner Belgien! skrev The Economist, världens kanske mest respekterade politiska veckomagasin, för en tid sedan.

Bakgrunden till regeringskrisen är den djupa konflikten mellan norr och söder, mellan flamländare och valloner, som genomsyrar hela det belgiska samhället. Historiskt har de fransktalande vallonerna varit dominerande, men idag är det Flandern som är Belgiens ekonomiska motor, som bidrar till att hålla Vallonien under armarna genom federala skatteintäkter. Följaktligen är vallonerna mer federalistiska än vad flamländarna är, medan det i den flamländska separatismen finns både ett ekonomiskt egenintresse och ett visst mått av revanschism. På sätt och vis är den långdragna regeringskrisen bara en upptrappning av denna permanenta konflikt.

Men sedan länge är de flesta belgare trötta på regeringskrisen. Fler och fler visar öppet sitt stöd för att Belgien ska hålla samman. Den belgiska flaggan blir alltmer synlig i gatumiljön, som en uppmaning till politikerna att lösa krisen.
Trots motsättningarna finns självklart ett sammanhållande kitt i Belgien. Landet har funnits sedan 1831. Sju generationer har levt tillsammans i detta pytteland. På den tiden hinner trots allt en gemensam identitet växa fram, som inte kan suddas ut över en natt.
Dessutom finns det politiska krafter utanför Belgien som har intresse av att landet inte delas. Storbritannien, Spanien och Frankrike vill undvika att skotska, baskiska och eller korsikanska separatister blir inspirerade av framgångsrika flamländska separatister.

Det finns ingen risk att RTBF:s fejkade nyhetssändning blir verklighet just nu. Belgien kommer sannolikt att få en ny regering till slut. Men den långdragna krisen kan få konsekvenser ändå.
Sår har rivits upp som kommer att ta lång tid att läka. Om regionerna får mer självbestämmande, kommer missnöjet i Vallonien att bli mer påtagligt. Om inte, kommer istället den flamländska separatismen att stärkas.

Dessutom har regeringskrisen ironiskt nog visat att ett federalt Belgien inte är nödvändigt. Det mesta har fungerat ändå, eftersom landet har flera regeringar inom delstaterna och språkgemenskaperna.
Om en stat inte har en regering, och ändå kan styras någorlunda – varför behövs då staten?
Tänk om The Economist hade rätt?

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är informatör och journalist, och har tidigare varit politisk rådgivare i Europaparlamentet.

Andra bloggar om: Belgien, Yves Leterme, Guy Verhofstadt, Economist, Europa-Posten, federalism, regeringskris, Vallonien, Flandern

...och välförtjänade utmärkelser

2007-12-19T21:17:00.000+01:00

En statsvetare som däremot, mycket välförtjänt, har fått ett fint erkännande är Jonas Tallberg, docent vid Stockholms universitet. Tallberg fick härom dagen, som en av bara sju svenska forskare, ett anslag i mångmiljonklassen från European Research Council, ERC.

Forskningsprojektet ska studera internationella institutioner, närmare bestämt varför sociala rörelser och multinationella företag fått mer inflytande i internationella institutioner. Men information om forskningsprojektet finns på Stockholms universitets hemsida. Liksom Tallbergs rapport Bargaining power in the European Council, som fick internationell uppmärksamhet, och som jag inser att jag borde ha skrivit mer om, är projektet unikt.

Det enda tråkiga är att ingen av de sju utvalda av ERC är kvinna, även om det kanske inte är förvånande. När toppforskare ska premieras brukar det ju bli mest män. Bland Nobelpristagarna - för att inte tala om de ledamöter som utser dem! - är det verkligen tunnsått med kvinnor.

Men i det här fallet borde man nämna särskilt en framgångsrik kvinnlig forskare, Maria Strömvik vid Lunds universitet. Maria fick 2006 utmärkelsen Bästa avhandling av den prestigefyllda organisationen UACES (University Association for Contemporary European Studies), och hon var den som tillsammans med Tallberg genomförde uppmärksammade projektet "Power and Negotiation in the European Council".

I projektet deltog även den förre finansministern m m Allan Larsson, som även jag har förmånen att arbeta med idag. Allan kommer, tillsammans med professor Colin Carlile, att se till att Sverige ror hem det stora forskningscentret European Spallation Source, det är jag övertygad om.

Nog med namedropping! Poängen med blogginlägget var att det är roligt att Sverige har Europaforskare av riktigt hög klass. Och att det finns kvinnor värda att uppmärksamma bland alla manliga toppforskare.

Andra bloggar om: Jonas Tallberg, Maria Strömvik, Allan Larsson, Colin Carlile, ERC, statsvetenskap, forskning, Europaforskning, ESS

Lånta fjädrar...

2007-12-19T19:28:00.000+01:00

Jag upphör aldrig att förvånas över allt detta "lånande" av texter och idéer som går lätt som en plätt med Internet. Fräckt är det, hur som helst.

Anders Sandberg från tankesmedjan Eudoxa har upphöjts till forskningschef, och har idag presenterat studien "Riksdagens nätverk 2007", en uppdatering av Den svenska politikens geometri från härom året.

Den första studien skrev jag om i en ledare i Sydsvenskan, under rubriken "Bra politiker syns inte", vilket Eudoxa var glada över, eftersom inga andra journalister uppmärksammade studien. (Antagligen var presentationen av studien på Svenska Dagbladets debattsida, i form av en komplex grafik över motionsnätverkandet i riksdagen, så svårtolkad att få journalister, utom statsvetarnördar som jag, fick ut något intressant av den.)

Uppenbarligen var min SDS-ledare så intressant att Sandberg nu "lånat" min rubrik som rubrik till hans eget pressmeddelande.

Enligt pressmeddelandet finns det också ” 'många politiker som är skickliga på att göra strategiska utspel, profilera sig i media och röstmaximera' säger Anders Sandberg forskningschef på tankesmedjan Eudoxa". Även det är en fras direkt "lånad" från min ledare.

Personligen hade jag väntat mig mer av någon som kallar sig "forskningschef", men jag är kanske naiv.

*****

PS lite senare. Eudoxa har bett så mycket om ursäkt, och tagit bort pressmeddelandet, som inte var skrivet av Sandberg. Hederligt, tack för det.

Andra bloggar om: textstöld, Eudoxa, Anders Sandberg, lånta fjädrar

USA kommer inte undan klimatansvar

2007-12-17T20:51:00.000+01:00

EU-krönikan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
18-19 december 2007

USA står för en fjärdedel av världens koldioxidutsläpp. Räknat per invånare släpper amerikanerna till och med ut mer koldioxid än andra i-länder, men USA har hittills vägrat att ratificera Kyotoprotokollet.
I helgen avslutades FN:s klimattoppmöte på indonesiska Bali, avstampet för förhandlingarna om det nya internationella avtal som ska ta över efter att Kyotoprotokollet år 2012. För att det skulle anses som lyckat var det därför helt avgörande om USA skulle förmås att delta i förhandlingarna eller inte.
Ur det perspektivet var toppmötet definitivt ett steg framåt. Runt 190 länder har nu enats om en tidsplan. USA har till slut accepterat att delta.
Det är en bra startpunkt för de kommande förhandlingarna. Kyotoprotokollet undertecknades bara av länder som stod för en tredjedel av de globala utsläppen.
Förhandlingarna kommer också att ha FN:s klimatpanel IPCC:s fyra rapporter – världens samlade kunskap om klimatforskning – som utgångspunkt. Det kommer förhoppningsvis att göra det svårare för motsträviga länder att försöka slingra sig undan ett rimligt ansvar.

Men USA:s agerande tyder knappast på en amerikansk helomvändning, snarare på en knapp omvändning under galgen, för att slippa anklagelser om att ha saboterat toppmötet.
Signifikant är att USA blockerade preciserande siffror för hur mycket utsläppen bör minska. EU krävde minskningar på mellan 25 och 40 procent fram till år 2020. I sista stund uppgav dock USA:s förhandlare att USA ska försöka halvera sina koldioxidutsläpp till år 2050, men man är fortfarande emot rättsligt bindande utsläppsminskningar.
De konkreta löftena från toppmötet är därför vaga. Hur mycket kommer löftena egentligen att vara värda? Det kommer det sannolikt att bli strid om när förhandlingarna kommer in på de verkligt svåra frågorna om vilket ansvar olika länder ska ta.

En stor framgång var däremot att EU lyckades driva igenom att i-länderna ska ta större ansvar än u-länderna.
Det måste vara det enda rimliga. Argument som att Kina totalt släpper ut lika mycket koldioxid som USA gör, håller inte. USA släpper ut mångdubbelt mer koldioxid per invånare än de snabbväxande ekonomierna Indien och Kina. I-länderna kan inte förutsätta att u-världens befolkning – som strävar efter samma energislukande bilar, kylskåp och mikrovågsugnar som i-världen har – ska ge upp sina krav på högre ekonomisk standard.
De rika länderna har det största ansvaret för den globala uppvärmningen. Det är de som måste minska sina utsläpp mest.

Sett i ett längre tidsperspektiv måste Balimötet anses vara betydelsefullt. Men det skulle sannolikt inte blivit så om inte förre chefen för Världsbanken, Nicholas Stern, för drygt ett år sedan lagt fram sin rapport om klimatförändringarnas påverkan på den globala ekonomin.
Få enstaka företeelser har förändrat den internationella arenan så mycket som Stern-rapporten. Debatten om klimatfrågorna har pågått i mer än ett decennium, men det var inte förrän världens ledare fick en konkret prislapp på de klimatförändringar som världens befolkning orsakar, som de insåg att de inte hade råd att inte agera i klimatfrågan.
Utan Stern-rapporten, skulle EU sannolikt inte EU ha antagit världens mest ambitiösa klimatstrategi i mars i år, skulle IPCC inte varit en förkortning på allas läppar, skulle Al Gore inte fått Nobels fredspris i år.
Det har skapat ett politiskt tryck, som länder som USA i längden inte kan komma undan.
Men det kräver också att EU – och Sverige - fortsätta att driva det globala klimatsamarbetet framåt.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Bali, FN, klimat, USA, koldioxidutsläpp, klimatpolitik, Kyotoprotokollet, EU, IPCC

Ryssland blir allt mer auktoritärt

2007-12-17T20:38:00.000+01:00

Den planerade ryska gasledningen i Östersjön oroar många, både i Sverige och i resten av Europa. Jag tror nog att den politiska utvecklingen i Ryssland är ett betydligt värre orosmoln, skrev jag i min EU-krönika för två veckor sedan.

Nu har Putin valt sin efterträdare på presidentposten, så det kan knappast råda några tvivel om att näste ryske president kommer att heta

I en bra artikel i DN, under rubriken "Auktoritär regim på väg i Ryssland" intervjuas den ryska människorättskämpen Ljudmila Alexejeva:

"På sovjettiden hade vi bara en kandidat att rösta på. I dag har vi flera kandidater och partier, men det finns bara en att välja: president Vladimir Putin", menar hon, och forsätter:

"Det är Putin som bestämmer vilka partier och kandidater som får ställa upp i val och vem som blir president. Ryssland kan inte kallas en demokrati därför att landet är på väg att få en auktoritär regim."

Läsvärt!

Vägen mot det nya Sovjet

2007-12-16T22:06:00.000+01:00

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
4-5 december 2007

Söndagens ryska val till parlamentet, duman, har gett omvärlden ännu en bekräftelse på att det står illa till med den ryska demokratin.
Den tidigare schackmästaren Gari Kasparov, nu ledare för oppositionsalliansen Det andra Ryssland, som inte fick ställa upp i valet, lade blommor vid den centrala valkommissionens port ”i sorg över den ryska demokratins död”.
Det förekommer mängder av rapporter om fusk, trots att antalet valobservatörer var betydligt färre nu än under valet 2003, eftersom Putin dragit ner på antalet tillstånd. Det har förekommit påtryckningar mot medborgare, både direkt inför valet och tidigare under valrörelsen.
Trots det uppenbara valfusket står det klart att president Vladimir Putin har ett stort stöd bland det ryska folket. Som väntat vann hans stödparti, Enade Ryssland, en storseger. Det innebär att Putin får utnämna regeringen och premiärministern, som sannolikt kommer att fortsätta att driva hans politik. Det kan hända att Putin själv blir premiärminister, vilket skulle innebära att han kan fortsätta att styra Ryssland direkt.
Ända sedan Putin blev president år 2000 har han samlat allt mer makt runt sig själv. Medias frihet har inskränkts. Oppositionella krafter har marginaliserats. Mord på journalister och politiker tillhör vardagen.
Nu är allt upplagt för att Putin även efter sin avgång ska kunna styra rysk politik.

När den förre presidenten Boris Jeltsin dog tidigare i år fick omvärlden en nyttig påminnelse om en tid när hoppet om ett fredligt och demokratiskt Ryssland fortfarande levde.
Idag går Ryssland bakåt. Demokratiska vinningar demonteras. Kallakrigsretoriken dammas av. Tonerna från ett svunnet Sovjet blir allt starkare.
”Styrd demokrati” kallar vissa ideologer i Kreml det ryska politiska systemet.
Styrd, ja.
Men demokrati, högst tveksamt.
Det kommande presidentvalet kommer att ge oss ännu en fingervisning om vart Ryssland är på väg. Sannolikt kommer jättelandet att fortsätta på fel väg.

Men i de flesta europeiska länder är det framför allt den planerade ryska gasledningen som oroar politiker, journalister och debattörer, inte den politiska utvecklingen. Jag undrar om inte det är fel fokus.
Förra veckan frågade sig journalisten Kjell-Albin Abrahamsson i P1-morgon ”var hela den protestskrivande svenska kultureliten finns när det gäller brott mot mänskliga rättigheter i Ryssland?” Det kunde inte sagts bättre.

Abrahamsson menade också att Ryssland mest av allt liknar ”en polisstat, där makten ligger i händerna på säkerhetsorganen.” Inte så underligt när presidenten är en före detta KGB-agent. Men varför är det så tyst om detta?

Kjell-Albin Abrahamsson tillhör mina favoritjournalister. Han är en av de få som rapporterat om östra Europa, även före Berlinmurens fall, då svenskarna knappt kunde skilja länderna bakom järnridån från varandra. Han var länge den ende svenske journalist som rapporterade om tvillingbröderna Kazcynskis vankötsel av Polen.
Kjell-Albin är nog även i detta fall värd att lyssna på:
Varför vågar inte Europas ledare och intellektuella höja rösten mot Putin?
Orsakerna är naturligtvis två: pengar och energi.
Ryssland förser Europa med en stor del av kontinentens energibehov. Inkomsterna från gasen och oljan har skapat stora rikedomar i några ryska fickor, och gjort Ryssland till en intressant handelspartner. Inget europeiskt land har råd att göra sig ovän med Putin.
Money talks.

Marianne Ekdahl

Danska sjukan biter sig fast

2007-11-26T22:23:00.000+01:00

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
20-21 november 2007

En promenadseger för den sittande regeringen. Det förutspådde många bedömare före det danska folketingsvalet förra veckan. Och så blev det också.
Anders Fogh-Rasmussens miten-höger-regering vann det tredje valet i rad. Hans parti Venstre blev till och med det största partiet.
Många anser att en förutsättning för partiets långa, obrutna maktinnehav är Venstres rörelse mot att bli ett brett mittenparti. I Danmark har vi sett samma samling i det politiska mittfältet som i många andra länder, inklusive Sverige.

Även de danska socialdemokraterna har, inte minst under den relativt nya partiledaren Helle Thorning-Schmidt, rört sig mot mitten. Trots det var valet ett bakslag för socialdemokraterna, som gjort sitt hittills sämsta valresultat.
Orsakerna är flera. En del anser att Thorning-Schmidt är en relativt svag partiledare. Många danskar har också varit nöjda med Fogh Rasmussens regering, och inte minst den goda ekonomiska tillväxten i landet. Dessutom, i ett valsystem där den sittande regeringen kan besluta om datum för parlamentsvalen, och därför välja ett tillfälle när det egna partiets opinionssiffror är höga, är det självklart lättare för en regering att få förnyat förtroende från väljarna.

Valets stora överraskning trodde många skulle bli det nya partiet Ny Alliance, som bildades för några månader sedan. Partiledaren Naser Kader har länge varit en populär politiker, men fick sitt stora genombrott efter den danska Muhammed-krisen, där han visade sig vara en stark röst för bättre förståelse mellan muslimer och infödda danskar.
En av NA:s målsättningar var att slå undan fötterna på Dansk folkepartis inflytande i dansk politik och istället ge den borgerliga regeringen möjlighet att söka ett mittensamarbete. Det har tidigare varit omöjligt, eftersom det parti som ligger närmast till hands, socialliberala Radikale Venstre, står närmare socialdemokraterna.
NA fick tyvärr inte den vågmästarroll Khader hoppades på, och regeringen kommer fortsätta att söka stöd hos DF, som dessutom kräver större inflytande nu än partiet tidigare haft. Om Fogh även vill samarbeta med NA, vilket verkar sannolikt, är hur frågan hur NA ska klara sig undan det politiska krumbuktandet utan en svekdebatt.

Vilket inflytande Ny Alliance får i praktiken kan bero på hur samarbetsvilligt partiet är. Khader satte kanske tonen när han efter valet krävde att Fogh skulle avgå, så att regeringsförhandlingarna kan starta från noll. Fogh själv var knappast glad över utspelet.
Det är kanske mer intressant att fråga sig hur Foghs regering ska klara av en politisk balansgång mellan två stödpartier som knappast har mycket till övers för varandra. Det kan bli livat i holken, om man säger så.
Även på andra plan kan den danska politiken bli mer händelserik. Fogh har – kanske inspirerad av Fredrik Reinfeldts och Mona Sahlins tal om eventuellt blocköverskriande samarbete – bjudit in oppositionen till breda politiska lösningar.

Ur en svensk synvinkel kan den danska politiken vara svårbegriplig. Dansk folkeparti, ett parti med 14 procents väljarstöd, har lyckats sätta dagordningen för hela den danska flykting- och integrationspolitiken. På så sätt har partiet varit enormt framgångsrikt.
Ingen av de stora partierna ifrågasätter de höga murar för asylsökande och den kravfyllda udlaendingepolitik som DF lagt grunden för. Både Venstre och socialdemokraterna vill behålla en ”stram” flyktingpolitik.
Den danska ekonomin kommer att fortsätta gå på högvarv. Företagen skriker efter arbetskraft.
Men det ser knappast ut som om den ”danska sjukan” kommer att ge med sig.

Marianne Ekdahl

Danska språket allt svårare att förstå

2007-11-11T10:39:00.000+01:00

Danska låter som om man har en het potatis i munnen. Så brukar svenskar oftast skämta om det danska språket.
Själv brukar jag alltid försvara danskan. Så svårt är det inte att förstå. Dessutom tycker jag det låter fint och mjukt. Jo, faktiskt.
Men enligt forskare har danskan faktiskt blivit svårare att förstå under de senaste 30 åren, enligt P1:s Godmorgon Världen nu på förmiddagen. Och danska barn har svårare än barn från andra länder att lära sig sitt modersmål.

Då kan jag inte låta bli att länka till en sketch på Youtube: "Danish language is falling apart". Nu är det inte bara omvärlden, utan även danskarna själva, som inte längre förstår danska. De kan helt enkelt inte längre kommunicera med varandra.
Fantastiskt kul, åtminstone om man förstår lite danska. Och uppenbarligen finns det åtminstone lite sanning bakom det.

I klimatpolitiken är inte ensam stark

2007-11-08T20:49:00.000+01:00

EU-krönikan, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
6-7 november 2007

Sedan Irak-kriget startade har relationerna över Atlanten varit mer än kylslagna. Men banden mellan Europa och USA blir återigen allt starkare.
I april i år sjösatte dåvarande EU-ordföranden Angela Merkel och USA:s president ett omfattande transatlantiskt ekonomiskt samarbete. Och nu i veckan, under det Transatlantiska Ekonomiska Rådets första möte, som kommer att hållas i Washington, kommer det första konkreta resultatet. Det är ett tidens tecken att det gäller klimat- och energipolitik: gemensamma regler för handeln med biobränsle.

Idén lanserades av den tyska kanslern i en stor intervju i Financial Times vid början av det tyska ordförandeskapet i januari i år. Då var Europas ögon och öron riktade mot Merkels planer på att ro det nya EU-fördraget i hamn, och idén fick lite uppmärksamhet.
Men nu börjar ”den nya Atlantpakten” ta form.
Målet är inte direkt blygsamt. Planerna kan liknas vid att utvidga EU:s inre marknad till ytterligare en kontinent. Första steget är att enas kring gemensamma normer för flera industrisektorer och finansiella tjänster.  Men till 2015 skall världens två största handelsområden knytas närmare samman genom gemensamma regler för intellektuella rättigheter, miljöskydd, tekniska standarder och handelssäkerhet. Kostnaderna för både handel och produktion kan minska avsevärt.

Det är en lovvärd vision.
De ekonomiska fördelarna av gemensamma regelverk är uppenbara. Men Merkel och Bush är naturligtvis medvetna om att det även kommer att gynna den politiska vänskapen över Atlanten.  Just EU:s inre marknad är det självklara exemplet på hur ett ekonomiskt närmande mellan stater även främjar den politiska samhörigheten. De ekonomiska banden mellan EU-länderna har lagt grunden för politiskt samarbete på allt fler områden.
Just därför är samarbetet mellan EU och USA desto mer välkommet.
Kittet i de transatlantiska relationerna har hittills varit säkerhetspolitiken – Nato.  Med en ekonomisk pakt ökar chanserna att de politiska spänningar som funnits mellan USA och Europa, till exempel i fråga om Irakkriget, blir mindre och samförståndet större.
Självklart är det inte bara politiska visioner som närt det nya partnerskapet. Det handlar minst lika mycket om att hävda sig i den globala konkurrensen med Kina.

Ett annat internationellt samarbete som också tagit också sina första steg är det internationella klimatsamarbetet ICAP, International Carbon Action Partnership, som lanserades i slutet av oktober av flera EU-länder, EU-kommissionen, ett antal delstater i USA och Kanada, samt Nya Zeeland och Norge.
Inom ICAP ska länder och regioner som använder utsläppstak och handel med utsläppsrätter diskutera hur en global marknad för utsläppsrätter skulle kunna fungera. Sådana diskussioner är helt nödvändiga om världens länder ska kunna sy ihop ett nytt internationellt klimatavtal som ska ta över efter Kyotoprotokollet. ICAP är därför ett viktigt etappmål i det arbetet, liksom FN:s klimattoppmöte på Bali i december kommer att bli.

Svagheten i ICAP-samarbetet är självklart att USA – som släpper ut i särklass mest växthusgaser per capita - inte deltar.
Att få med USA på noterna är en av de största svårigheterna. Oenigheten om Kyotoprotokollet - som USA inte undertecknat – har satt många käppar i många hjul, även i Bush och Merkels transatlantiska partnerskap.
Men förhoppningsvis kan den nya transatlantiska länken bidra till att mjuka upp USA:s motstånd i klimatförhandlingarna. Tack och lov för det.
I det globala klimatsamarbetet måste EU ta ledningen: EU satte i mars världens mest ambitiösa klimatmål.
Men ensam är inte stark. Särskilt inte om klotets feber ska kunna stillas.

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är skribent med inriktning på europeisk politik, vid sidan av sitt arbete som informatör.

En suck av lättnad genom Europa

2007-10-25T20:53:00.000+02:00

EU-krönika, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda
23-24 okober 2007

Det är som om en suck av lättnad gått genom Europa. Två och ett halvt år efter att Frankrike och Nederländerna röstade nej till det nya EU-fördraget kunde EU:s ledare till slut, under förra veckans toppmöte i Lissabon, enas om nya spelregler för Europasamarbetet.
Det har varit en lång och segdragen process. Arbetet med det nya fördraget har pågått under hela 2000-talet. Processen är inte helt färdig, utan fördraget måste nu godkännas i samtliga 27 medlemsländer. Det kan bli nya bakslag.

Men som sagt: en suck av lättnad.
Helt annorlunda var det när framtidskonventet utarbetade sitt förslag till det som nu sannolikt blir "Lissabonfördraget". Då var det mer av pukor och trumpeter. I konventet fanns en känsla av historiens vingslag. För första gången utarbetades ett nytt EU-fördrag under öppna och demokratiska former.
Det mesta av innehållet i det nya fördraget är det samma som konventets förslag. Men stämningen runt om i Europa är en helt annan: det finns en utbredd trötthet över det konstitutionella tragglandet, över åratal av svett och möda.

Men det viktiga är att EU nu får bättre möjligheter att agera effektivt. Röstreglrna blir enklare och tydligare. Majoritetsbeslut införs på fler områden. Antalet kommissionärer minskas till 18. En permanent rådsordförande ersätter dagens roterande ordförandeskap, vilket kommer att ge bättre kontinuitet.
Utrikespolitiken blir starkare, bland annat genom att kommissionens och rådets resurser för EU:s relationer med omvärlden slås ihop. Det behövs, inte minst för att få till stånd ett bra globalt klimatavtal efter Kyotoprotokollet. EU har satt upp en ambitiös agenda i klimatpolitiken, men behöver en starkare röst i världen för att få gehör för den.
Polissamarbetet blir också starkare. Även det är nödvändigt – den gränsöverskridande brottsligheten ligger ofta steget före polis och rättsväsende.

Det nya fördraget kommer också att göra det möjligt för EU att fortsätta utvidgas, något som alltid varit viktigt för Sverige.
Det som möjligtvis kan sätta käppar i hjulen är den "nödbroms", Ioannina-klausulen, som Polen med näbbar och klor kämpade sig till. Men det är inte säkert att Polen eller något annat land kommer att utnyttja den möjligheten i någon större utsträckning.

Lika betydelsefullt som större effektivitet i beslutsfattandet, är att Unionens politiska liv får en starkare demokratisk förankring. Flera förändringar ger medborgarna och deras representanter mer att säga till om: de nationella parlamenten får en starkare roll, de folkvalda Europaparlamentarikerna får större inflytande, rättighetsstadgan stärker medborgarnas rättigheter och medborgarinitiativen inför en helt ny form av medborgarinflytande.

Men återigen hörs kraven på folkomröstning – främst från miljöpartiet och vänsterpartiet.
Till dem som vill ha en folkomröstning om det nya fördraget skulle jag vilja fråga: "Vad röstade ni i den senaste folkomröstningen om den svenska grundlagen?"
Nej, just det. Om grundlagsfrågor folkomröstar vi inte.
Beslut om grundlagsändringar fattas av riksdagen, i god demokratisk ordning.
Det borde vara lika självklart att även beslut om förändringar av EU:s fördrag fattas av Sveriges folkvalda.
I god demokratisk ordning.

Fint beröm!

2007-10-13T14:50:00.000+02:00

Svenska mediers EU-bevakning är oftast mer ytlig och okunnig än bevakningen av inrikespolitiken. Det brukar jag ofta påstå.

I en bra artikel på Europaportalen, gör Bengt O. Karlsson, internationell konsult och tidigare departementsråd vid finansdepartementet, en liknande analys under rubriken "Så kan EU-bevakningen förbättras". Han menar bland annat att de traditionella medierna sviker i bevakningen av EU, och hoppas att alternativa webb-baserade media kan fylla informationsunderskottet.

Och trots den livliga debatten som förs på t ex Europaportalen, saknas den "djupgående analysen av de europeiska frågeställningarna", menar han.

Jag brukar lägga ett gott ord för Europa-Nytt som drivs av Ylva Nilsson. Bengt ger också Europa-Nytt en eloge för den rappa nyhetsförmedlingen av frågor som inte anses få plats i de konventionella medierna.

Sedan skriver Bengt, och jag rodnar lite över jämförelsen med Sveriges kanske främsta Europajournalist:

"Mera analytiska inlägg får man t.ex. hos Marianne Ekdahl, f.d. politiskt sakkunnig i Bryssel och Annika Ström Melin. I övrigt saknas mera ambitiösa svenska Europabloggar praktiskt taget helt. Något som kan jämföras med den mängd av kvalitativa EU- och Europabloggar av skiftande politisk inriktning som finns i engelsk, franskt, spanskt och tyskt språkrum finns inte."

Jag kanske ska bli mer aktiv med bloggandet igen? Några månaders ledarskrivande och sedan början av september ett helt nytt yrke - informatörens - har gjort att bloggandet i princip legat på is. Men det känns lite lockande igen, faktiskt.

Kärnkraften är åter på agendan

2007-10-13T14:30:00.000+02:00

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
8-9 oktober 2007

Vi svenskar är bortskämda med ganska mycket. Bland annat med jämförelsevis billig och miljövänlig vattenkraft: de svenska älvarna täcker ungefär hälften av svenskarnas energibehov. Resten täcks av kärnkraft. Att vattenkraften är jämförelsevis billig och miljövänlig är något vi oftast tar för givet. Liksom att den gör Sverige mindre beroende av smutsigare och dyrare energikällor som kol, gas och olja – till skillnad från de flesta andra europeiska länder.

I hela Europa ökar energibehoven, och beroendet av importerad energi blir allt större. Hur ska Europa kunna täcka sina energibehov utan att bli alltför beroende av Ryssland och Mellanöstern? Utan att lägga anspråk på alltför stor del av världens samlade energiresurser? Utan att bidra alltför mycket till den globala uppvärmningen?

En del av svaren håller på att formuleras i den nya energipolitik som EU nu bygger upp, tillsammans med det som ofta kallas världens mest ambitiösa miljö- och klimatpolitik. Allt sedan Nicholas Stern för ungefär ett år sedan presenterade sin rapport om den globala uppvärmningens ekonomiska konsekvenser, och vad det skulle kosta att motarbeta den, har klimatfrågan blivit kanske världens högst prioriterade politiska fråga.

Alla är ense om att beroendet av fossila energikällor måste minska. Inom EU är det visserligen upp till varje medlemsland att besluta om vilka energislag man föredrar, men förnyelsebara energikällor är självklart en del av lösningen. Men det går ganska trögt. Just nu svettas EU-kommissionen över hur mycket var och en av de 27 medlemsländerna ska bidra till unionens mål att 20 procent av energikonsumtionen år 2020 ska vara förnyelsebar. Inget land vill ju ta "för stor" del av bördan.

Kärnkraften släpper förvisso ut ungefär lika lite växthusgaser som vattenkraft, men den är fortfarande kontroversiell i många länder. När svenskt utbränt kärnbränsle fraktas till Storbritannien för upparbetning blir det krigsrubriker. Men det tycks gå åt rätt håll. Kärnkraften blir allt mer rumsren:

"Medlemsstaterna kan inte undvika frågan om kärnkraft", sade EU-kommissionens ordförande José-Manuel Barroso nyligen vid en energikonferens i Madrid. För en vecka sedan sade energikommissionär Andris Piebalgs till spanska El País att EU borde öka sin kärnkraftsproduktion till att täcka 30 procent av elbehovet.

Det är betydelsefullt att insikten om att kärnkraft rimligtvis måste vara en del av världens energiekvation har fått allt större fäste. De fossila bränslena kan inte bytas ut mot enbart biobränsle, solceller och vindkraft – det är rent önsketänkande. Om utsläppen av koldioxid ska kunna minskas drastiskt krävs inte bara politisk vilja, utan också ett stort mått av rationellt tänkande.

Miljön gynnas inte av fördomar eller av luddiga känslomässiga argument. Kärnkraften kommer att fortsätta vara kontroversiell. Och inte ens kärnkraftsförespråkarna är väl verkliga kärnkraftskramare. Men kärnkraft är trots allt ett bättre val än att fortsätta elda på jordklotet med olja, gas och kol.
Man skulle bara önska att den insikten även kunde nå Sveriges regering.

Marianne Ekdahl

Ett Belgien på väg att falla sönder

2007-09-25T18:53:00.000+02:00

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda
25-26 september 2007

Lägg ner Belgien!
Det är en åsikt som kan få vem som helst att haja till. Men nej, det var inte en rättshaveristisk bloggare som uttryckte den. Eller någon annan marginell tyckare, som det finns så många av.
Det var The Economist, världens kanske mest respekterade politiska veckomagasin, som tyckte att Belgien lika gärna kan delas upp i två eller tre småländer, eller att de fransktalande och de flamländska delarna kan uppgå i Frankrike respektive Nederländerna.
Tja, efter sommarens politiska turbulens kan man ju fråga sig hur långt de belgiska politikerna ska gå för att försöka hålla ihop landet. I valen som hölls den 10 juni fick liberalerna och kristdemokraterna flest röster, men Belgien har fortfarande inte fått en ny regering.
De fransktalande och de flamländska politikerna har inte kunnat enas om hur makten ska delas. Mest svårsmält har varit de flamländska kraven på större befogenheter inom rätts- och transportpolitiken.
I måndags mötte Herman van Rompuy för fjärde gången kungen för att redogöra för sina försök att bilda en regering. Han fick ta över uppdraget efter att Yves Leterme gett upp och lämnat in sin avskedsansökan.
Men ännu finns få konkreta tecken på framsteg. Därför är det lätt att stämma in i The Economists kritik. Svårigheterna att bilda en fungerande regering påminner mer om politiken i en bananrepublik än i ett rikt, välorganiserat land i Västeuropa.
För en utomstående kan det vara svårt att förstå den djupa konflikten mellan norr och söder, mellan flamländare och valloner. När jag flyttade till Belgien för några år sedan slogs jag av hur den genomsyrade hela den politiska debatten. Så fort jag slog på radion fanns den i bakgrunden, varje gång jag slog på TV:n eller bläddrade i en dagstidning.
Nästan allting i Belgien är uppdelat efter språklig tillhörighet. Ett vanligt talesätt är att de enda ”riktiga” belgarna är medlemmarna i kungafamiljen. Historiskt har de fransktalande vallonerna varit den dominerande gruppen. Men idag är de fattigaste delarna av Belgien de fransktalande.
Flandern är den ekonomiska motorn, som bidrar till att hålla södra Belgien under armarna. Bryssel är den tredje regionen och officiellt tvåspråkigt, även om de fransktalande dominerar. Men Bryssel är inte så välmående som många icke-belgare tror - stora delar av staden är nedgångna och ganska fattiga. Därför finns det både ett ekonomiskt egenintresse och ett visst mått av revanschim i den flamländska separatismen.
På sätt och vis är den långdragna regeringskrisen bara en upptrappning av en permanent konflikt. De konstitutionella frågorna som rör maktdelningen diskuteras egentligen varje dag, överallt, av alla och envar.
Men det finns självklart ett sammanhållande kitt också. Belgien har funnits sedan 1831. Sju generationer har levt tillsammans i detta pytteland. På den tiden hinner trots allt en gemensam identitet växa fram, som inte kan suddas ut över en natt.
Nu är de flesta belgare trötta på regeringskrisen. Den belgiska flaggan blir alltmer synlig i gatumiljön, som en diskret uppmaning till politikerna att de faktiskt borde lösa krisen.
I måndags publicerade framstående flamländare ett manifest i den stora frankofona dagstidningen La Libre Belgique. Vi är inte separatister, var budskapet: det behövs fortfarande ett enat Belgien, även om det kräver ett visst mått av förståelse för de flamländska kraven på mer makt.
Sådana utsträckta händer behöver Belgien fler av, om landet inte ska falla sönder.

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.

Het höst väntar Europas ledare

2007-09-13T18:41:00.000+02:00

KB, YA, TB
EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 11-12 september 2007.

Det var tänkt att bli en oförarglig juridisk-teknisk övning. Okontroversiellt. Tjänstemän som tecknade ned det som politikerna redan enats om.
De viktiga kompromisserna om EU:s nya reformfördrag gjorde ju EU:s stats- och regeringschefer vid midsommarhelgens toppmöte. I princip skulle den regeringskonferens som det portugisiska ordförandeskapet nu dragit igång bara foga samman pusselbitarna till en helhet.
Men trots att det finns politiska överenskommelser, har de problematiska frågorna puttrat vidare under sommaren. Portugal har försökt lägga locket på, men efter hand har motsättningarna kommit upp till ytan igen.
Under den gångna helgen har unionens utrikesministrar diskuterat fördraget igen. Mötet i soliga Viana do Castello var ett första test på om Portugals föreslagna snabbspårsprocedur kommer att bli framgångsrik. Om mindre än sex veckor planeras allt vara klappat och klart.

Inte helt oväntat är det samma två länder som orsakade de största problemen under vårens fördragsförhandlingar som även nu hotar processen politiskt. Polen kräver att den kompromiss om ministerrådets röstregler, som man lyckades genomdriva under midsommarhelgen, skrivs in i fördraget, istället för i ett protokoll. Även Storbritannien ställer krav på särskilda lösningar.
De polska kraven kan bli verkligt besvärliga för unionen. Under sommaren har den polska regeringskrisen förvärrats, och den 21 oktober planeras nyval till parlamentet sejmen att hållas.
Timingen för det nya fördraget kunde inte vara sämre. Två dagar före valet ska ett toppmöte hållas i Lissabon, där stats- och regeringscheferna ska stadfästa fördraget.
För president Lech och premiärminister Jaroslaw Kazcynski är de polska kraven en fråga om prestige. Det kommer att bli svårt för tvillingarna att i en intensiv valkampanj ge efter för pressen från övriga länder och därmed förlora ansiktet. Snarare kan tonen mot övriga EU-länder förväntas bli mer aggressiv.
Förutom frågan om röstreglerna, vill Polen nu även ha ett undantag från rättighetsstadgan. Det kravet driver, liksom tidigare, även Storbritannien, eftersom britterna vill undvika att stadgans sociala rättigheter ska gälla över brittisk arbetsrätt. Frågan är vilken omfattning undantaget har, och hur det påverkar övriga EU-länder.
Premiärminister Gordon Brown har gått så långt att han hotat övriga medlemsländer med att utlysa en folkomröstning om Storbritannien inte får igenom sina krav. Det är högst osäkert om fördraget skulle överleva en sådan omröstning – även om övriga 26 medlemsländer står bakom det.

Det ser ut att bli en het höst i Europa.
Och då har vi inte ens nämnt det alltmer spända förhållandet mellan EU och Ryssland. För att inte tala om det akuta problemet Kosovo, där en lösning behöver nås under hösten.
Eller de ambitiösa energi- och klimatpolitiska åtagandena, som nu måste omvandlas till konkreta åtgärder, lagstiftning och, inte minst, förhandlingar om hur olika bördor ska fördelas mellan medlemsländerna:
Hur mycket varje land ska minska sina koldioxidutsläpp. Hur systemet med utsläppsrätter ska se ut i framtiden. Vilka bilmärken som måste minska sina koldioxidutsläpp mest. Och hur Europa ska minska sitt beroende av den ryska gasen.
Dessa frågor har direkta ekonomiska konsekvenser för samtliga EU-länder. Så de storpolitiska dragkamper som EU har framför sig blir kanske lika segslitna som turerna runt det reviderade fördraget.

Marianne Ekdahl

Marianne Ekdahl är journalist med inriktning på europeisk politik, vid sidan om sitt arbete som informatör.

Fred avlägsen i Kosovo

2007-09-01T14:25:00.000+02:00

Signerad ledare i Sydsvenskan, 1 september 2007:

Kosovo är ett ständigt öppet sår i Europa.
Men i de nya förhandlingar som nu förs har en delning av provinsen för första gången framställts som ett alternativ.
Igår öppnade Ryssland för en sådan lösning. Men om förslaget kommer att bära frukt är tveksamt, även om Ryssland och Serbien brukar tala samma språk.

Frågan om Kosovos ställning tas sannolikt upp under statsminister Fredrik Reinfeldts (m) och utrikesminister Carl Bildts (m) besök i Kroatien och Serbien igår och idag. Samtalen handlar framför allt om de två ländernas relationer till EU, men där är Kosovofrågan en betydelsefull bricka. Serberna kan inte räkna med att välkomnas i EU-klubben om de inte kan visa kompromissvilja i fråga om Kosovo.
Men även om parterna kan enas om provinsens ställning kan många problem kvarstå.
Tankesmedjan International Crisis Group varnade nyligen för att EU riskerar en ”blodig och destabiliserande” konflikt om Kosovo inte får bli självständigt.

Men i gårdagens Svenska Dagbladet menade den tidigare utrikeskorrespondenten Malcolm Dixelius att just självständighet för Kosovo kan utlösa en våg av nationalism och etnisk separatism, och förordade istället ett vidsträckt självstyre à la Åland.
Inte heller en delning kommer att lösa alla problem.
Oavsett vilken lösning som nås kommer verklig fred att vara avlägsen i det som brukar kallas Europas krutdurk.

Marianne Ekdahl

Triangeldrama på högsta nivå

2007-08-30T17:52:00.000+02:00

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, 28 augusti 2007:

Den fransk-tyska axeln har drivit den europeiska integrationen framåt. Så brukar det ju heta. Ett halvsekel av framstående ledare som utgjort motorn i det europeiska samarbetet: Jean Monnet och Konrad Adenauer. Francois Mitterrand och Helmut Kohl.

Men under historiens gång har två blivit tre.
Den brittiske förre premiärministern Tony Blair nöjde sig inte med att endast Tyskland och Frankrike spelade i EU:s toppdivision. Med Storbritannien skulle den fransk-tyska axeln bli en triangel. Under Blairs år vid makten fick Storbritannien en allt viktigare roll i den europeiska politiken, och nu inte bara som bromskloss, utan allt mer även som en konstruktiv kraft.

Men de senaste månaderna har två av triangelns länder fått nya ledare. Med Gordon Brown och Nicolas Sarkozy har en ny generation ledare sett dagens ljus. Och det står nu allt mer klart vilka relationer de vill ha med EU, och vilken dynamik som finns mellan dem och den tyska kanslern Angela Merkel, det tredje benet i Europas nya ledarskap.

Sarkozy har stigit fram på scenen bubblande av energi. Det råder ingen tvekan om att han vill spela en aktiv roll i Europa. Brown tycks, liksom Blair, vilja fortsätta att ha goda relationer med Europa och Bryssel, men till skillnad från företrädaren är hans motiv sannolikt mer strategiska än ideologiska.
Det finns en hel del likheter mellan de tre ledarna. Både Sarkozy och Merkel har ekonomiska reformer högst på dagordningen, medan den förre finansministern Brown har de flesta av sina ekonomiska reformer bakom sig. Alla tre försöker distansera sig från sina företrädare, och samtliga är mycket skickliga strateger.

Men i detta triangeldrama på högsta nivå är banden mellan de tre huvudrollsinnehavarna olika starka vid olika tidpunkter.
Under vårens och försommarens förhandlingar om det nya reformfördraget stärktes den gamla fransk-tyska axeln genom Angela Merkels starka ledarskap och Nicolas Sarkozys konstruktiva insatser för att ro fördraget i hamn.
Sarkozys motiv var kanske inte bara engagemanget för EU:s nödvändiga reformer. Nu har han fått en stor dos personlig goodwill, som han kan använda i de två kontroversiella frågor där han har många inflytelserika länder emot sig: hans motstånd mot ett eventuellt turkiskt EU-medlemskap och hans protektionistiska ekonomiska dagordning.

Just den senare frågan, men även andra utspel från Sarkozy, har irriterat Merkel, och fått henne att vända sig mot London igen. I förra veckan höll hon och Gordon Brown omfattande överläggningar just i syfte att stärka de engelsk-tyska banden.
Båda har sina skäl för det. Merkel vill för tillfället distansera sig från Sarkozy. För Brown är det betydelsefullt att visa de brittiska väljarna att det finns politiska fördelar i att ha nära band med kontinenten, inte minst när han, som nu, försöker stå emot det konservativa partiets krav på en folkomröstning om det nya reformfördraget. Det var ingen slump att mötet ägde rum just när det stormar som värst i brittisk inrikespolitik kring denna fråga.

Personkemin mellan de tre är sannolikt viktigare än man tror för vilka politiska band som knyts. Den stillsamme och lite buttre Gordon Brown har mer gemensamt med den lågmälda, men handlingskraftiga Angela Merkel än med den extroverta och rastlöse Nicolas Sarkozy.
Men tyngdpunkten i triangeln kommer att fortsätta skifta.
För ingen tror väl att den energiske Sarkozy kommer att låta sig sidsteppas?

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, Nicolas Sarkozy, Angela Merkel, Gordon Brown, Tony Blair, triangeldrama, europeisk politik, reformfördraget, EU-fördraget, fransk-tyska axeln

Turkiska huvudsaken

2007-08-30T17:49:00.000+02:00

Ledare i Sydsvenskan, 28 augusti 2007:

Tredje gången gillt lär det bli för Turkiets utrikesminister Abdullah Gül. Idag väntas han i tredje valomgången bli vald till president av det turkiska parlamentet.

När Gül kandiderade i april i år orsakade det politisk kris. Den turkiska militären, som alltid sett sig som garant för det sekulära styret, hotade att ingripa.
Men hans parti, det islamiska men inte fundamentalistiska AKP, vann en jordskredsseger i nyvalet till parlamentet den 22 juli, vilket tolkades som en folklig protest mot militärens inblandning i politiken. Valet stärkte premiärminister Recep Tayyip Erdogan i hans beslut att nominera Gül igen.

Abdullah Gül är en respekterad politiker som drivit en västvänlig linje och bidragit till att föra Turkiet närmare EU. Det kontroversiella med honom är inte så mycket hans åsikter som det faktum att hans hustru Hayrunisa bär huvudduk.
Den är en stark symbol som inte skall underskattas. Men den innebär varken att den blivande presidenten eller hans parti har en dold islamistisk agenda, som många inom oppositionen påstår. Det finns knappast någon risk att Turkiet skulle få en fundamentalistisk regim à la Iran.
Snarare är det nog så att turkarna gynnas av en regim med siktet inställt på EU, och som därför har intresse av att förbättra respekten för yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och minoriteter och att få ett närmare ekonomiskt utbyte med EU. Trots att partiet är religiöst färgat.
Ingen skall förledas att tro att med AKP vid makten blir allt frid och fröjd så småningom – sekulära muslimer och kristna förföljs, och intoleransen mot oliktänkande ökar, menade statsvetaren Lisbeth Lindeborg i Expressen igår: ”Politiker och media försöker rikta en rosa spotlight på Turkiet.”

Men det går trots allt, för det mesta, åt rätt håll. Och de politiska alternativen till AKP är få. Turkietkännaren Ingmar Karlsson, tillika årets mottagare av Sydsvenskans Europapris, menar att det inte finns någon trovärdig opposition idag. Bland motståndarna till AKP finns många extrema nationalister och starka band till militären.
Självklart krävs det mer av Turkiet för att EU skall kunna släppa in landet i unionen.
EU bör fortsätta att trycka på. En blandning av morötter och piska har varit, och är fortfarande, det bästa sättet att bidra till att reformerna inte avstannar.
Och reformerna måste fortsätta. Det är mer betydelsefullt än om Turkiets First Lady har huvudduk eller inte.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Turkiet, EU, Abdullah Gül, AKP, islamism, mänskliga rättigheter, demokrati, kandidatländer, reformer

Smutsigt spel med få alternativ

2007-08-14T06:25:00.000+02:00

EU-krönikan i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 14 augusti 2007:

Broderierna i avancerad petit-point-teknik blev en livlina under åren i fängelsecellen. Liksom hans gudstro, och de arga inristningarna i cellväggen.
Det berättade den palestinske läkaren Ashraf el-Hojouj i Dagens Nyheter i söndags. Han blev, liksom fem bulgariska sjuksköterskor, en syndabock när Libyen försökte skyla över en vårdskandal där 438 barn smittats med hiv och istället skylla på utländska vårdarbetare som i en absurd rättegång med fabricerade anklagelser dömdes till döden.

Men det är inte förrän nu, efter att dödsdomarna omvandlats till livstids fängelse och de sex vårdarbetarna blivit benådade i Bulgarien, som de mänskliga tragedierna framstår tydligt, bortom det diplomatiska spel på hög nivå som präglat medias rapportering.
Nu har villkoren i fängelset kunnat avslöjats. Tortyr, misshandel och våldtäkter var vardag i ”helvetesmaskinen i Tripoli”.
Avgörande för frigivningen var att Bulgarien blev EU-medlem i januari, vilket trappade upp diplomatin. Men kanske framför allt att Frankrike samtidigt, som första västland, gjorde upp om en vapenaffär med Libyen.
President Nicolas Sarkozys vapenförsäljning vägde i slutänden sannolikt tyngre för Libyen än EU:s diplomatiska ansträngningar, vilket många bedömare ser som ett bevis för EU:s svaga utrikespolitik.

Men EU:s löften att normalisera relationerna med Libyen var sannolikt också lockande. Det partnerskapsavtal som EU nu knutit med Libyen kan till och med vara mer värt än de 10 miljoner euro per hiv-smittat barn som Libyen krävde tidigare, underförstått för att dödsstraffen skulle upphävas.
Libyens utpressning har alltså lyckats, på sätt och vis. En skurkstat med terrorism på sitt samvete har belönats för sitt korrupta och rättsvidriga agerande.
Men Libyen har sedan en tid ansträngt sig för att bli mer rumsrent, bland annat genom att avbryta sitt kärnprogram och lägga om sin utrikespolitiska kurs. Det finns självklart en poäng i att landet nu har fått utdelning för det.

Men självklart påverkade även EU:s realpolitiska intressen det diplomatiska spelet.
Om EU skulle ha tagit i med hårdhandskarna gentemot Libyen skulle det ha gått stick i stäv med en av unionens främsta prioriteringar, att hantera den stora mängden så kallade illegala immigranter från Nordafrika. EU är i färd med att bygga ut sitt samarbete i regionen för att stoppa immigranterna redan i ursprungsländerna.
Det är talande att när EU år 2004 lyfte sitt vapenembargo och beslutade om stöd till Libyens hivvård startade samtidigt undersökningar om hur libyska immigranter skulle kunna stoppas.
Det hela har varit ett smutsigt spel.
Kritiken har haglat: mot Sarkozys misstänkta byteshandel ¬– människor mot vapen. Mot EU, som ansetts agerat alltför lite innan Bulgarien blev EU-medlem, och inte tillräckligt kraftfullt efter det.

Men frågan är om Europa hade kunnat förhandla sig till en frigivning utan att smutsa ner händerna. Att förhandla med skurkstater är ingen barnlek.
Libyens agerande är skamligt. Från många håll sägs även Europas agerande vara det. En skandal, till och med.
Därför är Ashraf el-Hojoujs egna ord tänkvärda: under åren i fängelset blev stödet från de människor i Europa som arbetade för hans frigivning avgörande för hans mentala hälsa. Men från arab-världen fick den orättvist dödsdömde palestiniern inget stöd.
Det ger lite perspektiv på frågan om vilket politiskt agerande som är mest skandalöst.

Marianne Ekdahl

Mina EU-krönikor - nu varannan vecka i fler tidningar

2007-07-31T14:14:00.000+02:00

Det här är inte vilken tråkig, regnig tisdag som helst - i varje fall inte för mig.
Idag debuterar jag som EU-krönikör i Kristianstadsbladet. Varannan tisdag kommer jag att kommentera aktuella Europapolitiska frågor på ledarsidan. Personligen tycker jag det är roligt att få möjlighet att skriva för fler dagstidningar, särskilt här "himma" i Skåne, och jag hoppas även att läsarna ska uppskatta mina kommentarer.

Även i Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda kommer jag att synas mer regelbundet än hittills, det vill säga varannan vecka, och förhoppningsvis bidra till att bredda perspektiven på frågor som inte alltid får den mediebevakning de förtjänar.

Det ska också bli intressant att läsa överste Bo Pellnäs, som är den andra fasta krönikör som KB, YA och TA nu engagerar. Hans internationella erfarenheter från fredsbevarande uppdrag gör honom till en av de mest insatta och läsvärda debattörerna i frågor som rör säkerhetspolitik och försvar - det är jag antagligen inte ensam om att tycka.

Andra bloggar om: EU, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, Bo Pellnäs, EU-krönikor, EU-krönikör

Ensidig EU-debattt

2007-07-31T13:52:00.000+02:00

EU-krönika i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 31 juli 2007:

För många skåningar är en ovanligt regnig semester slut.
Men i Bryssel har kontoren precis börjat tömmas på folk inför semestermånaden augusti. Regeringskonferensen startade den 23 juli och finslipar nu, lite i skymundan, på teknikaliteterna kring det nya reformfördraget. Men i övrigt råder Europapolitisk stiltje.
Därför är augusti en utmärkt tid att fundera över Sveriges förhållande till resten av Europa. Sverige är ju något av en skeptisk europé, heter det ofta.
Men det intressanta är att kritiken mot EU – som ibland är motiverad, och ibland inte – oftast gäller hela unionen som sådan, hela systemet.
Hur ofta hör man inte svepande formuleringar som ”EU är byråkratiskt, korrupt och odemokratiskt” eller ”EU slukar alltför mycket pengar”? Sällan tycks det finnas utrymme för att nyansera kritiken. Ingen säger ”den där kommissionär Vladimir Spidla gör ju ingenting”, ”det bådar illa för miljöpolitiken att miljökommissionären är en före detta industriminister och Wall Street-jurist”, eller ”EU:s regionalpolitik behöver verkligen reformeras”.
Jämför med hur vi debatterar inrikespolitiken! Där säger vi till exempel: ”kulturministern tycks inte ha en egen agenda”, ”en kristdemokrat som socialminister är som att sätta bocken till trädgårdsmästare” eller ”regionalpolitiken har misslyckats”. Ingen skulle komma på tanken att komma med så svepande kritik mot hela det politiska systemet som ”Sverige är korrupt och odemokratiskt” eller ”Sverige slukar för mycket pengar” och förvänta sig att bli tagen på allvar.
Men EU kan kritikerna helt skåpa ut, med hull och hår. Och bli tagna på allvar – av en del, i alla fall.
När jag för en tid sedan träffade svenska Europaparlamentariker i Strasbourg rådde stor enighet om debattens ensidighet:
– Vi debatterar alltid systemfrågorna – ja eller nej till EU – aldrig sakfrågorna, menade Jan Andersson (s).
Det ligger mycket i det.

Men det går åt rätt håll. Enligt den senaste SOM-undersökningen har vi aldrig varit så positiva till EU som nu. Och i de politiska partierna har det rört på sig på vänsterkanten, där det största EU-motståndet finns:
På s-kongressen i våras uppmanade Mona Sahlin sitt parti att ”lämna debatten om ja eller nej till EU”. Förhoppningsvis kan hon hjälpa partiet att lämna sin "ängsliga" inställning till unionen, som Margot Wallström kallade det. Under våren har Sahlin också öppnat för en s-v-mp-allians, under förutsättning att de två småpartierna släpper sitt EU-motstånd, som Sahlin kallat för ”plakatpolitik”.
Även på andra håll lever insikten att EU-motståndet är föråldrat. I maj menade Gudrun Schyman (fi) att parollen ”Ut ur EU” är ”ointelligent”, och att vi istället ”får se till att ha ett så bra samarbete som möjligt”.
Europaparlamentarikern Eva-Britt Svensson (v) är inne på samma linje, trots att vänsterpartiet vill att fler EU-frågor ska beslutas i medlemsstaterna:
- Sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet har vi en ny beslutsarena, och då måste besluten inom EU bli så bra som möjligt.
Det borde vara en vettig inställning, och mer konstruktiv än fruktlös plakatpolitik.
Det handlar inte om att säga ja och amen till allt som planeras i Bryssel. EU-politiken ska debatteras och kritiseras, precis som all annan politik.
Men om vi ibland kunde bortse från den ständiga indelningen i EU-vänner och EU-kritiker, och istället börja diskutera de konkreta sakfrågor där beslut fattas varje dag vore mycket vunnet.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, byråkrati, demokrati, debatt, EU-debatt, EU-vänner, EU-kritiker, plakatpolitik, EU-motstånd, konstruktiv kritik, miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokraterna

Mothugg från en genuspedagog

2007-07-22T15:44:00.000+02:00

Britten Dehlin, lärare och genuspedagog i Simrishamn, har skrivit en insändare i Ystads Allehanda apropå min Signerat i Sydsvenskan härom dagen, som tog avstamp i den pågående Kiviks marknad. Bland annat nämnde jag stripporna som var tillbaka i år igen, citerade ett manschauvinistiskt skämt och nämnde sedan Gudrun Schyman, som varje år brukar marknadsföra Feministiskt initiativ på marknaden. Självklart väckte det reaktioner.

Det är alltid bra att, som Britten Dehlin, kritisera sexismen när den sticker fram sitt tryne. Särskilt i skolan behövs engagerade lärare för att motarbeta invanda könsroller.
Men eftersom Dehlin i någon mån även kritiserar mig för att inte själv ha formulerat en åsikt om stripporna kanske ett förtydligande är på sin plats.

Jag är fullt medveten om att ett fenomen som striptease alltid är kontroversiellt, och att man alltid förväntas ha en åsikt, särskilt på en ledarsida. Och jag vet att ämnen som dessa alltid väcker ilska, särskilt hos feminister och anti-feminister.

Men poängen med artikeln var inte att diskutera strippornas vara eller icke vara, och därför lät jag helt enkelt bli att kommentera dem själv. Det skulle blivit ett alltför långt och komplicerat sidospår i en artikel som egentligen handlade om något helt annat: hur vissa delar av kulturmiljöerna på Österlen kan förstöras och "kiviksmarknadiseras" för turisternas (och deras pengars) skull, medan andra delar av regionen tycks så heliga att inte en kvadratmeter får röras - utan att det tycks finnas någon logik bakom vad som anses värt att bevara och vad som kan byggas sönder.

Den uppmärksamme läsaren lade kanske märke till att jag inte heller uttryckte någon åsikt om Schyman eller Fi, trots att jag själv är feminist, Sydsvenskans ledarsida är uttalat feministisk - dock knappast Fi-anhängare - och trots att jag skulle kunna skriva mängder om ämnet. Det var lika medvetet, eftersom det hade tagit bort fokus från det jag ville ha sagt.

Andra bloggar om: Kiviks marknad, Österlen, kulturvård, kulturmiljöer, Ystads Allehanda, Sydsvenskan, feminism, genuspedagogik

Ingen Kiviks marknad året om

2007-07-22T15:34:00.000+02:00

Signerat, Sydsvenskan 18 juli 2007:

KIVIK.
Politikens Kiviks marknad är över. Almedalsveckan, alltså.
Och den riktiga Kiviks marknad har tagit vid.
Likheterna är fler än man kan tro. Det är visserligen skillnad på att kränga idéer och prylar. Men andelen fynd jämfört med andelen skräp är ungefär densamma i Kivik och i Visby. Skillnaden är att i Kivik slipper du skvallret och kändisfixeringen.

I år är marknaden ungefär som vanligt:
Foppatofflor, bokfynd, älgkorv och hjortronsylt. Pryttlar, mirakelmedel och krimskrams som säljs med en svada i 130 kilometer i timmen. Allt är särskilt billigt nu på marknaden, garanterat.
William Arnes motorcirkus och Lundaspexare. Stripporna som är tillbaka – igen:
”Det är tur, annars kommer inga män. Det är ju de som har plånboken”, skämtar Jerker Persson på marknadskontoret.
Undrar vad Gudrun Schyman skulle svarat. På marknaden säljer hon in Feministiskt initiativ med hembakat, bland annat till en aktiv moderat från Vellinge:
”Han uppskattar Fi, tycker att vi har rätt i en del frågor. Och våra goda bullar”, säger hon.
Längre bort lukten av söta våfflor och flottiga munkar. Diskodunket från tivolit, 80-talsplågan Vamos à la playa på högsta volym. Lägg till det över 100000 besökare packade som sillar.
Det är, kort sagt, rätt kul.

Österlen behöver sina turister. De skapar jobbtillfällen och inkomster till kommunen.
Men Österlen lever på lugnet och skönheten. Därför är planerna på att bryta alunskiffer sydväst om Gärsnäs omstridda:
”Österlen är ett sådant starkt varumärke, ett vackert område alla vill värna”, sade Christer Akej (m), ordförande i kommunstyrelsen i Simrishamn, till Ekot nyligen. ”Det skulle kunna skadas allvarligt om man gör ett allvarligt ingrepp i naturen.”
Därför säger han nej till gruvplanerna. De flesta Österlenbor är lika skeptiska. Med viss rätt: när en region som Österlen, med många känsliga kulturmiljöer, skall utvecklas krävs det försiktighet, även om det är fel att stoppa all industriell verksamhet med kulturhistoriska eller miljömässiga argument.

Men låt oss återgå till Kivik, där det gamla hamnområdet fått en helt ny look.
En enkelriktad väg runt hela hamnområdet leder trafiken från fiskaffärerna. ”Inre ringvägen” vore en passande benämning. Visserligen matchar vägen det stora nybyggda huset i modern stil – de är lika mörkgrå. Men alltihop är så malplacerat det kan bli i lilla Kivik, med sina korsvirkeshus och klängrosor. Mellan bykärnan och havet finns nu ett bälte av asfalt och parkeringsplatser så långt ögat når. Det känns lite som Kiviks marknad, här också, fast året om.

Ingen påstår att varje kvadratmeter av Österlens skogar, fält och ängar måste bevaras helt orörd. Österlen kan inte bli ett gigantiskt Skansen.
Men det som är historiskt, kulturellt och ekonomiskt (för att locka turisterna) betydelsefullt måste utvecklas med stor försiktighet: framför allt de små byarna, de pittoreska fiskelägena, gatuhusen i Simrishamn, äppelodlingarna, de vita stränderna.
Därför är det svårbegripligt hur det kan vara rätt sorts exploatering att bygga sönder hamnområdet i ett gammalt fiskeläge, medan gruvor är fel sorts exploatering.

Ikväll packar marknadsknallarna ihop och tivolit släcker ner. De flesta är glada när de tre marknadsdagarna är över. Om Kiviks marknad hade varat hela året hade det inte varit lika spännande, snarare outhärdligt.
Det finns inga skäl att stanna tiden. Men en ”kiviksmarknadisering” av hela Österlen vore en mardröm. Frågan är om Österlen är på rätt väg.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Kiviks marknad, gruvor, alunskiffer, Österlen, Kivik, exploatering, turister, Gudrun Schyman, Christer Akej, Simrishamn, Gärsnäs, kulturmiljöer

Muller från Kreml

2007-07-22T15:26:00.000+02:00

Huvudledare, Sydsvenskan 16 juli:

"Det mullrar från Kreml igen. Om 150 dagar skall Ryssland inte längre tillämpa CFE-avtalet om konventionella styrkor, meddelade president Vladimir Putin i helgen. (...)
Putins skäl för avhoppet från CFE-avtalet är USA:s planerade missilsköldar i de tidigare Warszawapaktsländerna Polen och Tjeckien. Men agerandet stämmer väl överens med de tendenser som växt sig starkare under Putins styre: kallakrigsretorik och utfall riktade mot västvärlden. (...)

Det är inte säkert att Rysslands utspel får några militära konsekvenser just nu. Mest oroväckande är den allt sämre atmosfären mellan Ryssland och västvärlden.
Ett frostigare klimat innebär inte automatiskt att ett nytt kallt krig är på väg. Men de senaste åren har Ryssland definitivt gått åt fel håll.
Ryssland har blivit alltmer revanschistiskt och nationalistiskt. Stormaktsambitionerna växer. Energiresurserna blir allt mer värdefulla för säkerhetspolitiska syften.
Landet distanserar sig alltmer från västvärlden. Den framtida utvecklingen beror på många faktorer, inte minst vem som kommer att efterträda Putin.
Den ryska björnen kan inte ignoreras.
Sverige och övriga länder i närområdet har skäl att noga följa utvecklingen."

Andra bloggar om: Ryssland, CFE, försvar, försvarspolitik, kalla kriget, militär, Nord Stream, gasledning, Vladimir Putin, USA, västvärlden, missilsköldar, Östersjön

Bush har ett stort ansvar

2007-07-15T15:20:00.000+02:00

Ledare, Sydsvenskan, 13 juli 2007:

"Irakkriget ser mer och mer ut som George W Bushs krig. Det blir allt svårare för USA:s president att försvara sin Irakstrategi mot de allt fler kritikerna på hemmaplan. (...)

Det politiska spelet i Washington har begränsad påverkan på den verklighet som irakierna lever i.
Där fortsätter blodbadet. Sekteristiskt våld, självmordsbombare, politiska mord, klanvendettor och maffialiknande organisationers härjande.
USA har begått många misstag i Irak.
”Irak är mitt i ett inbördeskrig. Men Irak har, före och bortom detta faktum, även blivit en failed state – ett land vars institutioner och nationella sammanhållning suddats ut”, skrev två analytiker från International Crisis Group nyligen i International Herald Tribune. Det är det som gjort våldet möjligt, menade de.
Konflikterna mellan sunniter, shiiter och kurder måste hanteras. En fungerande och legitim stat måste byggas upp.
Militära styrkor räcker inte. Den politiska uppbyggnaden måste irakierna i hög grad stå för själva. (...)

Vad händer om Bush ger efter för det hårda opinionstrycket och snabbt drar tillbaka USA-trupperna?
Det kan bli ännu värre. Kaoset kan bli ännu blodigare. Konflikten kan sprida sig i regionen – en risk som Iraks utrikesminister Hoshyar Zebari tydligt varnade för på en presskonferens i Bagdad i måndags.
USA:s ansvar är stort för vad som hänt och händer i Irak. Och för vad som kommer att hända."

Ett välkommet bakslag för Sarkozy

2007-07-15T15:13:00.000+02:00

Signerat, Sydsvenskan 12 juli 2007:
Hyperpresidenten Nicolas Sarkozy lämnar få oberörda. Hans bubblande energi och okuvliga vilja fortsätter att förbluffa, charma och irritera.
Omdömena varierar. Den tidigare inrikesministerns hårda tag och jämförelser av förortsbor med ”slödder” har legat honom till last både i och utanför Frankrike.

Men hans vilja att reformera fransk ekonomi – med en i franskt perspektiv sällsynt liberal agenda – har gjort honom mer populär runtom i Europa. Liksom hans konstruktiva insatser för att nå en överenskommelse om EU:s nya reformfördrag, i linje med utfästelserna om en mer aktiv Europapolitik.
Det gav honom en rejäl dos goodwill hos övriga EU-ledare. Det vill han nu utnyttja för att få stöd för två i högsta grad kontroversiella åsikter.
Den ena gäller Turkiet, som Sarkozy inte vill släppa in i unionen. Men den striden har ännu inte börjat på allvar.
Den andra gäller EU:s ekonomiska politik. Där har den första striden nu utkämpats.
Och den fick Sarkozy, som väl var, finna sig i att förlora.
Tidigare i veckan våldgästade presidenten EU:s finansministermöte för att få stöd för en expansiv finanspolitik och för att skjuta upp Frankrikes löfte att komma till rätta med sitt budgetunderskott.
Likaså vill han mjuka upp valutaunionens regler. Stabilitetspakten skall följas ”pragmatiskt och intelligent” – kodord för att göra lite som man vill. Tillväxten och sysselsättningen är viktigare, resonerar han.

Men risken med att stimulera ekonomin är att inflationen kan ta fart, köpkraften urholkas och effekterna på sysselsättningen bli små.
Frankrikes budgetunderskott och finanspolitik påverkar dessutom övriga länder i valutaunionen. Och den franska ekonomin är en ständig huvudvärk. Inte underligt att finansministrarna såg rött.
Lika kontroversiell var Sarkozys kritik mot Europeiska centralbanken, ECB. Euron borde vara billigare, menade han, och finansministrarna borde ta mer kontroll över ECB.
Men bankens frihet från politisk styrning är grundläggande för inflationsbekämpningen, och även här fick presidenten backa.
Man kunde önska att finansministrarna varit lika tuffa när de stora EU-länderna tidigare, gång på gång, brutit mot stabilitetspakten.
Frankrikes nye president är fascinerande i sitt sätt att förespråka en unik mix av protektionism och marknadsliberalism. För inrikes bruk förordar han skattesänkningar och avskaffande av den kritiserade 35-timmarsveckan – en utmärkt liberal medicin för Frankrike och ett brott mot mycket av den tidigare ekonomiska politiken. Men hans prioriteringar för Europa kunde inte vara mindre liberala.

I sin iver att överbeskydda ekonomin är Sarkozy lika typiskt fransk som sina företrädare.
Den medicinen vägrar de flesta medlemsländer lyckligtvis att svälja.
Sarkozy har redan lyckats undergräva EU:s konkurrenspolitik. Det var en tydlig signal om Sarkozys viljestyrka. Och han har gjort klart att han tänker fortsätta på den vägen.
Liksom företrädaren Jacques Chirac tycks Sarkozy anse att Frankrikes intressen är hela Europas intressen. Han har stärkt motsättningarna mellan marknadsekonomiskt sinnade länder och protektionistiska. Den ideologiska kampen kommer säkerligen inte att mildras så länge Sarkozy styr Frankrike.
Sarkozy tycks vara en enmansshow med evighetsbatteri:
Hyperaktiv, oförutsägbar, motsägelsefull, manipulativ.
Veckans överraskning var att presidenten helt enkelt drog tillbaka sina krav.
Vi får se vad de nya löftena är värda.
EU:s finansministrar får nog se upp även i fortsättningen.

Andra bloggar om: Nicolas Sarkozy, Frankrike, EU, finansministrar, ministerrådet, stabilitetspakten, ECB, globalisering, penningpolitik, konkurrenspolitik, marknadsekonomi, protektionism

Överbetald skribent?

2007-07-11T11:07:00.000+02:00

Ledare, Sydsvenskan.se, 11 juli:

Somliga verkar anse att ett kall, ett engagerat yrkesliv, fortfarande motiverar lägre lön.
Moder Teresa hade dåligt betalt, men var inte diskriminerad. För henne var kallet allt. Det borde ”jämställdhetsrörelsen” diskutera snarare än att utgå från att strukturella orättvisor ligger bakom löneskillnader mellan män och kvinnor, skriver ledarskribenten Per Gudmundson i onsdagens Svenska Dagbladet.

Antingen har Gudmundson fel: han tycks helt ha missat de senaste decenniernas debatt, där kallet ofta har använts som en förevändning för att betala lägre lön för kvinnodominerade yrken, som sjuksköterska, än för mansdominerade.

Eller så har han rätt: det finns jobb där motivationen är viktigare än lönen.
Ledarskribent, kanske?
Frågan är om inte en engagerad skribent som Gudmundson har på tok för hög lön.

Också ett byggfusk

2007-07-11T11:02:00.000+02:00

Ledare i Sydsvenskan, 11 juli:

"Nolltolerans mot svartarbete, krävde byggbranschen i Almedalen igår.
Så lägligt. Just igår frågade sig nämligen många när branschen skall införa nolltolerans mot andra ljusskygga verksamheter, som kartellbildningar.
På tisdagen fälldes tingsrättsdomen i Sveriges största kartellmål. Flera stora privata byggföretag samt Vägverket Produktion fälldes för att ha delat upp asfaltentreprenader i södra Sverige mellan sig.
Under hela 90-talet hölls priserna uppe i hela landet, enligt Konkurrensverket.
(...)
Så smart av byggbranschen att samma dag göra ett utspel som visar att man tar fusk på allvar. Frågan är vem som tar utspelet på allvar.
Det var sannolikt ingen slump att det var just de stora byggjättarna som dömdes igår.
”En utbredd kultur”, menade Konkurrensverkets generaldirektör Claes Norgren i P1:s Studio Ett och talade om ”kunderna som är dödströtta på det här”. Enligt en undersökning verket gjort tror varannan chef i byggbranschen att det finns karteller.
(...)
Frågan är om de rättsliga instrument som nu står till buds är tillräckligt avskräckande. Svårigheterna att bevisa kartellbildningar och de stora vinsterna med olagligt samarbete tycks ofta väga tungt.
(...)
Konkurrensen måste fungera. Det har konsumenterna rätt att kräva:
Så vässa verktygen, precis som det föreslogs i en utredning i november 2006. Det kan vara skillnaden mellan välståndsskapande marknadsekonomiska mekanismer och rövarkapitalism."

Sahlin borde få alliansen att småle

2007-07-10T12:36:00.000+02:00

Årets viktigaste politiska evenemang pågår i Almedalen. Det är där många av de viktigaste politiska utspelen görs. Det är dit medias alla mikrofoner är riktade.

Och socialdemokraterna förbereder sig för att vinna tillbaka regeringsmakten om tre år. Det är i alla fall Mona Sahlins mål. Underligt vore det ju annars.

Men vad föreslår då Sahlin, när hon nu har allas blickar riktade på sig, och chansen att göra ett riktigt tungt utspel, drämma till motståndarlaget, och lägga grunden för en valseger 2010?

Jo, hennes första betydande förslag som nybliven oppositionsledare är att tillsätta en ungdomspanel.
Jag kan inte låta bli att tänka på den träffande beskrivning av olika socialdemokrater som bloggaren Katrine Kielos gjorde nyligen i testet "Vilken sosse är du?":

En "sahlinist" är en person som på allvar tror "att det går att vinna val på HBT och slogans".

Jag har all förståelse om alliansregeringen ler i mjugg.

Andra bloggar om: Mona Sahlin, socialdemokraterna, ungdomspolitik, alliansen, Katrine Kielos

Bra artikel om det heliga Ikea

2007-07-10T12:20:00.000+02:00

För några år sedan fick Ikea en hel del kritik för att deras leverantörer och underleverantörer använde sig av barnarbete och generellt hade undermåliga arbetsvillkor. Uppenbarligen förekommer inte längre barnarbete i produktionen, men samtidigt vägrar Ikea att ge omvärlden insyn i företaget för att till exempel kontrollera hur man lever upp till sociala och miljömässiga normer. Företaget är helt slutet. Insynen är noll.

Idag har Emily von Sydow en bra krönika i Sydsvenskan om just detta, men den finns tyvärr inte på nätet. Bland annat tror hon att Ikea symboliserar "en svensk religion av jämlikhet, vanlighet, tllgänglighet och i vanliga fall, öppenhet", och att det är därför som all kritik mot Ikea "tigs ihjäl".

Andra bloggar om: Ikea, media, barnarbete, Corporate Social Responsibility, miljö, arbetsvillkor, Ingvar Kamprad

En naken EU-sanning

2007-07-10T10:24:00.000+02:00

Ledare, Sydsvenskan, 10 juli:

Det är garanterat fler som har upptäckt EU:s ”sexfilm” på Youtube än det pågående finansministermötet, trots att mötet kan tända en krutdurk i unionen.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy vill slösa, inte spara. Han vill att Frankrike, än en gång, skall få bryta mot valutaunionens regler. Dessutom vill han se mer politiskt klåfingrande i Europeiska centralbanken.
Det är en farlig väg han gett sig in på, bort från den väg som gett Europa ekonomisk stabilitet och låg inflation – till nytta för konsumenterna och näringslivet.

EU:s ekonomi är viktig. Men den 44 sekunder långa PR-filmen med sexscener från EU-sponsrade biofilmer, som skall bidra till att göra unionen mer populär bland de många skeptiska medborgarna, är också förvånansvärt viktig.
Filmen har funnits på nätet sedan februari, men efter lanseringen av EUtube för två veckor sedan har den blivit the talk of the town.
Det är kanske inget att förvånas över. Sex säljer. Sex är kontroversiellt.

Det mesta av kritiken är löjlig. Den luktar bibelbälte och moralisk indignation. De moderata Europaparlamentarikerna Gunnar Hökmarks och Christofer Fjellners jämförelse med porr vittnar om okunskap.
Filmklippen kommer från kvalitetsfilmer som samtliga fått internationella utmärkelser. Filmer som Amélie från Montmartre, Farväl, Lenin, Mot väggen, och svenska Såsom i himmelen. Regissörer som Lars von Trier, Pedro Almodóvar och Bernardo Bertolucci.
Det är lätt att instämma med den senaste kommentaren, ”Make love, not war”, på EUtube. Inget upprör människor så som sex, medan ingen reagerar på att tjugo personer utan pardon mejas ner i den senaste actionrullen. Död är normal underhållning, kärlek är något skamligt.
Det är en film man blir glad av. Liksom EUtube-filmerna Joy, med skrattande och dansande människor, och Romanticism, med ömt viskande par – även de med klipp ur EU-sponsrade biofilmer.
Idag sponsras ungefär hälften av alla europeiska filmer av EU.

Hur många svenska filmer – med en jämförelsevis liten marknad – skulle ha sett dagens ljus utan det stödet? Hur många ”smala” filmer skulle distribueras?
Enligt en oberoende utvärdering gjord 2006 är EU:s medieprogram särskilt viktigt för att filmer från små språkområden – som Sverige – skall kunna spridas. Två tredjedelar av projekten som fick stöd 2003–2005 var från länder med relativt liten filmindustri – som Sverige.
Inför EU-omröstningen 1994 fanns en oro att medlemskapet skulle innebära Rambofilmer dubbade till tyska. Istället har svenskarna fått fler möjligheter att se bra europeisk film och européerna kan se bra svensk film.
Självklart skall EU – med stolthet – visa upp sina insatser för europeisk film för att bli mer populärt.

Det är antagligen naivt att tro att PR-filmer på Youtube kan få fler att inse vitsen med knastertorra företeelser som monetär politik.
Men även de torraste politiska beslut berör människors vardagsliv. Det måste man kunna kommunicera. Övriga filmer på EUtube, som Reformen av inre marknaden för socker är informativa, men få är några publikmagneter.
Det är på tiden att EU visar upp en mänsklig och humoristisk sida.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: YouTube, EUtube, film, filmstöd, PR, EU, kommunikation

EU:s helrenovering tog sju år

2007-07-09T21:18:00.000+02:00

Krönika, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 6 juli 2007:

Det tog sju år. Men i midsommarhelgen kunde till slut EU:s ledare enas om unionens nya fördrag.
Redan i december 2000, när det nu gällande Nice-fördraget tog form, insåg man att det behövdes ett helt nytt regelverk. Sedan dess har man snickrat och slipat på reformerna, men nu tycks bygget – till slut – stå fast förankrat.
Men vad betyder uppgörelsen? Och vad händer nu?

* Det blev inget konstitutionellt fördrag, utan en rad tillägg till de nuvarande fördragen.
Inget nybygge, men en helrenovering. Och allt som påminner om en konstitution har nogsamt skrubbats bort.

* Men det viktigaste är att de reformer som ska göra EU mer effektivt och möjliggöra att fler länder kan bli medlemmar nu kan bli verklighet:
En permanent ordförande för EU-toppmötena ska bidra till kontinuiteten. En ”utrikesminister” ska göra det lättare för EU att tala med en röst i världen.
Majoritetsbeslut införs på fler områden. Beslutsfattandet blir enklare och mer effektivt. Men som en rejäl eftergift till Polen träder modellen inte i kraft fullt ut förrän 2017.

* Lika viktiga är att EU blir mer medborgarvänligt och demokratiskt:
Ministerrådets möten ska bli mer öppna. De medborgerliga rättigheter som redan är praxis blir nu juridiskt bindande.
De nationella parlamenten kan säga stopp om EU överträder sina befogenheter. Med en miljon underskrifter kan en fråga föras upp på dagordningen.
Men tyvärr har mycket av det nytänkande som skulle göra EU:s regelverk mer begripligt skrotats. Bland annat skulle man röja upp i snårskogen av direktiv och förordningar och ersätta dem med vanliga lagar och ramlagar.
Av det blir nu inget. Överskådligheten försvinner, och reglerna blir än mer svårläsliga. Belgiens utrikesminister Karel de Gucht myntade snabbt det talande uttrycket ”fotnotsfördraget”.

* Den lättnad som EU-ledarna upplevde efter toppmötets uppgörelse kan fungera som smörjmedel framöver. Nu finns det hopp om att EU kan koncentrera sig på det viktiga.
Men det kan också bli sura miner. Uppgörelsen har kostat.
Frågan är om det någonsin har varit lika svårt att enas om ett nytt fördrag. Många är upprörda över att Polen, Storbritannien och Nederländerna lät snäva nationella intressen gå före det gemensamma bästa. Över Polens, i mångas ögon smaklösa, krav på att få behålla orimligt mycket makt i ministerrådet som betalning för landets offer under andra världskriget. Över Nicolas Sarkozys överraskande attack på EU:s konkurrenspolitik, som kan få större konsekvenser än många anar.
Det kan göra samarbetsklimatet lite tuffare framöver. Det är inte säkert att den regeringskonferens som med start den 23 juli ska bena ut teknikaliteterna blir lika oproblematisk som förväntat, inte minst om Polen igen vill riva upp delar av överenskommelsen, som man nyligen hotade med.

* Och hur var det egentligen med kritiken mot att förhandlingarna var slutna och ”odemokratiska”?
Den var ganska förutsägbar, skulle jag vilja påstå.
Statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckte nyligen det som borde vara självklart: Ingen kräver att regeringens budgetförhandlingar ska vara offentliga. Eller komplicerade internationella förhandlingar. Bara förhandlingar inom EU.
Kritiken mot processen sade mer om kritikerna än om EU.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, EU-fördraget, konstitutionen, EU-toppmöte, demokrati, effektivitet, reformer, reformfördraget

Tio år med den kinesiska draken

2007-06-30T21:04:00.000+02:00

Huvudledare, Sydsvenskan, 30 juni 2007:

Imorgon har Hongkong varit ”kinesiskt” i tio år.
Då, 1997, när britterna trädde tillbaka, trodde många att diktaturen Kina skulle kväva Hongkongs mer västinriktade system. Massakern på Himmelska fridens torg i Peking 1989 fanns fortfarande i färskt minne.
Men de värsta farhågorna har inte besannats. Folkrepubliken Kina respekterar yttrandefriheten och de fria medierna, men dess censorer håller naturligtvis saker och ting under uppsyn. Falun gong är inte förbjudet, som på fastlandet.
Men en fullfjädrad demokrati är det inte.
Deng Xiaoping myntade talesättet ”Ett land, två system”. Men det innebär också krav på respekt för det kommunistiska partiet, eftersom partiet och landet är intimt förknippade. För att upprätthålla ett styre som är lojalt mot partiet har den kinesiska regimen inte tillåtit fria och direkta val.

Men demokratirörelsen är stark. Om allmänna och direkta val hade tillåtits, skulle de prodemokratiska krafterna med stor sannolikhet få majoritet: ”Regeringen gör allt för att skjuta upp rörelsen mot direkta val”, sade en av de främsta demokratiförespråkarna i gårdagens Financial Times.
Riktiga demokratiska reformer är knappast möjliga förrän Kina förändras.
Och Kina har förändrats under de gångna tio åren – mer än Hongkong. Kina har kopierat den västerländska kapitalismen och driver den ekonomiska utvecklingen i vrålfart. Men inte kopierat den västerländska demokratin.

Det finns dock positiva tendenser. Attityden till att diskutera demokrati har blivit mer öppen. Men det är oklart om det förebådar politiska reformer eller bara är ett sätt att ”lätta på trycket”.
Kina är fortfarande en hård diktatur. När marknadsekonomin tar sig friheter slår regimen tillbaka. Censuren av internet är bara ett exempel.
Det är en vansklig balansgång och det är svårt att tro att ett sådant system i längden kan överleva. Med ekonomisk utveckling brukar följa krav på demokratiska reformer.

På så sätt kan Hongkong – på sikt – bidra till att öppna Fastlandskina.
Impulser utifrån är betydelsefulla. Det är i kontakterna med omvärlden som nya idéer växer. Inte minst därför måste Sveriges allt större handelsutbyte med Kina kombineras med en dialog om demokrati och mänskliga rättigheter.
Handelsminister Sten Tolgfors har tidigare visat att det dunkar ett hjärta för mänskliga rättigheter innanför moderatkostymen. Under sin resa i Kina nyligen talade Tolgfors en del om undermåliga arbetsvillkor, dödsstraff och även om demokrati.
Det är en bra början.
Det kommunistiska Kina behöver bli mer som Hongkong. Hongkong får inte bli mer som det kommunistiska Kina.

Andra bloggar om: Kina, Hongkong, demokrati, mänskliga rättigheter, handel, diktatur, Sten Tolgfors

Kolsvarta pengar

2007-06-29T21:09:00.000+02:00

Ledare, Sydsvenskan, 29 juni:

Samarbetsavtalet med USA om förnyelsebar energi som skrevs under igår är en fjäder i hatten för Sverige:
Ett stort erkännande för den framgångsrika svenska miljöteknologin och möjligen ett mindre erkännande av regeringens klimatpolitiska visioner.

Nu skall myndigheter, forskare och företag samarbeta om alternativ energiteknik för att minska växthusgasutsläppen. Tidigare har USA bara ingått liknande energiavtal med Brasilien och Kina.
Näringsminister Maud Olofsson (c) hade all anledning att lysa av stolthet.
Regeringen vill göra Sverige till världsbäst på klimatpolitik. Till 2020 skall koldioxidutsläppen minska med 30 procent – mer ambitiöst än EU:s mål om 20 procent.
Kanske kan Sverige bli klimatbäst – när regeringen har lagt fler konkreta förslag.

Igår kom goda nyheter från Naturvårdsverket och Energimyndigheten, som i ett underlag till regeringens klimatstrategi utrett hur utsläppsmålen kan nås:
Det är inte bara möjligt att nå målen till 2020. Det kan också göras utan att den svenska ekonomin påverkas nämnvärt.
Det kan bli en success story på svenska.
Men svensk klimatpolitik har en baksida: den statliga kraftindustrins investeringar i kolkraft, den energikälla som orsakar störst koldioxidutsläpp.

Inte i Sverige, naturligtvis – det skulle vara alltför kontroversiellt. Utan i Tyskland.
Enligt Världsnaturfonden finns det fyra tyska Vattenfallägda kolkraftverk bland de trettio kraftverk som är de värsta miljöbovarna i Europa.
Och det finns inga planer på att ge upp kolkraften. I april invigde statliga Vattenfall ett nytt stort kolkraftverk i Tyskland. Igår uttalade sig VD Lars G Josefsson i Svenska Dagbladet:
”Det är omöjligt att sluta med kol.”

Josefsson har självfallet en poäng i att tekniken att neutralisera koldioxidutsläpp genom underjordisk lagring måste utvecklas.
Men kolkraften är en vinstmaskin. Förra året kom Vattenfalls vinst framför allt från verksamheten i Tyskland och Polen.
Dessutom är Vattenfall en vinstmaskin för staten.
I fjol drog de statliga företagen in 48,7 miljarder kronor i vinst. Vattenfall stod för 18,7 miljarder. Det är kanske ingen slump att Vattenfall inte tillhör de bolag som regeringen planerar att sälja ut.

Till saken hör att Josefsson håller Vattenfalls flagga högt i klimatsammanhang. Vattenfall är inblandat i helgens prestigefyllda internationella miljöforum i Tällberg. Själv är Josefsson rådgivare åt den tyska förbundskanslern Angela Merkel.
Det behövs sådana internationella handelsresande i klimatpolitik. Förre vicepresidenten Al Gores insats kan inte underskattas.
Men det rimmar illa med Vattenfalls intressen i kolkraft.
Pengar luktar inte, heter det ju.

Det statliga dubbelspelet är inte mycket snyggare:
Med ena handen bedriver regeringen en internationellt uppskattad klimatpolitik.
Med den andra ser den mellan fingrarna på statens intressen i kolkraft.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: miljö, energi, klimat, Vattenfall, Lars G Josefsson, Maud Olofsson, regeringen, Al Gore, kolkraft

Det går som tåget

2007-06-28T22:03:00.000+02:00

Signerat, Sydsvenskans ledarsida, 28 juni 2007:

MALMÖ C.
Min farfar började sitt yrkesliv som stationskarl i Sösdala, söder om Hässleholm, på 1930-talet. Senare, på stationen i Tormestorp, nära Finjasjön, sålde farfar biljetter och vinkade av tågen.

Idag susar tågen förbi. Fullt blås. Passagerarna hinner knappt uppfatta de förfallna stationsbyggnaderna.
På 1930-talet, på Storgatan i Sösdala, var världen liten. Hässleholm var en metropol.
Järnvägen hade sin glansperiod, med tåglinjer i ett tätt rutnät över hela Skåne.
Idag har världen växt. Både mentalt och rent fysiskt. Människor rör sig allt längre sträckor, varje dag.

På Malmö centralstation märks hur arbetspendlingen bara ökar.
Utbyggnaden av vägar och kollektivtrafik har bidragit till det. Mellan Malmö och Lund går det som tåget – oftast. Tretton minuter från centrum till centrum. Ingen bil slår det.
Väl fungerande kommunikationer är en förutsättning för en väl fungerande arbetsmarknad, vilket i sin tur är en förutsättning för tillväxten.
Med Öresundsbron har det gått än snabbare. Ekonomin växer så det knakar på båda sidor av Sundet.

Igår blev det klart att danska DSB tillsammans med skotska First kommer att driva Öresundstrafiken. Fler tåg utlovas, liksom färre förseningar. De löftena måste infrias.
Bara i Skåne har resandet med kollektivtrafik ökat med 100 procent under 2000-talet. Motsvarande siffra för hela Sverige är 25 procent, enligt Banverket som igår presenterade sin inriktningsplanering för perioden 2010–2019. Med den som underlag skall regeringen utforma den infrastrukturproposition som kommer till våren 2008.
Inget avundsvärt jobb.

I den klassiska brittiska TV-serien Javisst, herr minister skall ministern som nationellt transportansvarig samordna tåg och bussar, lokalt, regionalt och nationellt – rubbet.
Det var ett mardrömsjobb. Vad ministern än gjorde, var det alltid någon som drabbades. Krigsrubriker och förlorade väljare.

Men prioriteringar måste göras. Kollektivtrafiken skall gå dit människor vill åka. Den ska underlätta människors vardag och arbete.
För att ta tillvara potentialen i Öresundsregionen och undvika tillväxthämmande flaskhalsar måste det bli lättare att ta sig från A till B. Öresundstågen är knökfulla. För att dra nytta av Bron och Citytunneln behövs bättre kommunikationer. Även till Sösdala.
Det handlar inte om regionalpolitiska satsningar i obygden. Det handlar om att Skandinaviens största arbetsmarknad med 3,5 miljoner öresundare måste fungera.

Men finansminister Anders Borg (m) håller hårt i plånboken. Nyligen tvingades Banverket att senarelägga de nya pågatågslinjerna till Lomma, Staffanstorp och Trelleborg, och utbyggnaden av södra stambanan, så att tåget åter igen kunde stanna i Sösdala.
Öresund är en tillväxtmotor för hela Norden.
Men frågan är hur väl det syns från Stockholms horisont?
– Vårt huvudkontor i Borlänge hade naturligtvis glömt Själland när de regionala behoven skulle beräknas, sade Jens Möller, regional direktör på Banverket, igår. Det fick Malmökontoret påpeka.
Banverket har beräknat vilka investeringar som kan göras med olika stora statliga pengapåsar. Med samma anslag som idag kommer man inte att kunna ta emot den prognostiserade trafikökningen.

– Men om vi får 50 procent större anslag kan transportsystemet bli ”klimatsmart” och antalet arbets- och studieplatser med endast en timmes resväg fördubblas i Sverige, menar Möller.
Det är en fin vision. ”En timme från Malmö” är rimligt. Längre bör det inte ta att ta sig genom Skåne.

Alla politiker älskar den miljövänliga järnvägen.
Alla politiker vill se fler människor i arbete.
Och alla politiker älskar tillväxt. Som kräver effektiva transportsystem.
Men då måste Anders Borg öppna plånboken. Så att pågatågen kan stanna i Sösdala och Tormestorp – igen.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: tåg, järnväg, miljö, klimat, banverket, pågatågen, kollektivtrafik, regionförstoring, pendling, Skåne

Fransk-tyska axeln pånyttfödd

2007-06-26T12:45:00.000+02:00

Signerad ledare, Sydsvenskan, 26 juni 2007, under rubriken "Willkommen, bienvenue".

Efter sju års konstitutionellt tragglande fick EU äntligen ett nytt fördrag.
Midsommarhelgens toppmöte blev en triumf för den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Ännu en i raden.

Den andra starka ledaren som bubblande av energi stigit fram på den europeiska scenen är Frankrikes Nicolas Sarkozy.
Han vill spela en aktiv roll i Europa. Han har bara varit president i några veckor, men var en av två viktiga motorer för att föra det nya fördraget i hamn.
Både Merkel och Sarkozy har ingjutit ny kraft i det europeiska samarbetet.
Historiskt har det varit Frankrike och Tyskland som drivit EU-projektet framåt. Men efter president François Mitterrand och förbundskansler Helmut Kohl har samarbetet varit försvagat.
Under flera år har man talat om Europas svaga ledarskap. Att EU:s ledare saknar vilja och visioner.
Men nu tuffar Europas fransktyska lokomotiv på.
Igen.

Gordon Brown, då? Imorgon blir han Storbritanniens premiärminister, han kommer väl också att förnya Europas ledarskap?
Jo, men på ett annat sätt. Tony Blair ville spela i EU:s toppdivision. Den fransktyska axeln skulle bli en triangel. EU:s nya fördrag skulle bli Blairs sista stora insats som premiärminister.
Brown är en mer ljum EU-anhängare. Hans svansföring i EU-politiken lär bli lägre, och han kommer, sannolikt, att lämna plats för Sarkozy och Merkel.
Good news – för den som tror att Europasamarbetet behöver starkare ledare.
Bad news – för den som tror att EU behöver mer av ekonomiska reformer.

Liberala kommentatorer hyllar ibland Nicolas Sarkozy, eftersom han är marknadsliberal. Det är han kanske, med franska mått mätt.
Under toppmötet lyckades han – till mångas överraskning och irritation – urholka EU:s konkurrenspolitik.
Det franska folkets nej till fördraget bottnade i rädslan för anglosaxisk marknadsliberalism. Ett missförstånd. Nu kan Sarkozy hävda att han stärkt den sociala dimension som redan fanns i fördraget.
Oroande är det likväl. Och ett stort bakslag för EU.
Konkurrenspolitiken är en av EU:s hörnstenar – ett kraftfullt instrument för att värna tillväxten och skydda konsumenternas intressen. Det kan nu bli svårare att bekämpa karteller, protektionism och illegalt statsstöd.
Lika oroande var att Sarkozy fick draghjälp av Merkel. Tyskland har länge varit ett av de länder som senfärdigt – eller inte alls – genomdrivit nödvändiga ekonomiska reformer.
Mer bakåtsträvande ser det alltså ut att bli.

Men det riktigt intressanta är Europas nya ledarskap.
”Nu råder den nya pragmatismen”, skriver Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet. Visionerna har rensats ut. ”Det utopiska europolitiska arvet ... skickades natten till lördagen till historiens sophög.”
Men det behöver inte vara fel att Europas nya ledarskap är mer pragmatiskt än visionärt. Snarare tvärtom.
Efter 50 år har Europasamarbetet utvecklats och mognat.
Samarbetet fungerar. Och levererar. Det har blivit politics as usual.
Det är inte det sämsta.

Marianne Ekdahl

Läs även: DN:s nyhetsartikel om toppmötesresultatet, DN:s Ingrid Hedström EU:s nystart och nya ledare, SvD som förklarar hur det nya fördraget skiljer sig från det gamla, Lars Danielssons artikel om det nta fördraget på SvD Brännpunkt idag, SvD:s Mats Hallgren som tror att fördraget ger en vitamininjektion till det ekonomiska reformarbetet, och, som vanligt, Europa-Nytts detaljrika rapportering.

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, Angela Merkel, Nicolas Sarkozy, Frankrike, Tyskland, visioner, pragmatism, ledarskap, EU-toppmöte

Rättvisan måste ha sin gång för "Kemiske Ali"

2007-06-26T12:41:00.000+02:00

Huvudledare i Sydsvenskan, 25 juni:

"Under lång tid har namnen ”Kemiske Ali” och ”Slaktaren från Badgad” sänt rysningar av fasa genom Irak.
Ali Hassan al-Majid, som är hans verkliga namn, ledde 1988 den så kallade Anfalkampanjen, då hela byar och städer i kurdiska områden förstördes. Under massakern i Halabja dödades 5800 män, kvinnor och barn med giftgas, vilket gav al-Majid hans båda blodbesudlade öknamn.

Igår dömdes al-Majid till döden av en irakisk domstol för folkmord, krigsbrott och brott mot mänskligheten. Avrättningen kan komma att verkställas inom kort.
Många kommer att dra en suck av lättnad. Få kommer att sörja.
Men inte ens de mest bestialiska brott rättfärdigar dödsstraff. Inhumana brott skall inte bemötas med inhumana straff.
Dessutom omöjliggör ett verkställt dödsstraff fortsatta rättsprocesser.
(...)
Liksom Saddam har al-Majid fler brott på sitt samvete.
Selektiv rättvisa är inte vad Irak – ett land som i praktiken genomlever ett inbördeskrig – behöver. Det försvårar den försoning som är nödvändig.

För att människor skall kunna gå vidare måste de få klarhet i det förflutna. Med ofullständiga rättsprocesser och outredda brott kan lögner leva kvar och underblåsa de politiska motsättningarna.
Sydafrikas sannings- och försoningskommission valde en annan väg: det viktiga var att nå klarhet om historien. Inte att utmäta straff.

Saddamregimens alla brott måste utredas ordentligt. De skyldiga måste dömas.
Det är bara så som offren och deras efterlevande kan få upprättelse. Bara så som Saddams hantlangare kan tvingas stå till svars. Bara så som dagens och framtidens irakier i svart på vitt kommer att ha belägg för grymheterna.
Bara så kan en demokrati värd namnet byggas, och försoning så småningom nås."

Andra bloggar om: Irak, dödsstraff, Kemiske Ali, folkmord, demokrati

En andra chans för EU

2007-06-23T14:09:00.000+02:00

Ledare, Sydsvenskan, torsdag 21 juni 2007.

Tre skjortor har EU-ledarna packat.
Risken är stor att det EU-toppmöte som börjar idag drar ut till på lördagen. Kanske längre.
Mindre än de fyra dagar som förhandlingarna om det nu gällande Nicefördraget tog. Men det säger ändå mycket om hur svår uppgiften är.

Talet sju säger lika mycket. Det var sju år sedan diskussionerna startade om det som sedan blev EU:s konstitutionella fördrag och som det nu – äntligen – finns en möjlighet att enas kring. Det är en lång tid.
Om toppmötet lyckas, blir det historiskt.
Om inte, blir krisen djupare än efter de franska och nederländska folkomröstningarna 2005.
En ny tankepaus är knappast vad unionen behöver, utan ett nytt regelverk som möjliggör en fortsatt utvidgning och mer effektivt beslutsfattande i de frågor där mer handlingskraft krävs: klimatet, miljön, den organiserade brottsligheten, människosmugglingen.

Idén om ett konstitutionellt fördrag har gått i kras. Istället blir det ett traditionellt ändringsfördrag.
Det är synd. Överskådligheten försvinner – till nackdel för medborgarna. Men det viktigaste är att det nya regelverket kan bli verklighet.
Fler kompromisser blir det. Kraven från de länder som haft mest invändningar måste bemötas:
Storbritannien kan få nationella undantag och Nederländerna kan få starkare ställning för de nationella parlamenten.
Men Polens agerande är oberäkneligt, och tonläget högt och känslomässigt, även om en glimt av kompromissvilja nu skymtats.

Några som däremot aldrig kommer att låta sig övertygas är miljöpartiet och vänsterpartiet.
I gårdagens P1-morgon kritiserade språkröret Maria Wetterstrand (mp) strategin med lyckta dörrar, i samma andetag som hon kritiserade att den text som idag diskuteras är mycket lik det gamla fördraget. Uppenbarligen utan att inse att just den texten är framtagen under öppna och demokratiska former.
Och så håller de på, miljö- och vänsterpartisterna, den ena mer självmotsägande än den andra.
I gårdagens samråd med EU-nämnden var statsminister Fredrik Reinfeldt (m) förvånansvärt skarp i tonen:
”Det får ni acceptera”, uppmanade han mp:s och v:s ledamöter och syftade på att internationellt samarbete är ett måste, eftersom nationalstaterna idag inte kan hantera alla problem på egen hand.
Tack för det.
Som tur är har mp och v 87 procent av riksdagen emot sig i fördragsfrågan.

Det stora problemet nu är Polen. I övrigt finns viljan, hos nästan alla medlemsländer. Frågan är om det blir fler chanser.
Vi får hoppas på ett mirakel.
Ett mirakel som stavas Merkel.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, EU-fördraget, konstitutionen, Polen, regeringen, Fredrik Reinfeldt, Maria Wetterstrand, miljöpartiet, vänsterpartiet, Angela Merkel, Tyskland, EU-toppmöte, historiskt

Luddigt om kärnkraft

2007-06-20T14:21:00.000+02:00

Ledare, Sydsvenskan, 20 juni 2007, där jag bland annat skriver:

" (...) Då är det en paradox att moderaterna, som tidigare var ett av Sveriges två mest kärnkraftsvänliga partier och som nu gjort miljön och klimatet till sina hjärtefrågor, inte vågar driva kärnkraftsfrågan tydligare.
Det skadar trovärdigheten.

Det är utmärkt att Reinfeldt vill att Sverige skall vara en förebild i miljöpolitiken och driva på den internationella utvecklingen.
Men avsaknaden av ett tydligt ledarskap, bristen på konkreta förslag och moderaternas nya vurmande för miljön och klimatet – som tyvärr har drag av omvändelse under galgen – väcker en vag misstanke:
Vad vill egentligen moderaterna?

Reinfeldt verkar vara lika mån om att inte reta upp väljare som att hålla ihop allianspartierna.
Visst har han rätt i att politiker måste fånga upp ”väsentliga samhällsproblem”, lyssna ”på människors oro”, ta ”till sig fakta”, som han uttryckte det i SvD igår.
Och kanske är luddighet en förutsättning för att leda en koalitionsregering.
Men om inte statsministern vågar visa ledarskap, vem skall då göra det?
Politik är inte bara att lyssna, utan även att våga genomföra det man tror på."

Andra bloggar om: kärnkraft, regeringen, moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, ledarskap, ideologi, miljö, klimat

Mycket talar emot en folkomröstning

2007-06-19T14:17:00.000+02:00

Ledare, Sydsvenskan, 19 juni 2007.

Midsommarhelgens EU-toppmöte blir ett av de knivigaste på flera år.
Utrikesministrarna möttes i går, men verkade vid denna upplagas pressläggning inte kunna enas om ett förenklat fördrag. De svåraste frågorna kommer inte att kunna lösas före toppmötet – och kanske inte ens under mötet.
Målet är att folkomröstningar inte skall behövas, utan ratificeringen skall ske via de nationella parlamenten.
Igår publicerade dock Financial Times en undersökning enligt vilken runt 70 procent av invånarna i de största EU-länderna vill ha folkomröstningar. I Sverige presenterade vänsterpartiet en undersökning där mer än hälften av svenskarna vill ha en folkomröstning.

Minst två argument talar emot denna lösning.
Det första är frågans komplexitet.
Enligt FT har de flesta européer bara en vag uppfattning om vad fördraget är. De folkomröstningar om fördraget som hållits visar hur svårtolkade resultaten kan bli. I praktiken tolkas fransmännen och nederländarna ha röstat non och nee till en anglosaxisk arbetsmarknadspolitik respektive fortsatt utvidgning, särskilt till Turkiet.

Det andra är att EU-politiken inte kan särbehandlas. Den representativa demokratin innebär att folket väljer ledare för att dessa skall fatta de politiska besluten. I alla frågor – inte bara i den nationella politiken.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, EU-fördraget, konstitutionen, folkomröstning, representativ demokrati, EU-toppmöte

Ett polskt svart får

2007-06-18T12:28:00.000+02:00

Ledare i Sydsvenskan 18 juni:

Man kan undra hur många gråa hår tvillingarna Lech och Jaroslaw Kaczynski har orsakat de senaste veckorna.

Sedan det tyska ordförandeskapet startade återupplivningsprocessen av EU:s konstitutionella fördrag har flera länder haft invändningar. Dessa skall inte förringas, men det ser åtminstone ut som om problemen går att lösa.
Polen fortsätter däremot att ge EU-ledarna huvudvärk.
Idag har Polen nästan lika många röster i ministerrådet som Tyskland, som har dubbelt så stor befolkning. Om fördragets kompromiss blir verklighet skulle röstviktningen bli mer proportionell. Polen säger bestämt nej till det, och vill istället ha ett ”kvadratrotssystem”, där Polen fortsatt skulle ha orimligt mycket makt.

Under stridsropet ”kvadratroten eller döden” kämpar Polen ensamt mot övriga 26 länder i denna centrala fråga.
När EU:s utrikesministrar möts idag hoppas de nå en överenskommelse om fördraget före toppmötet. Enligt tyska Die Welt kan texten möjligtvis delas upp i två fördrag, varav ett ”grundfördrag” på sex–åtta sidor som omfattar de institutionella reformerna. Men Polen kommer att vara det riktigt stora huvudbryet.

Polen har länge varit något av EU:s svarta får. När Nicefördraget förhandlades fram bar motsträvigheten frukt. Och inte har det blivit bättre med de konservativa och nationalistiska bröderna Kaczynski vid makten.
De senaste veckorna har europeiska ledare därför åkt i skytteltrafik till Warszawa. Förra veckan försökte Frankrikes president Nicolas Sarkozy charma polackerna, och tidigare gjorde statsminister Fredrik Reinfeldt (m) detsamma.

Sarkozy tycks drivas av den Europapolitiska ambitionen att, med en parafras, hålla Polen inne, Turkiet ute och Storbritannien nere.
Reinfeldts samtal med de fördragskritiska länderna må vara ett sätt att ”ta ett aktivt ansvar för Europas framtid”, som han formulerat det. Men det är också ett dubbelspel:
Inför sina samtalspartners drar Reinfeldt fördel av Sveriges väl inarbetade rykte som motsträvig europé, samtidigt som han inför svenska väljare kan tala om att Sverige tillhör ”kärnan i Europa”.

Men strategin med lirkande och politisk kohandel har inte nämnvärt bidragit till att beveka tvillingarna. I fredags syntes en glimt av polsk kompromissvilja. Men hotet om veto kvarstår och bör tas på allvar.
Polen har uppenbarligen inte förstått att samarbetet inom unionen bygger på att ge och ta.
I det ligger också ett av EU:s få vapen mot Polen.

Under kodordet ”energisolidaritet” har det från flera håll förekommit förtäckta hot: om Polen inte accepterar den kompromiss som övriga länder stödjer, kommer inte EU till undsättning om Ryssland stryper den ryska gas som Polen är beroende av.
Även den tyska förbundskanslern Angela Merkel tycks nu vilja sätta hårt mot hårt. I det dokument som läckte ut på fredagen sände Merkel en signal om att hon inte lägger någon större vikt vid de polska kraven.
Det är i så fall på tiden.
Om Polen vill vara med i EU-klubben, måste landet acceptera spelreglerna.
Och om inte EU skall hamna i ännu en djup konstitutionell kris får inte toppmötet denna vecka bli en polsk riksdag.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, Polen, Kazcynski, EU-toppmötet, polsk riksdag

Läs även: DN i dag om dödläget i förhandlingarna, i söndags om den tysk-polska tvekampen, SvD idag, SvD:s breda översikt med frågor och svar om fördragsförhsndlingarna,
och, som vanligt, Rolf Gustavsson, den här gången om Merkel som "Europas räddande ängel".

Merkels fördragsförslag kör över Polen

2007-06-15T12:55:00.000+02:00

Efter sina bilaterala samtal med EU:s regeringar om hur EU:s konstitutionella fördrag ska återupplivas, har Angela Merkel sammanställt sju svårigheter som medlemsländerna måste tackla före toppmötet på torsdag.
Bland dessa punkter finns inte frågan om röstreglerna, trots att Polens motstånd mot den kompromiss som övriga 26 länder stödjer hittills setts som den största svårigheten under förhandlingarna.

Det är en stark signal att det tyska ordförandeskapet vill köra över de polska kraven.
Det var på tiden - förr eller senare måste Polen acceptera att ett ensamt land inte kan gå emot den stora majoritetens vilja hur länge som helst. Är man medlem i en klubb får man acceptera spelreglerna.

Dokumentet är ännu inte offentligt, men kan läsas i sin helhet på Europa-Nytt, och även här:

------------------------------------------------

COUNCIL OFTHE EUROPEAN UNION Brussels, 14 June 2007
10659/07
POLGEN 67

REPORT
from : Presidency

to : Council/European Council
Subject : Pursuing the treaty reform process

Delegations will find attached a report from the Presidency on pursuing the treaty reform process, as requested by the European Council at its meeting in June 2006.

________________________

ANNEX

REPORT FROM THE PRESIDENCY TO THE EUROPEAN COUNCIL

PURSUING THE TREATY REFORM PROCESS

Introduction

This report from the German Presidency is a response to the mandate which it was given by the European Council at its meeting in June 2006. As requested at the time, the Presidency, in the light of very extensive consultations held over the last six months, provides an assessment of the state of discussion with regard to the treaty reform process and explores possible ways forward.

After two years of uncertainty following the problems encountered in the process of ratification of the Constitutional Treaty, it is clear that there is now a general desire to settle this issue and move on. All Member States recognise that further uncertainty about the treaty reform process would jeopardise the Union's ability to deliver.

Settling this issue quickly is therefore a priority. This was agreed when Heads of State or Government, together with the President of the European Parliament and the President of the Commission, met in Berlin on 25 March to celebrate the fiftieth anniversary of the signature of the Treaties of Rome. All were united in the aim of placing the European Union on a renewed common basis before the European Parliament elections in 2009.

The way forward clearly needs to take into account the concerns expressed by citizens during the ratification process on the future direction of the European Union and the effects of globalisation on its core values and policies. At the same time, there is a very strong demand for the Union to increase its efficiency, to enhance its democratic functioning and to improve the coherence of its external action.

Overall Assessment

In line with the mandate given to it in June 2006, the Presidency has conducted extensive bilateral consultations with the Member States as well as the European Parliament and the European Commission, both at the level of designated "focal points", and between the President of the European Council and her opposite numbers. In addition to these bilateral contacts, the Presidency organised a meeting of "focal points" in Berlin on 15 May, and a further meeting is due to take place on 19 June. Foreign Ministers have also had the opportunity to take stock of developments at meetings of the General Affairs and External Relations Council.

These consultations have proved very useful in giving the Presidency a clear idea of the various concerns of individual Member States.

The issues raised during the consultations can be grouped around a number of themes:

A different approach on structure

A certain number of Member States underlined the importance of avoiding the impression which might be given by the symbolism and the title "Constitution" that the nature of the Union is undergoing radical change. For them this also implies a return to the traditional method of treaty change through an amending treaty, as well a number of changes of terminology, not least the dropping of the title "Constitution".

Such an approach is not incompatible with the demand from those Member States which have already ratified that as much of the substance of the Constitutional Treaty as possible should be preserved. They are ready to consider the alternative method of treaty change if it helps to reach a result acceptable to everyone and thus to overcome the present stalemate. They have made it very clear however that this would represent a major concession. They insist on the need to preserve the substance of the innovations agreed upon in the 2004 IGC and to ensure as far as possible the readability and simplicity of the new Treaty.

Reinforcing the capacity of the Union to act, whilst preserving the identity of Member States

It is generally recognised that a strengthening of the institutions will help reinforce the capacity of the Union to act, and that the Union therefore has every interest in ensuring that the current Treaties are adapted in order to introduce the set of institutional reforms agreed in the 2004 IGC.

At the same time, there is concern to underline the respect for the identity of the Member States and to introduce greater clarity over the delimitation and definition of the competences of the Union and of the Member States. Furthermore, there is a clear demand from some delegations to further enhance the role of national parliaments.

Some delegations have requested that the text of the Charter of Fundamental Rights be removed from the Treaty. Others strongly oppose this move. Most of the latter could however accept it, provided that the legally binding character of the Charter is preserved by means of a cross-reference in the body of the Treaty.

Addressing other concerns

A few delegations have suggested that in several cases the text of the Treaties should be amended in order to reflect more recent developments. Many delegations would be ready to examine such amendments if considered helpful by others and provided that no new competences are conferred upon the Union. Specific suggestions include the need to address energy security and climate change. It has also been proposed that greater prominence be given to the "Copenhagen criteria" on enlargement.

The Way Forward

On the basis of its assessment of the positions of different delegations, the Presidency recommends that the June European Council agree to the rapid convening of an IGC. It suggests that the European Council give a precise and comprehensive mandate (on structure and content) to the IGC, thus allowing it to finalise its work on a new Treaty before the end of this year.

The Presidency proposes a return to the classical method of treaty change. The IGC would therefore be asked to adopt a Reform Treaty amending the existing Treaties rather than repealing them. The Treaty on the European Union as modified would keep its present name, while the Treaty establishing the European Community would become the "Treaty on the functioning of the Union", containing all the detailed implementing provisions, including the legal bases. Both Treaties would have the same legal value. The Union would have a single legal personality.

The mandate for the IGC should set out how the measures agreed upon in the 2004 IGC with a view to a more capable and democratic Union should be inserted into the Treaty on the European Union and the Treaty on the Functioning of the Union. The consultations of the past 6 months show that a number of changes will be needed to reach an overall agreement. To that end there should be further discussions with regard to the following issues:

· The question of the symbols and of the primacy of EU law

· Possible terminological changes

· The treatment of the Charter in Fundamental Rights

· The specificity of the CFSP

· The delimitation of competences between the EU and the Member States

· The role of national parliaments
Conclusion

The Presidency submits this report to delegations as a basis for reaching agreement on the way forward at the European Council on 21-22 June 2007.

Läs även: DN om Polens hot att stoppa fördraget, om att pressen på Polen ökar, om fördragsförhandlingarna , och SvD om Wallströms kritik mot Merkels strategi.
På DN:s ledarsida har Karin Rebas en bra artikel idag om det polska motståndet.

Andra bloggar om: Angela Merkel, Tyskland, EU, konstitutionen, diplomati, regeringen, konstitutionen, EU-fördraget, Polen

Tre steg fram, ett tillbaka för för öppenheten inom EU

2007-06-15T12:49:00.000+02:00

Ledare i Sydsvenskan , 15 juni 2007:

Hemlighetsmakeriet är extremt. Insynen obefintlig.

Genom slutna, bilaterala överläggningar mellan EU:s stats- och regeringschefer vill Tysklands förbundskansler Angela Merkel återuppliva EU:s konstitutionella fördrag. Inte förrän på tisdag – två dagar innan EU-toppmötet skall fatta avgörande beslut om ett nytt, förenklat fördrag – skall hon avslöja ett utkast.
Snabba, effektiva förhandlingar skall bana väg för de nödvändiga reformerna.
Igår fick strategin hård kritik av EU-kommissionären Margot Wallström i Svenska Dagbladet: ”Det skulle gå att arbeta mycket mer öppet och modernt.”

Wallström är inte ensam. Många riksdagsledamöter gruffar. Europaparlamentet gruffar. Även den svenska regeringen, som varit något mer öppen än andra EU-regeringar: ”Det är hemligt i överkant”, sade EU-minister Cecilia Malmström nyligen.
Man kan tycka att hemlighetsmakeriet är trist. Men så enkelt är det inte.
Det som diskuteras nu är att banta fördraget och ta bort kontroversiella paragrafer. De viktigaste delarna av texten kommer sannolikt att vara kvar.
Det är en text som togs fram av EU:s framtidskonvent under historiskt öppna överläggningar, det förtjänar att understrykas.

Merkels strategi är snarast en återgång till EU:s traditionella metod att reformera fördragen, hemliga nattmanglingar mellan EU:s ledare. Men innehållet i förhandlingarna – fördragstexten – har redan stötts och blötts, förberetts och förankrats, debatterats och diskuterats.
Konventet skapade förväntningar på att EU skulle fortsätta på den inslagna vägen och även i framtiden besluta om nya fördragsreformer under mer öppna former.
Paradoxalt nog är det alltså det konstitutionella fördraget och dess tillkomst som ligger till grund för den kritik som blommat upp just nu.
Slutsumman är tre steg fram och ett tillbaka för öppenheten. Inte det sämsta, trots allt.

Marianne Ekdahl

Europas nya järnlady

2007-06-12T10:01:00.000+02:00

Signerad ledare i Sydsvenskan 12 juni:

Då kallades hon ”Flickan”.
Nu är hon Europas nya järnlady.

Det var Tysklands tidigare förbundskansler Helmut Kohl som kallade den unga Angela Merkel das Mädchen, efter att han 1989 anställt den östtyska prästdottern som pressekreterare. Under hennes resa mot toppen har detta ofta varit dubbla handikapp: Ossie och kvinna.
Men när slutet nu närmar sig på ”Merkels superhalvår”, då Tyskland varit ordförande för både EU och G8, framstår Merkel som en av Europas starkaste ledare, kanske den allra starkaste. Med smidig diplomati och stor beslutsamhet har Merkel snart rott mer i hamn än vad de flesta förväntade sig.

*Hon har återuppväckt EU:s konstitutionella fördrag och – sannolikt – genom skickligt förhandlande banat väg för en överenskommelse på toppmötet 21–22 juni.
*Hon har tagit det första steget till en transatlantisk inre marknad.
*Hon har förbättrat de tidigare hårt ansträngda relationerna mellan USA och EU.
*Hon har banat väg för överenskommelsen om EU:s nya budgetramar.
*Hon har bidragit till EU:s ambitiösa målsättningar för att minska utsläppen av växthusgaser.
*Hon har förhoppningsvis lyckats med det som ingen annan lyckats med: att få över USA på Europas sida i klimatfrågan och in i FN-systemet. Ett transatlantiskt dödläge har kunnat undvikas, även om värdet av G8:s utfästelser är diskutabelt.

När Merkel tillträdde trodde många att hon skulle prioritera de ekonomiska reformer som Tyskland så väl behövde. Hon har visserligen förbättrat ekonomin, men framför allt har hon gett Tyskland en aktiv och konstruktiv utrikespolitik.
Framgångarna har befäst hennes ställning både på hemmaplan och i Europa:
En ny järnlady är född.
Det som Merkel har gemensamt med den förra järnladyn, Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher, är viljan att åstadkomma något och handlingskraften att få det gjort.
Men hennes fokus är ett annat: utrikespolitik, mer än ekonomi.

Även Merkels politiska stil är annorlunda: när Thatcher konfrontativt dängde handväskan i förhandlingsbordet för att få rabatt på bidraget till EU:s budget, föredrar Merkel diskret diplomati, rationella diskussioner och effektivt samarbete. Tuffheten ligger inte i uttalandena och hur mycket motsättningar som skapas, utan i beslutsamheten och det strategiska tänkandet.
Glamourfaktorn är noll. Liksom machofaktorn – till skillnad från företrädarna Kohl och Gerhard Schröder.
Men Merkels arbetssätt är inte oproblematiskt. Förhandlingarna om EU:s konstitutionella fördrag pågår bakom lyckta dörrar – få vet vad som egentligen pågår. Hemlighetsmakeriet har fått mycket kritik.

Men trots allt: Merkels värv inger respekt.
Tre saker är särskilt glädjande.
För det första att Europas nya järnlady är en konstruktiv kraft i det europeiska bygget. I Kohls anda ser hon mer till Europas intressen än till Tysklands.
För det andra att Merkels östtyska ursprung gör henne till en representant för både det ”gamla” och det ”nya” Europa.
För det tredje att Europas kanske starkaste ledare är en kvinna. Det räcker att kasta ett öga på raderna av mörka kostymer på familjefotona från EU-toppmötena för att inse hur anmärkningsvärt det är.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Angela Merkel, järnlady, Tyskland, EU, konstitutionen, Margaret Thatcher, diplomati, G8, utrikespolitik

Bra artiklar om EU:s fördragsförhandlingar

2007-06-11T14:27:00.000+02:00

Just nu pågår vad som antagligen är de viktigaste EU-förhandlingarna på 10 år.
Men den som inte är medveten om det är knappast ensam. Förhandlingarna hålls bakom lyckta dörrar och mycket lite läcker ut om vad som pågår.
Det förs inte heller någon direkt livlig debatt i Sverige om hur Sverige bör försöka påverka den fördragstext som om något år kommer att gälla över svensk lag. Och rapporteringen i media kunde definitivt varit bättre.

Men två journalister har skrivit bra och relativt heltäckande om fördragsförhandlingarna nyligen:
Ingrid Hedström hade en lång och pedagogisk artikel i Dagens Nyheter förra måndagen.
Och Ylva Nilsson, redaktör för Europa-Nytt, förklarar här de viktigaste aspekterna av förhandlingarna, vem som tycker vad och varför, vilket som är det sannolika utfallet och vad det kommer att betyda för Europa. Texten har ett par veckor på nacken, men analysen står sig fortfarande.

Andra bloggar om: EU, konstitutionen, EU-fördraget, media

Rädslans sommarlov

2007-06-11T13:32:00.000+02:00

Huvudledare i Sydsvenskan 11 juni, om att sommarlovet inte är lika soligt och glatt för alla barn:

"Skolavslutningar med prästkragar, björklöv och Den blomstertid nu kommer. Stolta föräldrar med tårar i ögonvrån. Den vackraste tiden på hela året.
En hel lång sommar ligger framför skolbarnen – i deras ögon en evighet av sol och lekar.
Men för en del barn är skolavslutningen inte liktydig med förväntan i luften, utan början på en tio veckor lång plåga.
Det finns barn och unga som lever i ständig rädsla för att bli bortförda till ett land de aldrig besökt, för att bli bortgifta med en person de aldrig träffat, för att bli könsstympade eller för att bli en i raden av ”balkongflickor”, som påstås hoppa för att begå självmord. (...)
Så sent som i fredags blev en 15-årig Stockholmsflicka med skyddat boende bortförd av sina föräldrar, sannolikt för att bli förd till Egypten. Tack vare att polisen larmats och rikslarm utlysts kunde föräldrarna gripas strax utanför Helsingborg och anhållas som misstänkta för medhjälp till människorov. (...)
Enligt Socialstyrelsen, som i mars presenterade den första svenska kartläggningen av hedersrelaterat våld, är 4500 flickor och pojkar i gymnasiets andra årskurs – runt 4 procent – oroliga över att inte själva få välja vem de vill leva med. (...)
Hedersvåld betraktas ibland som en kulturell företeelse. Men alla skall behandlas lika – av lag och myndigheter. Något slags kulturrelativism håller inte:
Sverige kan aldrig acceptera att barns mänskliga rättigheter kränks.
Att den ansvariga ministern sätter frågan högt på dagordningen är rätt. Barn i farozonen får aldrig svikas. Inte på sommarlovet och inte under resten av året."

Andra bloggar om: integration, hedersvåld, tvångsgifte, Nyamko Sabuni, sommarlov, människorov

Försvar på rätt väg - samarbetets väg

2007-06-10T13:55:00.000+02:00

Den som på regeringens webb klickar på länken "Försvarsdepartementet" möts av "Sidan finns inte".
Kanske är det symboliskt. Verklighetens försvar är ett helt annat än den officiella retorikens försvar:

"Den svenska alliansfriheten är idag mestadels en teoretisk konstruktion. Omhuldad, men sedan länge ifrånsprungen. I praktiken har Sverige länge lutat sig mot Nato.
Utvecklingen mot mer internationellt samarbete sker kontinuerligt. Idag ligger fokus i minst lika hög grad på internationella insatser som på försvaret av landet. Nordic Battle Group, en del i EU:s säkerhets- och försvarspolitik, skall bli kronan på verket. (...)"

Ledare i Sydsvenskan 9 juni, apropå att försvarsminister Mikael Odenberg föreslagit att dra ner på Sveriges utveckling av försvarsmateriel, samtidigt som det internationella samarbetet kring utveckling och produktion ska bli allt viktigare (se DN:s artikel).
Det är en naturlig väg att gå, inte minst eftersom vapensystemen blir alltmer komplera, och därmed dyrare.

Men frågan om Natomedlemskap är svår att väcka till liv. Regeringen har – av sammanhållningstaktiska skäl – valt att inte väcka frågan om Natomedlemskap under mandatperioden. Det kanske är klokt, för tillfället, eftersom alliansfriheten för måga svenskar tycks vara en helig ko.
Men med det allt mer omfattande internationella samarbetet, borde inte frågan om Natomedlemskap kunna undvikas hur länge som helst.

Andra bloggar om: försvar, Mikael Odenberg, försvarsindustrin, försvarsmateriel, säkerhetspolitik, EU, Nato, alliansfrihet

Om Malmö hade varit Sveriges största stad...

2007-06-08T12:33:00.000+02:00

Andraledare i Sydsvenskan under rubriken "Den andra staden". Det finns fortfarande mycket att göra för att främja integrationen över Öresund, framför allt på arbetsmarknaderna:

"Men det kräver mer politisk handling, trots att alliansregeringen är mer lyhörd för Öresundsregionens behov än den socialdemokratiska regeringen.
En sak är säker: intresset från regeringen att undanröja integrationshinder hade varit större om det istället hade varit rikets första stad som fått smaka på konsekvenserna av den bristande integrationen."

Andra bloggar om: Öresund, Malmö, Köpenhamn, Öresundsregionen, Öresundsintegration, arbetsmarknad, Christina Husmark Persson

Ny tidskrift steg mot alleuropeisk debatt

2007-06-05T14:55:00.000+02:00

Café Babel är en europeisk nättidskrift om politik och kultur som finns i flera upplagor på olika språk. Artiklarna översätts och kan därför läsas i olika länder.
Ofta talar man om att det saknas en gemensam plattform för den politiska debatten på europeisk nivå. I princip all media är nationell, vilket bidrar till att även den politiska debatten förs ur ett nationellt perspektiv. I sin tur bidrar det till att medborgarnas engagemang i europeiska frågor ofta är bristande.

Café Babel är därför ett spännande projekt - en paneuropeisk tidskrift och ett alleuropeiskt debattforum.

Waldemar Ingdahl från tankesmedjan Eudoxa tog i vintras det lovvärda intiativet att dra igång arbetet med en svensk upplaga, kallad Café Babel Stockholm. För ett par veckor sedan tog tidskriften ett första steg ut på nätet i form av en blogg på svenska. Själva tidskriften kommer att lanseras i ett senare skede, men - ursäkta den slitna klyschan - den som väntar på något gott...

Igår publicerade Waldemar en intervju med Margot Wallström om EU:s dialog med medborgarna, om hatet som frodas på nätet och om att vara den första "bloggande kommissionären".

Andra bloggar om: Café Babel, Europa

Fotbollsvåldet skapar bara förlorare

2007-06-04T16:00:00.000+02:00

Huvudledare i Sydsvenskan, 4 juni 2007:

"Uefa, internationella Fifa och fotbollsklubbarna världen måste över visa att de kan stävja fotbollsvåldet. Klubbarna får acceptera att de annars tvingas spela inför tomma läktare. Toleransen mot spelare som beter sig som Christian Poulsen måste vara noll. Supporterklubbar som slåss skall hållas kort.
Självreglering är bättre än att samhället tvingas gripa in.
I lördags låg ansvaret på arrangörerna. De visste att även danska roliganer – efter rolig, lugn – kan förvandlas till huliganer."

Andra bloggar om: fotboll, Danmark, huliganer, fotbollsvåld, UEFA

Aftonbladet fegar ur

2007-06-01T15:33:00.000+02:00

Igår skrev jag om Tommy Svensson på Aftonbladet och om hur snåla journalister är med att ge credit till kolleger.
Tack till den socialdemokratiske bloggaren Magnus Ljungkvist för hans eldunderstöd!
Men Tommy Svensson själv har inte besvarat mitt påpekande via mail.
Han vågar inte ens publicera min kommentar på Aftonbladets Europablogg. Istället har kommentaren raderats...
(kommentar 5 juni: ... men blev publicerad igår.)

Robert Aschberg må ha ballar av stål.
Andra journalister har inga ballar alls.

Andra skriver intressant om bloggar, Aftonbladet, bloggosfären, ledarskribenter, journalistik, Magnus Ljungkvist, media

Snyltar Aftonbladets ledarsida på bloggar?

2007-05-31T11:33:00.000+02:00

Kommentar på Aftonbladets Europablogg idag:

Aftonbladets socialdemokratiske ledarskribent Tommy Svensson skriver idag en huvudledare under rubriken "Reinfeldts dubbelspel".
Det är samma rubrik jag använde på ett blogginlägg för två dagar sedan. Och analysen som ligger till grund för rubriksättningen är densamma.

I övrigt har ingen journalist i Sverige, såvitt jag vet, gjort en liknande analys av Reinfeldts resor till Europas fördragskritiska länder. I media har rapporteringen hittills begränsat sig till rena fakta.

Samtidigt kan jag genom enklast tänkbara besöksstatistik konstatera att en journalist på Aftonbladet läst mitt inlägg om Reinfeldt.
Vilket sammanträffande.

"News is free", heter det visserligen. Men det gäller framför allt fakta och analyser som är allmänt kända och spridda, inte analyser som bara presenterats en gång, av en journalist.

Ofta önskar jag att journalister kunde vara mer generösa med att ge kolleger credit.

Kanske känner Aftonbladet till partikollegan, debattören och bloggaren Magnus Ljungkvist, som ofta påpekar att media snyltar på bloggares nyheter utan att uppge källa, senast i en debattartikel i tidningen Journalisten?

Andra bloggar skriver intressant om: Aftonbladet, Fredrik Reinfeldt, EU. bloggar, Magnus Ljungkvist, ledarskribenter, media

Reinfeldts dubbelspel

2007-05-29T15:30:00.000+02:00

Fredrik Reinfeldt reser som bekant runt till de länder som är mest kritiska till Angela Merkels försök att ro EU:s konstitutionella fördrag i hamn. Efter att ha besökt Nederländerna, Storbritannien och tagit emot Tjeckiens premiärminister i Stockholm, åkte statsministern igår till Warszawa för att möta tvillingarna Kazcynski.
Syftet med samtalen är att bidra till en kompromiss om fördraget, men i Polen var framgången begränsad, enligt TT och Ekot. Polen vill fortfarande riva upp den omsorgsfullt utformade kompromissen om röstreglerna, vilket är oacceptabelt för övriga EU-länder.

Men varför gör Reinfeldt det här? har jag frågat mig tidigare.
Till TT sade Reinfeldt igår att: ”Min utgångspunkt är att ta ett aktivt ansvar för Europas framtid”.
Det är möjligt att Reinfeldt gör en lysande insats genom att bidra till att en uppgörelse om ett nytt fördrag kan nås. I så fall är han värd en applåd.

Men anledningen till att Sveriges statsminister kan åka runt till ”bråkstakarna”, som TT kallade de fördragskritiska länderna, är naturligtvis att det finns en känsla av samhörighet mellan de länderna och Sverige, eftersom Sverige har ett rykte som en ganska motsträvig EU-medlem.

Lika barn leka bäst.
Det är förutsättningen för alla förhandlingar.
Det skulle vara omöjligt för varma EU-vänner som Belgiens Guy Verhofstadt, Spaniens Luis Zapatero eller Italiens Romano Prodi att göra en liknande charmoffensiv gentemot "bråkstakarna".

Inför sina samtalspartners drar Reinfeldt fördel av Sveriges väl inarbetade varumärke som motsträvig europé, samtidigt som han inför svenska väljare kan tala om "aktivt ansvar för Europa" och att Sverige tillhör "kärnan i Europa".
Dubbelspel, kallas sådant.

Det kan vara ett farligt spel om man som regeringen vill övertyga övriga EU-länder om att alliansregeringen är en mer pålitlig EU-vän och allianspartner än vad socialdemokraterna var.
Och inte ser det särskilt snyggt ut, heller.

Publicerad av Europa-Nytt.

Andra bloggar om: EU, Fredrik Reinfeldt, regeringen, konstitutionen, EU-fördraget, Polen

Reinfeldt får öva i två år till

2007-05-28T20:49:00.000+02:00

Krönika, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda, 28 maj 2007.

Fredrik Reinfeldt är en skicklig inrikespolitiker. Få politiker skulle ro iland en så fundamental politisk kursändring som hans omvandling av de ”gamla” moderaterna till de ”nya”.
Men den moderate statsministern har fått kritik för sin begränsade erfarenhet av utrikespolitik. Det är också därför han omgett sig med erfarna politiker som utrikesminister Carl Bildt (m) och EU-minister Cecilia Malmström (fp).
Reinfeldts EU-politiska felsteg nyligen stärker intrycket av att Bildt och Malmström behövs för att styra regeringsskutan rätt i internationella farvatten.
Just nu förhandlar EU:s medlemsländer intensivt om det konstitutionella fördrag som ratificerats av 18 länder men förkastats av Frankrike och Nederländerna. Sverige tillhör den majoritet som utgör ”konstitutionens vänner”, medan ett fåtal länder är mer fördragskritiska.
Men i slutet av april överlade Reinfeldt med både Tjeckiens och Nederländernas fördragskritiska premiärministrar, för att sedan berätta för media i Haag att Sverige nu, liksom Nederländerna och Tjeckien, ville överge idén om ett konstitutionellt fördrag för ett vanligt tilläggsfördrag.
Oops! Det hade han inte berättat för svenska väljare än. Det skedde inte förrän två dagar senare – och en dag efter att jag uppmärksammat uttalandena i Sydsvenskan.
Dessutom fick både övriga EU-länder och de svenska väljare som trots allt fick reda på vad Reinfeldt sagt och vem han förhandlade med signalen att Sverige fortfarande tillhör det EU-skeptiska lägret inom unionen – trots regeringsdeklarationens mål om att Sverige ska tillhöra ”kärnan i Europa”. Valet av politiska vänner säger lika mycket i Bryssel som i Stockholm eller Ystad.
Vid toppmötet i slutet av juni kommer medlemsländerna sannolikt att enas just om ett traditionellt fördrag, en bantad version av konstitutionen. Men det är stor skillnad på att motvilligt acceptera det – som Belgien, Spanien och Italien kommer att göra – och att som Sverige, nästan skadeglatt, ta första steget tillsammans med de fördragskritiska länderna.
Regeringen har en del att bevisa om den vill övertyga övriga EU-länder att den borgerliga regeringen är en varmare EU-vän än den socialdemokratiska.
Man kan undra om inte de ”nya” moderaterna, hyperkänsliga för opinionsvindar, i praktiken anpassat sig mer till de många EU-skeptiska svenskarna än till talet om ” kärnan i Europa”.
Men Reinfeldt får hålla tungan i styr i framtiden. Och de många före detta PR-konsulterna i regeringskansliet får se över vilka utspel statsministern gör. Och med vem.
Hösten 2009 kommer det verkliga kraftprovet. Då ska Sverige hålla i EU:s ordförandeklubba för andra gången. Då vill regeringen bidra till att avsluta de internationella klimatförhandlingar om ett avtal som ska ersätta Kyotoavtalet. Det är ingen liten uppgift.
Dessutom finns det en risk att EU:s beslutsmaskineri står stilla under en stor del av hösten, eftersom de nya Europaparlamentariker som väljs i juni 2009 ska godkänna en ny EU-kommission, vilket kan dra ut på tiden.
Uppgiften skulle vara svår för vilken statsminister som helst. Men Reinfeldt har två år på sig att finslipa kunskaperna om den europeiska politiken.
Eller låta utrikes- och EU-ministrarna sköta snacket.

Marianne Ekdahl

Andra bloggar om: Fredrik Reinfeldt, moderaterna, regeringen, EU, EU-politik, utrikespolitik, konstitutionen, författningen, EU-ordförandeskap, Carl Bildt, Cecilia Malmström

Se även TT och Ekot om Reinfeldts besök i Polen igår.

Pragmatiskt på vänsterkanten om EU

2007-05-22T10:05:00.000+02:00

– Att i dag ha parollen ”Ut ur EU” är lika ointelligent som att ställa sig vid Öresundsbron med en skylt och säga ”Stoppa Öresundsbron”. Vi är ju medlemmar i den europeiska unionen, och får se till att ha ett så bra samarbete som möjligt.

Gudrun Schyman (fi) i Svenska Dagbladet idag.

Det rör sig på vänsterkanten i svensk politik, inte bara inom socialdemokraterna. Nyligen öppnade ju Mona Sahlin för en s-v-mp-allians, under förutsättning att mp och v släpper sitt EU-motstånd. Sahlin är ju själv en varmare EU-anhängare än många inom socialdemokraterna, och förhoppningsvis kan hon hjälpa partiet att lämna sin "ängsliga" inställning till unionen, som Margot Wallström kallade det.

Kanske är Schymans omsvängning ett tecken i tiden? På att det rör sig i EU-frågan även i hennes gamla parti vänsterpartiet och hos miljöpartisterna?

Antagligen är det så. Inför dagens trepartssamtal mellan Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson sade Sahlin till Sydsvenskan att "den största åsiktsskillnaden gentemot mp och v – synen på EU – är på väg att minska":

- Det är intressant att se att miljöpartiet på sin kongress tog ett antal beslut om vad Sverige bör kräva av EU. Jag tolkar det som att EU-motståndet är lite mer plakatpolitik. Få miljöpartister talar idag om ett svenskt EU-utträde. Och det är samma sak i vänsterpartiet.

Jo, visst är det mycket av plakatpolitik över EU-motståndet på vänsterkanten.

Inom miljöpartiet och vänsterpartiet är EU-motståndet visserligen på många håll djupt ideologiskt förankrat. Men bland dem som dagligen arbetar med EU-frågor finns oftast en insikt om att Sverige måste använda EU-samarbetet konstruktivt, nu när vi faktiskt är medlemmar.

När jag träffade Europaparlamentarikern Eva-Britt Svensson (v) i Strasbourg nyligen menade hon att vi hårdare måste driva en typisk svensk prioritering som jämställdhet, trots att vänsterpartiet vill att fler EU-frågor ska beslutas i medlemsstaterna. Inom just jämställdhetsfrågorna är EU:s makt redan begränsad, eftersom värderingar och traditioner skiljer sig kraftigt mellan olika medlemsländer.

- Mycket av EU:s lagstiftning borde ligga på nationell nivå istället, menade Svensson. Men sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet har vi en ny beslutsarena, och då måste besluten inom EU bli så bra som möjligt.

Det är en paradox att vänsterpartiet, som vill ha mer subsidiaritet och ett lösare samarbete, även inom jämställdhetspolitiken, ändå vill ha mer EU-samarbete just inom jämställdhetspolitiken!

Men det är ändå vettigt att vara pragmatisk och ta tillfället i akt att påverka det EU-samarbete som ju påverkar oss mer än de flesta av oss tror.
Oavsett om man gillar EU eller inte.

Andra bloggar om: Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ, Eva-Britt Svensson, vänsterpartiet, Europaparlamentet, EU

Vänstern på villovägar om Venezuela

2007-05-11T14:31:00.000+02:00

"Man förminskar frågan om demokrati och mänskliga rättigheter som ett slags slagträ i debatten som man använder för att misskreditera regimer man inte tycker om."

Hans Linde, vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, tycker inte om att den svenska borgerligheten kritiserar auktoritära regimer.

Citatet från en debatt i P1-morgon med den folkpartistiska riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson, om Venezuelas president Hugo Chavez, vars auktoritära tendenser blir allt tydligare.